Liljecronas hem/Kapitel 18

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Vättarna på Lövdala
Liljecronas hem
av Selma Lagerlöf

Hemmet


[ 277 ]

HEMMET.

PRÄSTDOTTERN satt i kökskammarn med bibel och psalmbok framför sig och läste Guds ord för att få tröst i sin stora olycka.

Det var tidig morgon, och jämnt ett dygn hade gått, sedan hon hade funnit söta far liggande död på golvet. Hela dagen hade det varit så mycket att ställa med, att hon inte hade haft tid att tänka på sin saknad. Men under natten hade sorgen kommit med sin rätta styrka, och hon hade inte alls kunnat sova. Hon hade stigit upp före någon annan och satt sig att läsa.

Men rätt snart lade hon ihop böckerna och tackade nu Gud med knäppta händer för att hon inte var ensam och övergiven, utan ägde en fulltrogen vän, som kunde hjälpa och skydda henne. Nu skulle väl styvmodern komma tillbaka och ta väldet över gården, och om hon inte hade haft honom, vore hon alldeles i hennes våld. Och då hade hon inte bara behövt gråta över söta far, utan också över sig själv.

Knappast hade hon tänkt detta, förrän det började spela så vackert och stilla utanför det fönstret, som vette åt trädgården.

[ 278 ]Hon visste nog vem det var, som spelade. Hon hade skickat bud efter honom i går.

Hon fick den tanken, att det kanske inte gick an, att han spelade utanför ett sorgehus, men hon visade bort den. Han hade svårt att med ord säga det han ville säga, därför var han nu kommen med fioln. Det var inte mer opassande, att han på detta sättet talade om, att han tog del i hennes sorg, än om han hade sagt henne det.

Hon satt med ryggen åt fönstret, så att hon inte såg honom, och hon vågade inte röra sig. Det var första gången hon hörde honom spela, för det där fiolspelet i Svanskog kunde inte räknas. Och hon rådde inte för det, men mitt i hennes djupa sorg gjorde det henne en innerlig glädje, att han hade gripit till stråken. Hon måste säga sig, att det var hans stora kärlek till henne, som hade orsakat, att han var i stånd att föra den.

Ack, att det kunde spelas så på fiol! Att det kunde komma fram något så försmältande ljuvligt ur stråke och strängar!

Han spelade så sorgefullt, så sorgefullt. Stora tårar började rinna utför hennes kinder.

Men allt som det led, blev spelet helt förändrat. Nu var det inte längre stilla och tröstande. Inte visste hon om hon rätt kunde tyda det, men hon tyckte, att det på en gång hade blivit vilt och förskräckande dystert.

Hon blev mer och mer förundrad. Inte var detta sådant spel, som passade in på söta far! [ 279 ]Söta far hade alltid varit lycklig och försökt att göra andra lyckliga. Söta far hade aldrig velat veta av sorg eller ängslan. När han hade funnit, att livet hade blivit svårt och tillkrånglat, hade han gått bort ur det. Visst måste man längta efter söta far och troget sakna honom. Men det var ändå något så ljust över söta far.

Nej, hon kunde inte längre tro, att han spelade för att trösta henne. Det var för någon annan orsaks skull, som han förde stråken. Det var någon annans nöd och förtvivlan, som han spelade.

Nog hade de rätt, som sa, att han var en mästare. Så litet hemma i musiken, som hon var, förstod hon honom, som om han hade talat med henne.

Han klagade så jämmerligen. Det var någon, som var nedsjunken i mörkaste djup, någon var i bojor slagen, någon förbrändes i tärande eld.

Och ingen fanns det, som kunde lyfta upp honom till ljuset, ingen kunde skänka honom friheten, ingen kunde svalka den glöd, som pinade honom.

Det blev henne så trångt om hjärtat. Det trycktes samman så hårt, som om det skulle smulas i bitar. Om en stor syndare, som låge på helvetets djup, hade fått en fiol mellan sina händer, då skulle han väl spela på det sättet för att utmåla sina kval.

Men han därute, vems olycka var det han [ 280 ]spelade? Var det någon annans, eller var det hans egen?

Hon väntade, att detta skulle slå om, att han skulle gå över till något annat. Men det var fåfängt att hoppas. Intet annat spelade han än växande ångest. Det var inte längre vackert att höra, det var tjut och skrän.

