Kvartetten som sprängdes/Kapitel 58

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kap 57
Kvartetten som sprängdes
av Birger Sjöberg

Kapitel 58. Duellen
Kap 59  →


[ 463 ]

58
Duellen

Hushållerskan hos fabrikör Åvik stod och skar sillsallat, det sista arbetet för dagen, som hon hade att uträtta, Fönstret var ännu öppet, och den återstående matdoften drog långsamt ut i den ljumma sommarkvällen. När skärbrädan var spolad och sillsallaten höjde sin röda kulle i vit garnering ur en skål, luktade hon på en stor, enkel bukett, nyligen inlämnad av Timglaset, som till familjen Åviks köksdepartement samtidigt avgivit en lågmäld men dramatisk redogörelse för sonen Albins färd till räddningshemmet. Från den grova porslinskrukan på sockerlådan lyckades buketten verkligen så småningom att sprida en ganska stark doft i köket, vilken spred sig vidare till serveringsrummet, där Hedvig måste använda sig av en elektrisk låga för att bättre kunna läsa fortsättningen på Dorothy Buffertons kamp.

— Nu kan Hedvig börja, sade hushållerskan. Vi hade visst kommit till det där stället, då greve Cyrus hånar den unge sir Fitzgerald för att få honom till en duell. Pojken är väl inte så barnslig, så att han låter den där klossen sticka ihjäl sig. Man riktigt ville varna honom, om man kunde, för den snälla flickans skull, om inte för hans egen.

— Jo, för hans egen också, svarade Hedvig. Han är så söt. Tror inte Alma, att han reder sig, fastän han är ung. Jag har aldrig läst någon följetong, där en så ädel och stiffig människa blitt dödad.

— Hon har rätt, Hedvig. Det brukar alltid gå lyckligt för dem, men ofta får de lida mycket i svåra febrar, innan de blir friska.

Hedvig öppnade uppläsningsflödet; det rann något tryggare än förut, men hennes röst lät en smula entonig som alltid.

Kap. trettiotvå.
Duellen.

— ”Alltså”, yttrade greve Cyrus med ett tonfall, vari avspeglades såväl avundsjuka som ock ett hat, det han förgäves sökte att överhölja, ”alltså vill ni, unge sir Fitzgerald, lära mig mores! Jag [ 464 ]vill säga er, att såväl eder ålder som eder ställning i livet icke äro tillräckliga härför.”

Sir Fitzgerald, som häftigt bitit i sin näsduk, medan en rodnad uppsprang på hans kinder, yttrade nu med flammande blick fästad på sin förmätne rival.

”Nåväl, greve! Ni talar i undandolda ord! Ni söker att under talesättet om min fattigdom och under nedsättande yttranden om min ungdom skygga för den verkliga orsaken till eder vrede. Jag vet, att jag är en förargelseklippa för er. Jag vet, att jag lyckats ernå en gunst, den ni har hoppats på, men som ni förgäves sökt att förvärva.”

Greve Cyrus hade, under det sir Fitzgerald talade, avdragit ena handsken, den han nu bortslungade i ansiktet på den av upphetsning rodnande rivalen.

”Se där mitt svar på edra infamier,” for han ut. ”Nog språkat! Jag har inväntat detta ögonblick och vidtagit mina mått och steg på dessa grunder. Vid ruinerna av den gamla fästningen, belägen knappast tvåhundra meter från denna plats, där vi nu stå, finner ni mina sekundanter och mig själv om en timmes tid. Gud skall då skipa rättvisa oss emellan!”

”Jag skall vara på platsen”, svarade den unge Fitzgerald, medan hans storväxte motståndare skyndsamt avlägsnade sig, svepande en kvällskappa på axlarna.

När sir Fitzgerald, uppvärmd av en hemlig kyss av Dorothy efter en timmes tid infann sig på mötesplatsen, höjde sig månen över den gamla slottsruinens mörka murar, där ett antal ädlingar, gingo fram och tillbaka med nobla later.

”Pistol eller värja”, yttrade greve Cyrus med av vrede sammanbitna tänder och med ögon, ur vilka det blixtrade hatfullt.

”Som ni behagar, greve”, svarade sir Fitzgerald kallt.

Endast några minuter hade ytterligare försvunnit, då tvenne värjor korsades i månskenet, medan dova eder hördes från greve Cyrus’ läppar. Denne hade utfallit med en häftig stöt, siktande på —

Hedvig avbröt läsningen på grund av ett plötsligt rakande, hasande och buller i den trappa, som löpte ut till stora ingången åt gatan.

