Manon Lescaut/Kapitel 11

ELFTE KAPITLET.

På morgonen följande dag återvände vi till spinnhuset. Jag medförde för Manons räkning linne, strumpor med mera, och utanpå min livrock bar jag en syrtut, som dolde mina svällande fickor.

[ 126 ]Vi dröjde icke lång stund i Manons cell. Herr de T. lämnade henne den ena av sina västar, och jag gav henne min livrock, ty jag behövde själv endast syrtuten. Det var ingenting, som fattades i hennes dräkt utom benkläder, som jag olyckligtvis glömt bort.

Glömskan av detta nödvändiga plagg skulle utan tvivel lockat oss att skratta, om icke det trångmål, vari den försatte oss, varit så allvarsamt. Jag var förtvivlad över att en sådan bagatell kunde hindra oss. Jag tog mitt parti, lämnade mina egna benkläder åt Manon och gick själv utan. Min rock var lång och med tillhjälp av några knappnålar satte jag mig i skick att anständigt passera genom porten.

Återstoden av dagen tycktes mig olidligt lång. Då natten äntligen inbrutit, foro vi i täckvagn till spinnhuset och stannade ett stycke nedanför dess port.

Vi behövde icke vänta länge, förrän Manon visade sig med sin ledsagare. Vagnsdörren stod öppen, och båda stego skyndsamt in. Jag mottog min älskade i mina armar, hon darrade som ett löv. Kusken frågade, vart han skulle köra.

— Kör till världens ände, sade jag, och för mig till ett ställe, där jag aldrig kan bli skild från Manon!

Detta utbrott, som jag icke var i stånd att återhålla, höll på att ådraga oss ett svårt bryderi. Kusken fäste uppmärksamhet vid mina ord, och då jag sedan nämnde gatan, dit vi önskade åka, svarade han, att han var rädd att bli indragen i en tvetydig [ 127 ]affär, han såg nog, att den vackre unge herrn, som jag kallade Manon, var en kvinna, som jag rövade bort från spinnhuset, och han var inte hågad att störta sig i fördärvet för min skull.

Den gynnarens samvetslöshet var ingenting annat än ett begär att avpressa mig högre betalning för åkningen. Vi befunno oss alltför nära spinnhuset för att våga inlåta oss i tvist.

— Var tyst, sade jag. — Ni har en louisdor att förtjäna på det här.

Efter detta skulle han ha hjälpt mig, om det så gällt att sätta eld på själva spinnhuset. Vi uppnådde Lescauts bostad. Som det var sent, tog herr de T. avsked av oss med löfte att uppsöka oss följande dag. Vaktknekten stannade ensam kvar hos oss.

Jag höll Manon så tätt omsluten i mina armar, att vi icke upptogo mer än en plats i vagnen. Hon grät av glädje, och jag kände hennes tårar fukta mitt ansikte.

Men då vi skulle stiga ur, uppstod en ny träta med kusken, vars följder skulle bli ödesdigra. Jag ångrade, att jag lovat honom en louisdor, icke blott emedan det var en oskälig belöning utan även av en annan och mera tvingande orsak, nämligen min oförmåga att betala den.

Jag lät tillkalla Lescaut, som redan gått in. Han lämnade sitt rum och kom ned i porten. Jag anförtrodde honom viskande mitt bryderi. Som han var av ett häftigt lynne och ingalunda van att göra [ 128 ]några omständigheter med en hyrkusk, svarade han, att jag skämtade.

— En louisdor, utropade han. — Tjugu par spö skulle den drummeln ha!

Jag föreställde honom med låg röst, att han skulle slörta oss i fördärvet, men han ryckte till sig min käpp, tydligen i avsikt att bearbeta kusken därmed. Denne, som måhända en eller annan gång råkat i klorna på en livdrabant eller en musketör, tog i förskräckelsen till flykten med sin vagn, i det han skrek, att jag hade bedragit honom, men jag skulle minsann få höra av honom. Jag ropade förgäves efter honom att stanna. Hans flykt orsakade mig en häftig oro, ty jag betvivlade ej, att han skulle underrätta poliskommissarien.

— Ni gör mig olycklig, sade jag till Lescaut. — Vi skulle inte vara i säkerhet hos er, vi måste genast begiva oss härifrån.

Jag bjöd armen åt Manon, och vi lämnade hastigt den farliga gatan. Lescaut följde oss.

