Hoppa till innehållet

Madame Bovary/14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  IV
Madame Bovary
av Gustave Flaubert
Översättare: Ernst Lundquist

V
VI  →
På Wikipedia finns en artikel om Madame Bovary.


[ 93 ]

V.

Det var en söndagseftermiddag i februari. Det snöade.

De hade allesammans, herr och fru Bovary, Homais och herr Léon, företagit en utflykt för att bese ett nyuppfört linspinneri som låg i dalen en halv mil från Yonville. Apotekaren hade tagit med sig Napoléon och Athalie för att de skulle få motion, och Justin följde med dem med paraplyer på axeln.

Ingenting kunde vara mindre märkvärdigt än denna märkvärdighet. En stor tom gård, varpå några redan rostade kugghjul stodo huller om buller mellan stora högar av sand och sten, omgav en lång, fyrsidig byggnad med en mängd små fönster. Den var ej färdigbyggd, och man såg himlen genom takstolarna. På takåsen satt en kärve halm blandad med ax och omknuten med trefärgade band, som fladdrade för vinden.

Homais orerade. Han förklarade för »herrskapet» detta etablissemangs blivande betydenhet, beräknade golvens och väggarnas tjocklek och beklagade mycket att han ej hade någon spatserkäpp med metermått liksom herr Binet.

Emma, som han förde vid armen, stödde sig litet på hans axel, och hon betraktade solens strålande skiva bakom dimman. Men hon vände på huvudet, Charles var bakom henne. Han hade sin mössa neddragen över ögonbrynen, och hans tjocka läppar skälvde, vilket gav hans ansikte ett enfaldigt uttryck. Till och med hans rygg, hans flegmatiska rygg, var retsam att se, och hon tyckte att allt det prosaiska och vardagliga hos mannen stod att läsa bakpå hans överrock.

[ 94 ]Medan hon gjorde sig ett elakt nöje av att betrakta honom, närmade sig Léon. Han var blek i följd av kylan, hans ansikte blev därigenom ännu mera intressant, och hans stora blåa ögon, som han höll riktade mot skyarna, föreföllo Emma klarare och skönare än bergsjöarna, vari himlen speglar sig.

— Gemena unge! utropade apotekaren plötsligt.

Och han sprang till sin son, som hade hoppat upp i en kalkhög för att få sina skodon vitmenade. Då Napoléon nu fick bannor, började han tjuta, under det att Justin torkade av hans skor med en hopvriden halmtapp. Men man behövde använda kniv och Charles erbjöd sin.

Jaså, tänkte hon, han går med kniv i fickan som en bonde!

Rimfrosten började falla, och man vände om till Yonville.

Fru Bovary gick ej till grannarna om kvällen, och då Charles gått och hon kände sig ensam, började hon åter anställa jämförelser. Hon låg i sängen och stirrade in i den flammande brasan, hon tyckte sig ännu se Léon stå där lekande med sin smala, böjliga promenadkäpp och vid andra handen ledande Athalie, som sög på en isbit. Hon tyckte att han var obeskrivligt intagande, hon kunde ej låta bli att tänka på honom. Hon erinrade sig andra attityder, som han hade intagit vid andra tillfällen, uttryck som han hade begagnat, ljudet av hans röst, hela hans person, och med läpparna framsträckta som till en kyss viskade hon: — Ja, han är gudomlig! Älskar han någon? Vem kan det vara? — Det är ju mig!

Alla bevisen därför trängde sig nu på henne, och hennes hjärta dansade av glädje. Elden från kaminen spred ett muntert flammande sken; hon vände sig på ryggen och sträckte ut armarna.

Nu började hennes evinnerliga klagan: — Ack, om himlen hade velat det! Varför — ? Vem hindrade då — ?

Då Charles kom hem vid midnatt låtsades hon vakna, och då han bullrade, under det han klädde av sig, klagade hon över huvudvärk; sedan frågade hon i liknöjd ton vad som hade hänt under kvällens lopp.

[ 95 ]— Herr Léon, sade han, gick upp till sig tidigt.

Hon kunde ej låta bli att småle, och hon somnade med själen fylld av en hittills okänd lycksalighet.

Dagen därpå vid mörkrets inbrott fick hon besök av herr Lheureux, som handlade med galanteri- och modevaror. Det var en slipad karl.

Född gascognare, men naturaliserad normand, var han pratsam som en sydlänning och slug som en inföding från Caux. Hans feta, slappa och skägglösa ansikte tycktes vara färgat med lakritsdekokt, och hans små svarta ögon lyste ännu skarpare mot det vita håret. Man visste ej vad han ursprungligen hade varit: sjåare sade somliga, bankir i Routot försäkrade andra. Det säkra är, att han räknade i huvudet de mest invecklade tal, så att han slog själve Binet med häpnad. Artig ända till underdånighet stod han alltid med till hälften krökt rygg, i en ständig bugning.

