Lysande förhoppningar/Kapitel 18
| ← Kapitel 17 |
|
Kapitel 19 → |
XVIII.
Mr Pocket ledsagade mig in i huset och visade mig mitt rum, vilket var mycket trevligt och så möblerat, att jag kunde begagna det även som ett mycket fint dagrum.
Sedan knackade han på dörrarna till två andra rum och presenterade mig för deras invånare, Drummle och Startop. Drummle var en grovbyggd yngling med lillgammalt utseende, sysselsatt med att vissla. Startop, yngre till år och utseende, satt och läste och höll huvudet i händerna, som om han trodde att det skulle ramla av honom till följd av lärdomens tyngd.
Mr och mrs Pocket hade till grannar en inställsam varelse, en änkefru som var nog sympatisk att instämma med den hon sist talade med, välsigna alla människor eller gråta tillsammans med vem som helst, allt efter omständigheterna. Denna dams namn var mrs Coiler, och jag fick den äran att föra henne till bordet samma dag jag installerades i huset. Hon lät mig förstå, att det var ett hårt slag för den kära mrs Pocket, att mr Pocket blivit tvungen att mottaga inackorderade elever. Hon menade därvidlag visst icke mig, tillfogade hon i förtrolig och öm ton (hon hade känt mig i cirka fem minuter); om alla voro lika mig ehuru det var helt annorlunda, Jag fick vidare vid bordet veta att Drummlile, vars förnamn vart Bently, nära på var baronet, d. v. s. han skulle bli det om den nuvarande innehavaren avled. Därnäst fick jag veta att den bok i vilken mrs Pocket läste, då jag kom, var en adelskalender, och att hon kände till titlar och allt i densamma.
Drummle sade inte mycket, han föreföll tvungen och tvär, men hans tvära sätt gav det intrycket att han visste med sig, att han tillhörde de utvalda, och han samtalade därom med mr Pocket som en själsfrände och likställd. Ingen annan än dessa bägge och mrs Coiler visade något intresse för det nobla samtalsämnet och Herbert tycktes anse det pinsamt.
Efter middagen förevisades barnen, vilket förorsakade många episoder, som vittnade om mrs Pockets ovana vid småbarns skötsel. De bägge barnjungfrurna grepo emellertid räddande in och mrs Pocket fick i lugn återgå till diskussionen med Drummle om två baronier.
På kvällen voro vi ute och rodde på floden. Som Drummle och Startop hade var sin båt, beslöt jag att även köpa mig en, och att slå dem i tävlan. Vid supén skulle vi nog ha kunnat haft det ganska trevligt, om icke ett av de missöden, som jag redan fann oskiljaktliga från Pockets hem, just då inträffat. Mr Pocket var vid riktigt gott humör, då en tjänsteflicka inträdde och sade:
»Förlåt, herrn, får jag tala vid herrn ett ögonblick?»
»Tala vid herrn?» sade mrs Pocket indigneradt. »Hur kan ni komma och störa herrn. Gå till Flopson, (en av barnjungfrurna). Eller tala vid mig. Litet senare.»
»Förlåt, frun», svarade tjänsteflickan, »men jag skulle önska att få tala med herrn, genast.»
»Jo, det är snyggt, Belinda!» sade han, när han kom tillbaka, med ett uttryck av bryderi och förtvivlan. »Här ligger köksan full på köksgolvet, med ett stort paket smör under sig.»
Mrs Pocket visade sig ganska måttligt upprörd och sade:
»Ja, det är den där elaka Sophies fel.»
»Vad menar du, Belinda?» utropade mr Pocket.
»Var det inte Sophie som skvallrade om det?» sade mrs Pocket. »Såg jag henne inte med egna ögon kanske; hörde jag henne inte med egna öron komma hit in i rummet och be att få tala med dig.»
»Men jag har ju själv varit nere och sett köksan och smörpaketet också.»
»Jaså, du tar henne i försvar, fast hon ställer till missämja i huset. Är jag min adlige farfars dotterdotter eller inte, och betyder jag inte ett dyft i detta hus?» yttrade mrs Pocket. »Förresten har köksan alltid varit en anständig kvinna, och hon sa det första hon kom och sökte platsen, att hon såg, att jag var född till hertiginna.»
Där nu mr Pocket stod fanns en soffa och han ramlade ned i den med ett stönande och en attityd som »Den döende gladiatorn». I denna ställning sade han med ihålig röst.
»Godnatt, mr Pip!» och jag fann det rådligast att taga adjö och gå till sängs.
Två eller tre dagar därefter, då jag hunnit komma riktigt i ordning i mitt rum och gjort en hel del misstag och fått allt jag behövde från mina leverantörer, hade mr Pocket och jag ett långt samtal. Han visste mera än jag själv om min framtid, ty han hade hört av mr Jaggers, att det icke var avsikten att uppfostra mig till något yrke, utan att jag skulle få en tillräckligt god uppfostran för att kunna »hålla mig uppe» i jämnhöjd med de flesta unge män i utmärkta omständigheter.
