Manon Lescaut/Kapitel 16

SEXTONDE KAPITLET.

Manon satt och läste. Återigen fick jag orsak att förundra mig över denna sällsamma flickas karaktär. Långt ifrån att bli förskräckt eller visa sig förlägen vid min åsyn, ådagalade hon endast de svaga tecken till överraskning, som man icke kan undertrycka vid anblicken av en person, som man trodde vara långt borta.

— Ah, är det du, min älskling, utropade hon och omfamnade mig med sin vanliga ömhet. — Store Gud, vad du är vågsam! Vem kunde väl ha väntat dig här i dag?

Jag befriade mig ur hennes armar, och i stället för att besvara hennes smekningar avvärjde jag dem med förakt och tog ett par steg tillbaka från henne.

Denna rörelse bragte henne ur fattningen. Hon stod kvar i samma ställning och fäste blicken på mig, i det hon skiftade färg.

Jag var i själva verket så förtjust över att återse henne, att jag knappast hade styrka att banna henne. Likväl blödde mitt hjärta ännu av den grymma oförrätt hon tillfogat mig, jag återkallade den livligt i mitt minne för att uppegga min harm och sökte få mina ögon att lysa av en annan eld än kärlekens.

[ 174 ]Då jag en stund förblev tyst och hon märkte, hur upprörd jag var, såg jag henne darra, uppenbarligen av fruktan. Denna syn förmådde jag icke uthärda.

— Ack Manon, sade jag innerligt, trolösa och menediga Manon! Varmed skall jag begynna mina klagomål? Jag ser dig blek och skälvande, och jag är alltjämt så känslig för dina minsta lidanden, att jag fruktar att bedröva dig alltför mycket med mina förebråelser. Men Manon, det säger jag dig, mitt hjärta är genomborrat av sorgen över ditt förräderi. Sådana sår tillfogar man inte en älskare, om man ej har beslutit hans död. Detta är tredje gången, Manon, jag har noga räknat dem… det är inte möjligt att glömma sådant. Nu tillkommer det dig att i denna stund avgöra vilket parti du vill taga, ty mitt sargade hjärta kan inte ännu en gång uthärda en så grym behandling. Jag känner att det dukar under och är nära att brista av smärta. Jag förmår inte mer, tillade jag, i det jag segnade ned på en stol, jag har knappast ens styrka att tala och hålla mig upprätt.

Hon svarade icke ett ord, men då jag satte mig, sjönk hon ned på sina knän och stödde sitt huvud mot mina, i det hon dolde sitt ansikte med mina händer. Jag kände, att hon vätte dem med tårar. O gudar, vilka känslor genombävade icke mitt bröst!

— Ack, Manon, Manon, återtog jag med en suck, det är väl sent att skänka mig tårar, sedan du vållat [ 175 ]min död! Du låtsar en bedrövelse, som du inte kan känna. Det största av dina bekymmer är utan tvivel min närvaro, som alltid varit oläglig för dina nöjen. Öppna dina ögon och se vem jag är… man gjuter inte så ömma tårar för en olycklig, som man bedrager och hjärtlöst överger.

Hon kysste mina händer utan att byta om ställning.

— Flyktiga Manon, begynte jag åter, otacksamma och opålitliga flicka, var äro dina löften och dina eder? Du tusenfalt obeständiga och grymma käresta, var har du gjort av den kärlek, som du svor mig senast i dag? Rättvisa Himmel, kan en trolös kvinna så driva gäck med dig efter att så heligt ha åkallat dig som vittne? Är det då meneden, som blir belönad? Och förtvivlan, övergivenhet väntar troheten och beständigheten!

Dessa ord ledsagades av så bittra betraktelser, att jag ofrivilligt lät undslippa mig några tårar. Manon märkte det på förändringen i min stämma och bröt äntligen sin tystnad.

— Jag måtte väl vara brottslig, sade hon sorgmodigt, eftersom jag kunnat vålla dig så mycken smärta och sinnesrörelse, men må Försynen straffa mig, om jag trott mig vara det eller ens haft en tanke på att bli det.

Detta uttalande tycktes mig så blottat på förnuft och uppriktighet, att jag icke kunde återhålla ett utbrott av vrede.

[ 176 ]— Avskyvärda hyckleri, utbrast jag. — Jag ser tydligare än någonsin, att du är en skälm och en falsk varelse. Nu först känner jag din eländiga natur! Farväl, usla kvinna, fortfor jag och steg upp, hellre dör jag tusen gånger, än jag hädanefter har det ringaste att skaffa med dig. Må himlen straffa mig, om jag någonsin bevärdigar dig med så mycket som en blick! Stanna hos din nye älskare, älska honom, avsky mig, avsäg dig heder, känsla och sunt förnuft. Jag skrattar däråt, det är mig likgiltigt!

Hon blev så förskräckt över detta utbrott, att hon, alltjämt liggande på knä vid stolen, från vilken jag rest mig, darrande betraktade mig, utan att våga andas. Jag gick ytterligare några steg mot dörren med huvudet vänt mot henne och blicken fästad på henne. Men det hade krävts, att jag förlorat alla mänskliga känslor för att kunna förhärda mig mot sådana behag.