Han lämnade sin med sorgflor prydda hatt vid dörren, satte en grön pappask på bordet och började att med en mängd artiga fraser beklaga sig över fru Bovary, som ännu ej värdigats hedra honom med sitt förtroende. En sådan anspråkslös butik som hans hade ingenting som kunde locka en världsdam, han lade tonvikt på detta ord. Men hon hade endast att befalla, han åtog sig att skaffa henne vad hon önskade, både i manufaktur- och linneväg, trikåvaror eller modeartiklar, ty han for till staden regelbundet fyra gånger i månaden. Han hade förbindelser med de förnämsta firmor. I dag kom han för att i förbigående visa henne åtskilliga artiklar som han av en ren slump kommit över. Och han tog upp ur asken ett halvt dussin broderade kragar.

Fru Bovary såg på dem.

— Jag behöver ingenting, sade hon.

Då förevisade herr Lheureux tre algeriska långschalar, flera brev engelska nålar, ett par halmtofflor och slutligen fyra äggkoppar av kokosnöt, i genombrutet arbete, utfört av fångar. Med bägge händerna på bordet och framsträckt hals följde han därefter med gapande mun Emmas blick, som obeslutsamt vandrade av och an [ 96 ]mellan dessa varor. Då och då slog han med handen på de utbredda långschalarnas siden som för att stryka bort damm, och de frasade och gnistrade i skymningen.

— Hur mycket kosta de?

— En bagatell, svarade han, en bagatell, men det är ingen brådska med betalningen — när ni vill — jag är ingen jude.

Hon funderade några ögonblick, men avböjde slutligen anbudet ännu en gång. Herr Lheureux återtog med orubbligt lugn:

— Nå, vi komma nog överens en annan gång; med fruntimmer har jag alltid förstått att ta mig fram, utom med min egen hustru.

Emma smålog.

— Jag menar bara, återtog han med godmodig min, att jag inte frågar så mycket efter pengarna. Sådana skulle jag kunna skaffa er, om det behövdes.

Hon gjorde en åtbörd av förvåning.

— Ja, sade han ivrigt och halvhögt, jag behövde inte gå långt för att anskaffa pengar, lita på det!

Därefter frågade han, hur det stod till med gubben Tellier, ägaren av »Café français», vilken herr Bovary nu skötte.

— Vad är det åt honom? Han hostar så att hela hans hus skakar, och jag är rädd att han snart bättre behöver en rock av furubräder än en ylletröja. Han har gjort så många galenskaper i sin ungdom. Det är inte den minsta ordning med de där krögarna, kan har alldeles skållat sig invärtes med brännvin. Men det är i alla fall ledsamt att se en av sina bekanta kola av.

Och under det han åter knöt igen sin kartong fortsatte han att prata om doktorns kunder.

— Det är troligen klimatet, sade han, som är orsaken till de där sjukdomarna. Jag är inte heller vid sunda vätskor; endera dagen måste jag komma och rådfråga doktorn för något ont som jag har i ryggen. Ja, adjö då så länge, fru Bovary! Jag står till er disposition; allra ödmjukaste tjänare! Och han stängde tyst dörren efter sig.

[ 97 ]Emma intog sin middag i sitt rum på en bricka framför brasan; hon åt länge, allting smakade henne bra.

— Vad jag var återhållsam och förståndig, sade hon till sig själv, i det hon tänkte på långschalarna. Hon hörde steg i trappan — det var Léon. Hon steg upp och tog den översta av de ofållade handdukarna, som lågo uppstaplade på byrån. Då han kom in, tycktes hon arbeta mycket flitigt.

Samtalet gick trögt, fru Bovary släppte i varje minut dess tråd, och han satt där helt förlägen på sin stol bredvid kaminen och vände ett nålhus av elfenben mellan sina fingrar; hon sydde eller klämde då och då till fållen med nageln. Hon sade ingenting, och han teg, lika tjusad av hennes tystnad som han skulle varit av hennes ord.

Stackars gosse! tänkte hon.

Vad är det hos mig som misshagar henne? undrade han.

Léon sade slutligen att han endera dagen skulle fara till Rouen för sin principals räkning.

— Ert notabonnemang är slut, skall jag förnya det?

— Nej, svarade hon.

— Varför inte?

— Därför att jag inte bryr mig om det.

