Manon Lescaut/Kapitel 05

[ 54 ]

FEMTE KAPITLET.

Min lycka syntes till en början orubbligt befästad. Manon var idel ljuvhet och tillgivenhet. Hon visade mig en så öm och innerlig kärlek och omtanke, att jag ansåg mig fullkomligt ersatt för alla mina lidanden.

Enär vi båda nu förvärvat en smula erfarenhet, började vi anställa beräkningar över våra förmögenhetsvillkor. De sextiotusen francs, som utgjorde vårt kapital, kunde ju icke räcka för hela långa livet, synnerligast som vi icke voro hågade att leva alltför knappt och indraget. Hushållsaktighet var icke Manons förnämsta dygd, lika litet som min. Jag uppgjorde följande plan:

— Sextiotusen francs, sade jag till henne, kunna räcka för oss att leva på i tio år. Tvåtusen écuer om året räcka till, om vi fortfara att bo i Chaillot. Vi skall föra ett gott men enkelt liv. Vår enda lyx skall bestå i en vagn och teaterbesök. Vi böra inrätta oss förståndigt. Du tycker om operan… den besöka vi två gånger i veckan. Vad spel beträffar, måste vi [ 55 ]inskränka oss på så sätt, att våra förluster aldrig överskrida två pistoler. Det är sannolikt, att inom en tidrymd av tio år någon förändring inträffar i min familj. Min far är ålderstigen, jag får ärva honom, och då behöva vi inte frukta några bekymmer.

Denna anordning skulle ej ha varit det mest dåraktiga jag företagit, om vi blott hade stadigt fasthållit därvid. Men våra goda föresatser varade knappast längre än en månad. Manon var lidelsefullt begiven på nöjen, och det var även jag för hennes skull. Titt och ofta uppstodo nya anledningar till utgifter, och långt ifrån att gräma mig över de summor, hon understundom slösade bort, var jag den förste att förskaffa henne allt, som jag trodde var ägnat att behaga henne.

Det började snart förefalla henne besvärligt att bo i Chaillot. Vintern nalkades, alla människor återvände till staden, och det blev ödsligt på landet. Manon föreslog, att vi åter skulle hyra ett hus i Paris. Jag kunde ej samtycka härtill, men för att i någon mån ställa henne till freds sade jag, att vi där kunde hyra en liten möblerad lägenhet att ligga i över natten, då vi voro försenade, ty olägenheten att resa ut till Chaillot så sent var det skäl hon uppgav för flyttningen.

Vi började således hålla oss med två bostäder, en i staden och en på landet. Denna förändring gav den sista stöten åt vår ekonomiska ställning, i det den gav upphov åt två äventyr som vållade vår ruin.

Manon hade en bror, som var livdrabant. Olyck[ 56 ]ligtvis bodde denne i Paris, vid samma gata som vi. En morgon fick han se sin syster vid fönstret och igenkände henne. Han sprang genast upp till oss. Det var en råbarkad karl utan allt sinne för det tillbörliga. Han inträdde i vårt rum, svärande och gormande, och enär han kände till en del av sin systers äventyr, överhopade han henne med råa tillmälen och skymford.

Jag hade strax förut gått ut, vilket tvivelsutan var en lycka för honom eller för mig, ty jag plägade ingalunda vara hågad att tåla en förolämpning. Då jag kom tillbaka, hade han gått. Manons bedrövelse förrådde, att något ovanligt ägt rum. Hon omtalade vad som hänt och hur brodern skymfat henne, vilket hos mig väckte en sådan harm, att jag ögonblickligen skulle rusat iväg för att utkräva hämnd, om hon icke hejdat mig med sina tårar.

Under det vi samtalade om denna tilldragelse, trädde livdrabanten åter in i rummet, där vi sutto, utan att ha låtit anmäla sig.

Jag skulle icke ha mottagit honom så hövligt som jag gjorde, om jag hade känt honom, men sedan han hälsat med förbindlig uppsyn, skyndade han att säga Manon, att han kom för att be henne om ursäkt för sin överilning. Han hade trott, att hon förde ett utsvävande leverne, och denna föreställning hade upptänt hans vrede, men sedan hade han genom en av våra tjänare fått veta vem jag var och hört så mycket förmånligt om mig, att det väckte hans åstundan att leva i gott samförstånd med oss.

[ 57 ]Ehuru detta sätt att inhämta upplysningar hos en tjänare tycktes mig något underligt och otillbörligt, besvarade jag likväl hövligt hans artighet, emedan jag trodde mig därmed göra Manon till viljes. Hon syntes mycket belåten över att se honom böjd för en försoning. Vi bjödo honom kvar till middagen.

