Kvartetten som sprängdes/Kapitel 59

←  Kap 58

Kvartetten som sprängdes av Birger Sjöberg Kapitel 59. En ny medarbetare på tidningen och en ny kostym

Kap 60  →

59
En ny medarbetare på tidningen och en ny kostym

På tidningen Kurirens redaktion hade alltsedan det ögonblick, då Cello i den knarrande trappan till fabrikör Åviks stora träslott erhållit tydliga bevis på fröken Åviks bevågenhet, en ny medarbetare trätt i tjänst. Denne, som icke gjorde anspråk på någon avlöning, utan mera av intresse för yrket inställt sig såsom rådgivare, plägar i berättelser, dikter och på tavlor avbildas som ett barn, med stor och rund panna, klara ögon, naken kropp och korta vingar. Ofta satt denne tystlåtne medarbetare intill Cello på hans stol, när den rutinerade journalisten funderade över vad han skulle hitta på för nya ting att skriva om. Den vaksamme rådgivaren hade redan för Cello dikterat ett litet nätt kåseri, en bagatell om aftonstämningar och ett förälskat par; han hade vidare inspirerat en lekfull satirisk artikel med anledning av att sofforna vid Strandpromenaden börjat förfalla. Och en dag lutade han sig intill den nitiske unge mannens öra och viskade orden:

— Våra industrier!

Var kom det där ifrån, tänkte Cello. Det var ju en ganska bra idé till en artikelserie. Jag skall tala vid notischefen. Cello handlade, som han hade tänkt, gjorde grundliga förarbeten och kunde inom kort på den hetlevrade notischefens bord framlägga artikeln numro ett under den samlande rubriken Våra industrier. Denna artikel handlade om Mekaniska verkstaden och åtföljdes av porträtt av disponenten samt en exteriör av verkstadskomplexet. Artikeln nummer två innehöll en beskrivning över Möbelindustriaktiebolagets verkstad, likaledes försedd med en porträttoval och en verkstadsbild. Såsom nummer tre i serien inflöt en vacker middag en utförlig skildring från

En rundvandring i fabrikör Anders Åviks Plåtförädlingsfabrik.

Cello hade i egen person infunnit sig på kontoret och där påträffat fabrikör Åvik, som han förut icke kände. Först hade fabrikören slagit ifrån sig med båda händerna; sedan, när hans uppmärksamhet riktats på de två föregående artiklarna, blev han mycket villig och tillmötesgående. Journalisten, som satt och gjorde jämförande forskningar i fabrikörens drag med ett annat ansikte i tankarna, fann sig mycket väl i sällskap med fröken Åviks fader, som oupphörligen kom in på tal om jakt och fiske. Först när det blev fråga om porträttet, utbrast fabrikör Åvik:

— Å, för den sure! Aldrig, min unge herre! Jevlerimä jag vill sitta och skylta på det där sättet!

Denna gammalmodiga uppfattning sökte Cello genom en för offret avpassad vältalighet att sakta operera bort, ty av gammal erfarenhet trodde han sig veta, att när väl porträttet stod där, blevo även personer, som från början gjort mycket motstånd, ganska tillfredsställda, om de icke rent utav blevo glada. Slutligen hade fabrikör Åvik givit med sig; artikeln blev skriven och pryddes därtill med en oval, vari Anders Åviks rättframma och livliga ögon tittade ut på läsaren.

— Han liknar henne, konstaterade Cello, som använde sig av ett kronologiskt sett bakvänt men från kärlekssynpunkt fullt riktigt uttryck. Han liknar henne!

Denna artikel, som ju också haft sin upprinnelse i den osynlige rådgivarens försynta viskningar i Cellos öra, ledde till ett för de älskande lyckligt resultat. Fabrikör Åvik gick nämligen omkring i familjen med tidningen i handen och ropade upprepade gånger:

— Bra skriven! En pigg pojke den där! Jag undrar, om han har lust för sjön?

— Om vem talar du, komma, Anders, frågetecken? sade fru Åvik. Talar du om författaren till artikeln om fabriken, frågetecken?

— Ja visst. Det var en pigg pojke! Det var det. Di där journalisterna är ett roligt folk, lägger sina ord väl — fulla i tusan! Märta! Har du sett artikeln?