Hon kunde inte sitta stilla och lyss. Visserligen måtte det ha hänt honom den största olycka. Hon fick öppna fönstret och fråga.

När han såg henne, avslutade han genast spelet med en ton, som skar in vildare än någon förut. Hatten hade fallit av honom under det vilda spelet, och håret låg ner i pannan. Han var blek som en sjukling, alla dragena i hans ansikte var åtspända av smärta.

»Du har sagt, att du ville höra mig spela,» sa han. »Nu har du fått din vilja fram, nu vet du hur det låter.»

Ack, det var en skärpa i rösten och en häftighet i talet, så att hon intet annat kunde tro, än att han var ond på henne. Det kom en stor skräck över henne, hon vågade inte öppna sin mun för att fråga vad som hade hänt.

Han sa då med samma häftighet: »Du har aldrig hört mig förr. Du kanske inte en gång visste, att det var jag, som spelade?»

Det föll henne in att säga: »Jag trodde, att det var näcken.»

»Har du hört honom då?»

[ 281 ]»Han lär ju spela som en, som trår till salighet och vet, att han aldrig kan vinna någon.»

Vid dessa ordena kom han henne närmare. Han var inte längre borta, än att hon hade kunnat stryka upp luggen ur hans panna, men hon tordes inte. »Det är rätt,» sa han, »det är så. Jag är också en, som himmelen är stängd för.»

I detsamma slog han händerna för ansiktet och snyftade.

Det var alltför hjärtslitande. Hon hade velat ge sitt liv för att kunna lindra de kvalena, som plågade honom. »Vad är det? Vad är det?» sa hon. »Har du gjort något ont? Har du slagit ihjäl någon av våda?»

Hon hejdade sig tvärt. Hon förstod, att detta var det värsta hon kunde ha sagt.

Han tog händerna från ögona och slog uti luften med knuten näve. »Jag är en mördare, Jag vet det. Jag gick en tid igenom det var natt. Jag spelade dödsdansen för henne, och hon dansade, tills hon föll ner och dog. Det syns väl på mig vad jag är för en.»

Det var inte något att svara. Det var bäst, att han fick tala nu, då han var i farten.

»Jag har inte spelat för henne denna sista vintern. Det var därför jag vågade mig på att fria till dig. Jag trodde, att hon ville det. Men det var inte hon, som ville det. Det var bara jag själv.»

Tala tordes hon inte, men hon sträckte ut sin hand för att lägga den på hans panna och [ 282 ]lugna honom. Han for tillbaka, så att han kom utom räckhåll.

»Du skulle aldrig ha bett mig spela, aldrig, aldrig! Du skulle ha skurit av strängarna, när du hörde, att jag spelade. Fiolspelet väckte alltihop till liv igen.»

Han skrattade till obeskrivligt vilt och hemskt.

»Jag for hit, så snart jag fick bud från dig, och jag tog fioln med mig, för jag tänkte, att han kunde trösta dig bättre än jag själv. Men när han väl kom i gång, då väckte han upp alltihop. Jag såg det stora rummet, där det yrde omkring fullt av stampande och flämtande par, och mellan dem såg jag en, som svävade fram fin och lätt, som hörde hon inte ihop med de andra. Och så spelade jag för henne, bara för henne. Och jag jagade henne till döds!»

Han vred händerna om varandra, så att de knakade.

»Och jag trodde, att jag kunde glömma detta! Slippa ifrån samvetskvalena och bli lycklig! Slippa ifrån det löftet, som jag hade gjort på graven! Jag var som en bergtagen, jag hade glömt allt, ända tills fioln väckte mig.»

Maja Lisa tyckte, att hon inte mer fanns till för honom. Hon ville ändå göra ett försök att försvara sig och sitt.

»Tänker du intet på mig mer? Jag har också fått ditt löfte.»

»Det fick du därför, att jag trodde hon ville [ 283 ]det. Nu vet jag bättre. Hon vill ha mig ensam, förstår du. Du får ge mig fri!»

»Käre,» sa hon, »hur kan jag ge dig fri? Jag har ingen.annan än dig. Om det vore en levande, som hade rättigheter över dig, kunde det väl så vara. Men intet vet jag varför jag skulle avstå dig till en död.»

