Kristin Lavransdotter/Husfrun/Syndens frukt/Kapitel 4
| ← Kapitel III |
|
Kapitel V → |
IV
Gregorsmässan kom och gick, Kristin hade säkert trott att det var sista väntetiden för henne. Men nu var det snart Marie bebådelsedag, och ännu gick hon uppe.
Erlend måste in till Nidaros till midfastotinget; han tänkte att han skulle säkert vara hemma igen måndag kväll, men ännu på onsdagsmorgonen hade han inte kommit. Kristin satt i hallen och visste ej vad hon skulle ta sig till — det var som om hon inte orkade börja med något.
Solljus strömmade ned genom ljuren — hon kände att ute måste det vara riktigt vårlikt i dag. Så reste hon sig upp och kastade en kappa över sig.
En av tärnorna hade nämnt att om en kvinna blev gående för länge, så skulle det vara ett gott hjälpmedel att hon lät brudhästen äta säd ur hennes fång. Kristin stod en stund i dörren — i det bländande solskenet låg tunet alldeles brunt med glittrande rännilar, som sköljde blanka, hala strimmor i hästsmutsen och skräpet. Himlen spände sig sidenblå och blank över de gamla husen — de två drakhuvudena på östra burens vindskeder lyste mot luften med en kvarleva av gammal förgyllning i dag. Vatten silade och rann från taken, och röken virvlade och dansade för små ljumma vindpustar.
Hon gick till stallet och in i det, fyllde klänningsfånget med havre ur sädesbingen. Stallukten och ljudet från hästarna, som rörde sig inne i mörkret, gjorde henne gott. Men det var folk i stallet. Så skämdes hon att göra vad hon kommit dit för.
Hon gick och kastade säden åt hönsen, som trippade omkring och solade sig på tunet. Tankspridd såg hon på Tore, stalldrängen, som skrapade och ryktade den grå vallacken — den släppte håren starkt. Emellanåt slöt hon ögonen och vände sitt vissnade stugbleka ansikte upp mot solskenet.
Så stod hon, när tre män redo in på tunet. Den främste var en ung präst, som hon inte kände. Så snart han varseblev henne, sprang han ur sadeln och gick rakt bort till henne med framsträckt hand.
»I haden visst icke aktat göra mig denna heder, att I, husfru, stån härute och tagen emot mig», sade han leende. »Men jag får tacka därför lika väl. Ty I ären ju min broders hustru, Kristin Lavransdotter?»
»Då ären I mäster Gunnulv, min husbondes broder», svarade hon, blossande röd. »Väl mött, herre! Och välkommen hem till Husaby!»
»Tack för god hälsning», sade prästen. Han lutade sig ned och kysste hennes kind, så som hon visste att det var sed i utlandet, när fränder möttes. »I varer väl funnen, Erlends hustru!»
Ulv Haldorsson kom ut och bad en sven ta de främmandes hästar. Gunnulv hälsade hjärtligt på Ulv:
»Är du här, frände — jag hade väntat få höra att du nu var gift och bofast man.»
»Nej, jag gifter mig icke, förrän jag får valet mellan hustrun och galgen», sade Ulv skrattande, och prästen skrattade med. »Jag har lovat fanen att leva ogift, lika så fast som du har lovat Gud det.»
»Ja, då borde du vara bärgad, åt vad håll du än vänder dig, Ulv», svarade mäster Gunnulv leende. »Eftersom du gör väl den dag du bryter det löfte du givit den mannen. Men det är också sagt att en man skall hålla sitt ord, om det så var till puken själv. — Är icke Erlend hemma?» frågade han förvånad. Han bjöd Kristin handen, när de vände sig om för att gå mot boningshuset.
För att dölja sin förlägenhet gick Kristin med tjänarinnorna och såg till att bordet dukades. Hon bjöd Erlends lärda bror att sitta i högsätet, men då hon inte ville sitta där bredvid honom, flyttade han sig ned på bänken till henne.
Nu då mäster Gunnulv satt vid hennes sida, såg hon att han måste vara minst ett halvt huvud lägre än Erlend — men han föreföll mycket större. Han var grövre och mera satt till gestalt och lemmar, och hans breda axlar voro alldeles raka. Erlend hade något sluttande skuldror. Han var mörkt klädd, i en dräkt som anstod en präst, men den fotsida rocken, som gick upp i halsen nästan ända till skjortans linning, var tillknäppt med emaljerade knappar, och vid det vävda bältet hängde hans måltidsbestick i silverfodral.
Hon såg förstulet upp i prästens ansikte. Han hade ett runt, kraftigt huvud och magert, runt ansikte med bred, låg panna, något stora kindknotor och fint rundad haka. Näsan var rak och öronen små och vackra, men hans mun var lång och smal, och överläppen sköt helt litet fram och skuggade över underläppens lilla röda färgstänk. Endast håret var likt Erlends — den täta kransen kring prästens rakade hjässa var svart med torr sotglans och såg lika silkeslen ut som Erlends lugg. Annars var han inte så olik sitt syskonbarn, Munan Bårdsson — nu kunde hon förstå att det var sant att Munan skulle ha varit vacker i sin ungdom. Nej, Åshild, sin moster, var det han liknade — nu såg hon att han hade samma ögon som fru Åshild — bärnstensgula och lysande, under smala och raka, svarta bryn.
Först var Kristin litet blyg för sin svåger, som blivit utlärd i så många vetenskaper vid de stora skolorna i Paris och Valland. Men småningom glömde hon sin förlägenhet. Det var så lätt att tala med Gunnulv. Det föreföll inte som om han talade om sig själv, minst av allt som om han velat skryta med sin lärdom. Men när hon hunnit sansa sig litet, så hade han berättat så mycket att Kristin tyckte hon aldrig förr hade förstått vilken stor värld det fanns utanför Norge. Hon glömde sig själv och allt sitt, medan hon satt och såg upp i prästens runda ansikte med de kraftiga kindbenen, med det fina och livfulla leendet. Han hade lagt ena benet över det andra knät, under rocken, och satt med de vita, kraftiga händerna knäppta om fotleden.
