Liljecronas hem/Kapitel 17
| ← Vilarstenen |
|
Hemmet → |
VÄTTARNA PÅ LÖVDALA.
FYLAX stod på förstubron och skällde och tjöt hela natten. Lilljänta hade aldrig hört honom gå på så. Hon kunde inte få en blund i ögona. Mamsell Maja Lisa låg visst vaken, hon med, och hon behövde väl sova, så klen som hon var. Lilljänta fick ändå lov att göra ett försök att tysta på hunden.
Hon kastade på sig kjortel och tröja och smög sig genom köket ut i förstun. Innan hon äntligen hade fått upp de många låsena och reglarna på förstudörrn, hade hunden tystnat, men hon gick i alla fall ut på förstubron för att locka in honom.
Det var märkvärdigt! Hon kunde inte se till honom. Hon var säker på att han hade stått på bron hela natten, men nu, när hon hade gjort sig besvär att gå upp, var han förstås borta. Hon gick ända fram till trappstegena och ropade och kallade på honom, men han syntes inte till.
Det var en vacker natt. På himlen var det fullt med små vita moln. De hade ordnat sig i kransar och ringar, som om de hade haft några konstiga lekar för sig, nu då ingen såg dem. Solen hade inte hunnit än att klättra upp bakom berget, men det var full dager i alla fall. Det var inte det minsta kallt, utan så ljumt och milt, att hon inte frös, fastän hon hade kommit ut med bara fötter.
De sex stora rönnarna, som stod i en rad framför lagården och hade brett ut sig så, att lövverket stötte ihop och var som en grön vägg, höll på att blomma. De stora, vita blomklasarna lyste upp i det gröna. Det var likaså vackert, som när de klara stjärnorna lyser upp den svarta vinterhimlen.
Om det nu var som en motsats till det friska gröna, som hade kommit upp på våren, men lilljänta tyckte, att alla husena, som stod runtom gårdsplanen, såg så gamla ut allihop, som om de vore fallfärdiga. Hon tittade på svalgången över stallet och på de halvrunda lagårdsfönsterna, som blickade fram under det svartnade halmtaket, på den sneda brygghusdörrn. Allt detta såg så bedrövligt ut i den sköna vårnatten och suckade över sin ålderdom. Hon såg på drängstugan, som hade undervåning av sten, och på boden, som stod på stolpar. Hon såg på de många grindarna, som nu var insatta i grindhålena, och på de långa räckorna av staket. Allt var så gammalt, att det var snett och vint och lutande. Takåsarna var insjunkna, väggarna var gråa, och grön mossa stack fram mellan bjälklagena.
Det var första gången, som lilljänta hade tänkt på att hela gården började bli för gammal och behövde bli ombyggd och upphjälpt. Men så'nt tänker en bara om vårn, när en ser hur träd och buskar och fält gör sig fina och klär på sig en ny skrud.
Kanske att det fanns så'nt som vinter och vår också för gårdar, fastän det var längre mellantider för dem än för träd och buskar? Vår var det på en gård, när det kom ungt folk dit, som satte upp nytt och rev bort det, som var för gammalt. Och vinter var det, när de unga hade hunnit att åldras och det, som de hade byggt upp, stod färdigt att ramla och längtade efter friska krafter, som återigen skulle bygga om och hjälpa upp.
Det var konstigt, tyckte lilljänta, att hon hade kommit i så'na funderingar. Men det var också en konstig natt, den var så varm och kvav och hemlighetsfull. Hon blev ängslig och ville skynda sig in, men då kom hon igen att tänka på hunden.
När hon nu såg sig omkring åt alla håll för att spana ut vart han hade tagit vägen, tyckte hon, att det rörde sig något på gräsplanen nere under rönnarna.
Lilljänta hade bott borta i mörka skogen, och hon hade fått gå ärenden åt mor både bittida och sent, men hon hade aldrig sett någe besynnerligt och hade heller aldrig trott, att hon skulle få se någe. Mor hade alltid sagt, att hon inte behövde vara rädd. Hon var inte så lagd, att hon kunde komma i möte varken med skrymt eller troll.
Men nu såg hon i alla fall någe så'nt där märkvärdigt. Det stod inte till att ta fel på det. Hon blev litet häpen, men rädd hade hon inte så lätt för att bli. Och det var inte heller någe att bli rädd för. Det var bara ett par småfolk, som dansade.
