Madame Bovary/24
| ← XIV |
|
I → |
| På Wikipedia finns en artikel om Madame Bovary. |
XV.
Publiken stod i kö utmed väggen innanför balustraden. På de närmaste gathörnen sutto affischer med stora bokstäver: Lucie de Lammermoor — Lagardy — opera — o. s. v. Det var varmt och vackert väder; svetten rann utför allas tinningar, alla näsdukar voro i rörelse för att avtorka de röda pannorna, ock en ljum vindfläkt som kom från floden rörde ibland sakta bårderna omkring markiserna över kaféfönstren.
För att ej synas löjlig ville Emma att de, innan de gingo in, skulle promenera ett slag vid hamnen, och Bovary behöll försiktigtvis biljetterna i handen, som han höll i byxfickan.
Då de kommo in i vestibulen fick hon stark hjärtklappning. Hon smålog ofrivilligt då hon såg folkmassan störta upp till höger i den andra korridoren, under det att hon själv gick uppför trappan till första raden. Hon kände sig riktigt barnsligt glad då hon sköt upp de breda, madrasserade dörrarna; hon inandades med förtjusning den dammfyllda luften i korridoren, och då hon satt i sin loge lutade hon sig tillbaka vårdslöst som en hertiginna.
Salen började fyllas, man tog fram kikare ur deras fodral, och abonnenterna utbytte hälsningar på avstånd. De kommo dit för att låta de sköna konsterna krydda upp allt deras affärsbråk, men de glömde därför ej affärerna, de samtalade ännu om bomull, indigo och kursens stigande eller fallande. De unga sprättarna kråmade sig på parketten med djupt urringade västar och halsdukar i lysande färger, och fru Bovary beundrade uppifrån den grace, varmed de stödde sina handskbeklädda händer på spatserkäppens guldknapp.
Emellertid tändes ljusen i orkestern, kronan firades ner från taket, och på samma gång som dess sken utbredde sig en plötslig munterhet i salen. Sedan inträdde kapellets medlemmar en i sänder, och man hörde först ett kaos av brummande kontrabasar, gnisslande fioler, smattrande horn och drillande flöjter. Men nu hörde man tre slag på scenen, pukorna började dåna, mässingsinstrumenten stämde upp, ridån höjde sig, och man såg ett landskap.
Det var en öppen plats i en skog, med en källa till vänster, beskuggad av en ek. Bönder och herrar med pläd på axeln sjöngo en jaktsång tillsammans, sedan kom en kapten in, som lyfte upp bägge armarna mot himlen och anropade den onde, därpå kom en annan; de gingo sin väg, och jägarna började om igen.
Hon kände igen vad hon läst i sin ungdom, hon var ju mitt uppe i Walter Scott. Hon tyckte sig genom dimman höra de skotska säckpipornas toner klinga över ljunghedarna. Hågkomsterna från romanen gjorde det lättare för henne att förstå libretton, hon följde intrigen ord för ord, under det att tankar, som ej hunno taga bestämd form, genast skingrades av musikens stormvirvlar. Hon lät melodierna vagga sig och kände, huru hela hennes varelse vibrerade, som om fiolstråkarna spelat på hennes nerver. Hon kunde ej se sig mätt på kostymerna, dekorationerna, de uppträdande personerna, de målade träden, som darrade då man gick, ock sammetsbaretterna, kapporna, värjorna, alla dessa poetiska föremål, som rörde sig i en ström av harmoni liksom i en annan världs luftkrets. Men nu kom ett ungt fruntimmer fram och kastade en börs till en grönklädd väpnare. Hon blev ensam, och nu hörde man en flöjt sorla som en källa eller kvittra som en fågel. Lucie stämde käckt upp sin aria i G-dur; hon klagade över kärlekssorg, hon önskade sig vingar. Även Emma skulle ha velat vända livet ryggen och flyga bort i en omfamning.
Plötsligt visade sig Edgar-Lagardy. Han var eldig som en äkta sydlänning, men på samma gång blek och majestätisk som en marmorstaty. Hans breda bröst var insnört i en brun jacka, en liten ciselerad dolk satt vid hans vänstra sida, han rullade ögonen smäktande och visade sina vita tänder. Det påstods att en polsk furstinna, som en kväll hört honom sjunga på stranden vid Biarritz, där han reparerade båtar, hade blivit kär i honom. Hon hade ruinerat sig för hans skull. Han hade övergivit henne för andra kvinnor, och denna romantiska historia ökade endast hans artistiska ryktbarhet. Den diplomatiske komedianten lagade till och med alltid så att man i puffarna smög in någon poetisk fras om hans personliga företräden och hans känslofulla hjärta. Ett vackert organ, en orubblig tvärsäkerhet, mera temperament än intelligens och mera patos än poesi voro de förnämsta hjälpmedlen hos denne charlatan, detta mellanting mellan en hårfrisör och en toreador.