När han frampå eftermiddagen kom in till henne, frågade han
om de skulle leka tavel. Kristin måste svara att hon icke trodde
det fanns något tavelspel i huset.
»Icke det?» frågade prästen förundrad. Han gick bort till Ulv:
»Vet du, Ulv, var Erlend har gjort av mors guldtavel? — De lektingestarna som voro här efter henne — han har nu väl icke låtit någon få dem?»
»De äro i ett skrin uppe på riddarloftet», sade Ulv. »Han ville väl snarare icke att någon skulle få dem — som var här på gården förr i tiden», sade mannen lågmält. »Vill du, Gunnulv, att jag skall gå efter skrinet?»
»Ja, det kan nu väl Erlend icke misstycka», sade prästen.
Strax efteråt kommo de två tillbaka med ett stort, snidat skrin. Nyckeln satt i, och Gunnulv låste upp. Överst låg en langleik och ett annat strängaspel, som Kristin aldrig förr sett maken till. Gunnulv kallade det psalterion — han lät fingrarna löpa över strängarna, men det var alldeles ostämt. Där funnos bandrullar, silkesnystan, broderade handskar och huvudbonader av siden och tre böcker med spännen. Till sist fann prästen tavelspelet; spelbrädan var rutad i vitt och guld, och brickorna voro av valben, vita och förgyllda.
Först nu kom Kristin att tänka på att hon inte sett till något enda av sådana ting som tjäna till tidsfördriv, så länge hon varit här på Husaby.
Kristin måste nu tillstå för sin svåger att hon var dum i tavellek och ej heller dugde mycket till i fråga om strängalek. Men böckerna var hon nyfiken att få se i.
»Ja, du har väl lärt att läsa i bok, du Kristin», frågade prästen. Och nu kunde hon med en viss stolthet svara att det hade hon då förstått sig på redan som barn. Och i klostret hade hon fått ros för att hon var så duktig i att läsa och skriva.
Prästen stod småleende över henne, medan hon bläddrade i böckerna. Den ena var en riddarsaga om Tristan och Isolde, och den andra var om heliga män — hon slog upp Sankt Martins saga. Den tredje boken var på latin och särskilt fagert präntad med stora, brokiga bokstäver i början på varje kapitel.
»Den har vår ättefader, biskop Nikulaus, ägt», sade Gunnulv.
Kristin läste halvhögt:
Averte faciem tuam a peccatis meis et omnes iniquitates meas dele.
Cor mundum crea in me, Deus, et spiritum rectum innova in visceribus meis.
Ne projicias me a facie tua, et Spiritum Sanctum tuum ne auferas a me.[1]
»Förstår du detta?) frågade Gunnulv, och Kristin nickade och sade att hon förstod ju litet. Hon kände så pass väl till orden att det gjorde henne undrande till sinnes att de skulle komma för hennes ögon just nu. Det ryckte litet i hennes ansikte, och tårarna ville fram. Då tog Gunnulv strängaleken på knät och sade att han ville försöka om han inte kunde få den i ordning.
Medan de sutto så, hörde de hästar ute på tunet — strax därpå kom Erlend inrusande i hallen, strålande glad — han hade hört, vem som var kommen. Bröderna stodo med händerna på varandras axlar; Erlend frågade och väntade inte på svar. Gunnulv hade varit i Nidaros två dagar, så det var en slump att de inte träffats där.
»Det är underligt också», tyckte Erlend. »Jag hade trott hela prästerskapet vid Kristkyrkan skulle gått dig till mötes i procession, när du kom hem — så vis och höglärd som du nu månde vara —»
»Kan du veta du då, om de icke det gjort?» frågade brodern leende. »Du kommer icke för nära Kristkyrkan, när du är i köpstaden, har jag hört.»
»Nej, pilt — jag drager icke till min herre ärkebispen, såvitt jag kan undslippa — han har svett pälsen min en gång», skrattade Erlend övermodigt. »Hur likar dig din svåger, söta min — jag ser du har redan blivit vän med Kristin, bror —. Föga lika henne de andra fränderna våra —»
Först när de skulle sätta sig till kvällsbordet, märkte Erlend att han ännu hade pälsmössan och kappan på sig och svärdet vid bältet.
Det blev den gladaste kväll Kristin hade haft på Husaby. Erlend nödgade brodern att sätta sig i högsätet med henne; själv skar han för maten åt honom och skänkte i hans bägare. Första gången han drack Gunnulv till, böjde han ett knä och ville kyssa brodern på handen:
»Hell och säll, herre! — Vi måste lära oss, Kristin, att visa ärkebiskopen tillbörlig heder — jo, visst blir du ärkebiskop en gång, du Gunnulv!»
Husfolket gick sent ur hallen, men bröderna och Kristin blevo sittande kvar vid dryckeskärlen. Erlend hade satt sig på bordskanten med ansiktet vänt mot brodern:
»Ja, detta tänkte jag på vid mitt bröllop», sade han och pekade på moderns skrin, »att Kristin skulle ha det. Men jag glömmer så lätt, och du glömmer ingenting du, bror. Men ringen efter mor är väl kommen på en fager hand, skulle jag tro?» Han lade Kristins hand över sitt knä och vred på hennes fästering.
Gunnulv nickade. Han lade moderns psalterion i Erlends knä: »Sjung nu, bror, du sjöng så fagert och lekte så väl förr i tiden —.»
»Det är många år sedan dess», sade Erlend allvarligare. Så lät han fingrarna glida över strängarna:
Olav kungen, Haralds son,
red ut i villan skog,
fann ett litet spår i ler,
— så är tidend stor.
Sade då Finn Arnesson,
han red främst i flocken:
Fager månd’ vara så liten fot
allt i scharlakans socka —
Erlend log, medan han sjöng, och Kristin såg litet ängslig upp på prästen — om han skulle ogilla visan om Sankt Olav och Alvhild. Men Gunnulv satt och smålog — fast hon kände med ens att det säkert inte var åt visan utan åt Erlend —.
