Kristin Lavransdotter/Husfrun/Syndens frukt/Kapitel 5

←  Kapitel IV

Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset Översättare: Teresia Eurén Kapitel V

Kapitel VI  →

V

Tionde dagen efter barnets födelse sade mäster Gunnulv till sin bror när de voro ensamma i hallen:

»Nu är det väl tid på, Erlend, att du sänder ett bud till din hustrus fränder, huruledes det står till med henne.»

»Jag tycker det hastar icke så», svarade Erlend. »De bli nog icke så övermåttan glada på Jörundgård, när de få veta att här redan är en son på gården.»

»Kan du tänka», frågade Gunnulv, »att ej Kristins mor skulle ha märkt i höstas att hennes dotter icke var frisk. Då är hon väl rädd nu —»

Erlend svarade ingenting.

Men något senare på dagen, när Gunnulv satt nere i lillstugan och talade med Kristin, kom Erlend in. Han hade pälsmössa på huvudet, kort och tjock yttertröja av vadmal, långbyxor och pälsstövlar. Han lutade sig ned över hustrun och klappade henne på kinden:

»Nu, Kristin min — vill du ha någon hälsning framförd på Jörundgård? För nu far jag söderut, dit, och förtäljer om sonen vår —»

Kristin blev röd över hela ansiktet — hon såg både skrämd och och glad ut.

»Det är icke förmer än din far kan kräva av mig», sade Erlend allvarligt, »att jag kommer själv med detta budet.»

Kristin låg tyst en stund.

»Säg dem därhemma», sade hon stilla, »att jag har längtat var dag, sedan jag for hemifrån, efter att få falla far och mor till fota och tigga om deras förlåtelse.»

Strax därefter gick Erlend. Kristin tänkte inte på att fråga hur han skulle färdas. Men Gunnulv följde med brodern ut på tunet. Utanför stugdörren stodo Erlends skidor och en stav med spjutspets på.

»Du färdas på skidor?» sade Gunnulv. »Vem följer med dig?»

»Ingen», svarade Erlend leende. »Det skulle du väl veta bäst, Gunnulv, att det icke är lätt för någon att vara min följeslage på skidor.»

»Det synes mig lättsinnigt», yttrade prästen. »Det är gott om varg i Höglandsskogen i år, sägs det —»

Erlend bara skrattade och började binda på sig skidorna. »Jag tänker jag skall vara uppe vid Gjeitskarsätrarna innan det blir mörkt. Det är redan dagsljus länge. Jag kan vara på Jörundgård tredje kvällen —»

»Det är villsam väg från Gjeitskar fram till färdevägen — stygga dimhål också. Och du vet att på de sätrarna är det osäkert vintertid.»

»Du kan ju fly mig eldstålet ditt», sade den andre som förut, »om jag skulle bli nödd att kasta mitt eget — över någon alfkvinna, ifall hon kräver slik curteisie av mig som icke höves en gift man. Hör, bror, nu gör jag som du säger, far till Kristins fader och bjuder honom kräva slik bot av mig, som han finner skäligt — så mycket kan du väl låta mig råda över mig själv att jag får välja huruledes jag vill färdas.»

Därmed måste mäster Gunnulyv låta sig nöjas. Men han tillsade strängt husfolket att hemlighålla för Kristin att Erlend givit sig av ensam.

Himlen välvde sig ljusgul söderut över fjällens blånande snövidder, den kvällen Erlend susade ned förbi kyrktomten, så att skaren knarrade och gnisslade. Högt uppe stod halvmånen och lyste vitt och skirt i aftonskymningen.

På Jörundgård virvlade mörk rök från ljuregluggarna mot den klara himlen. Yxhugg ljödo kallt och taktfast ut i stillheten.

Vid gårdsledet störtade hundarna skällande emot den kommande färdemannen. Inne på tunet trippade en flock raggiga getter, mörka i den klara skymningen — de nafsade från en hög med granris mitt på gården. Tre vinterklädda småbarn sprungo bland dem.

Hemfriden på detta ställe grep Erlend förunderligt starkt. Han stod tafatt och väntade på Lavrans, som gick den främmande till mötes — svärfadern hade stått nere vid vedboden och talat med en karl, som högg gärdsgårdsstörar. Han tvärstannade, när han kände igen sin måg — stötte spjutet, som han bar i handen, hårt ned i snön.

»Kommer du?» frågade han lågt. »Ensam — Har det — har det hänt något? — Huru bär det till att du kommer så —?» sade han om en stund.

