Madame Bovary/33
| ← VIII |
|
X → |
| På Wikipedia finns en artikel om Madame Bovary. |
IX.
Efter ett dödsfall råder alltid en viss häpnad i den dödes omgivning; det är så svårt att förstå denna plötsliga påminnelse om förintelsen och att tvinga sig till att tro därpå. Men då Charles märkte, att hon låg orörlig, kastade han sig över henne och ropade:
— Farväl! Farväl!
Homais och Canivet drogo honom ut ur rummet.
— Försök att behärska er!
— Ja, sade han och gjorde våld på sig själv, jag skall vara förståndig, jag skall inte bära hand på mig. Men släpp mig! Jag vill se henne! Det är min hustru!
Och han grät.
— Gråt, sade apotekaren, låt naturen ta ut sin rätt, det skall lindra er sorg.
Viljelös som ett barn lät Charles dem leda sig ner i salen, och herr Homais gick hem till sig.
På torget anhölls han av den blinde, som släpat sig till Yonville i förhoppning att få den antiflogistiska salvan och frågade alla människor han mötte var apotekaren bodde.
— Så där ja! Som om jag inte hade tillräckligt att göra förut! Nåja — kom igen i eftermiddag!
Han skyndade in i apoteket.
Han skulle skriva två brev, blanda till något stillande medel åt Bovary, hitta på en osanning att maskera självmordet med och skriva en artikel för Fyrbåken, förutom att en hel mängd personer väntade på honom för att inhämta upplysningar; och då alla Yonvilleborna hade hört hans historia om huruledes hon tagit arsenik i stället för socker, då hon gjorde vaniljkräm, gick Homais tillbaka till Bovary.
Han fann honom ensam (herr Canivet hade nyss rest), sittande i länstolen vid fönstret och stirrande på salens golvtiljor med en idiots slöa blick.
— Nu, sade apotekaren, måste ni själv bestämma huru dags ceremonien skall äga rum.
— Vad menar ni? Vilken ceremoni?
Sedan utbrast han förfärad:
— Nej, nej — jag vill behålla henne!
Homais låtsades om ingenting, han tog vattenkaraffinen och vattnade geranierna.
— Tack, sade Charles, det var bra snällt av er —
Han fullbordade ej meningen, han överväldigades av de minnen, som apotekarens tilltag väckte hos honom.
För att förströ honom ansåg Homais lämpligt att prata litet om trädgårdsodling; växter behövde fukt. Charles böjde jakande på huvudet.
— Våren är väl för övrigt snart i annalkande.
— Ja.
Apotekarens idéer voro nu uttömda; han gläntade på fönsterjalusierna.
— Se, där går herr Tuvache.
Charles upprepade mekaniskt:
— Där går herr Tuvache.
Homais vågade ej tala vidare om begravningen; det var kyrkoherden som förmådde honom till att gå in på att den skulle få äga rum.
Han stängde in sig i sitt mottagningsrum, fattade en penna, grät en stund och skrev sedan:
»Jag vill att hon skall begravas i sin brudklänning, med vita skor och krans. Hennes hår skall ligga utslaget över axlarna; tre kistor, en av ek, en av mahogny och en av bly. Ingen behöver hålla några tröstetal till mig, jag skall nog behärska mig. Över alltsammans skall man breda ett stort draperi av grön sammet. Det är min vilja. Rätta er efter den.»
Man förvånade sig mycket över Bovarys romaneska idéer, och apotekaren sade till konom:
— Den där sammeten förefaller mig vara överflödig. För övrigt blir det så dyrt —
— Vad rör det er? utropade Charles. Låt mig vara i fred! Ni älskade henne inte! Gå er väg!
Kyrkoherden tog hans arm för att promenera ett slag i trädgården tillsammans med honom. Han talade om förgängligheten av allt jordiskt. Gud var vis och god; man borde utan knot underkasta sig hans vilja, till och med tacka honom.
Charles for ut i hädelser.
— Jag avskyr er Gud!
— Ni behärskas ännu av upprorsandan, nickade prästen.
Bovary var långt borta. Han gick med stora steg utmed muren, framför spaljéen, och han skar tänderna, han såg upp mot himlen med hotfulla blickar, men icke så mycket som ett löv föll till marken.
Det duggregnade. Charles, som gick med öppen rock, började slutligen skaka av köld; han gick in och satte sig i köket.
Klockan 6 hörde man vagnsbuller på torget: det var Svalan som kom, och han stod med pannan stödd mot rutan och såg på, huru passagerarna stego ur diligensen, den ene efter den andre. Felicité lade en madrass åt honom på salongssoffan; han kastade sig ner på denna bädd och somnade.
