Kvartetten som sprängdes/Kapitel 57

←  Kap 56

Kvartetten som sprängdes av Birger Sjöberg Kapitel 57. Botgöraren

Kap 58  →

57
Botgöraren

Herr Holmén blev underkastad en förberedande undersökning av en sjuksköterska, som förmodade, att skadan endast rörde sig om en besvärlig ledvrickning. Efter en rådplägning beslöts, att han skulle stanna på hemmet över natten och återresa till staden dagen därpå.

Folkskolläraren inbjöds att tillsvidare taga plats i ett större rum, och när han hoppande begav sig dit, upptäckte han genast en främmande man, som satt vid fönstret intill ett bord. Denne man hade en svart bok framför sig och bredvid denna ett glas med mjölk. Han var klädd i en tunn ulster, som han tydligen begagnade som nattrock, och höll det ljuskrulliga huvudet lutat i händerna. Som han satt där mot rutan, bakom vars glas gräsplan med buskar, päronträd med gråa blad och längre bort ett blinkande vatten syntes, tedde han sig rätt gammal. När herr Holmén emellertid med ett litet buller gav tillkänna sin närvaro, vände mannen på huvudet och reste sig förvirrad upp. Herr Holmén nickade artigt och förklarade i några väl valda ord anledningen till besöket. Just som han skulle ordentligt presentera sig, tyckte han sig någonstädes förut ha sett detta bleka ansikte med det ovanligt ljusa håret, den krumma näsan och de klippande små russinögonen.

— Är det inte fondchefen Anker? frågade herr Holmén mycket förvånad.

— Jo, svarade fondmäklaren. Det ni ser, det är verkligen jag. Men på samma gång kan jag säga, att det är inte jag. Och det är jag glad över. Ja, så glad, så glad! Det är visst herr Holmén jag talar med?

Folkskolläraren Holmén nickade bekräftande och såg forskande upp i det bleka ansiktet, där de rödkantade ögonen stirrade. Han hade förut träffat fondmäklaren, men under helt annorlunda förhållanden: Han hade sett honom som tjänstgörande officiant och liturg i templet, då alla ögon tindrade av förhoppningar och alla kinder buro feberfläckar av spänning. Den gången hade Holmén själv innehaft några Västerviks Sågblad, inlösta för medel, han haft stående i sparbanken, där pengarna dock alldeles för långsamt kläckte nya pengar; han hade velat se dem kläckas snabbare i den goda tidens solsken. Fondmäklaren hade då varit munter och glad. Herr Holmén ämnade för sin del endast skaffa sig en god liten extraslant; men när denna var vunnen, tänkte han på en sommarstuga. När Holmén då belånade sina aktier och köpte nya aktier för det friska kapitalet, började stugan att komma närmare, men då hade den förvandlat sig till en villa. Folkskolläraren hade ett tag varit riktigt inne i affärerna men seglade som de flesta andra med fasta skot, när vattnet mörknade och kastbyarna kommo. I den kalla sparbanksluften, där räntorna på herr Holméns besparingar hade växt så långsamt, tycktes nu räntorna på de lån, som han efter hemska mödor och förödmjukelser lyckats erhålla för att kunna reparera sin ställning, växa med en rent kaninartad yppighet, som tycktes skvallra om riktig drivhusvärme. Bittra tankar hade därför herr Holmén bestått fondmäklaren utan att tänka på att han först borde vända förebråelsens spjut mot sitt eget hjärta.

När folkskolläraren nu plötsligt stod öga mot öga med den bleke Petrus Anker i den gamla ulstern, hade han också ett ögonblick känt vredens låga flamma upp, men den dämpades strax, då han hörde denna röst av ve och mörker tala. Dessutom blev Holmén oroad, av ulstern och det lilla mjölkglaset, vilka båda ting i detta sammanhang verkade fantastiska och skrämmande.

— Goddag då, herr Anker, hälsade herr Holmén. Hur står det till?

Fondmäklaren såg forskande på folkskolläraren och svarade efter ett ögonblicks tystnad:

— Med mig är det allt väl. Jag endast önskar, att det vore så med alla. Jag har fått mitt.