»Kristin skall slippa sjunga; du är väl trångbröstad nu, kära min», sade han och strök över hennes kind. »Men nu kan du —» Han räckte strängaspelet åt sin bror.
Det hördes på prästens spel och sång att han hade lärt i en god skola.
Kungen red till fjälls åt nord —
Hörde han duvan klaga svårt:
»Höken tog min käresta bort!»
Efter red han så långt av led,
Höken flög över vildan hed,
till den skönsta av hagar —
den blomstras alla dagar.
I den hagen är en hall,
därinne är bonat med purpur om pall.
Där ligger en riddare i sitt blod.
Han är drotten båld och god.
Han ligger under scharlakan blå
med Corpus domini skrivet uppå —
»Var har du lärt den visan?» frågade Erlend.
»Åh — några piltar sjöngo den utanför det härbärge där jag bodde i Kanterborg», sade Gunnulv. »Så frestade jag att vända om den till norskt mål. Men det stämmer icke så gott —», han satt och varierade melodien på strängarna.
»Nej, bror — det är långt efter midnatt. Kristin kan visst tarva att komma i säng — är du trött, hustru min?»
Kristin såg skyggt upp på männen; hon var mycket blek:
»Jag vet icke —. Jag skall visst icke lägga mig i sängen härinne nu —»
»Är du sjuk?» frågade de båda och lutade sig över henne.
»Jag vet icke», sade hon som förut. Hon tog sig bakåt över höfterna. »Det känns så underligt i länden —»
Erlend sprang upp och gick mot dörren. Gunnulv följde efter:
»Det är illa att I ej haven fått dem hit förr, de husfruar, som skola hjälpa henne», sade han. »Är det mycket tidigare än hon väntat?»
Erlend blev blossande röd:
»Kristin tänkte hon icke skulle behöva andra än tärnorna sina — De ha fått barn själva, några av dem —», han försökte le.
»Du är icke vettig!» Gunnulv såg på honom. »Det har var torpargumma jordemoder och grannkvinnor hos sig, när hon skall i barnsäng — skall din husfru krypa i en vrå och gömma sig som en katta som får ungar! Nej bror, så mycket karl får du vara att du hämtar de yppersta husfruarna i bygden till Kristin —»
Erlend böjde sitt av blygsel rodnande ansikte:
»Det är sant sagt, bror. Jag skall rida ned till Råsvold själv — så får jag skicka svenner till de andra gårdarna. Stanna hos Kristin, du då!»
»Skall du fara bort?» frågade hustrun rädd, när hon såg Erlend ta ytterplaggen.
Han gick bort och lade armen om henne:
»Jag skall hämta de förnämligaste kvinnorna till dig, Kristin min. Gunnulv stannar hos dig, medan tärnorna reda till i kammaren», sade han och kysste henne.
»Kan du icke sända bud efter Audfinna Audunsdotter?» bad hon. »Men icke förrän i morgon — jag vill icke hon skall väckas ur sömnen för min skull — hon har mycket att sköta, det vet av —»
Gunnulv frågade brodern vem Audfinna var.
»Det synes mig icke tillbörligt», sade prästen. »Hustrun till en av dina landbönder —»
»Kristin skall få det som hon vill», sade Erlend. Och medan prästen följde honom ut och Erlend väntade på sin häst, omtalade han hur Kristin gjort bekantskap med bondkvinnan. Gunnulv bet sig i läppen och såg tankfull ut.
Nu blev det liv och rörelse på gården, män redo bort, och
tjänarinnorna kommo inspringande och frågade hur det stod till med
matmodern. Kristin sade att ännu var det ingen fara med henne,
men de fingo göra i ordning allting i lillstugan. Hon skulle skicka
bud, när hon ville föras ditin.
Så var hon ensam med prästen. Hon ansträngde sig för att samtala lugnt och glatt som förut.
»Du är icke rädd, du», sade han med ett litet leende.
»Jo, jag är rädd!» Hon såg upp i hans ögon — hennes egna voro svarta och förskrämda. »Vet du, svåger — äro de födda här på Husaby, Erlends andra barn?»
»Nej», svarade prästen fort. »Pilten är född vid Hunehals, och mön inne i Strind — på en gård han ägde där en gång. — Är det så», frågade han strax efteråt, »att det har plågat dig att minnas att den andra kvinnan gått här hos Erlend före dig?»
»Ja», sade Kristin.
»Du kan svårligen döma om Erlends beteende i denna sak med Eline», sade prästen allvarligt. »Det var icke lätt för Erlend att fatta något beslut — aldrig var det lätt för Erlend att veta vad rätt var. Ty alltsedan vi voro små barn, var det så att vad än Erlend gjorde, så tyckte mor det var riktigt och far det var galet. Ja, han har väl talt så mycket med dig om vår mor, så att du har reda på allt detta —»
»Så vitt jag kan minnas, så har han allenast nämnt henne två, tre gånger», sade Kristin. »Men jag har nog förstått att han hade henne kär —»
Gunnulv sade sakta:
»Det har visst aldrig varit slik kärlek mellan en mor och hennes son. Mor var mycket yngre än min far. Så hände detta med moster Åshild — vår farbror Bård dog, och det blev sagt — ja, du vet väl det? Far trodde det värsta och sade till mor — Erlend kastade sin kniv efter far en gång, då han icke var stor pilt ännu — han for i synen på far för mors skull mera än en gång, medan han var i uppväxtåldern —.
När mor blev sjuk, skilde han sig från Eline Ormsdotter. Mor sjuknade med sår och skorv i huden, och far sade det var spetälska. Han sände henne från sig — ville nödga henne att taga provent hos systrarna i spitalet. Då hämtade Erlend mor och for med henne till Oslo — de voro hos Åshild också, hon är god läkekvinna, och kungens franska läkare sade också att spetälsk var hon icke. Kung Håkon tog kärligt emot Erlend den gången och bad honom pröva den helge kung Erik Valdemarssons grav — kungens morfars. Där hade många fått bot för hudsjuka.