»Det bär så till —», Erlend samlade sig och såg svärfadern i ögonen. »Jag tänkte jag kunde icke mindre göra än fara själv och bära eder denna tidende — Kristin födde en son på Vårfrudagens morgon. — Ja, hon mår väl nu», tillade han fort.

Lavrans stod tyst först. Han bet tänderna hårt i underläppen — hans haka darrade.

»Det var tidender!» sade han om en stund.

Liten Ramborg hade kommit fram och stod vid faderns sida. Hon såg upp, ålbdande röd i ansiktet.

»Var tyst!» sade Lavrans barskt, fastän flickan ej sagt ett ord, utan bara rodnat. »Stå icke här — gå bort —»

Han sade ej mera. Erlend stod och hängde framåtlutad med vänstra handen kring staven. Han såg ned i snön. Högra handen hade han stuckit in i barmen. Lavrans pekade:

»Har du skadat dig?»

»Litet», sade Erlend. »Jag gick utför några berghällar i går kväll i mörkret.»

Lavrans tog om handleden och kände varsamt efter: »Det är icke något ben brutet, tror jag», sade han. »Du kan själv säga det till hennes mor —», han gick mot stugan, då Ragnfrid kom ut på tunet. Hon såg förundrad efter sin husbonde — så kände hon igen Erlend och kom fort fram till honom.

Hon hörde på utan att säga något, medan Erlend för andra gången måste framföra sitt ärende. Men hennes ögon fingo en fuktig glans, när Erlend till sist sade:

»Jag tänkte att du kanske märkt något, innan hon for härifrån i höstas — att du kunde känna ängslan för henne nu —»

»Detta var vackert av dig, Erlend», sade hon osäkert, »att du kom ihåg detta. Jag har nog varit rädd var dag, sedan du förde henne bort från oss —»

Lavrans kom tillbaka:

»Här är rävister — jag ser du har förfrusit din kind, måg. Du får bida litet i förstugan, så sköter nog Ragnfrid om detta och tinar upp dig — hur är det med fötterna dina — du får ta av dig stövlarna, så vi få se —»

När folket kom in till kvällsmåltiden, talade Lavrans om nyheten för dem och sade till att det skulle bäras in traktering, så att de kunde göra sig glada. Men det blev ingen riktig fart i ölgillet — husbonden själv satt där med en vattenmugg. Han bad Erlend ursäkta, men det var ett löfte han avlagt redan i pojkåren, att dricka vatten i fastan. Så satt folket tämligen tyst och stilla, och samtalet gick trögt vid det goda ölet. Barnen trängde sig fram till Lavrans litet emellanåt — han lade armen omkring dem, när de ställde sig intill hans knä, men han svarade tankspritt på deras prat. Ramborg svarade kort och spetsigt, när Erlend ville skämta med henne — hon skulle visa att hon tyckte illa om sin svåger. Hon var på åttonde vintern nu, livlig och vacker, men hon liknade ej sina systrar.

Erlend frågade vilka de andra månde vara. Lavrans svarade att gossen var Håvard Trondsson, yngsta barnet på Sundbu. Det blev tråkigt för honom därborta bland de vuxna syskonen, därför hade han hittat på nu i julas att han hellre ville följa med sin faster hem. Flickan var Helga Rolfsdotter — fränderna hade måst ta barnen med sig från Blakarsarv, när de foro hem efter gravölet; det var synd om dem, om de skulle nödgas se sin far, sådan han nu var. Det var trevligt för Ramborg att ha fått dessa fostersyskonen. »Vi börja åldras nu, Ragnfrid och jag», sade Lavrans. »Och hon är mera yr och lekfull, hon här, än Kristin var» Han strök dottern över det krusiga håret.

Erlend satte sig borta hos svärmodern, och hon frågade honom om Kristins nedkomst. Mågen såg att Lavrans lyssnade på de två. Så steg han upp, gick bort och tog på sig hatt och kappa. Han ämnade sig över till prästgården, sade han — ville be Sira Eirik komma med till dem och dricka.

Lavrans gick den upptrampade stigen över gärdena mot Romundgård. Månen höll på att bärgas nu — men det gnistrade tusen stjärnor över de vita fjällen. — Han hoppades att prästen måtte vara hemma — nu förmådde han ej längre sitta ensam med de andra.