— Det har jag också, svarade herr Holmén och 1og matt. Jag undrar just, om Västerviks Sågblad gick upp, sedan jag lämnade dem? Det kan jag just undra.

— Sågblad, röt plötsligt fondmäklaren och höjde sin darrande hand mot det låga taket. Västerviks Sågblad! Nämn icke dylika förbannade ord och säg för resten ingenting om aktier, ty sådant skall vara dött för mig.

— För mig är det inte dött, svarade herr Holmén med en röst, vari vemod och förebråelse blandade sig till ett sällsamt välljud. Nej, det är minsann inte dött alls!

Han visade på högra sidan av bröstet med en liten gest, som den av egna tankar upptagne fondmäklaren icke lade märke till. I bröstfickan hade herr Holmén föregående dag lagt in en avis från Sparbanken, i vilken med klassisk klarhet och nordisk kärvhet i förening meddelades, ”att på Edert lån förvänta vi en avbetalning innan den 16 ds, efter vilket datum, om icke uppgörelse äger rum, vi komma att vända oss till borgensmännen”.

Fondmäklaren drack en liten skvätt ur mjölkglaset och stirrade en stund framför sig. Herr Holmén lade den ombundna foten tillrätta på stolen och yttrade icke ett ord. Borta i ett kök hördes trevnadsljud; en kaffekvarn gick, och en flickröst sjöng. Plötsligt började fondmäklaren att långsamt tala, först som i en dröm men sedan allt mera och mera medvetet och till sist upphetsat.

— Se, det var detta, yttrade han, se, det var detta, att bankirfirman sprack och jag blev utan plats. Medan jag gick i lyckan, voro de alla mina vänner, och jag kom till de fina husen. En tillställning kunde aldrig börja utan mig, ty det var som hade de icke riktigt lugn, förrän jag satt vid bordet hos dem. ”Herr Anker för värdinnan”, hette det alltid, och där jag satt, än med ett litet glas i handen och än med ett stort, än med ett sött vin på tungan, än med ett surt och än med ett, som fräste, då hördes det rop runt omkring mig: ”Herr Anker, får jag lov”, ”herr Anker, får jag lov att skåla även jag.” Och jag satt bland sköna kvinnor, och läpparna de myste emot mig, men jag visste att dessa fördömda i mina ögon läste förhoppningar om ny lyx, som de skulle skaffa sig, när aktierna stego, ty de trodde på mig, som om jag varit Gud själv. Och jag log tillbaka och jag njöt utav livet som av en frukt, och jag trollade i de finaste familjer. Sedan kom fallet, och det var mångdubbla bottnar på börsen. Ibland var det, så att man baxnade, och till sist föreföll det, som om de skurit av linorna på en hiss. Hisskorgen rasade ned, och så hade vi äntligen nått den riktiga botten.

— Liknelsen är utan tvivel ganska träffande, inflickade herr Holmén. Den är icke glad, men den är verkligen träffande. Men vad sade då middagsbjudarena? Då blev det väl slut med champagnen då?

— Ja, då blev det slut på champagnen. Tänk, när jag förr gick ifrån en teater och mötte folk på restaurangen efteråt, frågade alltid en kör av röster: ”Nå, hur slutade det?” ”Det slutade väl”, svarade jag, ty jag trodde verkligen, att de menade teaterstycket. Men de menade efterbörsen. Nu, när fallet skett, såg mig ingen på restaurangen, och de rörde knappast vid hattbrättena, när jag hälsade på dem i spårvagnarna. De rände i banker, och man kunde se en sådan svart folkrörelse på torget emot klockan två på middagarna, att det mest var som ett upplopp, när de sprungo kors och tvärs med sina eländiga omsättningsreverser. Jag låste in mina trolleriapparater, ty redan då började jag att få en annan livsåskådning, än jag haft förut. Jag tänker nog, att det är en hel del människor, som nu har fått andra synpunkter på livet, än de hade då.

— Förvisso! Men fastän jag ju givetvis icke tvivlar på herr Ankers ord, förvånas jag likväl över att vännerna verkligen kunde vara så lågsinnade, att de icke bjödo herr Anker vidare. Var det verkligen så? Jag intresserar mig nämligen för människohjärtat, sade herr Holmén.