Och med sammanbitna läppar drog hon långsamt ut nålen.

Detta arbete retade Léon. Emmas fingerändar voro sönderstuckna. Han funderade på en artig fras, men vågade ej komma fram med den.

— Ni överger den således? återtog han.

— Vad då? sade hon hastigt, musiken? Ja visst! Har jag inte mitt hus att sköta, min man att pyssla om, med ett ord, tusen plikter som gå förut?

Hon såg på klockan. Charles hade fördröjt sig. Då låtsade hon sig vara orolig för honom. Hon upprepade till och med två eller tre gånger:

— Han är så god!

Skrivaren tyckte mycket om herr Bovary. Men den ömhet, varmed hon talade om honom, gjorde på honom [ 98 ]ett obehagligt intryck; icke desto mindre fortsatte han att sjunga hans lov, som han hörde alla människor göra, sade han, i synnerhet apotekaren.

— Det är en hedersman, återtog Emma.

— Utan tvivel, svarade skrivaren.

Och nu började han tala om fru Homais, åt vars ytterst vårdslösa klädsel de ofta brukade skratta.

— Vad betyder det? avbröt Emma. En god husmor frågar ej efter sin toalett.

Sedan satt hon tyst igen.

Det var på samma sätt de följande dagarna; hennes tal, hennes väsen, allt förändrades. Man såg henne samvetsgrant ägna sig åt sitt hushåll, gå i kyrkan regelbundet och hålla sin piga strängare.

Hon tog hem Berthe från amman. Felicité bar in henne, då det kom besökande, och fru Bovary klädde av henne för att visa hennes små i knubbiga lemmar. Hon förklarade att hon avgudade barn; de voro hennes tröst, hennes glädje, hennes vurm, och hon lät sina smekningar åtföljas av lyriska utbrott, dem vem som helst utom Yonvilleborna skulle ha känt igen från »Notre-Dame de Paris».

Då Charles kom hem fann han sina tofflor stå på värmning framför kakelugnen. Det saknades nu aldrig foder i hans västar eller knappar i hans skjortor, och det var ett nöje att se alla hans nattmössor ordnade i lika stora högar i skåpet. Hon gjorde ej sura miner som förr, då det var fråga om att göra en promenad i trädgården; hon sade ja till allt vad han föreslog, och då Léon såg honom sitta framför brasan efter middagen, med händerna hopknäppta över magen, bägge fötterna på spiselgallret, röd i ansiktet av matsmältningen och med ögonen fuktiga av välbefinnande, under det barnet kröp på mattan, och såg denna smärta kvinnogestalt sträcka sig över länstolens ryggstöd och kyssa honom på pannan, sade han till sig själv:

— Vilken dårskap! Hur skulle jag kunna nå upp ända till henne?

Hon föreföll honom så dygdig och oåtkomlig, att han avstod från alla sina förhoppningar.

[ 99 ]Men i och med denna försakelse intog hon för honom en alldeles särskild ställning. Hon förlorade sin sinnliga dragningskraft för honom och steg allt högre i hans hjärta; det var som om hon svävat upp i en apoteos. Det var en av dessa rena känslor, som ej gripa in i ens vardagsliv, dem man vårdar, emedan de äro sällsynta, och vilkas uppryckande skulle vara mera smärtsamt än själva besittningen är njutningsrik.

Emma magrade, hennes ansikte blev längre och hennes kinder blekare. Var det ej som om hon med sitt släta, svarta hår, sina stora ögon, sin raka näsa, sin lätta gång och sin ständiga tystlåtenhet gått genom livet nästan utan att röra vid marken, med en obestämd prägel av sublim förutbestämmelse på sin panna? Hon var så melankolisk och så lugn och på samma gång så mild och så tillbakadragen, att man i hennes närhet kände sig både avkyld och tjusad, liksom man i kyrkorna ryser, under det man inandas blommornas doft blandad med kylan från marmorhällarna. Även de andra undgingo ej denna förtrollning. Apotekaren sade:

— Det är ett fruntimmer mer stor begåvning; hon skulle passa mycket bättre i en stor stad.

Grannfruarna beundrade hennes sparsamhet, patienterna hennes artighet, de fattiga hennes välgörenhet.

Men hon var full av begärelser, raseri och hat. Denna klänning med raka veck dolde ett av stormar härjat hjärta, och dessa ärbara läppar förkunnade ingenting om dess kval. Hon var kär i Léon, och hon sökte ensamheten för att mera ostört kunna ruva över hans bild. Åsynen av honom själv grumlade den njutning, som dessa fantasier beredde henne. Hon darrade vid ljudet av hans steg, men i hans närvaro försvann småningom denna sinnesrörelse, och sedan återstod endast en obeskrivlig känsla av förvåning, som slutligen övergick till vemod.