Erlend for till Danmark med mor, men hon dog ombord på skeppet söder om Stad. Då Erlend kom hem med henne — ja, du får minnas att far var mycket gammal, och Erlend hade varit en ohörsam son alla dagar — då Erlend kom till Nidaros med mors lik — satt far i vår gård i staden, och han ville icke släppa in Erlend, förrän han såg om pilten hade fått soten, sade han. Erlend tog sin häst och red och rastade icke förrän han kom till den gården där Eline satt med hans son. Sedan höll han fast vid henne trots allt, trots det att han själv var led på henne, och så gick det till att han förde henne in här på Husaby och satte henne till styret, när han blev herre på gården. Hon hade det taget i honom att hon sade, om han svek henne efter detta, var han värd att själv bliva slagen med spetälska —.
— Men nu är det allt tid att dina kvinnor ta hand om dig, Kristin —», han såg ned i det gråbleka unga ansiktet, som stelnat i rädsla och kval. Men när han ville gå mot dörren, ropade hon högt efter honom:
»Nej, nej, gå icke ifrån mig —!»
»Desto förr är det över», tröstade prästen, »då du är så sjuk allaredan —»
»Det är icke det!» Hon grep hårt om hans arm. »Gunnulv!»
Han tyckte han aldrig förr sett sådan skräck i en människas ansikte.
»Kristin — du får då minnas att detta icke är värre för dig än för andra kvinnor —»
»Jo, jo» Hon pressade sitt ansikte ned mot prästens arm. »För nu vet jag att Eline och hennes barn skulle sitta här. Henne hade han lovat tro och hjonelag, innan jag blev hans frilla —»
»Du vet det?» sade Gunnulv lugnt. »Erlend visste icke bättre själv då, men du förstår att det löftet kunde han ej hålla — aldrig hade ärkebiskopen samtyckt till att de två fått gifta sig. Tänk då icke slikt som att ditt giftermål icke skulle vara giltigt — du är Erlends lagtagna hustru —»
»Åh, jag hade spillt all rätt till att träda på denna jord, långt innan jag blev det — Och likväl var det värre än jag visste —. Åh, Gud give jag fick dö och detta barnet aldrig blev fött — icke törs jag se, vad det är jag burit —»
»Gud förlåte dig, Kristin — du vet icke vad du säger! Vill du önska att ditt barn skall dö ofött och odöpt —?»
»Ja, det som jag burit under mitt hjärta, det måste väl höra djävulen till i alla fall! Det kan icke frälsas — Åh, hade jag druckit den drycken Eline bjöd mig — det kunde kanske blivit försoning för allt det vi syndat, Erlend och jag — Då hade aldrig detta barnet avlats — Åh, jag har tänkt det hela tiden, Gunnulv — när jag finge se vad jag fostrat inom mig, då skulle jag lära mig inse att det varit bättre för mig att dricka spetälskedrycken, som hon bjöd mig, än att driva henne i döden, som Erlend hade bundit sig vid först —»
»Kristin», sade prästen. »Du talar i yrsel. Icke var det du, som drev den arma kvinnan i döden. Erlend kunde ej hålla det ord han givit henne då han var ung och föga kände lag och rätt. Aldrig hade han kunnat leva med henne utan synd. Och själv hade hon låtit locka sig av en annan, och Erlend ville gifta henne med honom, när han sporde det. Icke vålladen I att hon tog sitt eget liv —»
»Vill du veta huru det bar till att hon tog sitt liv?» Kristin var nu så förtvivlad att kon talade alldeles lugnt. »Vi voro samman på Haugen, Erlend och jag, då hon kom dit. Hon hade ett horn med sig, hon ville jag skulle dricka med henne — hon hade väl aktat. det åt Erlend, förstår jag nu, men när hon fann mig där med honom, så ville hon att jag —. Jag märkte det var svek — jag såg att hon tog ingenting i munnen själv, när hon satte läpparna till hornet. Men jag ville dricka — det var mig lika om jag levde eller dog, då jag fick veta att han hade haft henne här hos sig på Husaby hela tiden. Då kom Erlend in — han hotade henne med kniven: du skall dricka först — Hon bad och bad, och så ville han låta henne slippa. Då fick djävulen makt med mig, jag tog hornet — en av oss, dina två frillor, sade jag, — jag eggade Erlend till det — du kan icke behålla oss bägge, sade jag. Då var det hon dräpte sig med Erlends kniv — men Björn och Åshild funno på råd att dölja huruledes det gått till —»
»Så moster Åshild var med i det anslaget, hon», sade Gunnulv hårt. »Jag förstår, hon hade spelat dig Erlend i handom —»
»Nej», sade Kristin häftigt. »Fru Åshild bad oss — hon bad Erlend och hon bad mig — hon bad, så att jag fattar icke huru jag tordes stå emot — att vi skulle fara så hederligt fram som där ännu var utväg till — falla min far till fota och bedja honom om tillgift, för att vi gjort illa. Men jag tordes icke. Jag skyllde på det, att jag var rädd far skulle dräpa Erlend — åh, jag visste gott att far skulle icke gjort den man något som gav sig själv och sin sak i hans händer. Jag skyllde på att jag var rädd han skulle få slik sorg att han aldrig kunde lyfta sitt huvud mera. Åh, jag har då vetat sedan dess, jag var icke så rädd för att göra min far sorg —. Du kan ej veta, Gunnulv, vilken god man min far är — ingen kan veta, som icke känner min far, huru god han varit mot mig alla dagar. Alltid har far hållit mig så kär. Jag ville icke han skulle få veta att jag hade handlat så skamlöst, medan han trodde jag satt hos systrarna i Oslo och lärde allt vad gott och rätt var — ja, jag bar ungsysterkläder, medan jag låg med Erlend i ladugård och på loft därnere i staden —»
Hon såg upp på Gunnulv. Hans ansikte var vitt och hårt som sten.