På en liten stund gjorde han sig så förtrogen och hemmastadd, att han ovillkorligen ville följa med oss till Chaillot, då han hörde oss tala om att återvända dit. Vi blevo tvungna att giva honom en plats i vår vagn.

Det blev ett besittningstagande, ty snart fann han ett sådant behag i vårt umgänge, att han gjorde vårt hem till sitt och sig själv till herre över allt, vad som tillhörde oss. Han kallade mig sin bror, och på den broderliga frihetens vägnar tog han sig för att draga alla sina kamrater ut till Chaillot och där undfägna dem på vår bekostnad. Ävenledes skaffade han sig präktiga kläder på vår räkning och förmådde oss till och med att betala hans skulder. Jag blundade för detta tyranni för att icke misshaga Manon, jag låtsade till och med icke märka, att han titt och ofta avlockade henne ansenliga summor. Stor spelare som han var, hade han visserligen så mycken hederskänsla, att han återbetalade en del av dessa belopp, när lyckan varit honom bevågen, men våra tillgångar voro alltför begränsade för att länge kunna bestrida så slösande utgifter.

Jag hade just beslutit att med stränghet gå till rätta med honom, då en ödesdiger händelse bespa[ 58 ]rade mig detta obehag, på samma gång som den orsakade ett annat, vilket störtade oss ohjälpligt.

Såsom vi ofta plägade, hade vi en dag stannat kvar i Paris för att ligga där över natten. Tjänstflickan, som vid dylika tillfällen låg ensam i Chaillot, kom på morgonen och underrättade mig om att en eldsvåda under natten uppstått i mitt hus och att man haft stor svårighet att släcka densamma.

Jag frågade henne, om våra möbler blivit skadade, och hon svarade, att en sådan villervalla orsakats av den mängd främmande personer, som skyndat till hjälp, att hon med säkerhet visste något om detta.

Jag bävade för våra pengar, som lågo inlåsta i ett litet skrin, och jag begav mig skyndsamt ut till Chaillot. Gagnlös brådska! Skrinet var redan försvunnet.

Jag insåg nu, att man kan älska pengar utan att vara girig. Denna förlust vållade mig en så häftig sorg, att jag var nära att mista förståndet. Jag fattade med ens, för vilka nya olyckor jag var i fara att utsättas. Fattigdomen var den minsta av dem. Jag kände Manon, jag hade redan alltför nogsamt erfarit att, hur trofast och hur tillgiven hon än var, kunde jag ej räkna på henne i nöden. Hon älskade överflödet och nöjena alltför högt för att vara i stånd att uppoffra dem för min skull.

— Jag skall åter förlora henne, utbrast jag. — Olycklige chevalier! Du skall således ännu en gång mista allt, vad du älskar!

[ 59 ]Denna tanke kastade mig i ett så förskräckligt själsuppror, att jag en stund överlade med mig själv, om jag icke gjorde bäst i att ända mina lidanden genom att taga mitt liv. Jag bibehöll likväl tillräcklig sinnesnärvaro för att först söka utgrunda, om det icke ännu återstod något medel till räddning. Försynen ingav mig en tanke, som skingrade min förtvivlan. Jag började tro, att det ej skulle bli mig omöjligt att dölja vår förlust för Manon och att jag genom arbete eller någon gynnsam slump skulle kunna sörja så väl för hennes uppehälle, att hon sluppe att lida någon nöd.

— Jag har räknat ut, sade jag för att trösta mig själv, att tjugutusen écuer skulle räcka åt oss i tio år. Låt oss antaga att de tio åren äro förgångna och att ingen av de förändringar, varpå jag hoppades, har inträtt i min familj. Hur skulle jag då ha gått till väga? Det vet jag väl inte så noga, men vad hindrar mig att handla nu som jag skulle handlat då? Hur många människor finns det inte i Paris, vilka utan att äga vare sig min bildning eller mina naturgåvor likväl förtjäna sitt uppehälle med de enkla talanger de besitta!