Redan i första scenen tog han publiken med storm. Han tryckte Lucie till sitt bröst, släppte henne, kom tillbaka till henne och tycktes vara alldeles förtvivlad. Än dundrade han av vrede, än sjöng han så smäktande ljuvt och elegiskt, och tonerna, som strömmade upp ur hans bara hals, tycktes fulla av snyftningar och kyssar. Emma böjde sig fram för att se honom och tryckte in naglarna i logens sammetsstöd. Hon lät sitt hjärta fyllas av denna melodiska klagan, som ackompanjerad av kontrabasarna liknade en skeppsbrutens nödrop i stormens brus. Hon kände igen all denna berusning, alla dessa kval, varav hon varit nära att dö. Sångerskans röst tycktes henne endast vara ett eko från hennes eget hjärta, och dessa gyckelbilder, som tjusade henne, föreföllo henne vara en del av hennes eget liv. Men ingen på jorden hade älskat henne med en sådan kärlek. Han grät ej som Edgar, den sista kvällen i månskenet, då de sade till varandra: — I morgon — i morgon! Salongen dånade av bravorop, man tog om hela den sista satsen; de älskande talade om blommorna på sin grav, om eder, landsflykt, öde, förhoppningar, och då de sjöngo sitt sista farväl uppgav Emma ett gällt anskri, som överröstades av de sista ackorden.
— Varför är den där herrn så elak mot henne? frågade Bovary.
— Nej, svarade hon, det är hennes älskare.
— Men han svär ju att hämnas på hennes familj, och den andre, han som var inne nyss, sade ju: jag älskar Lucie och tror mig älskad tillbaka. För övrigt gick han ut arm i arm med hennes far. Ty det var väl hennes far, den lille fulingen med en tuppfjäder i hatten?
Efter den duett, vari Gilbert för sin husbonde Ashton redogör för sina avskyvärda intriger, trodde Charles, oaktat Emmas förklaringar, då han såg den falska förlovningsring, som skall föra Lucie bakom ljuset, att det var en kärlekspant som Edgar skickat henne. Han erkände för övrigt att han ej begrep historien — för musikens skull, som inverkade så störande på texten.
— Nå än sedan? sade Emma. Var tyst!
— Ja, ser du, fortfor han och böjde sig över hennes axel, jag tycker om att göra mig reda för det jag ser, det vet du.
— Men så tig då! sade hon otåligt.
Lucie visade sig, stödd på sina tärnor, med en krans av orangeblommor i håret och vitare än sidenet i hennes klänning. Emma tänkte på sin bröllopsdag, och hon tyckte sig se sig själv på den lilla gångstigen mellan sädesåkrarna, då man gick till kyrkan. Varför hade hon ej liksom Lucie gjort motstånd och bestormat sin far med böner? Hon hade tvärt om varit glad och ej märkt den avgrund, vari hon störtade sig. Ack, om hon i blomman av sin ungdom och skönhet, innan hon ännu erfarit äktenskapets bitterhet och den förbjudna kärlekens svikna förhoppningar, hade kunnat finna ett ädelt hjärta att överlämna sitt liv åt, då skulle dygden, ömheten och plikten ha blivit ett, aldrig skulle hon ha störtat ner från en sådan lyckas höjd. Men denna lycka var troligen en lögn. Hon kände nu till den lumpna litenheten hos passionerna, vilka konsten utmålar på ett överdrivet sätt. Emma bemödade sig att ej tänka därpå, hon försökte att i denna framställning av hennes egna sorger endast se en dikt, som kunde vara god nog till ögonfägnad, och hon smålog till och med halvt medlidsamt, halvt föraktligt; då uppenbarade sig en man i svart mantel under sammetsdraperiet i fonden.
