Madame Bovary/32

←  VII

Madame Bovary av Gustave Flaubert Översättare: Ernst Lundquist VIII

IX  →

På Wikipedia finns en artikel om Madame Bovary.

VIII.

Under det hon gick tänkte hon: vad skall jag säga? Huru skall jag börja? Och allt eftersom hon kom närmare, kände hon igen buskarna, träden, starrgräset på kullen och slottet nedanför. Hon erfor samma känslor som under den första tiden av deras kärlek, och hennes stackars sammanpressade hjärta svällde vällustigt. En ljum vind fläktade henne i ansiktet; den smältande snön föll droppvis från trädens knoppar ner i gräset.

Hon inträdde som förr genom lilla parkgrinden och kom därefter upp på stora gården, som begränsades av en dubbel rad toviga lindar. Deras långa grenar vajade gnisslande av och an. Alla hundarna i hundstallet skällde, men ingen mänsklig varelse syntes till. Hon gick uppför den breda trappan, som ledde till en stenlagd korridor, med dörrar å ömse sidor som i ett kloster eller på ett hotell. Hans rum var längst bort till vänster. Då hon lade sin hand på låsvredet sveko krafterna henne plötsligt. Hon var rädd att han ej skulle vara där, hon önskade det nästan, och ändå var det hennes enda hopp, den sista utsikten till räddning. Hon samlade sina tankar en minut, stärkte sitt mod med tanken på den tvingande nödvändigheten och inträdde.

Han satt framför brasan med bägge fötterna på spiselgallret och rökte en pipa.

— Nej se, är det ni! sade han och reste sig plötsligt.

— Ja, det är jag! Jag skulle vilja be er om ett råd, Rodolphe.

Men oaktat alla ansträngningar var det henne omöjligt att få fram ett ord vidare.

— Ni har inte förändrat er, ni är ännu lika vacker!

— Å, svarade hon bittert, det är en sorglig skönhet — ni har ju försmått den, min vän.

Nu började han avlägga en förklaring över sitt uppförande, ursäktade sig i svävande ordalag; han kunde ej hitta på någonting bättre.

Hon tjusades av hans ord, ännu mera av hans röst och utseende; hon låtsade sig tro, eller trodde kanske på det skäl han uppgav till brytningen; det var en hemlighet, varpå en tredje persons heder och till och med liv berodde.

— Ja, huru därmed än må vara, sade hon och betraktade honom dystert, har jag ändå lidit grymt!

Han svarade i filosofisk ton:

— Sådant är livet!

— Har ni åtminstone, återtog Emma, varit lycklig sedan vi skildes?

— A, varken lycklig eller olycklig.

— Det hade kanske varit bäst om vi aldrig skilts åt.

— Ja — kanske!

— Tror du det? sade hon och närmade sig honom.

Hon suckade.

— O, Rodolphe, om du visste! Jag har älskat dig så högt!

Hon fattade hans hand, och de sutto en stund med händerna i varandras — som den första dagen på lantbruksmötet! Han gjorde en stolt kastning på huvudet, kämpande mot sin rörelse. Men hon sjönk till hans bröst och sade till honom:

— Huru tror du att jag skulle kunna leva utan dig? Man kan inte vänja sig av med lyckan! Jag var i förtvivlan! Jag trodde att jag skulle dö. Jag skall sedan berätta dig allt detta. Och du — du har flytt för mig!

Ty i tre år hade han sorgfälligt undvikit henne i följd av denna medfödda feghet, som karaktäriserar det starkare könet, och Emma fortfor med sina kattlikt inställsamma, lekfulla attityder:

— Du älskar andra kvinnor, tillstå det. Jag förstår dem nog och jag ursäktar dem; du har bländat dem som du bländade mig. Du är en man! Du måste vinna alla kvinnors kärlek. Men vi skola börja om igen, inte sant? Vi skola älska varandra! Se, jag skrattar ju, jag är lycklig! Men så säg då någonting!

Hon var förtjusande; i hennes ögon darrade en tår som en regndroppe i en blå blomkalk. Han drog henne ner i sitt knä och smekte hennes mjuka hår, vari solens sista strålar lekte. Hon böjde ner pannan, han kysste henne helt lätt på ögonlocken.

— Du har gråtit! sade han. Varför?

Hon brast ut i snyftningar. Rodolphe trodde att det var ett utbrott av hennes kärlek; då hon teg tog han denna tystnad för en sista kvarleva av blygsamhet och utropade:

— Ack, förlåt mig! Du är den enda jag tycker om. Jag har varit tanklös och grym! Jag älskar dig, jag skall alltid älska dig! Varför gråter du? Säg mig det!