Det var två: en herre och en dam, och de var stora som sex års barn, men mycket smärt och fint byggda. Båda två var klädda som finaste adelsfolk i svart sammet med spetsar och galoner. Herrn hade trekantig hatt och värja vid sidan och silkebroderad rock och spännen i skorna. Damen hade korta och mycket vida kjortlar, röda strumpor, stor hatt med plymer och solfjäder i hand. De bara dansade. Han tog henne vid handen, och med upplyftade armar trippade de på tå ett stycke framåt, så kastade de om och trippade tillbaka. De skildes åt, och de for mot varandra och bugade sig, och till sist tog de varandra om livet och svängde runt.
Det var lilljänta säker om, att hon aldrig hade sett någe så vackert förr. Det var så fint att se hur de rörde sig: de bara flög över gräset. Så kunde inte människor dansa. Dessa här var, som skulle de vara gjorda av luft. De hade ansikten som det allra finaste porslin och små händer och fötter. Kära då, den som vore så liten och nätt!
Hon kunde rakt inte gå ifrån dem, så länge som de höll på och dansade. Hon stod och undrade hur det kom sig, att de var så glada, och att de dansade just i natt. Nå, det var inte så svårt att förstå. De här var nog de rätta tomtarna på Lövdala, och de var väl glada åt att allt hade kommit i de rätta gängorna nu igen, se'n Raklitza var borta.
När lilljänta såg dansen, blev hon mer hågad än förut att tro, att det var sant, som Långe-Bengt hade berättat. Han var den sista, som hade sett Raklitza. Han hade mött henne sent på lördagskvälln nere på Svartsjöängarna. Hon hade sett virrig ut, precis som då hon hade visat sig för honom första gången, och han påstod alldeles bestämt och sa, att han kunde svära på det på tinget, att han hade sett henne gå ner i Svartsjöbäcken.
Kanske det var så, att de rätta vättarna var glada åt att den kalla och falska sjöråa inte mer hade makt på Lövdala?
Sickna mästare till å dansa! Varför låg en annan och sov i de ljusa nätterna, varför dansade en inte på det gröna gräset? Varför var en inte så där lätt och lustig, varför hade en så mycke bekymmer, som en aldrig kunde kasta av sig?
Lilljänta hörde inifrån huset ett dovt buller som av ett tungt fall och sprang in i förstun igen.
Hon stod och lyssnade, men ingenting mer hördes. Hon var i alla fall säker om att bullret hade kommit från västra kammarn, där prästen bodde.
Så fort hon kunde, skyndade hon in till prästdottern och bad, att hon skulle stiga upp, för det stod nog inte så bra till med prästen.
Mamsell Maja Lisa kastade i all hast på sig litet kläder, och under tiden frågade hon ut lilljänta om vad som hade hänt. Lilljänta talade om i all hast hur hon hade stått och sett på de två, som dansade, då hon hade hört det tunga fallet.
Prästdottern blev alldeles vit i ansiktet. »De där två får man inte se, annat än när det ska bli ny ägare på Lövdala,» sa hon, »men jag tror ingen förr har sett dem dansa.»
Hon hade inte hunnit att sätta på sig mer än en sko, men hon övergav att klä sig och skyndade in i västra kammarn.
Därinne låg prästen raklång på golvet och rörde sig inte.
»Vad är det, söta far, vad är det?» sa prästdottern och böjde sig ner över honom.
Strax därpå såg hon upp till lilljänta, som hade följt med henne. »Söta far är död,» sa hon. »Vi får lov att säga tack till honom. Han är kanske inte längre borta, än att han kan höra oss.»
Hon kysste hans hand rätt innerligt och viskade ett par ord invid hans öra. Sedan fick också lilljänta kyssa honom på hand. Därpå reste prästdottern sig upp och såg sig omkring liksom för att få veta hur han hade haft det i det sista. Han hade suttit och skrivit. Det var bläck i pennan än. Det hade väl varit så, att han hade känt sig sjuk under skrivningen, och då han hade stigit upp för att gå bort till ringklockan och kalla på hjälp, hade han fallit.
Predikan låg halvskriven på bordet. De sista raderna gick snett neröver sidan med vassa, ojämna bokstäver. Prästdottern läste dem med låg röst: »Den arbetaren, som har gjort sitt verk, längtar till vila och gläder sig, att en bättre träder i hans ställe.»
Nu kom tårarna störtande ur prästdotterns ögon. »Jag förstår varför de dansade just för söta far,» sa hon. »De visste, att han ville bort. De visste, att han ville bli fri.»