Hans stora spanska hatt föll av vid en gest som han gjorde, och genast stämde instrumenten, och sångarna upp sextetten. Den av raseri skummande Edgar dominerade alla de andra med sin starka tenorröst. Ashton slungade till honom mordiska utmaningar i djupa toner, Lucie uppstämde sin klagan, Arthur sekunderade närmast kulissen, och prästens baryton brummade som en orgel, under det att kvinnorösterna upprepade hans ord i en vacker kör. Alla stodo i en rad och gestikulerade, och vreden, hämnden, svartsjukan, förskräckelsen, medlidandet och överraskningen utströmmade på en gång ur deras halvöppna munnar. Den kränkte älskaren svängde sin dragna värja; hans halskrås rörde sig, allt eftersom hans bröst höjde eller sänkte sig, han gick med stora steg av och an utmed rampen och klingade mot golvet med silversporrarna på sina kragstövlar. Han måtte äga ett oändligt förråd av kärlek, tänkte hon, eftersom han kunde så slösa därmed. För rollens poesi glömde hon bort allt ont hon hört om honom, hon försökte att föreställa sig hans liv, detta ovanliga lysande liv, som så ådrog sig allas uppmärksamhet och som hon kanske kunnat få dela, om slumpen hade velat det. De borde ha lärt känna varandra, de skulle ha älskat varandra! Hon skulle ha rest med honom genom alla Europas länder från huvudstad till huvudstad, delat hans mödor och hans triumfer, tagit upp de blommor man kastade till honom, och själv broderat hans kostymer, och i sin griljerade loge skulle hon varje kväll med andlös beundran åhört utbrotten av denna själ, som endast skulle ha sjungit för henne; han skulle ha betraktat henne från scenen under det han spelade. Men nu greps hon av en vanvettig glädje: han betraktade henne, ja, det var alldeles tydligt! Hon fick lust att kasta sig i hans armar för att taga sin tillflykt till hans styrka som till en förkroppsligad uppenbarelse av kärleken själv och att säga till honom, ropa till honom: — För bort mig, för bort mig, låt oss resa! Dig tillhör all min kärlek, alla mina drömmar!
Ridån gick ned.
Gaslukten blandade sig med den förskämda luften. Emma ville gå ut, men korridorerna voro fulla av folk, ock hon föll tillbaka i sin fåtölj med en hjärtklappning som var nära att kväva henne. Ckarles, som var rädd att hon skulle svimma, sprang ut i serveringsrummet efter ett glas limonad åt henne.
Han hade mycket svårt att komma tillbaka till sin plats, ty vid varje steg knuffade man hans armbågar, tack vare glaset som han höll i handen, och han slog till och med ut tre fjärdedelar därav över axlarna på ett fruntimmer i korta ärmar, som då hon kände den kalla vätskan rinna nedåt ryggen uppgav gälla skrik, som om man hållit på att mörda henne. Hennes man, som var spinnmästare, blev ond, och under det att hon med sin näsduk avtorkade fläckarna på sin vackra körsbärsröda sidenklänning, brummade han i barsk ton orden skadeersättning, betalning, gottgörelse. Slutligen kom Charles tillbaka till sin hustru och sade till henne helt andfådd:
— Jag trodde sannerligen att jag aldrig skulle komma hit igen! Å, en sådan trängsel!
Han tillade:
— Gissa vem jag träffade däruppe? Herr Léon!
— Léon?
— Just han! Han kommer hit och hälsar på dig.
Just som han uttalade dessa ord inträdde f. d. skrivaren i Yonville i logen.
Han räckte med gentlemannalik nonchalans fram sin hand, och fru Bovary sträckte maskinmässigt fram sin, troligen lydande en starkare viljas attraktion. Hon hade ej känt den sedan den vårafton då det regnade på de gröna bladen och de stodo vid fönstret och sade varandra farväl. Men hastigt erinrade hon sig situationens krav, skakade med ansträngning av sig sina minnens dvala och började stamma några hastiga ord.
— Ah! God dag — är ni här?
— Tyst! ropade en röst från parterren, ty den tredje akten började.
— Ni är således i Rouen?
— Ja.
— Hur länge har ni varit här?
— Tyst där uppe! Ut med dem!
Man vände sig emot dem; de tystnade.