Han föll på knä.

— Nåväl — jag är ruinerad, Rodolphe! Du måste låna mig 3,000 francs!

— Men — men — sade han och reste sig upp, i det hans ansikte fick ett allvarligt uttryck.

— Du vet, fortfor hon hastigt, att min man hade satt in hela sin förmögenhet hos en notarie; han har rymt. Vi ha lånat; klienterna vilja ej betala. För övrigt är arvsutredningen inte avslutad än; vi få pengar längre fram. Men i dag gör man utmätning hos oss, emedan vi inte kunna betala 3,000 francs. Det är nu genast, på ögonblicket, och förlitande mig på din vänskap har jag kommit hit.

Ah! tänkte Rodolphe, som plötsligt blev mycket blek, det är därför hon har kommit hit!

Slutligen sade han i lugn ton:

— Jag har inte 3,000 francs, min fru.

Han narrades icke. Om kan haft dem skulle han troligen ha lämnat henne dem, ehuru det vanligen är motvilligt man utför sådana ädelmodiga handlingar, Av alla de kalla regnskurar, som kunna falla över kärleken, är en begäran om ett penninglån den iskallaste och fördärvligaste.

Hon stod några minuter och betraktade honom.

— Du har dem icke!

Hon upprepade flera gånger:

— Du har dem icke! Jag borde ha besparat mig denna sista förödmjukelse. Du har aldrig älskat mig! Du är inte bättre än de andra!

Hon förrådde sig, hon komprometterade sig.

Rodolphe avbröt henne med en försäkran att han själv var i förlägenhet.

— Jag beklagar dig! sade Emma, Ja, det är verkligen stor synd om dig!

Hon betraktade en damaskerad bösspipa, som blänkte på vapenstället, och sade:

— Men då man är så fattig, låter man inte silversmida sina bössor! Man köper inte en pendyl med inläggningar av pärlemor! fortfor hon och pekade på hans bordstudsare, ej heller förgyllda visselpipor till sina piskskaft — hon rörde vid dem — eller berlocker till sitt ur! Dig fattas minsann ingenting! Du har till och med ett likörställ i ditt rum; du sköter om dig, du lever gott, du har ett slott, utgårdar, skogar; du anställer parforsjakter, du reser till Paris — ja, till och med en sådan här småsak, utropade hon och tog hans manschettknappar på kaminen, kan man förvandla till pengar! — Nej, jag vill inte ha dem! Behåll dem!

Och hon kastade långt ifrån sig de båda diamantknapparna, vilkas guldkedja brast itu mot väggen.

— Men jag, jag skulle ha givit dig allt, sålt allt, arbetat i mitt anletes svett, tiggt på landsvägarna, för ett småleende, en blick, för att höra dig säga tack! Och du sitter där helt lugnt i din länstol, som om du inte redan hade gjort mig tillräckligt mycket sorg? Om inte du varit skulle jag kunnat leva lycklig, det vet du. Vem var det som tvingade dig att kasta dig i min väg? Var det ett vad? Du älskade mig, det sade du — och alldeles nyss — ah, det hade varit mycket bättre om du visat bort mig! Mina händer äro ännu varma efter dina kyssar, och där, på mattan, är det ställe, där du på knä svor mig en evig kärlek. Du har kommit mig att tro därpå; i två år har du invaggat mig i den ljuvaste dröm! Kommer du i håg våra resplaner? O, ditt brev, ditt brev! Det sargade mitt hjärta! Och när jag sedan kommer tillbaka till honom, till honom, som är rik, lycklig, fri, för att anropa honom om en hjälp, som vilken främmande person som helst skulle ge mig, tigger om hans barmhärtighet och ger honom tillbaka hela min ömhet, stöter han mig bort, emedan det skulle kosta honom 3,000 francs!

— Jag har dem inte! svarade Rodolphe med detta orubbliga lugn, varmed man betäcker sig som med en sköld, då man är fast besluten att ej giva utbrott åt sin vrede.

Hon gick. Hon tyckte att väggarna vacklade och taket störtade över henne; hon gick åter genom den långa allén, snavande mot högarna av vissnat löv, som vinden skingrade. Slutligen kom hon till grinden; hon rev sönder sina fingrar på låset, så ivrig var hon att få upp det. Hundra steg längre bort stannade hon andfådd, nära att falla omkull. Hon vände sig om och betraktade ännu en gång det obevekligt likgiltiga slottet med dess park, trädgårdsanläggningarna, de tre gårdarna och alla fönstren på fasaden.