— Har inte Försynen, fortfor jag, överblickande de olika ställningarna och förhållandena i livet, inrättat saker och ting med den största vishet? De upphöjda och rika äro merendels dumsnutar, vilket är uppenbart för envar, som någorlunda känner världen. Och däri ligger en beundransvärd rättvisa. Om de med rikedomen förenade gott huvud, så vore de [ 60 ]alltför lyckliga och de övriga människorna alltför beklagansvärda. Kroppens och själens förmåner äro förlänade dessa senare som medel att draga sig upp ur fattigdomen och förnedringen. Somliga göra sig delaktiga av de förnämas rikedomar genom att tjäna deras nöjeslystnad och hålla dem sålunda för narrar. Andra däremot åtaga sig deras undervisning och söka att göra hederligt folk av dem, häruti lyckas de visserligen sällan, men detta är inte heller den gudomliga vishetens syftemål. De skörda alltid en frukt av sina mödor, nämligen sitt uppehälle på deras bekostnad, som de undervisa, och hur man än ser saken, så utgör de rikas och förnämas oförstånd en förträfflig inkomstkälla för de fattiga.

Dessa betraktelser återställde någorlunda lugnet i mitt hjärta och mitt huvud. Jag beslöt att till en början gå och rådgöra med Lescaut, Manons bror. Han var fullt hemmastadd i Paris, och jag hade haft blott alltför många tillfällen att upptäcka, att det varken var av hans förmögenhet eller av konungens sold, som hans största inkomst härflöt.

Jag hade knappt tjugu pistoler kvar, vilka lyckligtvis funnos i min ficka. Jag visade Lescaut min börs och omtalade den olycka, som hänt, samt mina farhågor, och frågade honom, om han kunde se någon annan utväg för mig än att dö av svält eller skjuta mig för pannan.

Han svarade, att det sistnämnda var en tillflykt för dårar, och vad det förra beträffade, så fanns det en mängd folk med gott huvud, som sågo sig nödsa[ 61 ]kade därtill, om de underläto att begagna sina gåvor. Det tillkom mig själv att utröna, vad jag dugde till. Han försäkrade mig om sitt bistånd och sina råd i alla mina företag.

— Det är bra obestämt, herr Lescaut, sade jag. — Min belägenhet kräver ett ögonblickligt ingripande, ty vad vill ni väl, att jag skall säga Manon?

— På tal om Manon, genmälde han, vad är det egentligen som oroar er? Har ni inte i henne ett medel att när som helst göra slut på era bekymmer? En flicka som hon borde verkligen underhålla oss alla tre, er, sig själv och mig.

Han avbröt det svar, som denna fräckhet förtjänade, och fortfor, i det han förklarade, att han garanterade mig tusen écuer att dela oss emellan före kvällen, om jag ville följa hans råd. Han kände nämligen en förnäm herre, som var så frikostig i fråga om alla förlustelser, att han säkert skulle giva tusen écuer för att vinna ynnestbevis av en flicka sådan som Manon.

— Jag hyste bättre mening om er än så, svarade jag harmset. Jag hade inbillat mig, att bevekelsegrunden till era vänskapsbetygelser för mig var en känsla alldeles motsatt den, ni nu förråder.

Han bekände helt skamlöst, att han alltid tänkt på samma sätt, och att han försonat sig med sin syster endast i förhoppning att draga nytta av hennes dåliga leverne, eftersom hon redan en gång kränkt sitt [ 62 ]köns lagar, om också blott för den mans skull, som var henne kärast.

Jag insåg nu, att vi ända tills nu blivit förda bakom ljuset. Oaktat den harm, hans yttrande väckte hos mig, betvingade jag mig, emedan jag behövde honom, och svarade leende, att hans råd innebar en sista utväg, som borde uppskjutas till det yttersta, och bad honom att visa mig någon annan möjlighet.

Han föreslog mig då att begagna mig av min ungdom och det fördelaktiga utseende, varmed naturen begåvat mig, till att ingå en förbindelse med någon äldre och frikostig dam. Jag tilltalades lika litet av denna plan, som skulle ha gjort mig otrogen Manon.

Jag begynte tala om spel såsom det lättaste och för min ställning mest passande medlet, varpå han svarade, att detta verkligen vore en utväg, men att den saken tarvade en närmare utredning. Att kasta sig in i spelet utan vidare med endast de vanliga utsikterna skulle vara rätta sättet att fullborda min ruin, att på egen hand och utan allt bistånd försöka de små finter, med vilka en förslagen man kan hjälpa upp sin tur, skulle vara alltför riskabelt. Det fanns emellertid en tredje väg, nämligen sammanslutningens… men min ungdom ingav honom fruktan, att hans förbundsbröder skulle anse mig ännu sakna de erforderliga kunskaperna. Han lovade likväl att lägga ett gott ord för mig hos dem och (något som jag icke väntat mig av honom) erbjöd sig att låna mig litet pengar, om jag så behövde.

[ 63 ]Den enda ynnest jag för tillfället bad honom om, var att han ingenting skulle säga åt Manon om min förlust och om vårt samtal.