Det är underbart, hur Försynen vet att länka händelsernas kedja. Vi hade knappast vandrat i fem eller sex minuter, förrän en karl, vars anletsdrag jag icke kunde urskilja, igenkände Lescaut. Mannen hade utan tvivel efterspanat denne i närheten av hans bostad, i den onda avsikt, han nu verkställde.

— Där är Lescaut, sade han, i det han avfyrade ett pistolskott mot honom. I kväll får han supera hos änglarna.

[ 129 ]Därpå försvann han hastigt. Lescaut föll till marken, utan minsta livstecken. Jag tvingade Manon att fly, ty våra tjänster skulle ju vara gagnlösa för en död, och jag fruktade att bli överraskad och fasttagen av nattväktaren, som ej kunde dröja att uppenbara sig. Tillsammans med henne och fångknekten vek jag av in i första tvärgränd. Manon var så medtagen, att jag hade möda att hålla henne uppe.

Omsider varseblev jag en hyrvagn vid änden av gränden. Vi stego upp i den, men då kusken frågade, vart han skulle köra, visste jag icke, vad jag skulle svara. Jag hade ingen säker fristad, icke heller någon pålitlig vän, till vilken jag vågade taga min tillflykt. Därtill kom att jag var så gott som utan pengar, i min börs fanns icke stort mer än en halv pistol.

Förskräckelsen och tröttheten hade till den grad angripit Manon, att hon satt halvt vanmäktig vid min sida. Dessutom var min inbillning uppfylld av mordet på Lescaut, och jag kände mig ännu icke säker för nattväktaren. Vad var att göra?

Lyckligtvis påminde jag mig värdshuset i Chaillot, där jag hade tillbringat några dagar med Manon, då vi foro till denna by för att bosätta oss där. Jag hoppades icke blott att där befinna mig i säkerhet utan även att kunna vistas där någon tid utan att ansättas med krav på omedelbar betalning.

— Kör till Chaillot, sade jag till kusken.

[ 130 ]Denne vägrade emellertid att köra dit så sent för mindre än en pistol… ny orsak till bryderi. Till sist enade vi oss om sex francs, det var hela den summa, som återstod i min börs.

Jag försökte trösta Manon under vägen, men i själva verket hyste jag förtvivlan i min själ. Jag skulle ha givit mig döden om jag icke i min famn hållit den enda skatt, som band mig vid livet. Endast denna tanke gav mig styrka och mod.

— Jag har åtminstone henne, sade jag för mig själv, hon älskar mig, hon är min. Må Tiberge prata bäst han vill… detta är sannerligen ingen skenbild av lycka. Jag skulle kunna se hela universum förgås utan att fråga därefter. Och varför? Därför att jag inte har någon mera känsla över.

Detta var sant, men jag kände likväl, under det jag så ringa skattade denna världens goda, att jag skulle behövt äga åtminstone en liten del därav för att ännu mera oinskränkt kunna förakta allt det övriga. Kärleken är starkare än överflödet, starkare än skatter och rikedomar, men den har behov av sådant bistånd, och det finns väl knappast något mera tröstlöst för en känslig älskare än att av brist och nöd mot sin vilja se sig sjunka ned till en råhet, som likställer honom med de lägsta naturer.

Klockan var elva, då vi anlände till Chaillot. På värdshuset blevo vi mottagna som kända personer. Det väckte ingen överraskning, att Manon uppträdde i herrkläder, ty i Paris och dess omgivningar är man van att se kvinnor i alla slags skepnader. Jag [ 131 ]lät servera henne lika fint, som om jag befunnit mig i den bästa ekonomiska ställning. Hon visste icke, att jag befann mig i penningförlägenhet, och jag aktade mig väl för att låta henne veta det, ty jag hade föresatt mig att följande dag ensam återvända till Paris för att söka någon bot för denna ledsamma åkomma.

Vid bordet såg jag, att hon var blek och avtärd. Jag hade icke märkt det på spinnhuset, ty den cell, där jag träffat henne var ej vidare ljus. Jag frågade henne, om det kanske var en verkan av den förskräckelse hon utstått, då brodern nedsköts, men hon försäkrade, att hur gripen hon än blivit av denna olycka, härrörde hennes blekhet dock endast därav, att hon i tre månader varit skild från mig.

— Du älskar mig alltså mycket?