Då Léon förtvivlad gick ifrån henne, visste han ej att hon steg upp, sedan han gått, för att se efter honom på gatan. Hon var orolig över vad han tog sig till, hon fixerade hans ansikte, hon satte ihop en hel historia för att få en förevändning att se sig omkring i hans rum. [ 100 ]Apotekarens hustru föreföll henne avundsvärd, hon som fick sova under samma tak som han, och hennes tankar slogo ständigt ned på detta hus, liksom Gyllene Lejonets duvor, vilka flögo dit och doppade sina röda fötter och sina vita vingar i dess takrännor. Men ju mera Emma kom till insikt av sin kärlek, desto mera tvingade hon den tillbaka, så att den ej skulle synas. Hon skulle likväl ha velat att Léon anat den, och hon tänkte ut händelser och tillfälligheter som kunnat upplysa honom därom. Vad som återhöll henne var maklighet eller rädsla och även blygsamhet. Hon tänkte att hon hade skjutit honom alltför långt ifrån sig, att det var för sent, att allt var förlorat. Och den stolta tillfredsställelsen att kunna säga till sig själv: »jag är en dygdig kvinna», och att se sig i spegeln och antaga resignerade miner, tröstade henne litet över den uppoffring som hon trodde sig göra.

Det sinnliga begäret, hennes lystnad efter pengar och passionens melankoli, allt sammanblandades nu till ett enda lidande, och i stället för att söka glömma det lät hon sin tanke frossa däri, eggade upp sig till förtvivlan och sökte anledningar överallt. Hon retade sig på en misslyckad maträtt eller en dörr som man glömt stänga, suckade över den sammet, som hon icke hade, den lycka, som felades henne, över sina alltför högt strävande drömmar och sin alltför trånga våning.

Vad som gjorde henne utom sig var att Charles ej tycktes ha någon aning om hennes lidanden. Att han var så övertygad om, att han gjorde henne lycklig, föreföll henne som en förolämpning. För vem var det då hon lade band på sig? Var icke just han hindret för hennes lycka, orsaken till allt elände och liksom den skarpaste taggen i den tortyrrem, som omsnörde henne?

På honom koncentrerade hon således allt det hat, som var resultatet av det tråkiga liv hon fört, och varje ansträngning hon gjorde för att minska det tjänade endast till att öka det, ty denna fruktlösa möda blev ett nytt motiv till förtvivlan och bidrog ännu mera att skilja makarna åt. Själva hans godhet mot henne väckte hennes trots. Tarvligheten inomhus eggade upp henne till [ 101 ]drömmar om lyx, de äktenskapliga ömhetsbetygelserna till tankar på äktenskapsbrott. Hon skulle ha velat att Charles misshandlat henne, så att hon med större rätt kunnat avsky honom och hämnas på honom. Hon förvånade sig ibland över de gräsliga infall som flögo genom hennes huvud, och ändå måste hon fortfara med att småle, höra upprepas att hon var lycklig, låtsas vara det och låta honom tro det!

Hon vämjdes emellertid för denna förställning. Hon kände sig frestad att fly med Léon vart som helst, långt bort, för att försöka börja ett nytt liv; men genast öppnade sig i hennes själ liksom ett svalg fullt av mörker.

För övrigt älskar han mig ej längre, tänkte hon, vad skall det bli av mig? Vilken hjälp har jag att vänta, vilken tröst, vilken lindring?

Hon låg där alldeles bruten, flämtande och maktlös, snyftade sakta och lät sina tårar rinna.

— Varför talar inte frun om det för herrn? frågade pigan, då hon kom in under sådana anfall.

— Det är nerverna, svarade Emma, tala inte om det för honom, det skulle bara göra honom ledsen.

— Det är med er, återtog Felicité, som med dottern till gubben Guérin, fiskaren i Pollet, som jag var bekant med i Dieppe, innan jag kom till er. Hon var så sorgsen och bedrövad, och då man såg henne stå på tröskeln, var det alldeles som om det hängt ett bårkläde för dörren. Hennes onda bestod visst i något slags töcken i huvudet på henne, och varken doktorerna eller kyrkoherden förmådde någonting. Då det tog henne för hårt, gick hon alldeles ensam ned till havsstranden, så att ofta när tulluppsyningsmannen gjorde sin rond, hittade han henne på sandrevlarna, där hon låg på magen och grät. Men sedan hon blev gift, lär det ha gått över.

— För mig, svarade Emma, har det börjat sedan jag blev gift.