Kvartetten som sprängdes/Kapitel 12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kap 11
Kvartetten som sprängdes
av Birger Sjöberg

Kapitel 12. "Svan på lugnt vatten", oljemålning av Eugen A:son Renard
Kap 13  →


[ 90 ]

12
”Svan på lugnt vatten”, oljemålning av Eugen A:son Renard

Endast en av Karl Ludvigs många i skiftande levnadsställningar verkande anförvanter var bosatt i samma stad som han själv. Denne, en ungherre, hade i motsats till alla de övriga, som arbetade i borgerliga yrken, märkvärdigt nog kommit att ägna sig åt konstnärskapet. Han föreföll emellertid att vara en av dessa artister, som inköpa en lång halsduk och en bredbrättad hatt ungefär samtidigt med de första färgtuberna och den första oskä[ 91 ]rade tavelduken. Eugen A:son Renard — han hette egentligen Karlson, men hade antagit namnet Renard, ehuru hans två bröder yrkat, den ene på släktnamnet Falkstigen, den andre på namnet Crusenskiöld — tycktes alltså icke, såsom rätteligen bör ske, ha låtit den bredskyggiga hatten och den fladdrande halsduken organiskt framväxa ur konstnärskapet, utan i stället kallblodigt anordnat den yttre attiraljen utan hänsyn till, om den inre och viktigare förut blivit iordningställd på ett tillfredsställande sätt.

Optimistiska vänner, och särskilt den entusiastiske Karl Ludvig, vars varmblodiga solidaritetskänsla alltid var att räkna med, när det gällde även så avlägsna släktingar som herr Renard, uttalade emellertid då och då hopp om, att artisten en gång skulle slå igenom med ett stort och starkt arbete.

Karl Ludvig hade också, i släktkärlekens välsignade namn, erhållit mången skiss av Eugen, men ritade denne å sin sida en och annan teckning åt sin jovialiske anförvant, som frustande av stolthet förevisade konstalstret för sina bekanta, måste å andra sidan Karl Ludvig rita en liten smula även åt Eugen. Dessa senare teckningar utfördes emellertid helt anspråkslöst i bläck, och mestadels på avlånga papper, men befunnos likafullt äga sitt värde, när Eugen visade dem för den i denna slags konst mycket intresserade och väl bevandrade närsynte bankkamreren på växelavdelningen.

Emellertid hade vad man kallade goda tider kommit, och dessa medförde även för Eugen sina fördelar i ekonomiskt avseende, — men i andligt avseende ett visst förfall. Ty hade Eugen tidigare sökt att nå en stjärna, blev han så småningom ganska distraherad — under färden uppåt, detta på grund av de beställningar, han erhöll och vilka väl blevo inkomstbringande, men ganska farliga för hans idealitet. Förvärvsbegäret hade gjort sitt insteg i hans hjärta, fastän han ju alltjämt, förnämt rökande sina cigarrettstumpar, talade om studieresor till Paris och Italien. Det fanns i dessa gyllene tider så många, ”som ville ha målat”, och Eugen vart allt mindre och mindre skrupulös. En morgonsol kunde finna honom sitta med bredskyggig hatt, med en stor parasoll, ett staffli och en färglåda på en hemtrevlig lantgård mitt framför manbyggnaden.

[ 92 ]Avtal var ingånget, och gårdsägaren själv, en fet liten patron med friska färger i ansiktet, men någon osäkerhet i det konstnärliga, yttrar då:

— Jag tror det är bäst att ta byggnaden härifrån.

— Ska vi schasa undan hönsen, spörjer den vänliga frun, som står i närheten.

— Behövs inte, svarade Eugen, i det han förnämt kisar med ögat och kastar undan en cigarrettstump. Hönsen är bra. De är mycket bra, hönsen. Pikant färgklick med den där bruna!

Den lille lantmannen har emellertid sina bestämda åsikter i ett och annat, och han uttalar dem högt och fritt.

— Tänker herrn sätta solen så där långt borta. Det vore väl bättre att ha den rakt ovanför huset, då blir det mera symmetri också.

Artisten ler ett leende av andlig höghet, men av oändligt överseende.

— Nej, det kan jag inte gå med på, patron Mattsson! Men låt mig se; vill herr Mattsson ha solen på vänster eller höger sida om huset, så går det an att välja.

— Åja… Åja… jag vet inte. (Rop åt huset): Beda! Kom!

Hustrun skyndar åter ut.

— Artisten här frågar, om vi vill ha solen till höger eller till vänster.

Efter en stunds debatt rörande solen, vårdträdet på gården, vedstapeln, bikuporna och stallängan bestämmes det, att solen skall sitta till vänster.

— Ja, jag förstår mig just inte på det här, säger den lille patronen.