— Kan väl hända, erkände Anker, att jag alltjämt kunde bli bjuden på ett och annat ställe, men det var ingenting att räkna. Och med placeringen blev det allt något annat. Jag fick sitta så långt nere, att jag såg ansiktena på värdfolket så små som två rädishuvuden. Och en gång satt jag på en inflyttad pianostol i korsdrag vid en familjehögtid. Det skulle aldrig ha kunnat hända under de glada dagarna. Men rätt åt mig! Jag tackar för att jag fick bliva den ytterste. Den främste ville jag icke vara. O, nej! Så sprack bankirfirman, och jag måste ut att prövas och lida. Det var, må herr Holmén tro, många olika yrken jag fick arbeta uti, innan jag äntligen blev sjuk och kom hit.

— Är herr Anker mycket sjuk? frågade herr Holmén.

— Det är vad man kallar för neurasteni, det vill säga, man lider svåra kval, utan att man egentligen vet varför.

— Ah, sade herr Holmén med en klar blick i sitt sunda ansikte, där blommor syntes, en på varje kind. Ah, då är det ju bara inbillningssjukan då!

— — —

Trygg, frisk men förvånad, hade folkskollärare Holmén lyssnat till den exalterade medmänniska, som satt i sin underliga rock framför honom och talade i en ton, som ibland påminde om predikantens. Den långa figuren kliade sig nervöst i det vitkrulliga huvudet och nöp ibland i sin krumma näsa, medan han berättade. För tillfället stod han emellertid på golvet; hans händer hade fallit ned vid sidorna, och han stirrade med ett uttryck av vildhet framför sig. Som folkskollärare Holmén icke anade, att de ord han helt nyss fällt om inbillningssjukan, hade framfött en sjudande vrede i fondmäklarens bröst, satt herr Holmén helt lugn, än tittande mot fönstret, där ett tefat med fluggift stod, än mot taket, där en humla flög sakta som en zeppelinare, än ut i trädgården, där träden då och då sattes i rörelse av vinden. Det skulle snart till att skymma.

Men hade herr Holmén ett ögonblick kunnat skåda in i Ankers hjärta, kanhända hade han då blivit rädd som ett barn vid anblicken av en skrämmande tavla med svarta och hemska gubbar. Anker kände sig i detta ögonblick, som om han blivit kramad av en gast, eller som en missförstådd konstnär, vilken ger ut, vad han har i sitt bröst, men som runt omkring sig endast ser feta och oberörda ansikten med ögon som blyknappar. Fondmäklaren var icke någon konstnärsnatur, men han var överkänslig och ett rov för våldsamma lynneskastningar, fastän han ändå härute i stillheten återvunnit en viss jämvikt. Med en störtflod av ord hade han i början översköljt herr Holmén, glad över att äntligen få explodera och tala om sig själv. Allt var således gott och väl ända tills det farliga ögonblick, då folkskolläraren uttalade de olycksbringande orden.

Bara! Den sårade fondmäklaren, som lidit i lågorna på självplågeriets halster, såg med ursinne framför sig en man, vilken på sina kinder bar äckligt friska rosor, och som i sin blick röjde oberördhetens mördande lugn. Anker ville först gå bort till vilsoffan, där folkskolläraren satt, för att förinta honom, men sedan ilade tusen andra hämndeplaner med blixtens hastighet genom hans upphettade huvud, och han ångrade, att han icke lockat Holmén att köpa Västerviks Sågblad för sitt bohag och för sina kläder och för sin gamla fader och moder. Lika fort som dessa tankar galopperade fram i Ankers huvud, medan Holmén såg ut, som om han suttit och solbadat på en gästvänlig strand, lika snabbt växlade sinnesstämningen om; vildheten förbyttes plötsligt i ett tårögt vädjande uttryck av vekhet. Anker utbrast:

— Ack, herr Holmén, om man inbillar sig, att man har något att gråta för, och man verkligen fäller tårar, då är det väl i alla fall sorg, också om den är inbillad.

Lyckligtvis återställde herr Holmén den skada, han åstadkommit, genom att yttra något mycket vardagligt:

— Ja, var och en har ju sin sorg. Och allting är ju relativt.