Men när han kom in mellan gärdsgårdarna, nära tunet, såg han ett litet ljus komma emot honom. Gamle Audun bar det — när denne märkte att det var folk på vägen, ringde han med den lilla silverklockan. Lavrans Björgulfson kastade sig ned på knä i snödrivan vid vägkanten.

Audun gick förbi med vaxljuset och den lilla klockan, som ringde sprött och blitt. Efter red Sira Eirik. Han lyfte ciboriet högt i sina händer, då han kom förbi den knäböjande mannen, såg ej åt sidan, utan red stilla förbi, medan Lavrans böjde huvudet och räckte upp händerna till hälsning mot sin Frälsare.

— Det var en son till Einar Hnufa, som var med prästen — så det led mot slutet för gubben nu! Håhå ja, ja. — Lavrans läste bönerna för döende, innan han rest sig och gick hemåt. Detta mötet med Gud i natten hade likväl styrkt och tröstat honom mycket.

Sedan de lagt sig, frågade han hustrun:

»Visste du något om detta — att det stod så till med Kristin?»

»Gjorde icke du det?» sade Ragnfrid.

»Nej!» svarade mannen så kort att hon kunde förstå det hade väl varit i hans tankar någon gång i alla fall.

»Jag var nog rädd en tid i somras», sade modern tveksamt. »Jag såg att hon vämjdes vid maten. Men när det led längre fram, så tänkte jag, jag hade väl tagit miste. Hon tycktes så glad hela den tiden vi ställde för bröllopet —»

»Ja, hon hade då god grund till det», sade fadern litet hånfullt. »Men att hon ingenting sade till dig — du som är hennes mor —»

»Ja, du minns väl det nu, då hon förbrutit sig», svarade Ragnfrid bittert. »Du vet då att Kristin aldrig plägat ty sig till mig —»

Lavrans sade ej mera. En stund efteråt önskade han vänligt hustrun god sömn och lade sig till ro. Men sömn kände han att han inte fick på en stund.

Kristin — Kristin, hans lilla dotter —

— Aldrig hade han med ett ord vidrört det som Ragnfrid bekänt för honom den där natten. Och inte kunde hon rimligtvis tycka han låtit henne känna att han tänkte därpå. Han hade ej varit annorlunda i sitt sätt mot henne — snarare varit angelägen att visa henne ännu mera vänlighet och ömhet. Men detta var ej första gången i vinter som han märkt denna bitterheten hos Ragnfrid eller sett henne leta efter en dold kränkning i oskyldiga ord av honom. Han förstod det inte, och han visste sig ingen råd med det — så fick det nu vara.

»Fader vår, som är i himmelen —.» Han bad för Kristin och hennes barn. Så bad han för hustrun och sig själv. Till sist bad han om kraft att fördraga Erlend Nikulausson med tålmodigt sinne, så länge som han nödgades ha mågen gående här på gården.

Lavrans ville icke tillåta att hans måg begav sig på hemväg, förrän det visat sig hur hans handled artade sig. Och han ville ej att Erlend skulle färdas ensam tillbaka.

»Kristin skulle bli glad, om I följden med», sade Erlend en dag.

Lavrans teg litet. Sedan kom han med många invändningar. Ragnfrid skulle visst inte tycka om att bli ensam på gården. Och for han så långt norrut, så kom han väl knappast tillbaka till våranden. Men det slutade ändå så att han följde med Erlend. Han tog ingen sven med sig — hem ville han resa sjövägen till Raumsdal; han kunde få hyra hästar ned genom dalen — han hade bekanta överallt på den vägen.

De samtalade ej stort under skidfärden, men de kommo gott överens. Det stod hårt åt för Lavrans att hålla farten med den andre; han ville ej vidgå att mågen åkte för fort för honom. Men Erlend märkte det och rättade sig strax efter svärfadern. Han gjorde sig stort omak för att vara sin hustrus far till lags — och han hade ett mjukt och smidigt sätt när han önskade vinna någons vänskap.

Den tredje kvällen togo de natthärbärge i en stenhydda. De hade haft oväder och dimma, men Erlend tycktes hitta vägen lika säkert. Lavrans hade lagt märke till att Erlend hade förunderligt säker kännedom om alla tecken och märken i luft och på jord, djurs väsen och vanor — och alltid visste han var han var. Och allt vad han själv, fjällvan som han var, hade lärt sig genom att iakttaga och lägga på minnet, det tycktes den andre veta rent i blindo. Erlend skrattade själv åt det — men han bara kände det på sig.