Fröken Märta Åvik, som road hade lyssnat till Cellos kostliga beskrivning över intervjun med fadern, skyndade villigt till, riktade ett par stora och alldeles oskyldiga ögon mot fabrikören och frågade:

— Vilken artikel, pappa lilla?

— Det var märkvärdigt… Jo, här ser du ju hela min granna fabrik. Där sitter pappa! Hä!

— Nej titta, sade Märta och läste därefter artikeln med mycket intresse. Den är ganska bra, sade hon till sist.

— Ganska, ganska… Alltid ska det vara ganska eller tämligen här i huset. Det är helt enkelt en sjuhelsikes bra skriven artikel, det är det! Men du ville nog haft den på poesier och själv suttit i bladet, din lilla tossa!

— Dina uttryck äro rätt egendomliga, punkt, inföll fru Åvik leende. Du tager då i, komma, kära Anders, komma, så att man kunde tro, komma, att hela världen stode i brand, utropstecken!

— Jag ska bju pojken på en sup och en smörgås, avgjorde fabrikör Åvik. Men, och härvid vände han sig med tillgjord ödmjukhet till modern och dottern, var nu så snälla och tag honom som han är. Det är en enkel och hygglig ung karl, och han bryr sig inte om några schåser. Törs jag be de ärade grevinnorna och friherrinnorna här i huset att vara vänliga mot honom — och du Märta, du behöver inte rynka på näsan åt honom, som du brukar göra, så fort en människa i byxer kommer in i familjen. En sup och en smörgås! Ja!

Märta Åvik inrapporterade sin faders gynnsamma åsikter om publicister i allmänhet och om hennes egen journalist i synnerhet för den unge mannen, som triumferande smålog. Då Cello nu förstod, att han när som helst kunde vänta en bjudning till familjen Åvik, beslöt han att omedelbart sätta i verket den länge närda planen att beställa sig en jaquette, till vilken han en dag lät taga mått, medan fröken Åvik med mycket likgiltig min vandrade på gatan utanför skrädderiverkstaden.

Skräddarmästare Vasander hade suttit en hel dag och låtit nålen blänka och dyka i ett mörkt tyg, som så småningom skulle forma sig till en elegant jaquette åt journalisten Bengt Erlandsson. Medan skräddarmästaren under tystnad arbetade, då och då läskande sig med ett glas ljummen svagdricka, över vars kanter han lagt ett avrivet tidningspapper för att mota de törstiga flugorna, vädrade flera gånger hans näsa för att söka utröna, vad hustrun skulle laga till kvällsmat. Ödet ville nu, att oset av en biff vid sjutiden på aftonen trängde in genom hans halvöppna fönster, och detta os satte liksom nya krafter i skräddarmästare Vasander, som trodde, att det härrörde från köket; han tänkte med välbehag på det ögonblick, då han finge sätta kniven i det välstekta köttstycket och dricka ett glas kall svagdricka till måltiden. Nålen dök och glimmade, medan svettpärlorna stodo Vasander i pannan, men varje gång han kände sig trött och ledsen, tänkte han på den väntande belöningen. Nu ville emellertid olyckan, att detta behagliga biffos kom, icke från skräddarmästare Vasanders kök, där för ögonblicket sysslolöshet härskade, utan från familjen Banckenberg i övre våningen. Med hjälp av falska och nyckfulla vindpustar hade elaka andeväsen i drevkedjor fört fram oset mot Vasanders öppna fönster och därmed även drivit fram osunda och överspända drömmar i skräddarmästarens huvud.

När nu hustrun kom in till herr Vasander vid halv åttatiden och anmälde, att kvällsmaten var framsatt, reste sig herr Vasander, blinkade förtroligt åt makan, lade ifrån sig det svarta tyget och hasade ut i köket på sina nötta tofflor. När han kommit ut i denna verkstad för tillverkande av läckerheter, kunde han emellertid icke återfinna ett spår av biffoset. I stället låg en otrevlig doft utbredd över det lilla köket, och då en karott, fylld med stinkande kabeljostycken, äntligen stod rakt under näsan på skräddarmästare Vasander, hade en vacker dröm hänsynslöst utan föregående varningar blivit krossad.