— Där, ropade Anker, ånyo upphetsad, där sade herr Holmén ett verkligt vist ord. Just så! Var och en har sin sorg. Ja, och jag har min, herr Holmén. Ja, det är sant! Herr Holmén slog huvudet på spiken. Allting är relativt.

Detta utbrott, som framkallades av överdriven glädje att höra något, som liknade vox humana, åstadkom ett blygt leende hos herr Holmén, som kände en liten pust från smickrets vädergud.

Anker satte sig nu lugnt ner och hade icke hunnit att svepa kring sig ulstern, förrän en flicka kom in med en bricka, avsedd för de båda herrarna. Det började att arta sig till ett samkväm, och herr Holmén framtog cigarrcigarretter, av vilka fondmäklaren med tvekan mottog en. Anker ställde fönstret på glänt. Sommaraftonen kom in på en minut i en lätt skogsdoft. Herr Holmén bröt tystnaden:

— När herr Anker lämnat den olyckliga bankirfirman, vart bar då färden?

— Jo, svarade ögonblickligen fondmäklaren, som nu åter var laddad och ivrig. Det skall jag säga. Jag hade gjort skulder och även fått betala för aktier, som icke blivit inlösta. Dessutom hade jag varit delägare i ett bolag, men det enda jag nu minnes av detta olyckliga företag, det var likör och konjak. Det var alltid likör och konjak på sammanträdena. Jag var inte bara fattig utan mera än så, för jag ägde mig inte själv. När allting nu gått omkull, reste jag på måfå upp till Stockholm, egentligen för att söka få en kontorsplats. Där träffade jag emellertid en gammal skolkamrat, som hade ett institut för karaktärstolkningar på en station i närheten, Han hade just högsäsong då. Det var på höstsidan. Jag vet inte varför folk önskar veta mera om sina karaktärer på hösten och vintern än på sommaren. Men det var så i hans bransch. Först drog jag mig rädd tillbaka, när han bjöd mig en blygsam anställning på institutet. Jag skall säga, att jag ju fått litet uppfostran av en hederlig far, fastän ödet drivit mig i olyckan. Den slags affär tyckte jag emellertid inte om; den föreföll mig att vara något humbugsartad. ”Jag förstår dig”, sade den piggögde vännen, en mycket liten men ofantligt klipsk karl. ”Du tycker förstås, att jag är en skojare”, sade han. ”Nej, Gud bevare mig för det”, svarade jag och ljög honom med klart öga rakt i ansiktet. ”Det är alls inte något skoj med min affär mer än vad som är brukligt i världen”, försäkrade han. ”Vill du, eller vill du inte?”

Som jag inte hade något att leva av mera än ett par upplånade sedlar, ty jag hade redan hunnit med att pantsätta allt vad jag fått i gåvor och dessutom en del kläder också, så svarade jag till slut ja på hans anbud. Nu började ett märkvärdigt liv för mig men med tämligen litet tankearbete i motsats till vad jag trott, att det skulle bli. Min chef annonserade om att den, som insände några kronor med uppgift om ålder och kön, kunde få en fullt tillförlitlig beskrivning på sin karaktär. Villkoret var också, att ett skriftprov lämnades med. Vi hade en postbox, som höll på att sprängas av alla brev. Milde Gud, sade jag till honom, hur i all världen skall du hinna med alla dessa karaktärstolkningar? ”Nu har jag ju hjälp av dig”, svarade han tankspridd och pekade på en dupliceringsmaskin med vev. ”Vi har tolv olika formulär, som jag har utarbetat, och det räcker nästan för alla karaktärer i hela Europa”, sade han. ”Det är bara i undantagsfall, som man behöver göra något litet extra, i sådana fall nämligen, då man kan misstänka, att någon försöker göra sig viktig med att vilja avslöja eller studera metoden. Vill du till att börja med kopiera, vad jag lägger för dig, så kan vi nu sätta i gång”, sade han.