[ 465 ]— Va i all världen, undrade Alma, och gick ut för att söka anledningen till bullret. När hon mycket försiktigt gluttade ut i den skumma förstugan, upptäckte hon herr Erlandssons ansikte med en stirrande ögonprick på var sida om en envis näsa. Den unge fridstöraren hade nyss skilts från fröken Åvik. De hade kysst varandra, alldeles intill ledstången, men efter denna ömhetsbetygelse hade Cello råkat halka, när han skulle gå ned. Han tänkte i glädjen, som nu började bli hans ständiga gäst, taga två lätta steg åt gången i den med en smal matta belagda trappan, och han gjorde så men beräknade i skumrasket avstånden felaktigt. Härigenom kom han att taga tre steg med ena foten, hisnade ett ögonblick och tog därefter en massa steg på en gång men i sittande ställning. Det gick så fort, att han icke hann tänka, förrän huvuddelen av trappan var passerad.

— Slog du dig? hade en viskande röst frågat däruppe.

— Jag lever än, svarade älskaren med hes stämma. Men jag är ömmare än någonsin.

Då hade det fnissat uppe i trappan, och en dörr hade slagits igen. De sista trappstegen vandrade emellertid Cello i majestätiskt lugn, men när han kom ned i korridoren, såg han verkligen en skymt av familjens trotjänarinna. Fröken Märtas förtrogna urskilde strax, vem besökaren var, men stängde genast dörren och gick tillbaka till serveringsrummet.

— Vem i hela tiden var det? frågade Hedvig. Det lät riktigt hemskt!

— Det var nog en katt, sade Alma högt, medan den i kärlekshemligheten invigda log ett omärkligt, mystiskt leende.

När Cello kom ut på trottoaren, vek han hastigt av ned mot Klosterparken. Ett hult månsken svävade över trädens kronor. Buskarna tedde sig i detta dimmigt gula sken som hopkrupna människofigurer, nedhukade för att kunna bevittna något hemlighetsfullt uppträde. Träden stodo i mörka led utefter gångarna, och den lilla statyetten, som krönte en blygsam fontän på den åt Klostergatan vettande, glimmande gräsmattan, blänkte matt. Detta var en plats, som, när den låg i stillhet en sådan kväll, under fram[ 466 ]kalla romantiska visioner hos poetiska vändrare. Här fanns månskenet, här fanns en i labyrinter vävd mörk grönska, här funnos slutligen minnen från forna tider, minnen i kåpor, harnesk eller kavaljersdräkter. När Cello nu med långsamma steg, drömmande sina lyckodrömmar, begav sig hemåt, tänkte han dock icke på munkar eller kavaljerer. Hade han tänkt på klosterfolk, skulle det ha varit en nunna, han ägnat sina tankar, och i ansiktet under hennes dok skulle ett par välbekanta ögon ha lett emot honom.

Plötsligt känner han en lätt knuff i sin ena sida; genast väckes drömmaren och blickar upp. Det var ingenjör Planertz, som passerat förbi honom, sannolikt utan att märka, vem han råkat stöta till.

— Jaså, förlåt, sade ingenjör Planertz, och lyfte tungt på sin hatt, lik en staty, som med möda sökt att hälsa med sin bronsbarett.

— För all del, svarade Cello. Är det ingenjör Planertz? Godafton. Det är litet skumt här.

— Gatubelysningen här på platsen är ännu icke fullt tillfredsställande ordnad, emedan man ännu väntar med en effektivare belysnings införande, till dess beslutad asfaltering av gatan skall äga rum, svarade ingenjör Planertz. Jaså, fortsatte han, herr Erlandsson har slutat sitt arbete först nu?

— Nej, svarade Cello, jag har ännu inte slutat mitt arbete, jag har varit ledig några timmar.

Nu anade herr Erlandsson, att ingenjör Planertz var djupt kränkt i sin egenkärlek på grund av de strandade friareplanerna, och det var icke otroligt, att ingenjören, som vid ett tillfälle sett Cello och fröken Avik promenera tillsammans, förmodade, att den andre haft bättre lycka än han själv. Ingenjören var icke så dum, att han bringade sådana ämnen direkt på tal, men som han gömde på förargelse och missmod, tänkte han använda sig av mötet för att på annat sätt visa överlägsenhet gent emot den andre. Detta kände Cello i luften; han förstod, att den månbeglänsta parken, med sina många romantiska minnen, med de sällsamma skuggorna hopkrupna på matt glimmande gräsmattor, skulle bli vittne till ett slags duell. Snart skulle värjorna korsas.

— Jag känner inte till arbetstiden på tidningarna, sade ingenjör [ 467 ]Planertz, som på detta sätt drog sin värja och satte in en stöt mot motståndarens yrkeskärlek. Men jag antar, att den är för kort, ty därest den vore något längre, skulle väl meddelandena, särskilt från stadens verk och inrättningar, bli något sakligare och mera utförligt behandlade.