De funno stenkojan i mörkret, just vid den tid Erlend hade sagt. Lavrans tänkte på att en likadan natt hade han grävt sig ned i snön ett bågskott från sitt eget hästläger. Snön hade yrt över kojan, så att de måste ta sig in genom rökhålet. Erlend täppte till öppningen med en hästhud, som låg i hyddan, och fäste den med vedträn, som han pressade in under taklaget. Han mockade undan den snö som yrt in, med en skida, och gjorde upp eld på eldstaden med den isade veden som låg där. Tre, fyra ripor drog han fram under bänken — han hade lagt dem i förvar här, när han färdades söderut — han knådade in dem i lera från golvet, där det var upptinat kring eldstaden, och kastade klumparna i askmörjan.

Lavrans låg på jordbänken, där Erlend ordnat åt honom så gott han kunde med deras ränslar och kappor.

»Det är så krigsmän göra med stulna höns, Erlend», sade han skrattande.

»Ja, jag lärde ett och annat, när jag var i grevens tjänst», sade Erlend på samma sätt.

Nu var han lika munter och livlig som svärfadern eljest oftast sett honom stillsam och liter håglös. Han började berätta, där han satt på golvet framför den andre, om de år då han tjänat grev Jakob i Halland. Han hade varit hövding för ett hirdskifte på borgen, och han hade legat ute med tre små skepp och vaktat kusten. Erlend var som ett barn i ögonen — han skröt inte, bara lät munnen gå. Lavrans låg och såg ned på honom.

Han hade bett Gud ge honom tålamod med dotterns man — nu var han nästan förargad på sig själv, för att han tyckte bättre om Erlend än han ville. Han tänkte på att den natten då deras kyrka brann hade han tyckt om mågen. Det var icke i sin långa lekamen denne saknade manlighet. Det stack till i faderns hjärta — det var skada på Erlend, han kunde dugt till bättre ting än att locka kvinnor. Men det hade ej blivit stort annat än pojkstreck av det andra. Hade det varit slika tider att en hövding kunnat ta hand om denne man och haft bruk för honom — men sådan världen nu var, då varje man måste lita på sitt eget omdöme i många ting — och en man i Erlends ställning skulle råda själv över sin och så många människors välfärd — Och detta var Kristins husbonde —

Erlend såg upp på svärfadern. Han blev allvarlig själv. Så sade han:

»Jag vill be eder om ett, Lavrans — innan vi komma hem till mig, att I viljen säga mig det som I väl haven på hjärtat.»

Lavrans teg.

»I veten det», sade Erlend som förut, »att jag gärna vill falla eder till fota på vad vis I mågen önska och giva den bot som kan synas eder en tillbörlig näpst för mig —»

Lavrans såg ned i den unges ansikte — så log han underligt:

»Det torde bli vanskligt det, Erlend — för mig att säga och för dig att utföra. Du får nu skänka en tillbörlig gåva till kyrkan på Sundbu och till de präster som I också gjorden till narrar», sade han häftigt. »Jag vill ej tala mer om det! — Din ungdom kan du då icke heller skylla på — Hederligare hade det varit, Erlend, om du fallit mig tillfota, innan jag gjort bröllop åt er —»

»Ja», sade Erlend. »Men jag visste ej då att sakerna stodo så att det måste komma i dagen att jag kränkt eder.»

Lavrans satte sig upp:

»Visste du icke, när du blev gift, att Kristin —?»

»Nej», sade Erlend och såg modstulen ut. »Vi hade varit gifta i två månader nästan, innan jag märkte det.»

Lavrans såg något förundrad på honom, men sade ingenting. Då började Erlend igen, försagd och osäker:

»Jag är glad att I följden med, svärfar, Kristin har gått i vinter och varit så tung till sinnes — hon gitte med nöd säga mig ett ord. Mången gång syntes det mig som hon skulle vantrivas både med mig och Husaby.»

Lavrans svarade litet kallt och avvisande:

»Det är väl så med alla unga hustrur. — Nu då hon är frisk igen, bliven I väl lika goda vänner som I voren förut», sade han och smålog litet hånfullt.

Men Erlend satt och stirrade in i glödhögen. Nu visste han det med ens så säkert — men han hade känt det på sig allt sedan den stunden då han först såg det lilla röda barnansiktet mot Kristins vita skuldra. Det blev aldrig mera så mellan dem som det varit!

När fadern trädde in i lillstugan till Kristin, satte hon sig upp i sängen och sträckte sig mot honom. Hon slog armarna om hans axlar och grät, tills Lavrans blev helt förskräckt.