På eftermiddagen samma dag avgick trettio brev till olika delar av landet. Han skrev om en del formulär på skrivmaskinen, för de hade blivit urblekta i dupliceringsapparaten, och jag vevade sedan på. Jag stod som i en snöyra av karaktärstolkningar i en hel timme; de tunna pappersbladen vimlade omkring mig, så att jag nästan kände yrsel, medan kamraten satt vid skrivbordet och tänkte igenom, vilket formulär han skulle använda till det eller det brevet.

Alla karaktärstolkningarna var bra påhittade. Han hade hållit dem så där svävande. ”Ni är benägen för att oroa Eder i onödan” eller ”Ni kan ofta bli mycket ond, men det är icke alltid, som Ni visar det”. ”Ni har en öppen karaktär och vill i grunden Edra medmänniskor väl, men Ni tror stundom för gott om människorna.” ”Ni har en viss tur hos det täcka könet, även om Ni icke alltid begagnar denna Eder tur.” ”Ni skulle bliva en utmärkt officer, om Ni beslöt Eder för att ägna Eder åt det militära, och likaledes en dugande affärsman, om Ni ville ägna Eder åt detta levnadskall.” ”Ni är god och glad” o. s. v.

Samarbetet gick ganska bra, även om han visade litet misstänksamhet mot mig en och annan gång. Han var väl rädd, att jag skulle öppna en konkurrentföretag, när jag hade lärt mig hans vetenskap, men sådana tankar voro långt fjärran från mig, det svär jag på. Vi kallade för korthetens skull de olika formulären till exempel ”Glad och god” eller ”Utmärkt officer”. ”Glad och god” var ett kvinnoformulär, men ”Utmärkt officer” var naturligtvis ett sådant, som var avsett för manfolk. När någon tid hade gått, började min chef gå omkring och festa en smula; han kunde vara borta hela dagar, fastän många brev var att besvara, och jag satt alldeles ensam med en massa karaktärstolkningar att expediera. Så småningom hade jag lärt mig att försända enklare brev, och jag lade män i en hög och kvinnor för sig i en hög. Men min olycksstund skulle komma, och en dag, då jag väl var trött på detta arbete, som ju inte kunde vara någon framtid för mig, slappnade jag av och råkade expediera två brev med ”Utmärkt officer” till fruntimmer. Han upptäckte det, när vi räknade igenom och jämförde högarna, och blev alldeles röd i ansiktet. ”Jag skulle vilja vrida nacken av dej”, sade han. ”Du har fördärvat hela institutet! Hur många brev har du skickat fel?” ”Det kan minsann inte vara mera än två”, sade jag. ”Till posten genast och sök att få ut sista satsen”, skrek han. Men jag kunde inte få ut breven, och de två kvinnorna, den ena var en tjugutreårig kontorist och den andra en fyrtioårig föreståndarinna vid en hushållsskola, fingo var sitt brev, i vilka de tillråddes att ägna sig åt det militära livet, då deras karaktärer och anlag gjorde dem särskilt lämpade för det.

Herr Holmén såg verkligen road ut, där han satt, försiktigt rökande i skymningen.

Nu frågade han:

— Men är det verkligen möjligt, att människornas godtrogenhet kan gå så långt in absurdum?

Fondmäklaren Anker skrattade ett hest och fanatiskt skratt.

— Nå, börsspekulanterna då, utropade han. Nå!

— Hur gick det sedan? Slutade herr Anker på den omtalade platsen? frågade herr Holmén undvikande och, som det föreföll, något brydd.

— Jag slutade, när han blev hård mot mig. Jag blev ond för att han använde grova ord mot mig. Tolka dina karaktärer själv, din skojare, röt jag och slog igen dörren. Men det är inte rätt att döma sina medmänniskor, för jag var inte en bit bättre än han.

Anker teg och stirrade på Holmén, som även satt tyst.

— Var jag bättre? frågade plötsligt Anker i upphetsad ton och spände ögonen i den andre.

— Åjo, det var väl ändå herr Anker, svarade herr Holmén lugnande.

— Lögn! Ve över denna förbannade lögn! Jag var inte en bit bättre, för jag sökte öppna ett Viljekraftsinstitut sedan.

— Vad för något? sporde herr Holmén, som icke alls förstod meningen med fondmäklarens ord.