Det måtte ha varit något i hennes röst, som rörde honom. Han såg upp till henne, och det mörka och förfärande vek därvid bort ur hans ansikte. Han stod ännu med fiol och stråke i hand. Nu tyckte han väl, att det besvärade honom att längre hålla dem, men inte heller ville han lägga dem ifrån sig på marken, utan han räckte dem till Maja Lisa. Hon tog tyst emot dem och lade dem på ett bord inne i kammarn.

När hon kom tillbaka fram till fönstret, grep han efter båda hennes händer. Han tryckte dem mot sin panna och höll dem stilla så en stund, liksom för att hon skulle känna hur heta och förvirrade tankarna gingo fram därinnanför. Sedan började han tala med oändligt sorgsen röst och med många avbrott, men ändå så, att hon nu åter kunde känna igen honom.

»Nej, du får inte tro, Maja Lisa, att jag menar det så, som jag nyss sa! Det är ju alls inte för min egen skull, som jag ber dig, att du ska ge mig fri. Jag kan inte vara så samvetslös, att jag drar in dig i min olycka. Nu har du sett hurudan jag är, då mjältsjukan griper mig. Inte kan du mer önska att bli förenad med mig?»

[ 284 ]Han tystnade som för att få svar, men hon var så bedrövad och förskräckt, att hon ingenting visste att säga, och han fortsatte:

»Jag vet ju så väl hur du har det, och jag hade hellre än allt annat velat stå vid din sida nu, då du har mistat din far. Men du måste besinna, att allt svårt, som du får lida av din styvmor, är inte att förlikna vid det elände, som väntar dig, om du blir bunden vid mig. Jag är tvungen att bekänna det för dig. Det kan komma sådan mjältsjuka över mig, att jag inte kan stanna hemma, utan vandrar bort i ödemarken och går omkring där i veckor utan att se en människa. Och ibland kastar jag mig ut i det vildaste liv för att få glömska. Ack, det förstår du väl ändå, Maja Lisa, att jag älskar dig alltför högt för att vilja dra dig in i detta? Jag borde aldrig ha närmat mig dig, och jag skulle inte heller ha gjort det, om jag inte hade trott, att jag var botad.»

Återigen höll han inne, men då hon ännu inte var färdig med något svar, fortfor han:

»Nyss kände jag nästan vrede mot dig, därför att det var för din skull, som jag hade kommit att spela, och det var spelet, som lärde mig, att det tunga och svåra fanns kvar inom mig. Jag önskade, att jag inte hade vetat om någon fara, utan hade fått gifta mig med dig, medan jag trodde, att allt var gott. Men det må du väl förstå, att det bara var för ett ögonblick, som jag tänkte på det sättet. Jag har dig alltför kär, [ 285 ]Maja Lisa, ack ja, alltför kär, för att önska, att du skulle bli min hustru.»

Hela tiden, som han talade, stod Maja Lisa och såg ner på honom. Hon förstod ju väl, att det var sant, som han sa, att han led av svår mjältsjuka, och att det nog var möjligt, att hon skulle bli än mer olycklig, om hon gifte sig med honom, än om hon återigen komme under söta mors regemente. Men inte kunde hon tänka på annat, än att hon ville stå vid hans sida och hjälpa honom.

»Ack,» sa hon, »det må du väl veta, att jag hellre vill gå igenom sorg och olycka med dig än leva idel ljusa dagar med någon annan. Intet ska du gå ifrån mig, om det är sant, att du har mig kär. Hur ska jag kunna — —»

Hon avbröt sig. Hon såg väl, att det, som hon sa, inte hade någon makt över honom. »Ack,» tänkte hon, »hur ska jag få honom att förstå, att den värsta olyckan för mig det vore att inte få följa honom och bistå honom i hans nöd?»

»Hela detta året,» tänkte hon vidare, »har jag levat i största bekymmer och ängslan. Jag må väl ha lärt något därutav. Nu är jag inte mer ett sådant barn, som jag var, då jag förlorade söta far. Jag ska inte klaga på allt det, som jag har fått lida, om det bara har gett mig så mycket förstånd, att jag mäktar hålla kvar den, som jag har kär.»