Han anvisade, vart jag skulle vända mig för att förvärva de vackraste kunskaperna och åtog sig att vidare fullborda dessa och leda mina studier. Han hoppades att jag med sakkunnig hjälp säkert skulle övervinna hindren och snart kunna undvara all hjälp, utom hans. Han sade detta, och andra nödvändiga saker, på ett så älskvärt sätt, att man kände sig som hans jämlike. Och jag kan först som sist tala om, att han alltid var så nitisk och i minsta detalj intresserad av att fullfölja överenskommelsen oss emellan, att han gjorde mig nitisk och intresserad av att också fullfölja mina.
Sedan jag kommit så långt att jag på allvar kunde börja på att studera för mig själv, började jag tycka, att det skulle vara betydligt angenämare att återvända till mitt rum i Barnardo Inn. Mr Pocket hade ingenting att invända häremot, men uttryckte som sin uppfattning, att jag måste ha min förmyndares samtycke. Jag förstod att det var ett uttryck av finkänslighet, emedan hans son genom denna plan skulle besparas en hel del utgifter, och jag begav mig därför till Little Britain och meddelade mr Jaggers min önskan.
»Om jag köpte det hyrda möblemanget», sade jag, »och en eller annan liten sak till, skulle det bli riktigt hemtrevligt där.»
»Gör det!» sade mr Jaggers med ett kort skratt. »Jag sade ju att ni skulle ta er. Nå, hur mycket önskar ni?»
Efter en stunds tvekan och en stunds halvt skämtsam halvt hånfull examination från hans sida, stannade jag vid fyra hundra kronor.
»Himmel!» sade mr Jaggers och öppnade dörren till kontoret. »Tag mr Pips kvitto och betala ut fyra hundra kronor.»
Mr Jaggers ironiska sätt gjorde starkt intryck på mig, och det intrycket var ej oblandat angenämt. Mr Jaggers skrattade aldrig. Men han bar blanka, knarrande stövlar, och då han höjde sig på tåspetsarna, kastade sitt stora huvud bakåt, rynkade ögonbrynen och avvaktade ett svar, fick han stövlarna att knarra på ett obehagligt sätt, som om de skrattade på ett torrt och misstänksamt sätt.
När mr Jaggers gått ut, sade Jag till Wemmick, att jag inte visste vad jag skulle tänka om mr Jaggers sätt.»
»Säg det till honom, och han skall taga det som en komplimang», svarade Wemmick. »Han menar inte häller att ni skall veta det. Ja», tillade han, då han såg min förvåning, »det hör inte till hans karaktär utan till hans yrke.»
Wemmick satt vid sin disk och frukosterade på en hård biscuit. Han nöp bitar av den och kastade dem in i munnen som man kastar brev i en låda.
»Förefaller mig alltid», sade Wemmick, »som om han hade satt ut en råttfälla för människorna, och stod och vaktade på offret. Med ens — klick! — är man fast.»
Jag sade att jag förmodade, att han var mycket skicklig.
»Djup!» sade mr Wemmick, »som Australien.» Han pekade med pennan på golvet för att visa att Australien låg på andra sidan jordklotet. »Om det funnes något djupare», tillade Wemmick, »skulle det vara han.»
Jag förmodade att han hade en fin affär, och Wemmick nickade.
»Oer — hört.»
Sedan visade han mig lokalen och biträdena och mr Jaggers rum med de två gipsmaskerna av svåra brottslingar, »ryktbara män» som mr Wemmick sade, och f. d. klienter till Jaggers. Då vi talade om dessa, kom det i dagen, att mr Wemmicks vackra ringar och nipper voro presenter från finare klienter.
»Jojomen», sade Wemmick. »Jag tar alltid emot dem — som kuriositeter. Och de äro värdesaker. Kanske inte värda så mycket, men i alla fall värderade, och portativa värden. De skulle inte betyda något för er med edra lysande utsikter. Men vad mig beträffar har jag alltid haft till princip: Försmå icke portativ förmögenhet!»
När han yttrat dessa visdomsord, fortsatte han vänligt.
»Skulle ni någon gång, då ni inte har något annat att göra, vilja hälsa på mig i Walworth, finns där alltid en säng och ni skulle göra mig en stor ära. Jag har inte mycket att visa er. Några småsaker, kuriositeter som dessa, och så är jag mycket stolt över en liten trädgård och ett litet lusthus.»
Jag sade, att jag skulle vara förtjust att göra honom ett besök.
»Tack», sade han. »Kom när ni har lust. Har ni dinerat hos mr Jaggers ännu?»
»Icke än.»
»Ja», sade Wemmick, »där få ni vin, fint vin. Hos mig bara punsch, men inte dålig punsch. Och nu skall jag säga en sak: när ni äter middag hos Jaggers, håll ett öga på hans hushållerska.»
»Är hon så märkvärdig då?»
»Åhja», sade Wemmick, »ett vilt djur, som blivit tämjt. Nå, det är just ingenting märkligt, menar ni kanske. Men jag menar, att det beror på den ursprungliga graden av vildhet och arten av dressyr. Ni kommer att få en riktig uppfattning, av mr Jaggers förmåga. Se på henne noga.»