— Jo, jag försökte att öppna ett institut med en korrespondens, som något liknade den förra, fastän med betydligt billigare priser. Ja, halva priser. Jag annonserade, att de, som kände sig tveksamma i livet och saknade andlig ryggrad, hade dåliga löner eller svårt att komma fram, kunde skriva till mitt institut. Min lösen var: ”Ryck upp er!” ”Tag er själv i kragen!” ”Bär budskapet till Garcia!” Men Viljekraftsinstitutet var endast ett försök, som slog dåligt ut. Jag hade ju inga resurser heller. Bäst var det nog för mig, att jag tvangs att avstå från affären. Men ännu hade jag inte sjunkit tillräckligt djupt. Jag hade inte nått botten än. Herr Holmén förstår kanhända uttrycket? Nej, jag hade inte nått botten.

— Det är högst kuriöst, det må jag dock ha tillåtelse att säga, insköt herr Holmén försiktigt.

Men Anker fortsatte med vitt svävande blickar och sorgsen stämma:

— När jag bara hade kvar ett par fattiga tior i min plånbok, köpte jag en dag några dussin små gröna skalbaggar på förgyllda mässingsnålar i en kortvaruaffär och annonserade, att lyckobringare eller amuletter funnos att få mot så och så mycket, plus det och det i postporto. Jag måste försöka något. Jag måste leva. På ett litet rum i Storkyrkobrinken satt jag och expedierade gröna skalbaggar i några veckors tid. Så småningom gick det upp för mig, att detta konstiga företag, som jag fått idén till genom att läsa en artikel om vidskepelse i krigsländerna, verkligen hade sin betydelse. Gröna skalbaggar tycks vara, vad mänskligheten behöver just nu, tänkte jag, medan jag slog in mina lyckodjur för många vidskepliga människors räkning. Jag bad om nåd för hyran hos den beskedliga kvinnan, som jag bodde hos. Jag hoppades ett tag, att skalbaggarna skulle hjälpa mig till en riktigt god ställning så småningom. Det tycktes också gå i den riktningen, men — förbannelse över denna affär! I min optimism köpte jag en gång för många skalbaggar, fastän marknadsbehovet nog hade blivit mättat med mina första leveranser. Ännu var jag inte tillräckligt krossad, ännu fanns det kvar mycket av spekulationstidens eländige onde ande i mitt blod. En vacker dag satt jag ensam med mina amuletter utan ett enda svar på posten. Ungefär tvåhundra skalbaggar låg framför mig på det lilla bordet. Jag hade gapat över för mycket, och jag måste fly från bostaden utan ett öre på fickan. Jag lämnade kvar lyckobringarna till den stackars värdinnan. Måtte hon få lycka med sig, men jag vet, att i sådant ligger det ingen lycka. Nu har jag reda på, var jag skall söka den.

Med en väns hjälp kom jag slutligen åter till platsen för mina första olyckor. En och annan bekant lämnade mig en penningförsträckning, men jag hade svårt för att visa mig ute, ty det var som om alla ögon hade stuckit mig. Om natten sov jag på det utrymda bankirkontoret, dit jag ännu hade nyckel, och det var inte varmt att ligga där. Men efter något letande i bekanta krokar hittade jag ett chaufförlivré i blått med förgyllda knappar samt en mössa med guldrand och en kokard, lika grann som en kejsarkrona. Det var min förre chef, bankir Solander, som lämnat detta enda kvar efter sin glädje med bilar, ekipager, kusk och allt. Jag tog på mig livréet och satte den alldeles för stora mössan på huvudet, och på detta sätt utestängde jag kölden, medan jag vilade i min ståt på ett hårt läger och väntade nästa dags bekymmer.

Anker avbröt sig ett ögonblick, i det han bjöd folkskolläraren att taga mera kaffebröd. Därefter fortsatte han med ett övergivet leende spelande kring läpparna.

— Tänk, så märkvärdigt det är med oss människor! Fastän jag var så utblottad på allting, så att jag till och med hade måst pantsätta min ytterrock, hade jag ändå en sorts fåfänga kvar. Eller vad var det? Det är riktigt barnsligt att berätta det, herr Holmén. Men när jag vaknade om morgnarna och sträckte ut mina stela ben, så fann jag mig ju alltid klädd i den blänkande och mörkblå uniformen och den granna mössan. Fast jag var så eländig, kunde jag ändå inte låta bli att gå bort till spegeln och ställa mig för att betrakta mig själv. En gång lyfte jag till och med upp handen, och så sant jag lever — gjorde jag honnör! Jag gjorde honnör för mig själv. Men det var väl så, att jag började bli svag och klen.