»Förstår du nu att jag är rädd? Hon som tog honom in till sig, då han kom, nedsmittad av spetälska —»
»Skulle icke du gjort det?» frågade prästen stilla.
»Jo, jo, jo» En skugga av det forna vilda och ljuva leendet flög över kvinnans härjade drag.
»Annars så var Erlend icke smittad», sade Gunnulv. »Ingen utom far har någonsin trott att mor dog av spetälska.»
»Men jag må väl vara som en spetälsk i Guds ögon, jag», sade Kristin. Hon lade sitt ansikte ned på prästens arm, som hon hängt sig fast vid. »Slik som jag är, nedsmittad av synder —»
»Syster min», sade prästen sakta och lade sin andra hand över hennes huvudlin. »Så syndig är du fuller icke, du unga barn, att du har glömt att såvitt som Gud kan rena en människa i köttet från spetälskan, så kan han rena din själ från synden —»
»Åh, jag vet icke», snyftade hon, med ansiktet gömt vid hans arm. »Jag vet icke — jag ångrar ej heller, Gunnulv. Rädd är jag, men ändå —. Rädd var jag då jag stod för kyrkdörren med Erlend och prästen vigde oss samman — rädd var jag då jag gick in till brudmässan med honom — med gullkrona på utslaget hår, för jag hade ej torts tala om min blygd för min far — med alla mina synder osonade, ja, jag tordes ju icke skrifta sant för min sockenpräst! Men medan jag gick här i vinter och såg hur jag blev vedervärdigare för var dag som led — då var jag ännu räddare, ty Erlend var icke slik mot mig som förr — jag tänkte på den tiden då han kom till mig i burloftet på Skog om kvällarna —»
»Kristin», prästen försökte lyfta upp hennes ansikte, »icke får du tänka på detta nu —! Tänk på att Gud nu ser din sorg och din ånger. Vänd dig till den milda mön Maria, som ömkar sig över varje sorgsen själ —»
»Förstår du icke — jag drev en annan människa till att spilla sitt eget liv —»
»Kristin», sade prästen strängt. »Törs du högmodas slikt att du tror du mäktar synda så stort att Guds misskund icke är större!»
Han strök och strök över hennes huvudkläde.
»Minns du ej, syster min, när djävulen ville fresta Sankt Martin. Då sporde fienden om Sankt Martin tordes tro visst på det själv, när han lovade alla de syndare som skriftade Guds misskund. Då svarade biskopen: Också dig törs jag lova Guds förlåtelse, samma stund du beder därom — ville du allenast låta ditt högmod fara och tro att hans kärlek är större än ditt hat —»
Gunnulv fortfor att smeka den gråtande kvinnans huvud. Under tiden tänkte han — var det så som Erlend handlat mot sin unga brud —! Han blev vit och hård omkring munnen.
Audfinna Audunsdotter var den första kvinnan som kom. Hon fann barnsängskvinnan nere i lillstugan; Gunnulv satt hos henne, och ett par tärnor sysslade i rummet.
Audfinna hälsade vördnadsfulit på prästen, men Kristin steg upp och gick emot henne med framsträckt hand:
»Du skall ha tack, Audfinna, för att du kom — jag vet att det icke är lätt för dem att vara dig förutan hemma hos dig —»
Gunnulv hade sett forskande på kvinnan. Nu reste också han sig upp:
»Hederligt var det att du kom så fort; det göres väl behov att min fränka har någon hos sig som hon kan lita på — hon är främmande här i bygden, ung och oerfaren —»
»Jesus, hon är så vit som huvudlinet sitt», viskade Audfinna. »Menen I, herre, att jag törs giva henne en liten dvaladryck — hon tarvar visst någon vila, innan det tar henne hårdare.»
Hon sysslade stilla och raskt, kände på bädden, som tjänarinnorna gjort iordning på golvet, och bad dem gå efter fler kuddar och mera halm. Så ställde hon små stengrytor med örter i intill elden. Därefter började hon lösa upp alla band och knutar i Kristins dräkt, och sist drog hon ut nålarna ur den sjukas hår.
»Aldrig har jag sett så fagert!» sade hon, då hela floden av guldbrunt silkehår strömmade ned kring det vita ansiktet. Hon måste le: »Det kan nu icke ha mist mycket varken i storlek eller glans, om du så har gått med det bart Litet längre än rätt var —.»
Hon lade Kristin bekvämt till rätta bland kuddarna på golvet och stoppade väl om henne:
»Drick nu detta, så känner du icke värkarna så svårt — se till att du får sova litet dessemellan.»
Gunnulv skulle gå nu. Han kom bort och böjde sig över Kristin.
»Du ber väl för mig, Gunnulv!» sade hon tiggande.
»Jag skall bedja för dig, ända till dess jag har sett dig med ditt barn på armen — och därefter med», sade han och stack ned hennes hand under täcket igen.
Kristin låg halvt i dvala. Hon kände sig nästan bra. Smärtorna över korsryggen kommo och gingo och kommo igen — men det var så olikt allt hon hade känt, så var gång det var över, undrade hon nästan om hon ej bara inbillat sig det. Efter de tidiga morgontimmarnas kval och fasa kände hon det som om hon redan lyckligt och väl kommit undan den värsta ångesten och pinan. Audfinna gick så stilla och hängde upp barnkläder, täcken och skinn till värmning vid härden — rörde litet i sina grytor, så kryddoften spred sig i rummet. Till slut halvsov Kristin mellan värkarna och tyckte hon var hemma i brygghuset på Jörundgård och skulle hjälpa sin mor med att färga en stor väv — det var väl ångan av askbarken och nässlorna.