— Tusen gånger mer än jag kan säga.

— Och du skall aldrig mer övergiva mig?

— Nej, aldrig, svarade hon, och denna försäkran bekräftades med så många smekningar och eder, att det verkligen tycktes mig otroligt, att hon någonsin skulle kunna glömma dem.

Det har alltid varit min övertygelse, att hon var uppriktig, vilket skäl skulle hon väl haft att förställa sig så? Men hon var ännu mer flyktig, eller rättare, hon var icke längre någonting alls, och kände ej igen sig själv, så snart hon själv befann sig i armod och nöd, medan hon såg för sina ögon kvinnor, som levde i överflöd. Jag skulle snart erhålla ett sista bevis härpå, som övergick alla de föregående [ 132 ]och som orsakade den sällsammaste upplevelse, som någonsin en man av min börd och ställning fått pröva på.

Som jag väl kände detta hennes skaplynne, skyndade jag mig följande dag att begiva mig till Paris. Hennes brors död och nödvändigheten att skaffa kläder och linne åt såväl henne som mig utgjorde så giltiga anledningar alt jag icke behövde några svepskäl.

Då jag lämnade värdshuset, sade jag till Manon och värden, att jag ämnade taga en hyrvagn, men detta var naturligtvis tomt skryt. Nöden tvingade mig att gå till fots, och jag vandrade i rask takt ända till Cours-la-Reine, där jag ämnade göra halt. Jag var i behov av en stunds enslighet och ro för att rådgöra med mig själv och besluta, vad jag skulle taga mig till i Paris.

Jag satte mig ned i gräset och försjönk i ett hav av funderingar och betraktelser, vilka småningom sammanslöto sig kring tre huvudstycken. Jag behövde en ögonblicklig hjälp för att kunna möta en oändlig mängd ögonblickliga behov. Jag måste finna på någon utväg, som åtminstone kunde öppna utsikter för framtiden, och vad som icke var av mindre vikt, jag måste skaffa mig upplysningar och vidtaga åtgärder för Manons och min säkerhet.

Efter att ha uttömt mig i planer och beräkningar över dessa tre spörsmål, fann jag för gott att tills vidare skjuta de båda senare åsido. Vi voro icke [ 133 ]illa undangömda i Chaillot, och vad de framtida behoven beträffade, trodde jag, att det skulle bli tids nog att tänka på dem, sedan jag sörjt för de närvarande.

Det gällde således att för tillfället fylla min tomma börs. Herr de T. hade visserligen ädelmodigt erbjudit mig sin, men jag kände en stark motvilja för att själv påminna honom om detta. Vilken ömklighet att gå och blotta sin nöd för en främling och bedja honom att dela med sig av sina ägodelar! Endast en tarvlig själ kan vara i stånd till slikt, på grund av en lågsinthet, som hindrar honom att känna det nesliga däri, eller också en ödmjuk kristen, på grund av en storsinthet, som höjer honom över denna förnedring. Jag var varken en tarvlig människa eller en ödmjuk kristen, och jag skulle ha givit hälften av mitt blod för att slippa denna förödmjukelse.

— Tiberge, tänkte jag, den gode Tiberge, skall han väl vägra mig, vad han möjligen kan vara i tillfälle att giva mig? Nej, han kommer att bevekas av min nöd, men han förkrossar mig med sina moralpredikningar. Jag måste åhöra hans förebråelser, hans förmaningar, hans hotelser, han säljer sin hjälp så dyrt, att jag skulle giva ytterligare en del av mitt blod hellre än att utsätta mig för ett sådant uppträde, som blott efterlämnar oro och samvetsagg i min själ.

Nåväl, fortfor jag, jag måste således avstå från allt hopp, eftersom ingen annan utväg återstår mig, [ 134 ]och då jag hellre skulle offra hälften av mitt blod än välja någon av dessa båda. Ja, till och med allt mitt blod… hellre än att nedlåta sig till ett simpelt tiggeri! Men det är sant, här är det just fråga om mitt blod… det är fråga om Manons liv och uppehälle, det är fråga om hennes kärlek och trohet. Vad har jag som kan uppväga henne? Hittills har jag ingenting haft. Hon är för mig i stället för ära, rikedom och världslig framgång. Visst finns det mycket, som jag skulle giva mitt liv för att vinna eller undgå, men att skatta något högre än mitt liv är inte ett skäl för att skatta det lika högt som Manon.