Men från detta ögonblick hörde hon ingenting mer, och gästernas kör, scenen mellan Ashton och hans betjänt, den stora duetten i D-dur, allt hörde hon likasom i fjärran, som om instrumenten blivit svagare och de uppträdande personerna dragit sig längre tillbaka. Hon erinrade sig spelpartierna hos apotekaren och promenaden till amman, läsningen i lövsalen, tête-à-têterna vid brasan, hela denna stackars kärlek som varit så lugn och så långvarig, så tystlåten, så öm, och som hon ändå hade glömt. Varför kom han tillbaka? Genom vilken kombination av slumpen uppträdde han ånyo i hennes liv? Han satt bakom henne, med axeln stödd mot väggen, och då och då skälvde hon till, när den ljumma fläkten från hans näsborrar värmde hennes nacke.
— Roar det här er? sade han och lutade sig så nära intill henne att spetsen av hans mustasch snuddade vid hennes kind.
Hon svarade vårdslöst:
— Å nej, inte mycket.
Då föreslog han henne att lämna teatern och gå och förfriska sig med en glace någonstädes.
— Nej, inte än! Låt oss stanna kvar! sade Bovary. Hon har håret utslaget — det här lovar att bli tragiskt.
Men vansinnighetsscenen intresserade icke Emma, och sångerskans spel föreföll henne överdrivet.
— Hon skriker för mycket, sade hon och vände sig till Charles, som hörde på.
— Ja, kanske — litet för mycket, svarade han, vacklande mellan sin egen naiva konstnjutning och den respekt han hyste för sin hustrus åsikter.
Sedan sade Léon suckande:
— Vad här är hett!
— Ja, outhärdligt!
— Generar värmen dig? frågade Bovary.
— Ja, jag kvävs, låt oss gå.
Herr Léon svepte artigt den långa spetsschalen om hennes axlar, och de gingo alla tre och slogo sig ner i fria luften, utanför ett kafé vid hamnen.
I början talade man om hennes sjukdom, ehuru Emma då och då avbröt Charles av fruktan att tråka ut herr Léon, som hon sade, och denne berättade för dem, att han slagit sig ner i Rouen för en tid av två år för att sätta sig in i notariatsysslorna, som voro helt olika i Nordmandie och i Paris. Sedan frågade han efter Berthe, familjen Homais, gumman Lefrançois, och som de i mannens närvaro ej hade mer att säga varandra, avstannade samtalet snart.
Personer, som kommo från spektaklet, gingo förbi på trottoaren, gnolade eller skränade med full hals melodier ur Lucie. För att visa att han var hemma i sina stycken började Léon nu tala om musik. Han hade sett Tamburini, Rubini, Persiani, Grisi, och i jämförelse med dem var Lagardy ingenting, oaktat allt sitt skrik.
— Men, avbröt Charles, som långsamt förtärde sin sorbet, det påstås att han skall vara alldeles utmärkt i sista akten; jag ångrar mig att jag gick innan det blev slut, ty det började roa mig.
— För övrigt, återtog skrivaren, skall han snart ge en representation till.
Men Charles svarade att de skulle resa dagen därpå.
Han tillade, vändande sig till sin hustru:
— Såvida du inte vill stanna kvar ensam, min söta vän?
Då detta tillfälle så oväntat yppade sig för den unge mannens hopp bytte han om taktik och kunde ej nog berömma Lagardys spel i sista akten. Det var någonting storartat, sublimt! Då envisades Charles:
— Du kan ju komma tillbaka om söndag. Se så, besluta dig nu raskt; du gör orätt i att inte stanna om det roar dig det allra minsta.
Emellertid blev det tomt vid borden runt omkring dem; en uppassare kom och ställde sig tyst bakom dem. Charles förstod meningen och tog upp sin börs, men skrivaren hejdade hans arm och glömde till och med ej att betala drickspengar, två silverslantar som han lät klinga mot marmorbordet.
— Jag tycker verkligen inte om, mumlade Bovary, att ni skall ge ut pengar för vår skull.
Den andre gjorde en vänskaplig åtbörd, som betydde att han föraktade pengar, tog sin hatt och sade:
— Det är överenskommet, inte sant? Klockan sex i morgon.
Charles försäkrade ännu en gång att han ej kunde vara borta längre, men ingenting hindrade Emma — — —
— Ja, men — stammade hon med ett egendomligt leende, jag vet inte —
— Nå, vi få väl se, sov på saken.
Sedan sade han till Léon, som följde dem:
— Nu, då ni är i våra trakter igen, hoppas jag att ni kommer och äter middag hos oss ibland?
Skrivaren försäkrade att han ej skulle utebliva, han måste dessutom fara till Yonville för en affär. Och man skildes vid passage S:t Herbland just som klockan slog halv tolv i katedralen.