Madame Bovary/6

←  V

Madame Bovary av Gustave Flaubert Översättare: Ernst Lundquist VI

VII  →

På Wikipedia finns en artikel om Madame Bovary.

VI.

Hon hade läst Paul och Virginie och drömt om bambuhyddan, negern Domingo och hunden Fidèle, men i synnerhet om den ljuva ömheten hos en liten bror, som hämtar ned gyllne frukter åt en från träd högre än kyrktorn eller springer barfotad på sanden för att skaffa en ett fågelbo.

När hon blev tretton år, förde hennes far själv henne till staden för att sätta in henne i klostret. De togo in på ett värdshus i kvarteret Saint-Gervais, där deras aftonmåltid serverades på tallrikar med målningar föreställande scener ur mademoiselle de la Vallières historia. Deviserna, som här och där voro repade av knivar, förhärligade religionen, kärlekens makt och hovets glans.

Under den första tiden leddes hon ej det ringaste i klostret, hon trivdes tvärtom mycket väl tillsammans med de goda systrarna, som för att roa henne förde henne till musikrummet, dit man kom från refektoriet genom en lång korridor. Hon lekte sällan under lovstunderna, förstod katekesen mycket väl, och det var alltid hon, som besvarade superiorvikariens kinkigaste frågor. När hon på detta sätt levat en tid utan avbrott i skolrummens ljumma atmosfär och bland dessa bleka kvinnor, som buro krucifix av mässing, överväldigades hon småningom av den trånande, mystiska domning, som härrör från altarets blomsterdofter, rökelsekarens ångor och vaxljusens sken. I stället för att höra på mässan betraktade hon vinjetterna i sin bok och hon älskade det borttappade fåret, det heliga hjärtat, genomstunget av skarpa pilar, eller Jesus, som dignar under korsets börda. För att späka sig försökte hon att vara utan föda en hel dag. Hon grubblade över något löfte att uppfylla.

När hon gick till bikten, pådiktade hon sig små synder för att få ligga så mycket längre på knä i mörkret framför biktstolen med hopknäppta händer, ansiktet tätt intill gallret och prästens viskningar i örat. Uttrycken brudgum, make och eviga äktenskap, som liknelsevis ofta återkomma i predikningarna, uppväckte ljuva rörelser i hennes hjärta.

Om kvällarna, före bönen, lästes religiösa skrifter i skolrummet. Om vardagarna var det något sammandrag av den heliga historien eller abbé Frayssinous’ Conférences och om söndagen som förströelselektyr utvalda ställen ur Chateaubriands Génie du christianisme. Med vilken andakt åhörde hon ej i början den nyromantiska melankoliens välljudande klagotoner! Om hennes barndom förflutit bland butikerna i någon trång stadsdel, skulle hon kanske blivit intagen av ett lyriskt svärmeri för naturen, vilket vanligen får insteg endast genom skriftställarnas förmedling. Men hon kände till landet alltför väl; hjordarnas bölande, plöjning och mjölkning voro ingenting nytt för henne. Hon var utledsen vid naturen i dess lugn och tjusades mera av dess uppror. Hon tyckte endast om havet för stormarnas skull och grönskan, då den tittade fram mellan ruiner. Hon begärde av tingen, att de skulle vara i harmoni med hennes egen stämning, och hon förkastade som odugligt allt vad som ej kunde tjäna till omedelbar näring för hennes hjärta. Hennes lynne var mera sentimentalt än artistiskt; vad hon fordrade var sinnesrörelse, ej vackra utsikter.

Till klostret kom en gång i månaden, för en vecka i sänder, en gammal mamsell, som hade uppsikt över linnet. Såsom ättling av en gammal adelsfamilj, som blivit ruinerad under revolutionen, beskyddades hon av biskopen själv och fick äta i refektoriet tillsammans med systrarna, med vilka hon efter måltiden pratade bort en stund, innan hon tog itu med arbetet igen. Pensionärerna smögo sig ofta från skolrummet för att hälsa på henne. Hon kunde utantill en mängd gammalmodiga kärleksvisor, dem hon sjöng med halvhög röst, medan hon sydde. Hon berättade historier, talade om nyheter, uträttade deras kommissioner i staden och lånade de stora i hemlighet någon roman, som hon alltid bar i sin ficka och varav den beskedliga gumman själv slukade flera kapitel, när hon vilade sig från arbetet. Det rörde sig om idel kärlek, älskare och älskarinnor, förföljda damer, som försmäkta i ensliga jaktslott, postiljoner, som dödas vid alla gästgivargårdar, hästar, som stupa på varje sida, dystra skogar, hjärtekval, eder, snyftningar, tårar och kyssar, båtfärder i månsken, näktergalar i myrtenlundar, hjältar modiga som lejon, milda som lamm och dygdiga som ingen i världen, alltid väl klädda och gråtande som vattenkonster. Under sex månaders tid frossade Emma — hon var nu femton år — av dessa lånbibliotekernas skatter. Walter Scott lärde henne längre fram fatta tycke för historiska ämnen; hon drömde om fästningsmurar, vapensalar och trubadurer. Hon skulle ha velat bo i ett gammalt slott som borgfröknarna i lång korsett, vilka tillbringa sitt liv i ett spetsbågsfönster med huvudet stött mot handen spanande efter en riddare med vit plym, som på en svart häst spränger fram ur skogen. Den tiden avgudade hon Maria Stuart och andra ryktbara, olyckliga kvinnor. Jeanne d'Arc, Heloïse, Agnes Sorel och la belle Ferronnière föreföllo henne som kometer på historiens töckniga himmel. I fjärran och utan allt samband med dessa hjältinnor såg hon Ludvig den helige med sin ek, den döende Bayard, en och annan grymhet av Ludvig XI, litet av Bartolomeinatten och Napoleons plym, men minnet av de målade tallrikar, som förhärligade Ludvig XIV, framstod klart och tydligt.