Hon lyfte sina blickar och såg ut över trädgården, liksom sökte hon efter någon, som kunde hjälpa henne. Men därvid blev hon rätt häpen. [ 286 ]Det kunde väl vara, att hon inte hade haft öga för sådant i går, eller också måtte det ha skett just i natt. Hon åtminstone hade inte sett förrän nu, att alla söta fars äppleträd stod i full blomning. Det var, som om ett stort tak i vitt och skärt bredde ut sig alltifrån boningshuset ända ner till björklunden, som skyddade trädgården mot nordanvinden. Det var blommor på alla kvistar. Hon tyckte, att de slog ut, medan hon såg på dem. Det surrade av en myckenhet med bin och humlor, det doftade och det glänste. Solen hade hunnit upp över bergshöjden, och strålarna gled ner över skogstopparna, dansade fram över åkerfältena, liksom hade de brådska att hinna de blanka äppleblommorna för att breda ut över dem ändå mera av glans och skimmer, än de redan ägde.

När Maja Lisa såg detta, tyckte hon, att hennes hjärta ville smälta av medömkan. »Stackare, stackare!» tänkte hon. »Är det underligt, att han är mjältsjuk? Han har inte ägt ett hem, sedan han var fjorton år. Det skulle bli annorlunda, om han komme hit till Lövdala. Tänk, ett så gott hem jag skulle kunna reda honom här! Jag vet hur goda dagar jag har haft här ända till sista året. Han skulle komma att gå lika lycklig här under äppleträdena, som söta far har gjort det i sin tid. Finge jag bara ta vård om honom!»

Hon blev röd av iver, och ögona glänste. Om hon bara kunde få tala med honom om Löv[ 287 ]dala, så att han förstode, att det just var ett sådant här gott hem, som fattades honom!

Hon vaknade upp ur tankarna, därvid att han släppte hennes händer, som han allt hittills hade hållit.

»Du ska ge mig fioln, så att jag får gå!» sa han. »Jag ser, att du förstår, att jag inte har annat val.»

Hon kunde inte undra på att han trodde, att hon ville låta honom gå. Hon stod där alltjämt och sökte efter de rätta ordena, som kunde hålla kvar honom, och fann dem inte.

»Käre,» sa hon nu med stor hast, »dröj en stund ännu! Vill du inte se dig omkring litet här på Lövdala? Är det inte bra vackert med äppleblommen? Ser du hur solskenet ligger som guld över gräset? Skulle du inte vilja — —»

Hon kunde inte mer. Det fattades henne åter ord. Hon hade velat tala med honom om det goda hem, som han och hon skulle bygga sig här på Lövdala, men det tycktes henne, att detta inte var något, som hade värde för honom.

Ett gott hem betydde alls inte detsamma för honom som för henne.

Han bad henne på nytt om fioln. Sedan, sa han, skulle han aldrig mer komma i hennes väg.

Hon lade handen över hjärtat och andades tungt. Nu skulle han gå och sedan aldrig mer komma i hennes väg! Och hon kunde inte finna [ 288 ]de ordena, som hade makt över honom! Hon kunde inte hålla kvar honom!

Hon visste sig ingen annan råd. Hon måste hörsamma honom. Hon gick från fönstret för att lämna honom det han önskade.

Men när Maja Lisa hade tagit fioln i sin hand, blev hon stående. Det kom på henne så underliga tankar.

Här höll hon i sin hand det, som hade haft den största makten över honom. Denna fioln hade varit hans styrka och tröst i forna dar.

Hon förstod, hon förstod! Det var fioln, det var musiken, som han spelade på den, som för Sven Liljecrona var det, som Lövdala var för henne. Musiken, det var hans hem. Den var det, som kunde ge honom trygghet och vederkvickelse. När han spelade, då spände tonerna över honom ett tak, som strålade mer än äppleblommor och solsken. Då trädde han in i sitt rätta hem, det, som hade varit hans tillflykt under hela hans ensliga ungdomstid.

Förr i världen hade han kunnat möta svåra dagar utan att brytas, därför att han hade ägt fioln. Då hade han bara behövt fatta stråken för att öppna sig tillgång till den värld, där han kände sig lycklig. Men nu hade mjältsjukan fått övermakten, därför att han inte hade kunnat spela på de sista årena. Han var utvisad från sitt hem.

Ack, hur skulle inte hon känna sig olycklig, om hon inte fick stanna på Lövdala! Hur hon skulle vantrivas i det främmande! Och så var [ 289 ]det väl med honom. Han kunde inte finna sig till rätta. Han visste inte mer var han skulle hämta ro och vederkvickelse.