Han skrattar hjärtligt och fortsätter:

— Men en sak till, herr Renard, vi har ett fint djur här på gården. Det kunde gärna få komma med.

En stund senare syns herr Renard sitta med huvudet lutat på sned, kisande med ögat under försök att träffa det karakteristiska hos den ädla, väldiga modersuggan, som dovt grymtande hålles i sina stora öronlappar av en blyg ladugårdskarl.

Asterisk.svg

[ 93 ]Nu i dagarna hade emellertid herr Renard hos ett flertal bekanta låtit meddela, att han hade fått ett nytt, betydande arbete färdigt, vilket han ämnade förevisa på sin ateljé för en del konstintresserade personer. En aftonstund stod plötsligt Eugen uppe i Karl Ludvigs dubblett, med en cigarrett i mungipan och ett utseende i allt så artistiskt, att ingen kunde tvivla på motsvarande inre utrustning.

— Hör du, Karl Ludvig, sade Eugen.

— Å du mår? hälsade Karl Ludvig något oroad, eftersom han i mån av guldtillförseln på börsen blivit något sparsammare och nu kunde förmoda, att artisten befann sig i hans dubblett för att söka få Karl Ludvig att utföra en av sina värdefulla skisser på avlånga papper — å du mår?

— Oui, jag mår väl, svarade Eugen och slog av cigarrettaskan på en av golvmattans rosor. Förträffligt! Men, hör du, en sak! Du förstår dig ju på mat?

Karl Ludvig stirrade förvånad på den avlägsne anförvanten och genmälde, under det hans ansikte antog en något högre färg.

— Mat! Ja, vesst! Dä gör väl alla.

— Å, sade artisten. Det är väl litet skillnad ändå. Jag kommer nämligen för att fråga dig till råds, för jag tänkte ha en liten artistfest på min ateljé. Som du väl har hört, har jag avslutat ett ganska vackert arbete.

— All sin dar! Dä har jag vesst inte hört. Jaså, har du det!

— Oui, så är det, svarade Eugen med stolt min och ögonen i taket. Jo, så råkar det vara. Men nu skulle jag, som sagt, ha en liten tillställning med ett par journalister och lite artistfolk, du förstår! Hur tycker du jag skall ordna det?

— Smörgåsbord, svarade Karl Ludvig med fast stämma.

— Javäl, javäl!

— Ansjovislåda. Små körvar. Sillsallat, fortsatte Karl Ludvig med ögonen i fjärran, lik en somnambul, som med anden omgriper milslångt från kroppen befintliga föremål.

— Tycker du?

— Hummer naturell. Inkokter lax i ringar. Räker på is. Brynta champignoner. Stekter njure,

— Fan, avbröt artisten. Stopp lite!

[ 94 ]— Sardiner i ölja, i ölja hör du! Inte i tomater, fortfor obevekligt Karl Ludvig, med en stämma, som majestätiskt ekade i hans två rum. Trevliga lökar mä köttfärs ini. Sa ja hummer?

— Ja, det sa du. Men…

— Kröstader mä svamp i. Sparrisömlett. Rökter lax virad i krumelurer mä skarpsås nereve.

— Nej, hör du, avbröt nu artisten den i trance försänkte Karl Ludvig. Hejda dig litet! Menar du, att jag ska ha ett så stort smörgåsbord?

— Ja vesst! Kan aldri bli för stort. Esses!

— Men varmrätt?

— Ska dä vara som medda eller som supé?

— Som supé blir det bäst.

— Behövs inte läggas tell så möcke då. Små köcklingar å sallat. Små lammköttletter mä blomkål å ärter. Lite stekter fesk. Stekt fesk å gött också! Dä blir nog en trevvli tellställning, den. Har du nörskt brännvin?

— Nej, svarade artisten, men det svenska duger väl.

— Gammelt nörskt ä bättre. Möcke bättre! Men vem ska laga all maten?

Artisten Eugen inhämtade, något oroad över Karl Ludvigs våldsamma inspiration, ytterligare några upplysningar i matväg, varefter han gick sin väg. När Karl Ludvig tagit adjö av anförvanten, försjönk han i tankar, men ryckte till och slog sig plötsligt för pannan med den knutna näven ett slag så kraftigt, att han kunde ha dignat ned för sitt eget våld. Därefter ropade han:

— Jag glömde! Esses!

Karl Ludvig skyndade till fönstret, som han öppnade, och stirrade med upphettat ansikte ned på gatan, dit artisten Renard efter ett ögonblick steg ut från portöppningen.

— Eugen, skrek Karl Ludvig.

— Oui, hördes artistens sonora stämma nere från gatan.

— Jag glömde! Kalvbräss mä ärter!

— Skönt, svarade artisten och avlägsnade sig mot hörnet. Men han hade knappast hunnit till gatukorsningen, där för tillfället trafiken var mycket livlig, förrän en väldig stämma skar genom bullret och skramlet:

[ 95 ]— Hallå, Eugen!