Hon hade varit uppe en tid, men så fick hon veta att Erlend gått ensam till dalen, och då det drog ut på tiden med hans hemkomst, ängslades hon så att hon fick feber. Och så måste hon till sängs igen.

Det märktes nog att hon var svag ännu — grät gjorde hon för likt och olikt. — Den nya husprästen, Sira Eiliv Serksson, var kommen till gårds medan Erlend var borta. Han hade tagit sig för att gå in till husfrun då och då och läsa för henne — men hon grät över så rent orimliga ting att han visste snart inte, vad han tordes låta henne höra.

En dag då fadern satt hos Kristin, ville hon linda barnet själv, så att han riktigt skulle se hur vacker och välskapad pojken var. Han låg då naken bland lindorna och sprattlade på ryan framför modern.

»Vad är det för ett märke han har på bröstet?» frågade Lavrans.

Just över hjärtat hade barnet några små blodröda fläckar — det såg ut som en blodig hand vidrört gossen där. Kristin hade själv tagit illa vid sig, första gången hon såg detta tecken. Men hon hade försökt trösta sig, och hon sade också nu:

»Det är väl endast ett eldsmärke — jag tog mig för barmen, då jag såg att kyrkan brann.»

Det klack till i fadern. Ja. Han visste ju ej hur länge — eller hur mycket hon hemlighållit. Och han förstod icke hur hon kunnat — hans eget barn, för honom —.

»Jag tror icke sonen min täckes eder rätt väl?» frågade Kristin sin far många gånger, och Lavrans smålog och sade jo, det gjorde han nog. Fadern hade också lagt rikliga gåvor både på vaggan och på barnamoderns säng. Men Kristin tyckte inte någon var tillbörligt förtjust i hennes son — Erlend allraminst. »Se på honom, far», bad hon, »sen I, nu log han — haven I sett så fagert barn som Nåkkve, far?»

Hon frågade om och omigen om detta. En gång sade Lavrans liksom i tankarna:

»Håvard, bror din — vår andra son — var ett mäkta fagert barn.»

Om en stund frågade Kristin med svag röst:

»Det var han som levde längst av mina bröder —?»

»Ja. Han blev två vintrar gammal. — Nu får du icke gråta igen, Kristin min», bad han stilla.

Varken Lavrans eller Gunnulv Nikulausson tyckte om att pojken kallades för Nåkkve; han var döpt till Nikulaus. Erlend höll på att det var samma namn, men Gunnulv sade nej — det fanns män i sagorna som hetat Nåkkve redan i heden tid. I alla fall ville Erlend icke begagna det namn hans far burit. Och Kristin kallade alltid gossen så som Erlend först hade hälsat deras son.

Så fanns det enligt Kristins mening bara en på Husaby, utom hon själv, som fullt förstod vilket härligt och förhoppningsfullt barn Nåkkve var. Det var den nya prästen, Sira Eiliv — Han var i det stycket nästan lika så förståndig som modern.

Sira Eiliv var en kortväxt, spädlemmad man med en liten rund mage — detta gav honom ett något löjeväckande utseende. Han var mycket oansenlig — folk som talat med honom flera gånger hade svårt för att känna igen prästen, så vanligt var hans ansikte. Hans hår och hud hade samma färg — som rödgul sand — och hans runda, vattenblå ögon saknade allt djup. Till sitt sätt var han stilla och försagd, men mäster Gunnulv sade att Sira Eiliv var så lärd att han kunnat stiga i graderna, han med, om han ej haft så små utförsgåvor. Men mycket mer än av sin lärdom pryddes han dock av renlevnad, ödmjukhet och innerlig kärlek till Kristus och hans kyrka.

Han var av låg ätt, och fastän han ej var stort äldre än Gunnulv Nikulausson, så föreföll han nästan litet gubbaktig. Gunnulv hade känt honom sedan de gingo i skolan tillsammans i Nidaros, och han talade alltid med stor tillgivenhet om Eiliv Serksson. Erlend tyckte det var inte mycket till präst de fått på Husaby, men Kristin fick genast förtroende och förkärlek för honom.