Efter detta tankeslut dröjde jag icke längre att bestämma mig. Jag fortsatte min vandring, besluten att först gå till Tiberge och sedan till herr de T.

Då jag kom in i Paris, tog jag en hyrvagn, trots att jag ej hade pengar att betala den med, jag räknade på den hjälp jag stod i begrepp att begära. Jag åkte till Luxembourg, varifrån jäg skickade bud till Tiberge, att jag väntade honom. Han tillmötesgick min otålighet genom att utan dröjsmål infinna sig.

Utan minsta omsvep meddelade jag honom min ytterligt nödställda belägenhet. Han frågade, om de hundra pistoler, som jag givit honom tillbaka, skulle räcka, och utan ett ord till invändning gick han genast och hämtade dem åt mig med denna frimodiga uppsyn och detta nöje vid att giva, som endast kärleken och den sanna vänskapen kan visa.

[ 135 ]Ehuru jag icke hyst det minsta tvivel om att min begäran skulle villfaras, förundrade jag mig dock över att ha fått den uppfylld för så gott pris, det vill säga utan att han bannat mig för min obotfärdighet. Men jag bedrog mig, då jag trodde, att jag skulle gå alldeles fri från hans förebråelser, ty då han räknat upp pengarna och jag beredde mig att lämna honom, bad han mig att följa honom ett stycke i alléerna.

Jag hade icke yttrat ett ord om Manon, och han var okunnig om att hon befann sig i frihet. Hans moralpredikan rörde sig därför endast om min oförvägna rymning från Saint-Lazare och om hans farhågor att jag i stället för att tillgodogöra mig de lärdomar jag fått, skulle sjunka tillbaka i mina utsvävningar.

Han omtalade, att han dagen efter min flykt kommit på besök till Saint-Lazare, och då blivit ytterligt bestört, när han erfor, på vad sätt jag undkommit. Han hade därefter haft ett samtal med priorn, den gode fadern hade ännu icke hämtat sig från sin förskräckelse men hade likväl varit nog ädelmodig att för polismästaren dölja omständigheterna vid min flykt samt förhindrat att portvaktens död blev känd utanför klostret.

Jag hade således ingen orsak till oro från det hållet. Men om det återstod mig det minsta grand förnuft, förmanade han, så skulle jag draga nytta av den lyckliga vändning försynen gav åt mina angelägenheter. Jag borde börja med att skriva till [ 136 ]min far och försona mig med honom, och om jag för en gång ville lyda hans, Tiberges råd, så skulle jag lämna Paris och återvända till min familjs sköte.

Jag åhörde hans tal ända till dess slut. Det fanns däri åtskilligt tillfredsställande. Först och främst var jag högeligen förnöjd över att icke ha något att frukta från Saint-Lazare. Parisgatorna blevo åter ett fritt land för mig. Vidare lyckönskade jag mig till att Tiberge icke hade den minsta aning om Manons befrielse och återförening med mig. Jag märkte till och med, att han undvek att tala om henne, uppenbarligen i den tron att hon nu låg mig mindre om hjärtat, eftersom jag föreföll så obekymrad för hennes del.

Jag beslöt, att om icke återvända till min familj så åtminstone skriva till min far, såsom han tillrådde mig, och betyga denne, att jag var villig att återgå till mina plikter och ställa mig hans vilja till efterrättelse. Jag hoppades därigenom förmå honom att sända mig pengar i och för studier vid akademin, ty jag skulle näppeligen kunna övertyga honom, att jag var hågad att ånyo inträda i det andliga ståndet, och i grund och botten var jag ingalunda obenägen för det jag ämnade lova honom. Tvärtom skulle jag mycket gärna vilja ägna mig åt någon hedersam och förståndig sysselsättning, så framt denna plan lät förena sig med min kärlek. Jag räknade på att få leva tillsammans med min älskade och på samma gång sköta mina studier, detta kunde mycket väl förenas.

[ 137 ]Jag kände mig så belåten med denna plan, att jag lovade Tiberge att redan samma dag skriva till min far.

Sedan jag skilts från min vän gick jag också verkligen in på en skrivbyrå och skrev så innerligt och rörande, att jag vid genomläsningen av mitt brev smickrade mig med hoppet att vinna något av fadershjärtat.