Maja Lisa kände sig med ens säker på sig själv. Nu visste hon hans sjukdom, nu kände hon till botemedlet. Kunde hon bara öppna detta hans rätta hem för honom, så skulle han kunna bli sig lik och övervinna det, som nu plågade honom.

Hon gick fram till fönstret, men hon behöll fioln i sin hand.

»Käre,» sa hon, »låt mig be dig om bara en enda sak, innan du går! Ta fioln och spela en gång till! Jag är säker, att det blev så svårt nyss för dig, därför att det var första gången, sedan olyckan hände. Och jag kan inte tro, att det ska vara så för alltid. Vill du inte göra ett försök, så att jag till sist ändå får höra dig riktigt? Du må väl kunna övervinna dig själv och spela för min skull! Du sa ju nyss, att du inte hade lidit av detta svårmodet på hela vintern, utan trodde, att du var botad. Kanske är det också så. Inte får du tro, att det onda har kommit igen på allvar! Du ska få se, att om du bara vågade spela än en gång…!»

Han höjde på axlarna. »Det är omöjligt,» sa han. »Det blir bara sjufalt värre.»

Men hon envisades och bad. »Du behöver aldrig göra något mer för mig. Intet kan du vilja neka mig detta, nu då vi ska skiljas! Om du går [ 290 ]ifrån mig utan att spela, ska det ändå göra dig ont efteråt, att du sa nej till det sista jag bad om.»

Han såg lika misströstande ut, men han gav i alla fall vika. »Jag vet hur det går, sa han, »och du vet det också. Men jag ska ändå göra dig till viljes.»

Maja Lisa strök lätt med handen över fioln, då hon räckte den till honom. »Ack, käre, hjälp mig!» viskade hon. »Käre, hjälp mig!»

Då Liljecrona tog emot instrumentet, låg redan det mörka olycksmolnet över hans panna. Och när han nu drog de första stråkdragena, kom tonerna fram lika förvirrade och missljudande som nyss förut.

Han kastade en blick upp till Maja Lisa, liksom förebrådde han henne, att hon hade lockat honom in i detta nya eländet.

Maja Lisas hjärta klappade, så att hon knappt kunde bärga sig, men hon ville inte visa någon rädsla. Hon stod kvar i fönstret, och hon tvang fram ett förhoppningsfullt leende på sina läppar.

Och se, nu började spelet redan låta mindre förtvivlat och ängsligt! Nu kom det ljus genom molnena, nu störtade fängelsets mur, nu sprängdes bojan, som höll själen fången.

Nu steg det uppåt med stark fart, men det sjönk ner tillbaka. Det blev till en tung strid. Nu var spelet djupt nere. Man kunde inte tro, att det mer skulle kunna höja sig. Så lyftes det uppåt igen. Steg och sjönk, steg och sjönk. Men [ 291 ]så på en gång höjde det sig som på änglavingar uppåt, uppåt. Det flög mot himlen med jubel och fröjd, det nådde högre än jordiska tankar och röster, det var uppe i den klaraste rymd. Himlen öppnade sig, och det försökte tolka dess salighet.

Liljecrona sänkte stråken med ens. Det var, som om han inte mer förmådde. Hans spel hade stigit så högt, att han svindlade inför ljus och prakt och härlighet.

Han såg upp till Maja Lisa. Tårarna hängde stora och tunga i hennes ögon, och hon hade knäppt sina händer. Hela hennes ansikte lyste förklarat. Hon var inte på jorden. Hon hade följt med på himmelsfärden.

Han andades häftigt. Nej, hon hade inte bara följt med, utan hon hade svävat upp före honom! Aldrig hade hans spel fört honom så högt. Det var hennes kärlek, som hade burit honom upp ur mörkret.

Det var så, som den skulle kunna bära honom upp ur allt livets mörker. Han kände det. Den kunde övervinna all ängslan, all misströstan.

Han drog hennes händer till sig och började kyssa dem.

»Har du nu varit i ditt rätta hem?» viskade hon.

»Maja Lisa, kära, älskade! Så har jag aldrig spelat förr. Det var du, det var din kärlek. Det var inte jag, som spelade.

»Det må bli till olycka eller lycka för dig,» [ 292 ]fortfor han, »men jag måste stanna här. Du får lov att hjälpa mig. Du får hålla mig kvar.»

Det blev så tyst i trädgården, där äppleblommen välvde sig som en brudpäll över de unga människornas huvuden.