Hon stod där som förstelnad och hade ej medvetande av sig själv annat än genom pulsens våldsamma slag och susandet i hennes hjärna: det var som en bedövande musik, utbredande sig över hela nejden. Marken under hennes fötter var mjukare än ett hav, och fårorna på landsvägen tycktes henne vara ofantliga bruna vågor, som bröto sig mot varandra. Alla minnen och idéer, som funnos i hennes huvud, bröto sig ut på en gång, som raketerna vid ett fyrverkeri. Hon såg sin far, Lheureux' kontor, hotellrummet i Rouen, ett annat landskap. Hon greps av vanvett, hon blev rädd och lyckades återvinna fattningen, ehuru långt ifrån fullständigt, ty hon erinrade sig ej anledningen till sitt förfärliga tillstånd, nämligen penningfrågan. Det var endast hennes svikna förhoppningar om kärlek som marterade henne, och genom detta minne kände hon sin själ flykta bort, liksom de blesserade under dödskampen känna livet fly genom det blödande såret.

Mörkret inbröt, kråkorna flögo av och an.

Hon tyckte plötsligt att eldfärgade kulor flögo genom luften, plattade till sig mot marken, virvlade av och an och slutligen smälte bort i snön mellan trädens grenar. I var och en av dem såg hon Rodolphes ansikte. De mångdubblade sig, de närmade sig, genomborrade henne; därpå försvann alltsammans. Hon såg att det var ljusskenet från de upplysta fönstren, som strålade långt bort i dimman.

Då såg hon hela sin belägenhet framför sig som en avgrund. Hennes bröst flämtade. I ett anfall av heroism, som gjorde henne nästan överlycklig, skyndade hon sedan utför kullen, gick över spången, framåt gångstigen, vek in på gatan, gick förbi saluhallen och stannade utanför apotekarens butik.

Det fanns ingen där. Hon ämnade gå in, men vid ljudet av klockan kunde någon komma; hon smög sig in genom porten med återhållen andedräkt, och trevande sig fram utmed väggarna kom hon till köksfönstret. Ett brinnande ljus stod i spiseln. Justin gick just ut genom dörren med ett fat i handen.

— De hålla på att äta middag. Då skall jag vänta.

Han kom tillbaka. Hon knackade på rutan. Han kom ut.

— Nyckeln! Nyckeln dit upp där — — —

— Vad menar ni?

Han betraktade henne, förvånad över hennes ansiktes blekhet, som blev ännu vitare mot den mörka bakgrunden. Hon föreföll honom skönare än någonsin och majestätisk som en vålnad; han förstod ej vad hon ville, men han anade någonting förskräckligt.

Hon fortfor ivrigt, med låg, smekande röst:

— Jag måste ha den. Ge mig den!

Som väggen var tunn hörde man gafflarna skramla mot tallrikarna i matsalen.

Hon påstod att hon måste ha gift åt råttorna, som hindrade henne från att sova.

— Då får jag lov att säga till herrn.

— Nej! Stanna kvar!

Sedan tillade hon i likgiltig ton:

— Det lönar inte mödan, jag skall sedan själv tala om det för honom. Se så, lys mig!

Hon gick ut i förstugan, varifrån man kom in i laboratoriet. På väggen hängde en nyckel med ordet »giftrummet» skrivet på en vidhängande träbit.

— Justin! ropade apotekaren, som blev otålig.

— Låt oss gå dit upp!

Och han följde henne.

Hon vred om nyckeln i låset och gick rakt fram till den tredje hyllan, så noga mindes hon allt, fattade den blåa glasburken, ryckte ur proppen, förde in sin hand, drog ut den full av ett vitt stoft och tömde det i sin mun.

— Håll! ropade han och kastade sig över henne.

— Tyst! Någon kunde komma —

Han var i förtvivlan, han ville ropa.

— Säg ingenting, ansvaret skulle drabba din husbonde!

Sedan gick hon därifrån, plötsligt lugnad och nästan glad som efter fullgörandet av en plikt.