Så kommo »närkvinnorna», den ena efter den andra — husfruar från gårdarna i bygden och i Birgsi. Audfinna drog sig tillbaka bland tjänarinnorna. Och fram mot kvällen tyckte Kristin det blev hemskt svårt. Fruarna sade att hon skulle gå på golvet, så länge hon orkade. Hon plågades av detta — det var nu alldeles fullt med kvinnor i rummet, och hon måste gå där som en märr som skall säljas. Alltemellanåt måste hon låta de främmande fruarna klämma och känna med händerna på henne runtom, och så talade de och rådgjorde med varandra. Till sist sade fru Gunna från Råsvold, som skulle ha ledningen härinne, att nu kunde hon få lägga sig på golvet. Hon delade upp kvinnorna, några skulle sova och andra vaka: »Ja, detta kommer icke att gå fort — men skrik du, Kristin, när det känns för svårt, och bry dig icke om dem som sova. Vi äro ju här alla för att hjälpa dig, arma barnet», sade hon milt och vänligt och klappade den unga på kinden.
Men Kristin låg och tuggade sönder läpparna och kramade täckets flikar mellan sina svettiga händer. Här var kvävande hett — men de sade att det skulle så vara. Efter varje värk rann svetten om henne.
Dessemellan låg hon och tänkte på maten åt alla dessa kvinnorna. Hon ville så gärna att de skulle tycka hon hade gott skick i sitt hus. Hon hade sagt åt Torborg, kökspigan, att hälla surmjölk i vattnet, när hon kokade den färska fisken. Bara icke Gunnulv räknade det för brott mot fastan — Sira Eirik hade sagt att det icke var det, ty surmjölk var icke att räkna som mjölkmat, och fiskspadet hälles ju dessutom av. Den torkade fisken, som Erlend skaffat till huset i höstas, fingo de då på inga villkor smaka — skämd och full av mask som den var.
»Kära, signade Vår fru, Maria — dröjer det länge tills du hjälper mig månntro — åh, nu gör det så ont, så ont, så ont —»
Hon fick försöka härda ut litet till, innan hon gav tappt och skrek. —
Audfinna satt borta vid härden och passade på vattenkittlarna. Kristin önskade så att hon vågat be henne komma bort och hålla henne i handen. Hon visste ej vad hon inte skulle vilja ge för att få hålla i en känd och vänlig hand nu. Men hon var för blyg att be om det.
Framåt nästa förmiddag vilade ett slags förskrämd stillhet över
Husaby. Det var dagen före Marie bebådelsedag, och gårdsarbetet
skulle vara undangjort till nontiden, men männen voro
tankspridda och allvarliga, och de uppskrämda tärnorna kommo ingen vart
med sysslorna. Folket hade fattat tillgivenhet för sin unga husfru
— och det stod nog inte så väl till med henne, spordes det.
Erlend stod ute på tunet och talade med sin smed. Han försökte hålla tankarna vid det som mannen talade om. Då kom fru Gunna hastigt bort till honom.
»Det får ingen framgång med din hustru, Erlend, — vi ha nu frestat alla medel. Du får komma ned — kanske det kan hjälpa, om hon blir knäsatt av dig. Gå in och byt och sätt på dig en kort tröja — men var snar, hon är hårt plågad, arma unga viv!»
Erlend hade blivit blodröd. Han mindes att han hade hört att om en kvinna icke kunde förlösas med ett barn, som hon undfått i lönn, så skulle det kunna hjälpa, om hon sattes i mannens knä.
Kristin låg på golvet under några täcken; två kvinnor sutto bredvid henne. I detsamma Erlend kom in, såg han att hon kröp ihop, borrade ned huvudet i den ena kvinnans knä och kastade det fram och tillbaka — men hon gav icke ett klagoljud ifrån sig.
När anfallet var över, såg hon upp med vilda, vettskrämda ögon; de spruckna bruna läpparna öppnades flämtande. Varje spår av ungdom och fägring var borta ur det uppsvällda, rödflammiga ansiktet, och håret hade tovat hop sig med halmrask och ull från fällarna till en smutsig päls. Hon såg på Erlend som om hon ej genast kände igen honom. Men när hon förstod varför kvinnorna skickat efter honom, skakade hon häftigt på huvudet:
»Det är icke skick där jag är kommen från — att män äro med, när en kvinna får barn —»
»Det händer att de pläga så, här nordanfjälls», sade Erlend sakta. »Kan det korta pinan litet för dig, Kristin min, så får du väl —»
»Åh —!» Då han lade sig på knä bredvid henne, slog hon armarna om hans liv och tryckte sig intill honom. Hopkrupen och skälvande kämpade hon sig genom värken utan att knysta.
»Får jag tala ett par ord med min husbonde ensam?» sade hon andfådd och hastigt, när det var över. Kvinnorna drogo sig undan.
»Var det då hon var i barnsot du lovade henne det hon sade — att du skulle äkta henne, när hon blev änka — den natten Orm blev född?» viskade Kristin.
Erlend flämtade till, som om han fått ett slag i hjärtroten. Så skakade han häftigt på huvudet:
»Jag var på borgen den natten — det var mitt skifte som hade vakten. Det var då jag kom hem till vårt härbärge på morgonen och de lade pilten i mina armar —
— Har du legat här och tänkt på detta, Kristin?»
»Ja —» Åter klängde hon sig fast vid honom, medan smärtevågen sköljde över henne. Erlend torkade bort svetten, som rann över hennes ansikte.
»Nu, då du vet detta», frågade han, när hon åter låg stilla, »vill du icke jag skall bli hos dig, som fru Gunna säger?»
Men Kristin skakade på huvudet. Och till sist måste kvinnorna låta Erlend gå ut.
Men därmed var det som om hennes kraft att härda ut var bruten. Hon skrek till i vild ångest för värken, som hon kände komma, och tiggde jämrande om hjälp. Dock när kvinnorna talade om att hämta in mannen igen, ropade hon nej — hon ville hellre pinas till döds —.