Ehuru jag nu hade råd att kosta på mig en vagn, gjorde jag mig ett nöje av att vandra stolt till fots hela vägen till herr de T. Jag fann ett visst behag i att sålunda njuta min frihet, för vilken jag enligt Tiberges försäkringar icke längre hade något att frukta.

Emellertid föll det mig plötsligt in, att hans försäkringar endast gällde Saint-Lazare, och att jag därförutom hade spinnhushistorien på halsen, för att icke tala om mordet på Lescaut, i vilket jag var inblandad, åtminstone som ögonvittne.

Denna hågkomst väckte en så livlig förskräckelse hos mig, att jag smög mig in i närmaste portgång, varifrån jag lät tillkalla en täckvagn.

Därpå for jag direkt till herr de T., som jag narrade att skratta med min förskräckelse. Den tycktes mig själv löjlig, sedan han förklarat, att jag ingenting hade att frukta beträffande vare sig spinnhuset eller Lescaut.

Han berättade, att han i tanke att han kunde bli misstänkt för delaktighet i Manons bortförande, på morgonen hade gått till spinnhuset och begärt att få [ 138 ]träffa henne, i det han låtsades vara okunnig om det, som hänt. Men de voro så långt ifrån att anklaga vare sig honom eller mig, att de tvärtom skyndade att berätta tilldragelsen för honom såsom en märklig nyhet, och de förundrade sig över att en så vacker flicka som Manon kunnat taga sig till att rymma med en vaktknekt. Han hade nöjt sig med att helt lugnt svara, att detta ingalunda förvånade honom, eftersom man väl kan vara i stånd till vad som helst för friheten.

Han omtalade vidare, att han därifrån begivit sig till Lescauts bostad i förhoppning att finna mig där med min förtjusande älskarinna, men värden i huset, som var vagnmakare, hade försäkrat att han varken sett henne eller mig och tillagt, att detta inte var underligt, enär vi säkerligen hört att Lescaut blivit mördad. Varpå han icke hade vägrat att redogöra för vad han visste om orsaken till och omständigheterna vid detta mord.

Omkring två timmar förut hade en livdrabant, som var kamrat till Lescaut, kommit på besök till denne och föreslagit ett spelparti. Lescaut hade vunnit så raskt, att den andre på en timme blev länsad på hundra écuer, det vill säga alla pengar han ägde.

Den olycklige, som såg sig utblottad, hade då bett att få låna hälften av den summa, han förlorat, och till följd av någon oenighet, som härav uppstod, hade de råkat i ett särdeles häftigt gräl. Lescaut hade vägrat att gå ut och avgöra saken med värjan, [ 139 ]och den andre hade, då han gick, svurit att skjuta ned honom, vilket han redan samma kväll verkställt.

Herr de T. hade den godheten tillägga, att han varit mycket orolig för vår skull, och att han fortfarande erbjöd mig sina tjänster.

Jag omtalade utan tvekan, vart vi tagit vår tillflykt, och han bad mig tillåta att han for ditut och superade med oss.

Som jag icke hade mer att uträtta än att skaffa linne och kläder åt Manon, sade jag, att vi kunde begiva oss iväg genast, ifall han ville göra sig det omaket att stanna ett ögonblick med mig vid några bodar.

Jag vet inte, om han trodde, att jag framställde detta förslag i syfte att påkalla hans frikostighet, eller om det endast var ett ädelt hjärtas impuls, men han samtyckte till att gå genast och förde mig till de handelsmän, som voro hans egna leverantörer. Där förmådde han mig att välja ut åtskilliga tyger till mycket högre priser än jag ämnat, och då jag stod i begrepp att betala dem, förbjöd han handelsmännen bestämt att mottaga en enda sou av mig.

Denna artighet utövades på ett så älskvärt sätt, att jag ansåg mig kunna begagna mig därav utan blygsel.

Därpå styrde vi kosan till Chaillot, dit jag anlände mindre bekymrad än jag var, då jag begav mig därifrån.

― ― ―

[ 140 ]Enär chevalier des Grieux nu hållit på med sin berättelse i över en timmes tid, uppmanade jag honom att göra ett uppehåll och deltaga i vår supé.

Vår uppmärksamhet visade honom, att vi åhört honom med intresse. Han försäkrade oss emellertid, att fortsättningen av hans historia skulle bli ännu märkligare. Efter måltiden fortfor han i följande ordalag.