Till sist var det nästan omöjligt för mig att gå på gatorna längre. Jag började också bli rädd att träffa dem, som annars voro vänliga mot mig, och det var då jag kom på idén att uppehålla mig på museet om dagarna. Det låg i en alldeles tyst park. Jag åt på ångköket och sedan gick jag till museet, och det var den enda plats, där jag kunde känna något som liknade frid. Jag kunde valla där i timtal om dagarna — det kostade ju så litet — och i de ljusa salarna gick jag omkring — tittade till en början på myntsamlingarna, men sedan blev jag mera intresserad för djuren. Det är bra vackert med djur, även om de äro döda. Man lär sig sätta bättre värde på dem, när man har varit mycket tillsammans med människor. Den lilla granna älgkalven med sina bruna, stela ögon av glas, dem kan jag aldrig glömma. Och alla de fina fåglarna, som sutto så stilla på sina pinnar och stirrade med sina klara ögon. Så mycket brokiga fjädrar det var! Ser herr Holmén, ett tag tyckte jag att det började bli milt inom mig, och att den gamla människan värkte ur mig som en rutten och smutsig tandrot. Men jag hade i alla fall mycket kvar att utstå, innan jag kom till klarhet.

En dag, när jag stod och tittade på en liten järv, som smög på sin gröna träplatta, kom det för mig, att det just var en ren galenskap, att jag stod där. Då kom syner från börstiden över mig som en skräck, sedan kom det bilder från karaktärstolkningsinstitutet och skalbaggsrummet över mig som en annan skräck. Och i den stunden, då tyckte jag också, att museet var det hemskaste av allt. Det brände i mitt bakhuvud, och med sömnen var det alldeles slut, då jag natten därpå försökte sova i det vackra livréet. Det var precis, som om allt hade gått sönder inom mig. Då togo till sist ett par gamla bekanta hand om mig, och den välsignade doktorn kom med hjälpen. Han sade, vad jag hade att rätta mig efter. Genom en särskild lycka, som jag inte vill tala om av fruktan att den skall vika ifrån mig, har jag fått löfte på en plats, när jag åter blir frisk. Det är ett underverk, att det har gått mig så väl. Men inte är jag densamme, som jag var förut. Nej, det är jag inte. O, nej!

Anker reste sig upp från bordet och såg med en lång och trött blick ut genom fönstret. Det hade mörknat, men månen sken stilla bakom päronträden. När han så stått en stund, gjorde han en långsam, djup och ödmjuk bugning för folkskollärare Holmén, räckte fram sin hand men yttrade icke ett ord. Herr Holmén skakade handen med en frisk människas livlighet.

— Tack för en synnerligen trevlig, angenäm och dito intressant sällskapsafton, sade denne med klar och klingande stämma.

Fondmäklaren Anker nickade och försvann i ett närliggande rum, där han tydligen hade sin egentliga bostad. En tjänstflicka kom in för att bädda åt herr Holmén, och när bäddningen var fullbordad, klädde han av sig i långsam takt, härtill tvungen av skadan i foten. Vid skenet av en lampa steg han till sist i säng, tittade på klockan och släckte ljuset. Då hörde plötsligt herr Holmén från det inre rummet, där Anker hade sin sovplats, fondmäklarens lågmälda stämma tala till någon:

— Några goda och vänliga ord, fröken! Mina ögon tål inte ljuset. De orden, som lästes i går.

Härpå blev det åter djup tystnad, men den varade endast en liten stund. Lik bubblet från en källa började en entonig men klar sopran att ljuda; den läste något, som herr Holmén icke strax kunde uppfatta. Några enstaka ord letade sig dock fram till hans öron i det ögonblick, han var nära att somna:

— — — — — —

Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet… bereder för mig ett bord i mina ovänners åsyn… smörjer mitt huvud med olja… godhet allena…