Cello, som flinkt dragit sin värja, parerade med en blixtrande kvint, följd av en direkt ripost, i det han svarade:

— Något kan väl ligga i vad herr Planertz säger, men kurialstilen gör ofta skrivelserna onödigt långa. Allmänheten skulle aldrig läsa dem, om de avtrycktes i sin helhet. Folk finge kanske inte veta så mycket om viktiga spörsmål då.

Hans tunge motståndare riktade en stöt mellan femte och sjätte revbenet på Cello, som riktigt såg den farliga klingan blänka i månskenet.

— Det är för ungt och oerfaret folk på tidningarna, vilka icke med tillräcklig känsla för ärendenas vikt och vederbörande äskandens betydelse taga del av de på stadsfullmäktiges bord föreliggande handlingarna.

Cello parerade snabbt och gjorde ett så kraftigt utfall, att han kände hur värjan darrade i motståndarens handlove:

— Ungdom är väl inte något fel, varken på redaktioner eller i kommunal tjänsteställning. Varken i arbete eller älskog.

Vapenslamret blev nu allt häftigare, sedan den hittills dolda grundorsaken till duellen stuckit upp huvudet, och detta huvud hade mörklockigt hår med gulltrådar uti. Cello kände sina kinder färgas av vredens rodnad över den förstuckna beskyllningen för ovederhäftighet. Den unge ädlingen hade till svar riktat ett djärvt anfall mot sin motståndares hjärta, men denne hade genom sin kallblodighet lyckats hindra värjspetsen att nå sin bestämmelseort. Nu förberedde den tunge fäktaren en lömsk fint; hittills hade han hållit sig till små rörelser, avsedda att såra och reta motståndaren. Han lekte en stund med sin värja, varpå han föll ut, denna gång i avsikt att fastnagla rivalen.

— Hellre än att in extenso intaga en så intressant skrivelse som den av drätselkammaren angivna rörande stadsanslag till ett hem för I ofrivillig nöd komna aktningsvärda ålderstigna intager man berättelser om tjuvar, som gripits av utsända medarbetare, eller [ 468 ]romaner rörande dollarflickor, det senare förmodligen för att tjusa damerna, lika unga som okritiska i både det ena och det andra hänseendet.

Cello kände nog stinget, som han erhöll för sin andel i Far i Skåpets gripande, men han spelade oberörd, koncentrerande sig på dollarprinsessan. Med en djävulsk fintlighet, som han lärt sig under mångårigt hanterande av värjan, låtsades han nu inskränka sig till parader.

— Dollarflickor ja, det är just det damerna vill ha, svarade han. Men omedelbart fick han in en fruktansvärd stöt i hjärttrakten på motståndaren — och herrarna intresserar sig understundom också för flickor med dollars, tyvärr icke alltid med tur. Lika gott, tillfogade han, medan han tyckte sig se motståndaren blekna och vackla. Var och en gör så gott han kan, antingen det gäller tjuvarna eller damerna.

— Haha, skrattade den sårade motståndaren och tycktes retirera. Låt gå för dollarprinsessorna då, fortsatte ingenjören och samlade all sin kraft till ett nytt utfall. Men om herr Erlandsson nu i afton ytterligare skall uträtta något arbete på redaktionen, glöm då icke för dessa, enligt er mening så nödvändiga tjuvarna och dollarflickorna, de bagatellartade och särskilt ur nyhetssynpunkt så värdefulla skämtbitarna!

— — —

Cello parerade, föll ut och låste på ögonblicket sin hånskrattande motståndares värja.

— Kanske vore det synd om en av oss, sade han. Herr Planertz förstår möjligen vad jag menar, fortsatte Cello, som genom en förrädisk och missnöjd ordensbroder hade hört talas om ingenjörens metoder såsom broder M. G. i Adelstjärnan.

— Jag, jag, stammade den redan till hälften besegrade, i det han fåfängt sökte avvärja slutanfallet.

Cellos battemang slog värjan ur den tunge fäktarens hand, varpå han med kallt blod satte in dödsstöten.

— Vissa muntergökar skulle absolut icke kunna reda sig utan dem, sade han hånleende och genomborrade den andres hjärta.

I detsamma bullrade en bil på gatan, och som ingenjör Planertz hade beställt bilen till detta hörn av parken, närmade han sig nu [ 469 ]vagnen. Cello hälsade sin slagne motståndare med en ädel hattavtagning, varefter ingenjören steg in i bilen, som avlägsnade sig.

Ännu upphettad av striden, och med blodet kokande av vrede, skulle herr Erlandsson, om han för ögonblicket varit fången i en romantisk stämning, tyckt sig se en dödssårad ädling, som i hast ämnade söka hjälp i Gråbrödernas asyl, vit om kinden och blödande ur farliga sår. Snart stod den unge mannen ensam i det matta månskenet, som sållade sitt fina ljus över parken, där det gamla klostret hade legat, och där man ännu i vindarnas tassel kunde urskilja mummel av böner och klangen av värjor.