Lysande förhoppningar/Kapitel 19
| ← Kapitel 18 |
|
Kapitel 20 → |
XIX.
Bentley Drummle var en drumlig pojke, som lika ogärna gjorde bekantskap med böcker som med människor. Han var stor och tjock, trög till kropp och själ och slö i sina rörelser, lat, högfärdig, inbunden och misstänksam. Han hade nere i Somersetshire rika föräldrar, som uppmuntrat alla dessa egenskaper, tills de gjort den upptäckten att de åstadkommit en dumskalle Då skickade de honom till mr Pocket, ehuru han var huvudet högre än denne och ett halvt dussin huven tjockare än de flesta.
Startops hade blivit förstörd genom att skämmas bort av en öm moder, som hållit honom kvar i hemmet, då han borde ha åtnjutit skolans uppfostrande vård, men han var henne mycket tillgiven och beundrade henne utan gräns. Han hade ett kvinnligt vackert ansikte och var — »som du ser, fast du aldrig sett henne», sade Herbert — sin moder upp i dagen. »Det var helt naturligt att jag skule känna mig mera dragen till honom än till Drummle.»
Herbert blev min intime kamrat och vän. Jag gav honom till skänks halvdelen i min båt, vilket var orsaken till att han ofta kom ned till Hammersmith. Och som jag ju ägde en halvpart i hans våning, kom jag ofta till London.
När jag umgåtts i mr Pockets familj ett par månader, döko mr och mrs Camilla plötsligt upp. Camilla var mr Pockets syster. Även Georgiana, som jag också sett hos miss Havisham, infann sig. Hon var kusin till de andra — en olidlig, ogift kvinna, som kallade sin hårdhet religion och sitt humör kärlek. Dessa människor hatade mig med allt det hat, girighet och missräkning kunna åstadkomma. Och helt naturligt sökte de trots detta ställa sig in hos mig, den förmögne unge mannen, med de lägsta och ovärdigaste medel. Mr Pocket, som de sett växa upp utan en aning om sitt eget bästa, behandlade de med det förlåtande tålamod, jag förut sett dem utveckla. Mrs Pocket ingjöto de fruktan. Men de voro icke direkt ovänliga, utan tilläto den stackarn att ha råkat ut för missräkningar här i livet, emedan det kastade ett svagt sympatiskt skimmer över dem själva.
Detta var den omgivning, i vilken jag levde och växte upp till gentleman. Jag fick snart slösaktiga vanor och började ösa ut pengar på ett sätt, som jag trodde skulle varit komplett omöjligt för några månader sedan. Men jag höll mig troget till mina böcker, icke därför att jag var något läshuvud utan emedan jag kände mina brister. Med mr Pockets och Herberts hjälp gick jag ganska fort framåt, och med två sådana medhjälpare alltid till hands skulle jag ha varit en dumbom som Drummle för att icke ha gått framåt.
En dag följde jag mr Wemmick hem på hans förnyade inbjudan. Walworth visade sig vara en samling svarta vägar, diken och små trädgårdar och helhetsintrycket var ganska dystert. Wemmicks hus var ett litet trähus mitt inne i klungan av trädgårdar; taket var platt och målat som ett batteri och försetb med kanoner.
»Det har jag själv gjort», sade Wemmick. »Ser trevligt ut, va?»
Jag uppskattade det högeligen. Det var ett bland de minsta hus jag sett, med de underligaste gotiska fönster (större delen blindfönster) och en gotisk dörr, väl liten att gå igenom.
»Där är en riktig flaggstång, som ni ser», sade Wemmick, »och på söndagarna hissar jag en riktig flagga på den. Och se här. Sedan jag passerat denna bro, hissar jag upp den — och så är jag avskiljd från yttervärlden.»
Vindbryggan var en grov planka och låg över ett dike, ungefär fyra fot brett och två fot djupt. Men det var riktigt trevligt att se den stolthet, med vilken han hissade upp och gjorde fast den.
»Klockan nio varje kväll, efter Greenwichs tid», sade Wemmick, »skjuter jag av kanonen. Där ser ni den.»
Det svåra artilleriet var anordnat i en särskild fästning, konstruerad av gallerverk. Mot oväder skyddades det av en sorts paraply.