Då Charles kommit hem, uppskrämd av nyheten om utmätningen, hade Emma nyss gått ut. Han ropade, grät, förlorade besinningen, men hon kom icke tillbaka. Var kunde hon vara? Han skickade Felicité till Homais, till herr Tuvache, till Lheureux, till Gyllene Lejonet, överallt, och då hans ångest lämnade honom tid till besinning, tänkte han på att hans anseende var förspillt, deras ekonomiska ställning undergrävd, Berthes framtid förstörd! Av vad anledning? Icke ett ord till svar! Han väntade till klockan sex på kvällen. Slutligen kunde han ej stå ut längre, och inbillande sig att hon hade rest till Rouen gick han ut på stora landsvägen, vandrade en halv mil, mötte ingen, väntade ännu en stund och vände sedan om.

Hon var hemkommen.

— Vad står på? Varför? Förklara mig!

Hon satte sig vid sitt skrivbord och skrev ett brev, som hon långsamt förseglade efter att ha satt ut datum och klockslag.

— Du skall läsa det i morgon, men gör mig inte en enda fråga innan dess! Nej, inte en enda!

— Men —

— Låt mig vara i fred!

Och hon kastade sig på sin säng.

En besk smak i munnen väckte henne. Hon fick se Charles och tillslöt ögonen igen.

Hon kände nyfiket efter om hon ej hade några plågor. Nej, ännu ingenting. Hon hörde pendylens knäppningar, eldens smattrande och Charles’ andedräkt bredvid sängen.

Ah! Döden är ingenting svårt! tänkte hon; jag skall somna, och så är allt slut!

Hon drack en klunk vatten och vände sig mot väggen. Den obehagliga bläcksmaken fortfor.

— Jag är törstig! Å, vad jag är törstig! suckade hon.

— Hur är det med dig? sade Charles, som räckte henne ett glas.

— Det är ingenting! Öppna fönstret — jag kväves!

Och hon anfölls så plötsligt av äckel att hon knappast hann få fram sin näsduk under örngottet.

— Tag den! sade hon hastigt; kasta bort den!

Han gjorde henne frågor, men hon svarade icke. Hon höll sig orörlig, hon var rädd att hon skulle kräkas vid minsta rörelse hon gjorde. Emellertid kände hon en iskyla sprida sig från fötterna uppåt hjärtat.

— Seså, nu börjar det! mumlade hon.

— Vad säger du?

Hon rullade med huvudet av och an och öppnade oupphörligt käkarna, som om hon haft någonting mycket tungt på sin tunga. Klockan åtta började kräkningarna ånyo.

Charles märkte att ett slags vitt grus fastnat på handfatets insida.

— Det var märkvärdigt! Det var besynnerligt! sade han.

Men hon svarade i bestämd ton:

— Nej, du misstar dig!

Sakta och nästan smekande förde han handen över hennes mage. Hon uppgav ett gällt skrik. Han tog ett steg tillbaka helt förfärad.

Sedan började hon kvida, i början helt svagt. Hennes axlar skakades av en våldsam rysning, och hon vart blekare än lakanet, vari hennes styva fingrar krampaktigt hakat sig fast. Hennes ojämna puls var nu nästan omärklig.

Svettdropparna trängde ut på hennes blåaktiga ansikte, varpå utdunstningarna tycktes ha stelnat till ett metallglänsande skal. Hennes tänder skallrade, hennes ögon tycktes tränga ur sina hålor och stirrade runt omkring sig; på alla frågor svarade hon endast med en skakning på huvudet, men hon smålog två eller tre gånger. Efter hand blev hennes klagan högljuddare. Ett dovt tjut undslapp henne; sedan påstod hon att hon var bättre och att hon genast skulle stiga upp. Men hon greps ånyo av konvulsioner och skrek:

— O, min Gud, det är gräsligt!

Han kastade sig ner bredvid sängen.

— Tala! Vad är det du har ätit? Svara i himlens namn!

Och han betraktade henne med blickar så ömma att hon aldrig hade sett något dylikt.

— Där — där borta! sade hon med knappast hörbar röst.

Han störtade fram till skrivbordet, bröt förseglingen och läste högt:

»Anklaga ingen — — —» Han stannade, höll handen för ögonen och läste om det ännu en gång.

— Hjälp! Hjälp!

Han kunde ej få fram annat än ordet förgiftad! förgiftad! om och om igen. Felicité sprang till Homais, som ropade ut det på torget. Fru Lefrançois hörde det ända in till sig på Gyllene Lejonet. Några gäster stego upp för att gå och tala om det för sina grannar, och hela natten var det en förskräcklig uppståndelse i köpingen.

Charles gick av och an i sängkammaren; han stammade, visste knappast till sig, var nära att svimma. Han stötte emot möblerna, rev håret av sig, och aldrig hade apotekaren trott, att han skulle uppleva en sådan förfärlig scen.