Herr Vasander reste sig under tystnad från bordet, utbytte under tystnad de nerkippade tofflorna mot ett par med draghål prydda sandaler, satte en mässingsknapp i sin kraglinning och halmhatten på huvudet, alltjämt utan att yttra ett ord. Hustrun, som med fasa åsåg dessa dödstysta och hotande förberedelser, sade endast:

— Jesus! Ska du gå igen Vasander?

De gröngula hängmustascherna rörde sig icke till svar. Herr Vasander öppnade dörren, varefter han tyst och stilla försvann. Fru Vasander skyndade efter honom ut på gården; ett genomträngande och hysteriskt skri hördes över planen och upp till familjen Banckenbergs våning, där assessor Banckenberg stack ut sin tunna, förnäma näsa från ett fönster, blottade sin aristokratiska tandrad och frågade med ädel diskretion och låg stämma:

— Hennes majestäts tillstånd? Ah, jag förstår! Den lille tronföljaren väntas. Ah, fru hertiginna!

Härefter drog han åter in huvudet, medan ett nytt skri hördes, denna gång följt av ett klagande, långdraget utrop:

— Vasander går! O, Vasander går!

En smäll i grinden tillkännagav, att Vasander försvunnit, och detta betydde åter en veckas förvirring på verkstaden, hela skurar av förbannelser från dem, som skulle prova, och en oavlåtlig jämmer i familjen Vasanders kök.

Några dagar därefter infann sig herr Bengt Erlandsson för att prova sin nybeställda jaquette. Det var med denna, som han skulle göra sitt inträde hos familjen Åvik, och med denna, som han skulle promenera med fröken Åvik under de mörka trädkronorna, lyssna på vindens sus, fågelkvitter och vattnets sorl vid stranden. När Cello, som gick med militäriska steg och utspänt bröst, manlig och segerrik, fylld av vackra framtidsdrömmar, nalkades skräddarmästare Vasanders dörr, möttes han av hustrun, som i handen bar ett tvättbräde och i ögonen sorg och förtvivlan.

— Goddag, hälsade Cello med höviskt behag. Jag antar, att vi har vår duktige skräddarmästare inne?

Ett klagande skri bröt ut från fru Vasanders läppar; hon bredde ut armarna, alltjämt hållande tvättbrädan i den ena handen, och jämrade:

— Vasander går! Vasander går!

Cello, som icke förstod detta korta och talande uttryck och icke heller kunde se ruckleriets bilder bakom de knappa orden, måste fråga flera gånger, innan han äntligen, röd i ansiktet av förargelse förstod, att det kunde dröja länge, innan han kunde få avprova det efterlängtade plagget.

— Vad är meningen med detta? frågade han strängt.

Men fru Vasander saknade ord, som kunde sprida ljus över dramat; Cello hörde visserligen, att hon nämnde ordet kabeljo ett par gånger, men hon uppblandade sitt tal med så många utrop och avbrutna ljud av förtvivlan, att kunden slutligen skakade på huvudet och gick sin väg. Det var nämligen första gången den unge mannen begagnade sig av herr Vasanders skräddarkonst, och han var följaktligen alldeles oförberedd på dylika katastrofer.

— Förbannelse över skräddarmästare Vasander, fräste den temperamentsfulle representanten för tredje statsmakten, när han nu gick den soliga gatan fram, medan han funderade över hur han skulle kunna påskynda utförandet av den beställda kostymen. — En sån usling!

Cello kände en barnslig besvikelse, som hos honom till sist utlöste en brinnande lust att trotsa herr Vasanders skräddarkonst, och det var icke långt borta, att han hade vänt om och avtvungit hustrun det halvfärdiga arbetet för att lämna detta till en annan av detta yrkes mästare. Plötsligt får Cello sikte på två bekanta figurer, dem han så ofta lagt märke till under sitt arbete i staden, och mellan dessa två herrar syntes en tredje, vilken icke gärna kunde vara någon annan än den eftersökte Vasander.

— Hallå, herr Vasander, ropade den glatt överraskade journalisten.

— Vafalls, mumlade till vänster herr Backlund och strök lömskt sin mustaschsvans.