Ehuru filosof respekterade herr Homais de döda. Utan att hysa något groll mot den stackars Charles kom han om kvällen igen för att hålla dödsvaka; han förde med sig tre vetenskapliga luntor och en annotationsbok för att göra anteckningar.
Herr Bournisien var där, och två stora vaxljus brunno vid huvudgärden av sängen, som man hade dragit ut ur alkoven.
Apotekaren, som plågades av tystnaden, började snart i klagande ton tala om »denna olyckliga unga kvinna», och prästen svarade att man nu endast kunde bedja för henne.
— Men det finns ju bara två alternativ, sade Homais. Antingen har hon dött i nådens tillstånd (som Kyrkan uttrycker sig), och då behöver hon ju ej våra böner, eller också gick hon hädan obotfärdig (så lyder ju den kyrkliga termen), och då —
Bournisien avbröt honom och svarade i kärv ton att man i alla fall måste bedja.
— Men, invände apotekaren, eftersom Gud känner alla våra behov, vad tjäna då böner till?
— Huru? utbrast prästen. Bönen! Är ni då inte kristen?
— Jo, ursäkta! sade Homais. Jag beundrar kristendomen. Först och främst har den upphävt slaveriet, skänkt världen en moral —
— Det är inte fråga om det! Alla bibelns utsagor —
— Å, vad bibelns utsagor beträffar, så lär historien oss att de ha blivit förfalskade av jesuiterna!
Charles kom in, gick fram till sängen och drog långsamt undan gardinerna.
Emma låg med huvudet böjt mot högra axeln. Munnen, som stod öppen, bildade liksom ett svart hål i nedre delen av hennes ansikte, tummarna sutto inböjda mot handlovarna, ögongloberna voro betäckta av en klibbig, gråaktig materia, som om spindlar vävt sina nät däröver.
Kyrkklockan slog två. Man hörde floden sorla i mörkret nedanför terrassen. Herr Bournisien snöt sig ljudligt då och då, och Homais' penna gnisslade mot papperet.
— Se så, min käre vän, sade han, gå och lägg er, det här är en sönderslitande syn för er.
Då Charles gått började apotekaren och kyrkoherden åter sina dispyter.
— Läs Voltaire! sade den förre; läs Holbach, läs Encyklopedien!
— Läs »Några portugisiska judars brev», sade den senare, läs »Det förnuftiga i kristendomen» av Nicolas, en för detta ämbetsman!
De hetsade upp sig, de voro röda i ansiktet, de talade på samma gång, utan att höra på varandra; Bournisien förfasade sig över en sådan fräckhet; Homais häpnade över en sådan dumhet; och det var ej långt ifrån, att de börjat överösa varandra med okvädinsord, då Charles plötsligt kom in igen, dragen av en magnetisk kraft.
Han ställde sig mitt framför henne för att se henne bättre, och han försjönk så helt och hållet i detta beskådande, att han glömde bort sin sorg.
Han erinrade sig berättelser om skendöda och om magnetismens underverk, och han tänkte att man kanske skulle lyckas väcka upp henne igen, om man därpå koncentrerade hela sin vilja. En gång lutade han sig till och med över henne och ropade tyst: —Emma! Emma!
I daggryningen anlände fru Bovary d. ä.; då Charles kastade sig i hennes armar, brast han ånyo i gråt. Hon försökte, liksom apotekaren redan gjort, göra några inkast beträffande de dyrbara anordningarna i och för begravningen. Men då blev han så förbittrad att hon teg, och han gav henne till och med i uppdrag att genast bege sig till staden för att göra de nödvändiga uppköpen.
Charles var ensam hela eftermiddagen. Man hade fört Berthe till fru Homais; Felicité var där uppe i sängkammaren tillsammans med gumman Lefrançois.
Om kvällen mottog han visiter. Han steg upp och tryckte de anländandes hand utan att kunna säga ett ord, sedan slog man sig ner bland de andra, som bildade en stor halvcirkel framför kaminen. De sutto med nedsänkt ansikte och gungade med det ena benet över det andra, då och då utstötte de djupa suckar, och alla hade de grundligt tråkigt, fastän ingen ansåg sig kunna gå därifrån.
Då Homais kom tillbaka kl. 9 (de två sista dagarna hade han oupphörligt sprungit av och an över torget) hade han med sig ofantliga kvantiteter kamfer, benzoin och välluktande örter. Han bar även en flaska klor, för att borttaga miasmerna ur luften. Felicité, fru Lefrançois och fru Bovary d. ä. höllo på att kläda Emma, och de höljde över henne den långa styva slöjan, som räckte ända ner till hennes sidenskor.
Felicité snyftade:
— Ack, min stackars fru! Min stackars fru!
— Betrakta henne, sade värdshusvärdinnan suckande, vad hon ännu är vacker! Man skulle kunna svära på att hon snart skall stiga upp.