Han gick hem till sig för att skriva till herr Canivet och doktor Larivière. Han hade alldeles förlorat fattningen; han skrev mer än femton koncept. Hippolyte begav sig till Neufchâtel, och Justin sporrade så obarmhärtigt Bovarys häst att han måste lämna honom efter sig vid brynet av Guillaumeskogen, alldeles utmattad och nästan ihjälriden.

Charles ville bläddra i sitt medicinska lexikon, men han såg ingenting, raderna dansade omkring för hans ögon.

— Lugn! sade apotekaren. Det gäller bara att ge henne in något kraftigt motgift. Vad är det för ett gift?

Charles visade brevet. Det var arsenik.

— Nåväl, återtog Homais, man måste företaga en analys.

Ty han visste att vid alla förgiftningar måste man företaga en analys, och den andre, som ej förstod honom, svarade:

— Ja, gör det! Rädda henne —

Sedan återvände han till den sjuka, knäföll på mattan och låg där snyftande med huvudet stött mot sängkanten.

— Gråt inte! sade hon till honom. Snart skall jag inte plåga dig längre!

— Varför? Vad är det som tvingat dig?

Hon svarade:

— Jag måste, min vän.

— Var du inte lycklig? Är det mitt fel? Jag har ändå gjort allt vad jag har kunnat!

— Ja — det är sant — du är god!

Och hon förde långsamt handen över hans hår. Den ljuva rörelse, som detta väckte hos honom, ökade ännu mera hans sorg; han kände sitt hjärta sammankrympas av förtvivlan vid den tanken att han måste förlora henne just nu, då hon bevisade honom mera kärlek än någonsin, och han kunde ej hitta på någonting, han visste ingenting, han vågade ingenting, nödvändigheten att genast fatta ett beslut berövade honom den sista återstoden av besinning.

Nu hade hon slutat, tänkte hon, med allt bedrägeri, alla lågheter och alla de otaliga begärelser, som plågat henne. Nu hatade hon ingen; en skymning bredde sig över hennes tankar, och av alla jordiska röster hörde hon endast sitt stackars hjärtas oavbrutna klagan, mild och otydlig som det sista ekot av en musik, som dör bort i fjärran.

— För in lilla Berthe, sade hon och reste sig på armbågen.

— Du är väl inte sämre, eller hur? frågade Charles.

— Nej, nej!

Felicité kom in med barnet på armen; den lilla var klädd i sin länga nattdräkt, varunder hennes nakna fötter stucko fram, hon såg allvarsam ut, nästan som om hon ännu drömde. Hon såg sig förvånad omkring i det oordnade rummet och blinkade med ögonen, bländad av ljusen som brunno överallt. De erinrade henne troligen om julmorgnarna, då hon väcktes så här tidigt och bars in till moderns säng för att där ta emot sina julklappar, ty hon sade:

— Var ä de, mamma?

Och då ingen svarade fortfor hon:

— Jag ser inte till min lilla sko!

Felicité böjde sig ner över sängen med henne, under det hon fortfarande såg bortåt kaminen.

— Är det dadda som har tagit dem? frågade hon.

Vid detta namn, som erinrade henne om hennes otrohet och hennes lidanden, vände fru Bovary bort sitt huvud, som om hon i sin mun känt den bittra smaken av ett annat, ännu skarpare gift. Berthe satt nu på sängkanten.

— Å, vad du har stora ögon, mamma! Vad du är blek! Så du svettas!

Hennes mor betraktade henne.

— Jag är rädd! sade den lilla och drog sig undan.

Emma tog hennes hand för att kyssa den, men hon spjärnade emot.

— Nog nu! För bort henne! utropade Charles, som stod snyftande inne i alkoven.

Sedan avtogo symtomen ett ögonblick; plågorna tycktes minskas, och vid minsta ord hon yttrade, vid varje lugnare andetag, som höjde hennes bröst, fick han nytt hopp. Äntligen kom nu Canivet, och han kastade sig gråtande i dennes armar.

— Ah! Det är ni! Tack! Ni är god! Men nu är hon bättre. Se på henne —

Ämbetsbrodern delade ingalunda denna åsikt, och som han alltid, enligt vad han själv sade, gick den enklaste och naturligaste vägen, ordinerade han kräkmedel, för att fullkomligt rensa magen.