I de romanser, hon sjöng i musikrummet, var det alltjämt fråga om små änglar med gyllne vingar, madonnor, laguner och gondoliärer, beskedliga kompositioner, som tvärt igenom den enfaldiga stilen och den barocka musiken läto henne uppfånga en skymt av känslornas förtrollande värld. Några av hennes kamrater förde med sig till klostret de diktsamlingar och poetiska album, de fått till julklapp. De hade mycket besvär med att gömma undan dem; de lästes i sovrummet. Emma vände de eleganta banden av och an och betraktade med bländade blickar namnen på författarna — vanligen grevar eller vicomter — som undertecknat dessa dikter.

Hon skälvde av förtjusning, när hon blåste upp gravyrernas skyddande silkespapper, som vek upp sig till hälften och sakta gled ned över sidan. Hon såg bakom en balkongs balustrad en ung man i kort kappa, som tryckte mot sitt bröst en ung flicka i vit klänning med en allmoseväska hängande i bältet, eller också var det namnlösa porträtt av ljuslockiga engelska ladies, som under sin runda halmhatt betraktade en med sina stora, klara ögon. Andra halvlågo i vagnar, som rullade mitt igenom en park, medan en vinthund dansade framför hästarna, som kördes av två grooms i vita benkläder. Andra lågo drömmande på en soffa med ett uppbrutet brev i handen och betraktade månen genom det öppna fönstret. Unga, naiva flickor kysste en turturduva genom gallret på en bur i götisk stil eller plockade leende och med huvudet på sned bladen av en prästkrage. Där fanns också överflöd på sultaner, smäktande i bajadärernas armar, giaourer, turkiska sablar, grekiska mössor, idealiserade landskap där palmen växer bredvid granen, med tigrar till höger och ett lejon till vänster, tartariska minareter i bakgrunden och romerska ruiner längst ned på tavlan, alltsammans inneslutet som i en ram av en väl putsad urskog och upplyst av en lodrät solstråle, som dallrar på vattenytan, där en och annan svan simmar.

När hennes mor dog, grät hon mycket de första dagarna. Hon lät sätta in en slinga av den avlidnas hår i en medaljong, och i ett brev, som hon sände till Bertaux och som var fullt av dystra reflexioner över livet, bad hon att en gång bli nedlagd i samma grav. Fadern trodde att hon var sjuk och kom för att hälsa på henne. Emma var inom sig stolt över att så tidigt ha kunnat fördjupa sig i denna poetiska »Weltschmerz», som vardagsmänniskor aldrig kunna tillägna sig. Hon hängav sig följaktligen åt Lamartine, lyssnade till harposlagen på sjön, de döende svanarnas sång, de fallande bladens prasslande och den Eviges röst i lundarnas sus. Hon ledsnade dock snart därvid, men ville ej erkänna det, fortfor av vana och sedan av fåfänga och överraskade till sist sig själv med att känna sig helt lugn till sinnes och lika fri från svårmod i hjärtat som rynkor på pannan.

Klostersystrarna, som haft sådana höga tankar om mademoiselle Rouaults kallelse, märkte till sin stora förvåning, att hon tycktes undandraga sig deras omsorger. De hade i själva verket så tråkat ut henne med sitt eviga tal om andaktsövningar, predikningar, den vördnad, man är skyldig helgonen och martyrerna, kroppens helgd och själens salighet, att hon gjorde som en häst, när man rycker honom i tygeln: hon tvärstannade och började tugga på betslet. Hon, som varit materialistisk mitt i sin entusiasm, som tyckt om kyrkan för blommornas skull, musiken för ordens skull och böckerna för deras inverkan på känslan, kunde ej erkänna trons mysterier, lika litet som hon kunde finna sig i disciplinen, som var någonting stridande mot hennes natur. När hennes far tog henne ur pensionen var det ingen som sörjde över hennes avresa. Abbedissan hade till och med gjort den iakttagelsen, att hon under den sista tiden visat sig föga vördnadsfull mot de fromma systrarna.

När Emma återkom hem, fann hon i början nöje i att befalla över tjänstfolket, men ledsnade snart på landet och började sakna klostret. När Charles första gången kom till Bertaux, betraktade hon sig som en, vars illusioner ramlat den ena efter den andra, hon hade ingenting mer att lära, ingenting skulle kunna väcka hennes domnade känslor.

Men den oroande föreställningen om helt och hållet förändrade levnadsförhållanden, eller kanske snarare den retning hon erfor genom denne mans närvaro, hade varit tillräckliga för att inbilla henne, att hon nu äntligen intagits av denna underbara lidelse, som hittills svävat som en rosenfjädrad fågel fjärran där uppe i poesiens himmel; det lugn, vari hon nu levde, kunde dock omöjligen vara den lycka, hon drömt sig.