Artisten vände sig hastigt om för att utleta, från vilket håll ropet höjdes. Då fick han se Karl Ludvig, som lutade sin runda kropp till hälften ut genom fönstret. På grund av avståndet tedde sig hans ansikte endast som en sol i nedgåendets purprade ögonblick. Artisten vinkade med handen, ty han förstod, att han icke skulle kunna göra sig hörd på så pass långt håll. Då ljöd ånyo rösten med en ångsirens genomträngande kraft:

Sill gra täng!!

Asterisk.svg

Artisten Renards tavla kallades av honom själv Svan på lugnt vatten.

Tavlan föreställde en svan med lång, vackert krökt hals; den låg på en klar sjö och hade en mängd små vattenringar, alla på lagom avstånd från varandra, kring den vilande, snövita kroppen. Runtomkring var sjön stilla och blank. Höga träd speglade sina gröna kronor i vattnet. Sakta sjönk solen ner bakom en udde, och mitt i sjön låg en liten holme med björkar, vilka stodo ljusgröna och stilla med sina vita stammar. Rosenfärgen sken här och var i vattnet omkring höga sävar och stenar med frisk, grön mossa.

Kring denna målning samlades en sommareftermiddag en del vänner och bekanta till artisten Renard. Bland dessa märktes, utom Karl Ludvig, som mest tycktes intressera sig för det praktfulla stilleben, vilket sakta växte fram på ett stort bord i den ganska långa ateljéns ena kortända, ett par journalister, bland dem Cello, en konstanmälare, som skrev under signaturen F.F., och en ung poet, som blivit hårt behandlad av kritiken. De ljuva matångorna störde i någon mån uppmärksamheten, då konstverket skulle granskas. Eugen, som av allt att döma var överens med sig själv om att ha gjort ett gott och i synnerhet säljbart arbete, hörde mummel om ”rätt så grann i färgen” — ”litet banalt i ämnesvalet” — ”gammalt nytt” — ”skulle försöka sig i nya skolan” — ”har gjort bättre förr”.

— Nå, är den stark, frågade Eugen, djärvt vädjande till de tämligen likgiltiga betraktarna. Vad säger du, F. F.?

[ 96 ]— Du har bestämt gått ifrån den rätta vägen, Eugen. Du skämmer bort dig med allt möjligt krafs. Gjorde bättre saker förr.

— Det var bra konstigt, sade Eugen. Det här är en stilla tavla, banal, säger ni! Det är ju fan, att så fort man gör något för folket… Finns det kanske inte solnedgångar och lugnt vatten?

— Jo jo. Men greppet, ser du. Du har gjort friskare saker förr. Hur tusan kom du på svanen?

— Fölk töcker om svanar, inföll den släktkäre Karl Ludvig, som även oroades över, att en artistisk nyckfullhet, om det ville sig illa, skulle kunna komma den vackra stillebenmålningen på bordet att försvinna. Gör honom inte ve dålit humör, vet ja! Tavla ä bra!

Så småningom tycktes den lilla skaran av betraktare försona sig med svanen, och till och med signaturen F. F. erkände, att det var en viss ”friskhet i penselföringen”, fastän det saknades ”detta speciellt tusan djävla”. Efter någon stund befann sig sällskapet i en mycket festlig sinnesstämning vid det vackra bordet, vars dofter fläktade dem om näsan på grund av vinddraget från de öppnade fönstren.

Cello var i dag lycklig, dels emedan fondmäklaren Anker inrapporterat en ny kursstegring och dels emedan han dagen därpå skulle begiva sig på semester. Han till och med sjöng en smula vid punschen, och han sjöng för sin framtid, som låg i fullt sommarsolsken. Sällsamt nog kommo Karl Ludvig och konstanmälaren F. F. i ett livligt ordutbyte. Det befanns nämligen, att signaturen nyss hade inköpt ett parti Solidarfett, vilka aktier under några dagar stått alldeles stilla, en omständighet, som verkade irriterande på en lättrörd och fin natur. Nu begärde den tveksamme mannen en tröst av Karl Ludvig, och en sådan erhöll han även på ögonblicket.

— Affärer förstår jag mig just inte på, tillstod signaturen F. F. med en själfull blick. Bättre på tavlor än på affärer. Men man måste ju…

— Naturligtvis, sade Karl Ludvig. Dä ä klart att en måste… Var och en får ju förvalta sina pengar på bästa sätt. Framtiden…

— Oförskämt, skrek den lille sårade poeten, som var inbegri[ 97 ]pen i ett samtal med en kylig kritikerstämma.