Strax började hon kräkas blod. Hennes läppar sammanpressades ännu hårdare. Hon var styv i alla lemmar, hennes kropp var betäckt av bruna fläckar, och hennes pulsåder kändes under fingrarna som en hårt spänd tråd, en harpsträng som var nära att brista.

Sedan började hon upphäva de förfärligaste skrik. Hon förbannade giftet, smädade det, besvor det att skynda sig och avvisade med sina stela armar allt vad Charles sökte förmå henne att dricka. Han tycktes utkämpa en nästan svårare kamp än hon, han stod med näsduken för munnen, det rosslade i hans bröst, och han grät så att hela hans kropp skakade. Felicité sprang av och an i rummet; Homais stod orörlig och drog djupa suckar, och till och med herr Canivet, som eljest alltid bibehöll sitt lugn, började känna sig upprörd.

— För tusan — hm — nu är ju magen rensad, och så snart anledningen är borta —

— Borde dess verkan upphöra, sade Homais, det är självklart.

— Bädda henne! utropade Bovary.

Utan att höra på apotekaren, som ännu ansåg sig kunna framställa den hypotesen: »det är kanske en kris till förbättring», gick Canivet för att blanda till teriak. Då hörde man en pisksmäll; alla fönsterrutor skallrade, och en postvagn, dragen av tre hästar, fullstänkta med smuts ända upp till öronen, rullade i ursinnigt galopp över torget. Det var doktor Larivière.

Om en gud uppenbarat sig skulle det ej ha väckt större sensation. Bovary lyfte händerna mot himlen, Canivet stannade tvärt och Homais tog av sig rökmössan, långt innan doktorn kommit in.

Han tillhörde den beryktade kirurgiska skola som utgått från Bichat, denna nu utdöda generation av filosoferande praktici, som älskade sin konst med en fanatisk kärlek och utövade den med skarpsinnighet och glödande nit. Då han blev ond darrade alla hans underlydande för honom, och hans lärjungar hyste en sådan vördnad för honom att de knappast hunnit bli självständiga läkare, förrän de började härma honom så mycket de kunde; hos dem alla, i småstäderna runt omkring, återfann man hans långa stoppade kappa och hans vida svarta rock, vars nedfällda uppslag hängde ner över hans knubbiga händer, mycket vackra händer, som aldrig voro klädda i handskar, liksom för att lättare kunna gräva i allt elände. Han föraktade ordnar, titlar och akademier, han var gästfri, frikostig, faderlig mot de fattiga och utövade dygden utan att tro därpå; han skulle nästan ha varit ansedd som ett helgon, om ej hans kvickhet gjort honom fruktad som en avgrundsande. Hans blick, som var skarpare än hans lansetter, borrade sig djupt ner i ens själ och upptäckte genast vad som var svepskäl och osanningar. Han gick sålunda sin väg fram med detta godmodiga majestät, som medvetandet av en stor talang och ett fyrtioårigt oförvitligt och ansträngt liv skänka.

Redan i dörren rynkade han ögonbrynen, då han fick se Emmas likfärgade ansikte med gapande mun. Under det han låtsades höra på Canivet kliade han sig under näsan med pekfingret och sade:

— Bra, bra.

Men Bovary hade lagt märke till hans axelryckning; deras blickar möttes, och denne man, som ändå var så van att se sorg och förtvivlan, kunde ej hindra att en tår föll ner på hans krås.

Han bad Canivet stiga ut i nästa rum. Charles följde med dem.

— Det står illa till, eller hur? Om man skulle lägga på senapsdegar? Eller — jag vet inte vad. Hitta på någonting, ni som har räddat så många!

Charles tog om honom med bägge armarna och betraktade honom med en bönfallande, nästan förvildad blick.

— Seså, lugna er, min bäste herre! Här är ingenting mer att göra.

Och doktor Larivière vände sig bort.

— Ni går?

— Jag kommer tillbaka.

Han gick ut, liksom för att ge kusken en befallning, tillsammans med herr Canivet, som ej heller var angelägen om att se Emma dö mitt för sina ögon.

Apotekaren hann upp dem på torget. Han följde alla celebriteter som skuggan, det låg i hans natur. Också besvor han herr Larivière att göra honom den utomordentliga äran att äta frukost hos honom.

Man skickade i största hast och hämtade duvor på Gyllene Lejonet; alla kotletter som funnos hos slaktaren, grädde hos Tuvache, ägg hos Lestiboudois, och apotekaren hjälpte själv till med anrättningen, under det att fru Homais tummade snörena på sin kofta och sade:

— Ni får ursäkta, min herre; ty så snart man i den här eländiga hålan inte vet av någonting på förhand — — —

— Fotglasen!!! viskade Homais.