Sedan lutade de sig fram för att sätta på henne kransen.
Man måste lyfta upp hennes huvud litet, och då rann en svart vätska ut ur hennes mun.
— Ack min Gud, akta klänningen! utropade fru Lefrançois. Hjälp oss då! sade hon till apotekaren. Är ni kanske rädd?
— Jag rädd? svarade han och höjde på axlarna. Jo jag tackar jag! Jag har sett vad som värre är på Hôtel Dieu, där jag studerade farmaci! Vi bryggde punsch i dissektionssalen! Förintelsen skrämmer ej en filosof; och jag säger till och med ofta, att jag ämnar testamentera min kropp till anatomisalen, i vetenskapens intresse.
Då kyrkoherden kom, frågade han, huru herr Bovary mådde, och då apotekaren besvarat detta spörsmål återtog han:
— Ni förstår, såret är ännu för färskt!
Homais gratulerade honom till att ej, som alla andra, vara utsatt för att förlora en älskad maka; därefter började en diskussion om prästernas celibat.
— Det är inte naturligt, sade apotekaren, att en man lever utan umgänge med kvinnokönet. Man har sett exempel på att brott —
— Men i himlens namn, utropade prästen, hur tycker ni att en gift man skulle kunna bevara biktens hemligheter?
Homais angrep bikten. Bournisien försvarade den; han talade vitt och brett om de förbrytelser, som blivit gottgjorda, tack vare densamma. Han talade om flera anekdoter om tjuvar, som plötsligt blivit hederliga människor. Militärer, som nalkats biktstolen, hade känt fjällen falla från sina ögon. Det fanns i Freiburg en präst —
Apotekaren sov. Herr Bournisien fortfor en stund att röra på läpparna; sedan sänkte han småningom hakan, släppte sin tjocka svarta bok och började snarka.
De sutto mitt emot varandra med magen i vädret, pussigt ansikte och butter min; efter så många tvister möttes de äntligen i samma mänskliga svaghet, och de höllo sig lika orörliga som liket bredvid dem, vilket tycktes sova.
Charles, som nu inträdde, väckte dem icke. Det var hans sista besök där uppe. Han kom för att ta avsked av henne.
De välluktande örterna röko ännu, och virvlar av blåaktiga ångor blandade sig vid det öppna fönstret med den inträngande dimman. Några stjärnor lyste, och nattluften var blid.
Vaxdroppar från ljusen föllo som stora tårar på lakanen i sängen. Charles stirrade på de gula ljuslågorna, tills det värkte i ögonen.
Reflexer dallrade på den månskensvita sidenklänningen. Emma försvann nästan däri; han tyckte att hon liksom trängde ut ur sitt kroppsliga omhölje och uppgick i de omgivande föremålen, blandade sig med tystnaden, mörkret, den förbiilande vinden och de uppstigande fuktiga ångorna.
Plötsligt tyckte han sig se henne i deras trädgård i Tostes, på bänken, framför hagtornshäcken, eller på gatorna i Rouen, i portgången till deras hus, på gården vid Bertaux. Han hörde ännu skrattet från de muntra ungersvennerna, som dansade under äppleträden; rummet var fullt av doften från hennes hår, och hennes klänning frasade vid hans omfamning som en ström av eldgnistor. Och det var hon som låg där!
Han satt länge och drog sig till minnes all sin försvunna lycka, hennes attityder, hennes åtbörder, klangen av hennes röst.
En oemotståndlig nyfikenhet lockade honom att långsamt med fingerspetsarna lyfta upp hennes slöja. Men han uppgav ett anskri av fasa, som väckte de båda andra. De förde ner honom i matsalen.
Sedan bestänkte herr Bournisien rummet med vigvatten, och Homais slog ut litet klor på golvet.
Felicité hade för deras räkning satt fram på byrån en flaska brännvin, en ost och ett stort vetebröd. Apotekaren, som kände sig hungrig, då klockan led mot fyra på morgonen, suckade:
— Jag skulle sannerligen inte ha någonting emot att stärka mig litet!
Prästen lät ej bedja sig länge. Han gick för att hålla sin mässa och kom sedan tillbaka; de åto och drucko, småflinade, utan att veta varför, upplivade av denna munterhet utan anledning, som ofta fattar en då man länge haft tråkigt, och då de tömde det sista glaset, slog prästen apotekaren på axeln och sade:
— Vi bli riktigt goda vänner till sist!
Nere i förstugan mötte de karlarna som kommo för att spika igen likkistan. I två timmar måste nu Charles pinas av att höra hammarslagen. Sedan bar man ner henne i ekkistan, som man satte in i de båda andra. Då äntligen de tre locken voro fastspikade och igenlödda, bar man ut liket i portgången, och Yonvilleborna började strömma till sorgehuset.