— Vad gäller saken? hojtade till höger den gråe och fete herr Stoltz, i det han stirrade herr Erlandsson in i ansiktet.

Men Cello nalkades obevekligt med snabba och beslutsamma steg.

— Goddag, herr Vasander, hälsade han. Jag skulle ju prova i dag. Jag hade säkert löfte, herr Vasander, var så snäll och kom ihåg det!

Herr Vasander, som hade gått i flera dygn, och tillsammans med herrar Backlund och Stoltz, vilka alltid voro oberoende av tiden, inspekterat alla stadens små ölkaféer och spritrestauranger, stirrade på Cello med ett par trötta ögon. Halmhatten hade han långt ner i pannan, och de grönaktiga mustascherna hängde oklippta och bedrövliga.

— Goddag, herr Erlandsson, svarade han matt och dovt. Har vatt upptagen. Har hatt bekymmer.

— Kan inte stå till hands när som helst, inte att ta på hyllan när det behagas, inföll den trotsige herr Stoltz, som genom en mängd handrörelser imiterade pressjärns gång och saxars klippande, medan han ibland torkade sig i pannan.

— Sitta på verkstan dan i ända, mumlade den försiktigare herr Backlund. Känn på själv!

Cello brydde sig icke om de två beskyddarnas förebrående uttalanden; han var alldeles upptagen med studiet av herr Vasanders ansikte och beslöt sig plötsligt för en vågsam kupp. I det han inbjudande krökte sin arm, som om han skulle ha fört fröken Åvik till ett festligt dukat bord, nalkades han skräddarmästaren och dennes kamrater.

— Jag har en hälsning till herr Vasander och vill tala till honom ensam. Bara en minut, mina herrar, bara en minut, yttrade journalisten parlamentariskt, varefter han utan vidare drog herr Vasander ur kamratkretsen, förde honom avsides och lömskt vädjande fortsatte: — Jag kan hälsa så innerligt från fru Vasander och de små barnen. Fru Vasander längtar så mycket efter herr Vasander, det skall jag bara tala om.

— Gör hon det? mumlade herr Vasander misstroget.

— Ja, det gör hon, och hon gråter för herr Vasanders räkning.

— Jag följer med, mumlade den besegrade skräddarmästaren.

Medan herrar Backlund och Stoltz under häftiga rop eller lömskt mummel på avstånd följde Cello och skräddarmästaren, lyckades den unge mannen under milt samspråk och varma övertalningar äntligen få herr Vasander inom grinden. Där blev han mottagen av hustrun, som hängde tvätt på gården, med tårar och förebråelser, dem Cello dämpade medelst häftiga blinkningar och knytnävsskakningar bakom den andres axel. Alldeles vid ingången till verkstaden hälsades desslikes skräddarmästaren välkommen av assessor Banckenberg, som just då utträdde med en liten blomma i handen och en rönnbärskvist i hatten, sålunda smyckad till hovfesten i Trianon.

— Välkommen, monseigneur, sade han och bugade förnämt för herr Vasander, som efter någon liten vila återgick till sitt arbete med det mörka tyget, i vilket nålen snart blänkte och dök med en iver, som om aldrig något avbrott ägt rum.

Liksom för att göra bot för sina synder hade skräddarmästare Vasander lagt ännu mera vadd på axlarna till Cellos jaquette än han annars brukade göra, och som journalisten av naturen var något smal och spenslig, togo sig de kraftiga axelpartierna ganska bra ut; han tedde sig på en gång atletisk och smidig, när han nu, alldeles ovetande om att vara inregistrerad i Vasanders atletklubb, en solig eftermiddag gick bort för att efterkomma fabrikör Åviks vänliga inbjudan till en sup och en smörgås i familjekretsen. Cello blev mottagen av hushållerskan Alma, som hälsade honom med nedslagna ögon, en vältalig bild av förvetenhet och tystlåtenhet, varefter han steg in i det stora rummet, där taffelpianot stod, och där den unge mannen en gång ganska orolig hade väntat med mormors guldhjärta i sin hand.