— Om vi bodde i en stad skulle vi åtminstone kunna bjuda på fina charkuterivaror —

— Var tyst! — Nu är det serverat, herr doktor!

Då man kommit sig i gång med att äta ansåg han lämpligt att meddela några detaljer rörande katastrofen:

— I början förspordes en viss torrhet i farynx, därefter olidliga smärtor i epigastrium, oroande ymniga kräkningar jämte symtom av koma.

— Varför hade hon tagit in gift?

— Det vet jag inte, herr doktor, och inte heller vet jag var hon har kunnat komma över arseniken.

Justin, som i detsamma kom in med en mängd tallrikar, ryckte till och började darra.

— Hvad går åt dig? sade apotekaren.

Vid denna fråga släppte ynglingen alltsammans i golvet.

— Nöt! skrek Homais, tölp! Fördömda åsna!

Men hastigt gjorde han våld på sin harm och fortfor:

— Jag tog mig för att göra en analys, och pro primo stoppade jag varligt ner i ett rör — — —

— Det hade varit bättre, sade kirurgen, om ni hade stoppat ner era fingrar i hennes hals.

Hans ämbetsbroder teg, ty han hade nyss mellan fyra ögon fått sig en väldig skrapa för att kräkmedlet givits patienten in så sent, och Canivet, som varit så morsk och pratsam vid operationen av klumpfoten, var i dag mycket tillbakadragen; han smålog gillande och föll aldrig i talet.

Homais var förtjust och stolt över att få vara värd, och tanken på Bovary nästan ökade hans goda lynne, i följd av den egoistiska jämförelsen med honom själv. Doktorns närvaro bragte honom även i extas. Han bredde ut hela sin lärdom, talade utan något slags sammanhang om cantharides, upasträdet, mancenillan och huggormen.

— Jag har till och med läst om att vissa personer befunnits liksom berusade och avsvimmade, efter att ha ätit korv, som blivit för starkt rökt! Så stod det åtminstone i en mycket intressant rapport, uppsatt av en av våra farmaceutiska storheter, en av våra mästare, den ryktbare Cadet de Gassicourt.

Fru Homais kom in, bärande ett spritkök, ty Homais anrättade alltid sitt kaffe vid bordet, han hade för övrigt bränt det själv, malt det själv och blandat till det själv.

— Saccharum, herr doktor, sade han, då han bjöd socker.

Sedan skickade han efter alla sina barn, ty han ville gärna höra doktorns åsikt om deras kroppskonstitution.

Då herr Larivière stod i begrepp att gå bad fru Homais honom om ett råd för sin man. Han fick alltid blodet åt huvudet sedan han sovit middag.

Då doktorn öppnade dörren för att gå var apoteket fullt med folk, och han hade riktigt svårt att bli av med herr Tuvache, som befarade att hans hustru skulle få lungsot, emedan hon hade för vana att spotta i askan. Därefter kom herr Binet, som ibland kände en sådan onaturlig hunger, fru Caron, som hade klåda över hela kroppen, Lheureux, som var utsatt för svindel, Lestiboudois, som plågades av reumatism, och fru Lefrançois, som hade sura uppstötningar. Äntligen satte de tre hästarna sig i rörelse, och det var den allmänna åsikten att han just icke visat sig särdeles förekommande.

Den allmänna uppmärksamheten riktades nu på herr Bournisien, som gick genom hallarna med den heliga oljan.

Trogen sina grundsatser jämförde Homais prästerna med korpar, som framlockades av liklukt; åsynen av en präst utgjorde ett personligt obehag för honom, ty den svarta rocken kom honom att tänka på graven, och han avskydde den förra av fasa för den senare.

Icke desto mindre ryggade han ej tillbaka för vad han kallade sin mission, och återvände till Bovary i sällskap med Canivet, som herr Larivière, innan han reste, ivrigt uppmanat till att ej överge den sjuka; och om ej fru Homais satt sig däremot, skulle han ha fört med sig sina båda söner för att vänja dem vid livets allvar och ge dem en läxa, ett exempel att minnas för hela livet.

Då de inträdde hade rummet fått en hemsk, högtidlig prägel. På det med en vit servett betäckta sybordet lågo fem, sex små bomullstappar på en silvertallrik, framför ett stort krucifix, mellan två tända armstakar. Emma låg med hakan mot bröstet och vidöppna ögon; hennes stackars händer trevade på lakanet. Charles stod vid sängfoten, blek som en marmorstaty och med röda ögon, fastän han nu ej grät längre; prästen låg på knä och mumlade böner.