Den lille poeten hade en gång debuterat med en diktsamling, benämnd Silvertystnad, och erhållit svala, men ändå tämligen vänliga omnämnanden på grund av de diskreta och anspråkslösa tonfallen i dikterna. Därefter hade han utsänt en ny diktsamling Kyssar i mörkret, som var fylld med svulstigheter av det sällsammaste och mest utmanande slag. Denna diktsamling hade blivit utskrattad av kritiken. Hämndgirig hade då poeten lyckats få ut ett nytt arbete, betitlat Pang!, vari han utmanade och sköt salvor mot de litterära granskarna. Denna diktsamling pulveriserades. Den lille skaldens sist utgivna verssamling hade han kallat Kravaller. I denna utmanades hela samhället, kritiken inbegripen, och världen sattes i brand.

— Vilken nonchalans, fortsatte han. Men vi kan ju också låta bli att skriva, så blir det ingenting att kritisera…

— Uppriktigt sagt, genmälde den kyliga kritikerstämman, så bör man väl tåla en smula kritik. Din vers saknar livsstyrka i kärleksmomenten. Det är för litet jäsande vårsav i det. Ett ordporl…

— Vårsav, skrek den sårade lyrikern. Jag skulle alltså inte vara tillräckligt blodung och kraftsjungande i det erotiska. Och till på köpet — han smålog bittert — vill inte den höga kritiken tillstå, att mina dödsdikter…

— Ditt grepp på döden är icke originellt, hördes den kyliga stämman.

Poeten protesterade.

— Mitt grepp på förgängelseproblemet är väl så friskt som någons. Förlåt, att jag…

— Skål för framtiden, ropade Cello, fångande detta ord ur Karl Ludvigs samtal med signaturen F. F. Framtidens skål! Den tillhör oss! O, den ljusnande framtid…

Men det var ingen, som hörde detta vårsavsmättade och livskraftsberusade utrop, varför Cello tröttnade och gick bort och ställde sig framför svanen på det klara vattnet.

— Jag vet inte, mumlade han för sig själv. Men jag tycker, att den ängslar mig på något sätt!

Och var gång han vände ryggen till tavlan, måste han på nytt [ 98 ]betrakta den. Han kände sig dragen till den på grund av en hemsk tjusning, besläktad med den, som glasögonormen utövar på en liten fågel. Cello erfor vid anblicken av detta förfärliga lugn och denna söta skönhet ett behov att låta tankarna uppsöka livets råaste och fulaste sanningar. Det var så poetiskt, att journalisten önskade, att en verklighet i form av en grov karl med en kniv i handen hade plumsat ut genom den stilla säven vid stranden och plaskat bort för att skära halsen av den vita lögnen med sin svanhals, medan levande och sanna vattenringar hade svallat och forsat kring hans stövlar.

— Det är ett falskt lugn. Det är en lögnaktig ro, sade han högt och bestämt, i det han nalkades bordet.

— Å, du pratar, skrek Karl Ludvig, som var mitt inne i affärerna och som uppsnappade uttalandet som en replik på ett optimistiskt påstående angående den jämna uppgången på börsen.

— Jo, det är ett falskt lugn, vidhöll Cello desperat, särskilt som han märkte, att herr Renard på ett ögonblick avlägsnat sig. Det är bara spekulation alltihop! Lätt att sälja! Men det är i alla fall en lögnens idyll, den där soppan, det står jag för!

— Några särskilda skäl att göra detta uttalande, frågade signaturen F.F. oroligt och blickade upp på den förfärlige siaren.

har jag aldri hört dej tala, utbrast Karl Ludvig uppbragt och röd i ansiktet.

— Jag ville inte såra honom och säga det, när han var inne, sade Cello.

— Vilken honom, frågade Karl Ludvig och konstanmälaren i korus.

— Renard, för fadren, sade Cello irriterad.

En pust av lättnad steg upp från de två herrarna.

— Jaså, ni menar bara tavlan, suckade signaturen F. F. och sjönk belåten ner i stolen, där han nyss suttit spänd som en stålfjäder.

— Tack ska du ha, lät det inom kort från Karl Ludvig, representanten för jordiska intressen, som på gammaldags maner, med arm krökt i arm, lade bort titlarna med signaturen F.F., som representerade konstförståndet och de andliga värdena.

[ 99 ]När Cello frampå natten vid ett litet fönsterbord fann sig i färd med att spela kort tillsammans med två av de i festligheten deltagande herrarna, kom han åter ett par gånger att kasta lömska blickar på den lugna svanen och det klara vattnet. Varje gång begick han de vanvettigaste ting och blev överöst med ovett av medspelaren; den trötte herr Erlandsson fann tavlan så spröd, så ljuvligt rofull, att han till sist hoppades få se den nedgående solen krevera som en oljetank på ett brinnande fartyg, medan små torpedjagare ilade fram och åter på sjön, avfyrande häftiga kanonsalvor, med blå och svart rök över den lögnaktigt fridfulla nejden.