Gunnulv och klerken, som var med honom, gingo till kyrkan för
att sjunga aftonsång. Varje människa på gården, som inte var hos
barnaföderskan, följde med. Men Erlend smög sig ut ur kyrkan,
innan det var slut, och gick söderut mot husen.
Västerut över åsarna på hinsidan dalen var himlen gulröd — vårkvällen började skymma klar och ljus och mild. En och annan stjärna framträdde, vit i den ljusa luften. Det drev en liten dimflaga över lövskogen nere vid sjön — och det fanns bara fläckar, där gärdena lågo mot solen, i luften stod en doft av mull och smältande snö.
Lillstugan låg västligast på tunet ut mot dalsänkan, Erlend gick dit bort och stod en stund bakom väggen. Timmerstockarna voro ljumma av solen ännu, då han lutade sig därintill. Åh, så hon skrek —. Han hade hört en kviga i björnens våld en gång — det var uppe på deras säter, medan han var halvvuxen gosse. Arnbjörn, vallaremannen, och han själv sprungo söderut genom skogen. Han mindes det ludna, som reste sig och blev till en björn med rött, hett gap. Arnbjörns spjut gick tvärs av under björnramarna — då grep karlen hans, ty själv stod han fjättrad av fasa. Kvigan låg där levande, men juvret och låret voro sönderslitna —
»Kristin min, åh Kristin min — Herre, för din signade moders skull, varkunna dig!» — Han flydde tillbaka till kyrkan.
Tärnorna kommo in i hallen med kvällsmat — de satte icke upp bordet utan ställde från sig maten framme vid härden. Männen togo bröd och fisk med sig bort till bänkarna, sutto på sina platser och tego, åto litet — men ingen tycktes ha matlust. Det kom ingen och bar ut efter måltiden, och ingen av karlarna reste sig för att gå till vila. De blevo sittande, sågo in i elden på härden och samtalade ej.
Erlend hade gömt sig i hörnet borta vid sängen — stod icke ut med att någon skulle se hans ansikte,
Mäster Gunnulv hade tänt en liten oljelampa och ställt den på högsätets armstöd. Han satte sig nedanför på bänken med en bok i handen — utan ljud och utan uppehåll rörde sig hans läppar helt litet.
En gång reste sig Ulv Haldorsson, gick fram till härden och tog en lev mjukt bröd, letade litet bland vedträna och fann ett. Så flyttade han sig ned i vrån nära ingångsdörren, där gubben Ån satt. De två hade något för sig med brödet bakom Ulvs kappa; Ån täljde och skar i vedträt. Männen tittade dit bort emellanåt. Om en stund reste sig Ulv och Ån och gingo ut ur hallen.
Gunnulv såg efter dem men sade ingenting. Han fortsatte på nytt med sina böner.
En gång föll en ung pojke i sömnen framstupa från bänken i golvet. Han reste sig — såg sig förvirrad omkring. Så suckade han litet och satte sig igen.
Ulv Haldorsson och Ån kommo stilla in och gingo till de platser där de suttit förut. Karlarna sågo dem, men ingen sade något.
Med ens sprang Erlend upp. Han gick över golvet bort till sitt husfolk. Han var grå i ansiktet som lera och hålögd.
»Vet ingen av er någon råd?» sade han. »Du, Ån!» viskade han.
»Det halp icke», viskade Ulv lika sakta tillbaka.
»Det är väl slikt lagat att hon icke skall äga detta barnet», sade Ån och torkade sig om näsan. »Då gagna varken blot eller runor. Det var synd om dig, Erlend, att du så snart skulle mista denna goda hustrun —»
»Åh, tala då icke som hon allaredan vore död», bad Erlend bruten och förtvivlad. Han gick tillbaka till sin vrå och kastade sig med huvudet in mot sängöppningens fotända.
En man gick ut och kom in igen:
»Månen är uppe», sade han. »Det är snart morgon —»
Strax efteråt trädde fru Gunna in i hallen. Hon sjönk ned på
stavkarlsbänken vid dörren — henens grå hår var tillrufsat,
huvudklädet hade glidit nedåt ryggen.
Männen reste sig — drogo sig långsamt bort mot henne.
»En av er får komma ned och hålla henne», sade hon gråtande. »Vi orka icke längre — Du får gå till henne, Gunnulv — det är ej gott att veta vad ände detta skall taga —»
Gunnuly steg upp och stack bönboken i fickan vid bältet.
»Du får komma du också, Erlend —», sade frun.
Det djuriska, hesa vrålet mötte honom i dörren — Erlend stannade och skalv. Han såg en skymt av Kristins förvridna, oigenkännliga ansikte mellan några gråtande kvinnor — hon stod på knä, och de stödde henne.
Nere vid dörren lågo några tjänarinnor framstupa mot bänkarna; de bådo högt och oavlåtligt. Han kastade sig ned bredvid dem och gömde sitt huvud i armarna. Hon skrek och skrek, och varje gång var det som han isades av vantrogen skräck: det kunde icke vara så —
Han vågade sig till att se dit bort en gång. Nu satt Gunnulv på en pall framför henne och höll henne under armarna. Fru Gunna knäböjde vid hennes sida och hade armarna omkring Kristins liv, men Kristin kämpade emot i dödsångest och ville ha undan den andra,
»Åh nej, åh nej, släpp mig — jag orkar icke — Gud, Gud, hjälp mig!»
»Gud hjälper dig snart nu, Kristin», sade prästen för var gång. En kvinna höll ett handfat, och efter varje värk tog han en våt duk och tvättade över den sjukas ansikte — upp i hårfästet, in mellan läpparna, som slemmet rann ut över.
Så for hon framstupa med huvudet ned i Gunnulvs armar och sov ett ögonblick — men plågorna ryckte genast upp henne igen ur slummern. Och prästen fortfor att säga:
»Nu, Kristin, blir du strax hulpen —»
Ingen märkte längre vilken tid på natten det kunde vara. Gryningen strilade grå ned genom ljuren.