»Och för att det inte skall synas härifrån och förstöra intrycket av befästning», sade Wemmick, »har jag på baksidan en gris och höns och kaniner. Och så har jag gjort en liten spalier och odlar gurkor, och ni skall få se vid supén, vilken sallad jag kan åstadkomma. Som ni finner», sade Wemmick, och log, men blev strax allvarlig igen, »skulle den här lilla platsen, om man kunde föreställa sig den belägrad, hålla ut tusan så länge, om det bara berodde på provianten.»
Därpå förde han mig till ett lusthus ett tjugutal steg därifrån, till vilket ledde så krångliga stigar, att det tog rätt lång tid, innan vi nådde det. Och här voro våra glas redan framsatta. Punschen hölls kall i en prydlig liten sjö, vid vilken lusthuset var förlagt. Sjön hade en grön ö i mitten, stor nog att räcka till sallad vid supén. Ön var cirkelrund, och i mitten fanns en liten fontän som, när man satte en liten kvarn i gång och tog en kork ur en pip, spelade så livligt, att man kunde få sin hand alldeles blöt.
»Jag är min egen ingeniör och min egen snickare och min egen glasmästare och min egen allting», sade Wemmick som svar på mitt beröm. »Det är en god sak. Det sopar väck fängelsets spindelvävar och roar gamlingen. Har ni något emot att bli presenterad för Gamlingen?»
Jag bedyrade, att det skulle bli mig en ära, och vi gingo in i Fästningen. Vid brasan satt en mycket gammal man i en flanellrock, han såg snygg, glad och välmående ut, men var stendöv.
»Nå, Gamling», sade Wemmick och skakade hand med honom kordialt och muntert, »hur mår du?»
»All right, John, all right!» svarade den gamle mannen.
»Detta är mr Pip, Gamling», sade Wemmick, »jag önskar du kunde höra hans namn. Nicka åt honom, mr Pip. Det är det enda som behövs.»
»Ett trevligt ställe, min sons, sir», skrek den gamle mannen, medan jag nickade så trevligt jag kunde. — »En riktigt fin nöjesplats, sir. Den här platsen, och allt det vackra på den, borde övertagas av nationen, efter min sons död, så folket fick njuta av det.»
»Han är så stolt över det, som vore det redan nationens», sade Wemmick med ett ljust drag över sitt hårda ansikte. »Om ni icke är trött, mr Pip — det kan nog trötta den som inte är van — kan ni gärna vara snäll och nicka åt honom en gång till. Ni kan inte tro, hur förtjust han är över det.»
Jag nickade flera gånger, och den gamle blev vid ett ypperligt lynne. Vi lämnade honom, sysselsatt med att mata hönsen, och satte oss att njuta av punschen i matsalen. Wemmick rökte sin pipa och berättade mig, att det tagit honom åratal att få i ordning allting på egendomen.
»Har mr Jaggers sett den. Jag hoppas han beundrar ert arbete.»
»Aldrig sett det», sade Wemmick. »Aldrig hört talas om det. Aldrig sett Gamlingen. Aldrig hört talas om honom. Nej, kontoret är en sak, privatlivet en annan. När jag går till kontoret, lämnar jag Fästningen bakom mig, och när jag kommer hem till Fästningen, lämnar jag kontoret bakom mig. Vill ni göra mig det nöjet att göra detsamma. Jag tycker icke om att blanda ihop de bägge sakerna.»
Klockan nio öppnades kanonen. Den gick av med ett dån, som skakade den lilla stugan som om den när som hälst skulle falla i spillror, och glas och tekoppar hoppade högt. Gamlingen skrek triumferande: »Nu sköt han! Jag hörde honom!» och jag nickade så kraftigt åt honom att jag snart bokstavligen inte kunde urskilja honom.
En liten prydlig tjänstflicka såg efter den gamle om dagarna. När hon dukat och gått, åto vi en utmärkt supé. Klockan halv åtta nästa morgon begåvo vi oss åter till Little Britain. Alltefter som vi kommo närmare vår bestämmelseort blev Wemmicks röst och utseende torrare och hårdare, och hans mun började alltmera likna en brevlåda. Och när vi hunnit fram till kontoret och han plockat fram sin nyckel, såg han lika omedveten ut om någon sorts egendom i Walworth, som om Fästningen och vindbryggan och sjön och fontänen och Gamlingen flugit i luften av kanonens sista skott.