Kristin bodde fortfarande nere i lillstugan med barnet, också efter sin kyrkogång. Det blev en tung dag för Kristin — Sira Eiliv ledde henne innanför kyrkodörren, men han tordes ej räcka henne Herrens lekamen. Hon hade skriftat för honom, men för den synd hon begått, då hon blivit medskyldig i en annan människas osaliga död, måste hon söka avlösning hos ärkebiskopen. Den morgonen, då Gunnulv hade setat hos henne i hennes själavånda, hade han lagt henne på hjärtat att, så snart hon var fri från lekamlig livsfara, måste hon brådska med att söka läkedom för sin själ. Så snart hon var nog frisk därtill, skulle hon hålla sitt löfte till Sankt Olav. Nu hade han genom sina förböner bärgat hennes son sund och levande till ljusets och till dopets bad, nu skulle hon gå barfota till hans grav och där nedlägga sin guldkrona, mödomens hederstecken, som hon så illa vårdat sig om och med orätt burit. Och Gunnulv rådde henne att bereda sig till den färden genom ensamt liv, böner, läsning och eftertanke, även fasta, men med måtta för dibarnets skull.

Den kvällen då hon satt sorgsen efter sin kyrkogång hade Gunnulv kommit till henne och givit henne ett paternosterband. Han sade att i utlandet var det ej endast klosterfolk och präster som nyttjade slika radband till hjälp vid sina gudaktighetsövningar. Denna rosenkrans var övermåttan vacker; pärlorna voro av ett slags gult trä, som kom från Indien och doftade så ljuvligt och starkt att det väl kunde påminna om vad en rätt bön borde vara — hjärtats offer och längtan efter att få hjälp till att leva täckeligt inför Gud. Här och där var också en pärla av bärnsten eller guld, och korset var av vacker emalj.

Erlend såg längtansfullt efter sin unga hustru, när han mötte henne ute på tunet. Så fager som nu hade hon aldrig varit — högväxt och smärt i den tarvliga, mullbruna dräkten av ofärgad vadmal. Det grova huvudlinet, som höljde hennes hår och hals och skuldror, endast framhävde hur skinande ljus och ren hon blivit i hyn. När vårsolen föll rakt i hennes ansikte, var det som om ljuset silade djupt in i hullet, så klar var hon — ögon och läppar blevo genomskinliga. Kom han ned i lillstugan för att se på barnet, så sänkte hon de stora, vita ögonlocken, om han såg på henne — hon föreföll så blyg och skär att han vågade knappt vidröra hennes hand med sina fingrar. Hade hon Nåkkve vid bröstet, så slog hon en flik av sitt huvudlin över den lilla glimten av sin vita kropp. Det var som om de rent av höllo på att sända hans hustru på himmelsfärd från honom.

Så skämtade han, halvt i vredesmod med brodern och svärfadern, när de sutto i hallen om kvällarna — bara män. Husaby hade ju blivit en riktig kollegialkyrka. Här var nu Gunnulv och Sira Eiliv, svärfadern kunde då räknas för halv präst, och nu ville de göra honom till detsamma. Det blev tre präster på gården. Men de andra skrattade åt honom.

Denna våren tog Erlend Nikulausson sig mycket av skötseln på gården. I år blevo alla gärdesgårdar lagade och grindar insatta i rättan tid, plöjning och vårbruk undangjordes både tidigt och väl, och Erlend köpte upp präktig boskap — han hade måst slakta ned en hel del på nyåret, och stor skada var det ej, så mycket gamla och dåliga kreatur som funnits i besättningen där. Han satte folk till tjärbränning och näverfläkning, och gårdens hus rustades upp och taken lagades. Det hade ej varit så god ordning på Husaby, sedan gamle herr Nikulaus var i sin fulla kraft. Ja, han sökte ju råd och stöd hos sin hustrus far, det visste man. Med honom och sin bror, prästen, for Erlend och gästade vänner och fränder i bygderna, omväxlande med att han arbetade så verksamt. Men nu färdades han då på anständigt vis med två raska och hyggliga svenner. Förr i tiden hade Erlend brukat rida omkring med ett helt följe av tuktlösa galenpannor. Så att folkpratet, som så länge jäst över av ovilja över Erlend Nikulaussons skamlösa leverne och vanskötseln och förfallet på Husaby, det lugnade sig nu till godlynt skämt. Folk småskrattade och sade att Erlends unga husfru hade åstadkommit mycket på sex månader.

En tid före Botolvsmässan for Lavrans Björgulfson in till Nidaros i sällskap med mäster Gunnulv. Han skulle vara prästens gäst några dagar, medan han besökte Sankt Olavs helgedom och de andra kyrkorna i staden, innan han reste söderut till sitt hem igen. Han skildes från sin dotter och hennes man i kärlek och vänskap.