Jag lämnade honom ännu mindre tillfreds än jag kommit och ångrade till och med, att jag anförtrott honom min hemlighet. Han hade ingenting gjort för mig, som jag icke lika väl kunnat uppnå utan denna förklaring, och jag kände en dödlig fruktan, att han skulle bryta det löfte, han givit, att ingenting yppa för Manon. Därtill kom, att jag hade orsak befara, i betraktande av det sinnelag han förrått, att han skulle söka utföra sin avsikt att draga nytta av henne, som hans uttryck lydde, genom att beröva mig henne eller åtminstone övertala henne att lämna mig och fästa sig vid någon rikare och lyckligare älskare.

Jag försjönk i ändlösa betraktelser häröver, vilka endast tjänade till att plåga mig och förnya den förtvivlan, vari jag på morgonen befunnit mig.

Flera gånger föll det mig i sinnet att skriva till min far och låtsa en ny omvändelse och bättring för att av honom erhålla någon penninghjälp, men jag erinrade mig, att han, trots sin godhet, i sex månader hållit mig inspärrad i ett trångt fängelse för min första förseelse, och jag var övertygad om, att efter en sådan skandal som den min rymning från Saint-Sulpice måst förorsaka skulle han behandla mig mycket strängare.

Ur detta tumult av tankar uppstod slutligen en, som med ens återgav mig min sinnesro och som [ 64 ]jag förundrade mig över att icke förut ha haft, nämligen att vända mig till min vän Tiberge, hos vilken jag var tämligen säker på att återfinna samma fond av vänskap och intresse.

Ingenting är mera beundransvärt eller gör större heder åt dygden än den tillit, man sätter till personer, vilkas redbarhet man prövat. Man vet, att även om de icke alltid äro i stånd att skänka något bistånd, så är man dock viss om att alltid finna godhet och medkänsla. Det hjärta, som så omsorgsfullt sluter sig för den övriga mänskligheten, upplåter sig helt naturligt i deras närvaro, liksom en blomma öppnar sin kalk för solens ljus, varav hon väntar endast en mild, välgörande verkan.

Jag ansåg det som ett tecken till Försynens beskydd, att jag så lägligt erinrat mig Tiberge, och beslöt att försöka träffa honom före dagens slut. Jag återvände ofördröjligen till min bostad för att skriva några rader till honom och utpeka en lämplig mötesplats. Jag anbefallde honom tystnad och försiktighet såsom en av de viktigaste tjänster han i min nuvarande belägenhet kunde göra mig.

Den glädje, som hoppet att återse honom ingav mig, utplånade spåren av den oro och bedrövelse, Manon eljest icke skulle ha undgått att se i mitt ansikte.

Jag talade med henne om vårt missöde i Chaillot som om en bagatell, vilken inte borde oroa henne, och eftersom Paris var den ort i världen, där hon trivdes bäst, blev hon ej ledsen, då hon hörde mig [ 65 ]säga, att vi gjorde bäst i att stanna där, tills man hunnit reparera den lindriga skadan efter branden i Chaillot.

En timme därefter erhöll jag svar från Tiberge, som lovade att infinna sig på det anvisade stället. Jag skyndade otåligt dit. Icke desto mindre kände jag en viss blygsel över att träda inför en vän, vars blotta närvaro måste utgöra en förebråelse för min otillbörliga vandel, men min höga tanke om hans hjärtas godhet ävensom Manons intresse höllo mitt mod uppe.

Jag hade bett honom infinna sig i Palais-Royals trädgård. Han befann sig på platsen före mig. Så snart han varseblev mig kom han emot mig och omfamnade mig. Han höll mig länge tryckt i sina armar, och jag kände mitt ansikte fuktas av hans tårar. Jag sade, att det var med förlägenhet jag visade mig för honom och att jag i hjärtat närde en livlig ånger över min otacksamhet. Vad jag först och främst besvor honom om var att säga mig, om jag ännu finge betrakta honom som min vän, sedan jag så grundligt förtjänat att mista hans aktning och tillgivenhet.

Han svarade mig i blidaste ton, att intet kunde rubba hans vänskap för mig, att själva mina olyckor och, om jag tillät honom att säga så, mina fel och förvillelser fördubblat hans ömhet för mig, men att denna ömhet var blandad med den djupaste smärta, sådan man känner vid att se en kärhållen varelse vid fördärvets brant utan att kunna bistå honom.

[ 66 ]Vi satte oss ned på en bänk.