Så, efter ett långt, vansinnigt tjut av fasa, blev det alldeles tyst. Erlend hörde att kvinnorna fingo brått — han skulle just till att se upp; då hörde han någon gråta överljutt, och han kröp ihop igen — tordes ej få visshet.
Då skrek Kristin igen — ett högt och vilt jämmerrop, som icke liknade det galna, omänskliga djurvrålet förut. Erlend for upp.
Gunnulv stod böjd och höll om henne, som ännu låg på knä. Hon stirrade i dödlig skräck på något, som fru Gunna höll i ett fårskinn. Den oformliga, mörkröda massan liknade icke något annat än innanmäte efter en slakt.
Prästen slöt henne fast intill sig.
»Kristin min — du har fött så fin och frid en son som någonsin en mor fått tacka Gud för — och han andas», sade Gunnulv häftigt till de gråtande kvinnorna. »Han andas — Gud skall icke vara så grym att han icke hör oss —»
Ännu medan prästen talade, hände det. Genom moderns trötta, förvirrade huvud for det halvförgätna minnet av en knopp hon sett i klosterträdgården — något, som det brast röda, skrynklade silkesflikar ut ur — de bredde ut sig till en blomma.
Den oformliga fosterklumpen rörde sig — det lät i den — den sträckte ut sig och blev till ett helt litet, vinrött barn i mänsklig skepnad — det hade armar och ben och händer och fötter med färdiga fingrar och tår på — det kavade med lemmarna och väste litet —.
»Så liten, så liten, så liten han är —» hon ropade med tunn, brusten röst och föll samman i gråtskratt. Kvinnorna omkring började skratta och torkade sina tårar, och Gunnulv lade henne i deras armar.
»Rulla honom i ett tråg, så han får skrika bättre», sade prästen och följde med de kvinnor som buro den nyfödda bort till härden.
När Kristin vaknade ur sin långa vanmakt, låg hon i sängen.
Någon hade befriat henne från de genomsvettade, förfärliga
kläderna, mild värme och läkedom strömmade in i hennes kropp så
ljuvligt skönt — de hade lagt små påsar med varm nässelgröt på
henne och stoppat heta täcken och fällar omkring.
Någon tystade på henne, när hon ville tala. Det var alldeles tyst i rummet. Och genom stillheten kom en röst, som hon ej rätt kunde känna igen:
— »Nikulaus, i Faderns, Sonens och den helge Andes namn —»
Vatten hördes rinna.
Kristin reste sig litet på armbågen och tittade ut. Framme vid härden stod en präst i vita kläder, och Ulv Haldorsson lyfte ett rött, sprattlande, naket barn upp ur den stora mässingskitteln, räckte det till gudmodern och tog emot det tända vaxljuset.
Hon hade fått barnet — det var det som nu skrek, så att prästens ord nästan alldeles överröstades. Men hon var så trött — hon var likgiltig och ville sova —
Då hörde hon Erlends röst, han sade hastigt och skrämt:
»Hans huvud — han har ett så underligt huvud!»
»Han är svullen», sade en kvinna lugnt. »Det är icke något underligt — han har fått kämpa hårt för livet sitt, denna pilten.»
Kristin ropade något. Det var som om hon vaknat upp ända in i hjärtat — det var hennes son, och han hade kämpat för livet, han som hon —
Gunnulv vände sig fort och leende — grep det lilla vita, lindade byltet i fru Gunnas knä och bar det bort till sängen. Han lade gossen på moderns arm. Svindlande av ömhet och lycka gned hon sitt ansikte mot den lilla skymten av rött, silkeslent ansikte inuti lindorna.
Hon såg upp på Erlend. Det var en gång förut hon sett honom så grå och härjad i ansiktet — hon kunde inte minnas när, hon var så yr och konstig i huvudet — men hon visste att det var väl hon slapp minnas. Och det var en sådan lycka att se honom stå så där med brodern — prästen höll ena handen på hans axel. Det kom en oändlig fri och trygghet över henne, medan hon såg upp på den högreste mannen i alba och stola; det runda, magra ansiktet under den svarta hårkransen var så kraftigt, men han log så milt och vänligt.
Erlend drev sin dolk djupt in i väggtimret bakom mor och barn.
»Det tarvas nu icke», sade prästen leende. »Pilten är ju döpt —»
Kristin kom att minnas något som broder Edvin en gång sagt. Ett nydöpt barn var lika heligt som de heliga änglarna i himmelen. Föräldrarnas synd var tvagen av det, och självt hade det ännu icke syndat. Rädd och varsam kysste hon det lilla ansiktet.
Fru Gunna kom bort till dem. Hon var utpinad och trött och ond på fadern, som inte haft vett att tacka hjälpkvinnorna med ett ord. Och prästen hade tagit barnet från henne och burit det till modern — det skulle hon ha gjort, både för att hon förlöst kvinnan och för det hon varit gudmor åt pojken.
»Du har ej hälsat sonen din ännu, Erlend, eller tagit honom på dina armar», sade hon bistert.
Erlend lyfte lindebarnet ur moderns famn — lade ett ögonblick sitt ansikte intill det:
»Jag kommer nu visst icke att hava dig rätt kär, Nåkkve, förrän jag glömt att du pinte din mor så fruktansvärt», sade han och lade åter ned pojken hos Kristin.
»Ja, giv honom skulden för det, du», sade den gamla frun vresigt. Mäster Gunnulv skrattade, och så skrattade fru Gunna själv med. Hon ville ta barnet och lägga det i vaggan, men Kristin bad så om att få ha honom hos sig litet till. Strax efteråt sov hon med sonen intill sig — märkte nätt och jämnt att Erlend rörde vid henne, varsamt som om han var rädd för att göra henne illa, och sov igen.
- ↑ Vänd bort ditt ansikte från mina synder, och utplåna alla mina missgärningar.
Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta, och giv mig på nytt en frimodig ande. Förkasta mig icke från ditt ansikte, och tag icke din helige Ande ifrån mig. Psalt. 51:11—13.