Hon vände långsamt på ansiktet och tycktes bliva innerligt glad då hon plötsligt fick se kyrkoherdens violetta stola; sannolikt erfor hon ånyo samma mystiska, översvinneliga känslor som förr, då hon var andligt sinnad, och evighetssyner började skymta för hennes själs blick. Prästen steg upp och tog krucifixet; då sträckte hon fram halsen, liksom törstande, pressade sina läppar mot gudamänniskans kropp och tryckte därpå med all sin döende kraft den eldigaste kärlekskyss som hon någonsin givit. Sedan uppläste han Misereatur och Indulgentia, doppade sin högra tumme i oljan och började den sista smörjelsen: först på ögonen, som så hade gnistrat av begärelse efter all jordisk glans ock prakt, därefter på munnen, som så ofta öppnats till lögner, sedan på händerna, som så gärna vidrört allt lent och sammetsmjukt, och slutligen på fötterna, som fordom voro så snabba då hon skyndade till den förbjudna kärlekens hemliga möten, och som nu aldrig mer skulle taga ett steg.

Kyrkoherden torkade sina fingrar, kastade bomullstapparna på elden, sedan han doppat dem i olja, och gick därefter och satte sig bredvid den döende för att säga henne att hon nu skulle kasta alla sina lidanden på Jesus Kristus och överlämna sig åt den himmelska barmhärtigheten.

Han försökte att i hennes hand sätta ett invigt vaxljus, en symbol av det himmelska ljushav, varav hon snart skulle vara omgiven. Emma var för svag att kunna hålla ihop fingrarna, och ljuset skulle ha fallit i golvet om ej herr Bournisien hade tagit emot det.

Emellertid var hon ej lika blek som förut, och hennes ansikte hade ett uttryck av lycksaligt lugn, som om sakramentet botat henne.

Prästen underlät ej att påpeka detta; han förklarade till och med för Bovary att Herren ibland förlängde de döendes liv, då han ansåg det gagneligt för deras eviga välfärd.

Hon såg sig långsamt omkring, som om hon vaknat ur en dröm, sedan begärde hon med tydlig röst sin spegel, och hon höll den framför sig en stund, ända tills stora tårar runno utför hennes kinder. Då drog hon en djup suck, lät huvudet falla tillbaka och sjönk ner på kudden.

Hennes bröst började flämta. Hela tungan trängde ut ur hennes mun, hennes rullande ögonglober vitnade, man skulle kunnat tro henne redan vara död, om ej hennes bröstkorg skakats av ursinnigt hastiga stönanden, som om själen sprattlat för att bli fri. Felicité knäföll framför krucifixet, och till och med apotekaren böjde litet på sina knän, under det att herr Canivet stod och såg ut på torget. Bournisien hade börjat bedja igen, med ansiktet nedböjt över sängkanten och sin svarta prästrock släpande bakom sig långt utåt rummet. Charles låg på knä på andra sidan med armarna utsträckta mot Emma. Han hade fattat hennes händer, han tryckte dem, och han spratt till varje gång han kände hennes hjärta slå. Allt eftersom rosslingarna blevo starkare skyndade prästen på med sina böner; de blandade sig med Bovarys kvävda snyftningar, och ibland uppgick alltsammans i ett dovt frammumlande av latinska stavelser, vilka ljödo en och en, hemskt som en begravningsklockas slag.

Plötsligt hörde man träskor slamra och en käpp stöta emot trottoaren, och man hörde en röst, en hes röst, som sjöng:

När glödhet sommarsol sig sänker,
på idel kärlek flickan tänker.

Emma reste sig upp som ett lik, då det galvaniseras, med upplöst hår, stel blick, gapande mun.

Att gula veteaxen plocka,
som skäran nyss har mejat av,
Nanette nu flitigt syns sig bocka
till fåran ner, som skörden gav.

— Den blinde! utropade hon.

Och Emma började skratta — ett gräsligt, förtvivlat, vansinnigt skratt — troende sig se den eländige tiggarens hiskliga gestalt resa sig i det eviga mörkret som ett spöke.

Det blåste starkt; Nanette var vit om kinden,
den korta kjolen fladdrade för vinden.

Det gick en ryckning genom hennes kropp, och hon föll ner på madrassen. Alla gingo fram till sängen. Hon var död.