Nu var Cello lugn och segerviss men en smula nyfiken; han fann fröken Åvik vackert klädd i en lätt klänning med skuldrorna tämligen synliga; han iakttog skuggor av ett par darrande blad på det vita hullet, en hälsning från träden vid fönstret, medan han bugade sig för fadern, och under det presentationen för fru Åvik, född Tabell, försiggick. Fabrikören var högröstad och livlig som vanligt, fru Åvik klar, lugn och välvillig samt precisare än någonsin i sitt sätt att tala; Märta Åvik tedde sig stilla och artig, fåmäld och påpasslig. Hon aktade sig noga för att på något sätt röja sin hemlighet; hon var rädd, att den skulle bli omkullpratad och sönderdiskuterad; hon förvarade den som om hon förvarat en ömtålig fjäril under en glaskupa.

Samspråket rörde sig från fru Åviks sida först om journalistik, sådan hon uppfattade den genom greve Carls glasögon, därefter om tjuven Far i Skåpet och om redaktör Erlandssons vänlighet att överlämna det förlorade smycket, varefter fru Åvik började tala om grevinnan Augustas roserier, vilka ofta varit föremål för tidningsmäns intresse. Nu råkade Cello veta, att tidningarna icke voro så intresserade för grevinnan Augustas roserier som grevinnan Augusta för att få sina vackra roserier omtalade, men han hade blivit en vis man, och därför teg han. Cello gjorde ett städat intryck på fru Åvik; han föreföll henne att vara en hygglig person. Fabrikören, som icke lodade eller pejlade eller undersökte utan tog allt enkelt och öppet, förplägade Cello av alla krafter. Denne berättade historier på sitt vanliga sätt, och fabrikören förbannade sig på, att den unge mannen var intresserad för fiske. Till sist började herr Åvik att utösa ovett över vederbörande myndighet, som aldrig ägnade en tanke åt båtbryggan, vilken närapå var fallfärdig.

— Vi ska se till, sade Cello med allvarlig min och tog upp anteckningsboken. Vi ska se till!

När Cello omsider efter en i allo behaglig afton avlägsnade sig, följdes han artigt ut i tamburen av fröken Åvik, som viskade i hans öra:

— Vad du är stilig i kväll!

Den unge mannen bröstade sig utan att kunna ana den jättetjänst skräddarmästare Vasander hade gjort honom med axelvadderingen och lutade ett ögonblick sitt huvud mot flickans kind. Fröken Åvik viskade på nytt:

— Riktigt ståtlig, min älskling. Hon tillade ömt: Säg det vanliga innan du går!

Cello väste i dunklet:

— Jag älskar dig!

Härefter kysste de varandra, och Cello försvann efter att ha avlagt sitt första officiella besök hos fabrikör Åvik. När han kom ut i den tysta kvällen, var han något nedslagen över att icke ha flickan vid sin sida men särdeles belåten med förloppet av aftonen. Han började känna sig riktigt hemmastadd.

När herr Erlandsson hade avlägsnat sig, sade fabrikör Avik till sin maka:

— Var inte det en pigg pojke, den! Du kan ge dig nitton på, att han ger skall för den där båtbryggan.

— Kära Anders, komma, sade fru Åvik, jag tyckte, komma, det var en mycket hygglig ung man, punkt. Han förde sig väl, komma, och tedde sig sansad och anspråkslös, punkt.

— Nå, du då, fröken Surmula, sade fabrikör Åvik med en viss hätskhet ihågkommande fallet Planertz. Du har nog haft ledsamt som vanligt förstås. Men inte för jag kan begripa, vad det är för en ungdom, som växer upp… Och likadant är det med Frans — tror ni inte att den där löjan kom att tala om en idealisk syn häromdan, eller vad det var. Nej, annat förr i världen! Då var det så, att det brann i alla knutar, men vart i h—

Fru Åvik blickade leende upp på sin make.

— Men Anders då, utropstecken! Vad är det du säger? frågetecken, avbröt hon.

— Pappa gör mig verkligen en stor orättvisa, förebrådde fröken Åvik. Jag var mycket förekommande mot herr Erlandsson, skall jag säga pappa.

— Ja, komma, avslutade fru Åvik, född Tabell. Du har i afton i allo uppträtt på ett tillfredsställande sätt, punkt. Precis på samma sätt skulle lilla fröken Sigrid ha uppträtt, komma, och det var just härigenom, komma, som hon vann allas hjärtan, punkt.