— Ack, suckade jag ur djupet av mitt hjärta, din medkänsla måste vara gränslös, min käre Tiberge, om du försäkrar mig att den är lika stark som mina kval. Jag blyges över att låta dig se dem, ty jag medger, att deras ursprung är föga ärofullt, men deras verkningar äro så bedrövliga, att man ej behöver hålla av mig så mycket som du gör för att röras därav.

Han bad mig som ett vänskapsbevis, att jag utan omsvep skulle berätta vad som hänt mig alltsedan min flykt från Saint-Sulpice. Jag efterkom hans önskan, och långt ifrån att förvränga något av sanningen eller förringa mina felsteg för att göra dem ursäktliga, talade jag om min passion med all den våldsamhet, den ingav mig. Jag framställde den såsom en av dessa säregna överrumplingar av ödet, som arbetar på en stackares undergång, ett av dessa angrepp, vilka äro lika omöjliga för dygden att avvärja som för klokheten att förutse.

Jag gjorde en livlig målning av mina sinnesrörelser och mina farhågor, av den förtvivlan vari jag befunnit mig två timmar innan vi möttes, och av den, i vilken jag skulle återfalla, om jag övergåves av mina vänner lika obarmhärtigt som av lyckan, och jag lyckades beveka den gode Tiberge till den grad, att han tycktes lika kvald av sin medömkan som jag av mina lidanden.

Han tröttnade ej att omfamna mig och uppmana mig att hämta mod och tröst, men då han alltjämt [ 67 ]förutsatte, att jag måste skiljas från Manon, lät jag honom rent ut förstå, att det just var denna hotande skilsmässa som jag betraktade såsom den största av alla mina motgångar, och att jag var redo att uthärda icke blott den ytterligaste fattigdom och nöd utan även den grymmaste död hellre än att underkasta mig en räddning, som var olidligare än alla mina bekymmer tillsammans.

— Förklara dig då, sade han, vad slags hjälp är jag i stånd att giva dig, om du motsätter dig mina förslag?

Jag vågade icke tillstå helt öppet, att det var hans börs jag hade behov av. Han förstod det likväl till sist, och sedan han förklarat, att han trodde sig förstå mig, satt han en stund tyst och med frånvarande min, som om han rådgjorde med sig själv.

— Tro inte, återtog han därpå, att min eftertänksamhet härleder sig från något avsvalnande av mitt vänskapliga nit. Men inför vilket val ställer du mig inte, om jag nödgas vägra den enda hjälp du vill antaga eller också svika min plikt genom att bevilja den! Ty gör jag mig inte delaktig i din förvillelse, om jag bereder dig tillfälle att framhärda däri?

Emellertid, fortfor han efter ytterligare ett ögonblicks eftersinnande, föreställer jag mig, att det kanske är det upprörda tillstånd, vari olyckshändelsen försatt dig, som inte tillåter dig att med fritt sinne välja det bästa handlingssättet. För att finna behag i klokheten och sanningen måste man ha sin[ 68 ]nesro. Jag skall styra om att du får litet pengar. Tillåt mig blott, min käre chevalier, att därvid fästa ett enda villkor: att du låter mig få din adress och fördrager, att jag åtminstone gör vad jag kan för att återföra dig till dygden, som jag vet att du älskar, och som endast dina passioners våldsamhet avlägsnat dig ifrån.

Jag samtyckte av uppriktigt hjärta till allt, vad han begärde och bad honom beklaga mitt olycksöde, som tvingade mig att draga så föga nytta av en så dygdig väns förmaningar.

Han tog mig strax därefter med till en bankir, som han kände, och som lämnade mig hundra pistoler på hans räkning, ty kontanta pengar hade Tiberge icke. Jag har förut nämnt, att han ej var förmögen. Hans prästgäll inbringade tusen écuer, men enär det var första året han innehade det, hade han ännu icke uppburit något, det var följaktligen på sin kommande lön han åt mig upptog detta förskott.

Jag uppskattade hans ädelmod till dess hela värde och rördes till den grad därav, att jag sörjde över den förblindande, olycksaliga kärlek, som förmådde mig att åsidosätta alla plikter.

Under några minuter vann dygden tillräcklig styrka för att i mitt hjärta resa sig mot min lidelse, och i denna ljusa stund varseblev jag åtminstone mina bojors skam och ovärdighet. Men denna kamp var lätt och tog snart slut. Anblicken av Manon skulle förmått mig att störta mig ned från själva [ 69 ]himlen, och när jag återkom till hennes sida, förvånade det mig, att jag ett ögonblick kunnat anse som neslig en så rättmätig känsla för ett så bedårande föremål.