Jag var så långt ifrån att äga denna barbariska styrka, att jag, på en gång övergående till motsatt ytterlighet, återvände till henne eller rättare störtade emot henne utan besinning.

Jag tog henne i mina armar och överhöljde henne med ömma kyssar, jag bönföll om förlåtelse för min häftighet, jag tillstod, att jag var en grobian, som inte förtjänade att vara älskad av en sådan kvinna som hon.

Jag nödgade henne att sätta sig, och sedan jag i min tur lagt mig på knä, besvor jag henne att höra på mig.

[ 177 ]Allt vad en hängiven och passionerad älskare kan uttänka av ömt och vördnadsfullt inlade jag nu med få ord i mina urskuldanden. Jag bad henne av barmhärtighet säga att hon förlät mig.

Hon lät sina armar sjunka ned kring min hals och sade, att det tvärtom var hon, som hade behov av min förlåtelse och min godhet, så att hon kunde få gottgöra den bedrövelse, hon vållat mig. Hon tillade även, att hon begynte tro, att jag näppeligen skulle gilla det, som hon hade att säga till sitt rättfärdigande.

— Ah, avbröt jag genast. — Jag begär intet rättfärdigande av dig. Jag gillar allt, vad du gjort. Det tillkommer inte mig att kräva skäl för ditt handlingssätt. Jag är mer än nöjd, mer än lycklig, om min dyrkade Manon icke fråntager mig sitt hjärtas ömhet. Men, fortfor jag, i det jag erinrade mig min belägenhet, allsmäktiga Manon, du som efter ditt behag skapar mina fröjder och mina sorger, sedan jag nu tillfredsställt dig genom att ödmjuka mig och betyga min ånger, är det mig väl tillåtet att tala med dig om min bedrövelse och min smärta! Vill du låta mig veta, vad det skall bli av mig i dag, och om du utan återvändo beslutit utfärda min dödsdom genom att tillbringa natten med min rival?

Hon övervägde ett ögonblick sitt svar.

— Min chevalier, sade hon därpå, i det hon återtog sin lugna uppsyn, om du från början förklarat dig så tydligt, så hade du besparat dig mycken oro [ 178 ]och mig en plågsam scen. Eftersom din smärta inte härrör från något annat än din svartsjuka, så skulle jag ha botat den genom att erbjuda mig att oförtövat följa dig till världens ände. Men jag trodde, att det var brevet som jag skrev till dig under herr de G. M:s ögon, och flickan, vi skickade dig, som vållade dig en sådan smärta. Jag trodde, att du måhända kunnat anse mitt brev som ett gäckeri och den där flickan, om du föreställde dig att hon sökt upp dig på min anmodan, som ett tecken till att jag avsade mig dig för att fästa mig vid G. M. Den tanken gjorde mig mycket förvirrad, ty hur oskyldig jag än var, insåg jag dock, att skenet var emot mig. Emellertid önskar jag, att du skall vara min domare, sedan jag framställt saken sådan den verkligen förhåller sig.

Hon omtalade nu allt, som hänt henne, sedan hon sammanträffat med G. M. i det hus, där vi nu befunno oss.

Han hade verkligen mottagit henne som den förnämsta prinsessa. Han hade visat henne alla rummen, vilka voro inredda med beundransvärd smak och ordning. Han hade räknat upp tiotusen livres åt henne i hennes kabinett och därtill lagt några smycken, varibland det halsband och de armband av pärlor, som hon redan en gång förut fått av hans far.

Därifrån hade han ledsagat henne upp i en salong, som hon ännu icke sett, och där hade anrättningarna till en präktig aftonmåltid stått uppdukade. [ 179 ]Han hade låtit betjäna henne av de nya tjänare, som han anställt för hennes räkning, och befallt dem att hädanefter betrakta henne som sin härskarinna. Slutligen hade han visat henne täckvagnen, hästarna och alla sina övriga gåvor, varefter han föreslagit ett spelparti under väntan på supén.

— Jag måste bekänna, fortfor hon, att jag blev fängslad av detta lysande överdåd. Jag besinnade, att det skulle vara synd att kasta bort så många förmåner och nöja oss med de tiotusen och smyckena, att detta var ett välstånd, som kunde anstå dig och mig och att vi skulle kunna leva angenämt på G. M:s bekostnad.

I stället för att föreslå honom ett teaterbesök, tog jag mig till att utforska hans tänkesätt om dig för att utröna, hur pass lätt vi kunde träffas, om min plan bleve verkställd. Jag fann honom mycket medgörlig. Han frågade, vad jag tänkte om dig och om jag icke kände någon saknad efter dig, och jag svarade, att du var så älskvärd, och att du alltid uppfört dig så hederligt mot mig, att jag icke gärna kunde avsky dig.

Han medgav, att du inte saknade förtjänster, och han hade verkligen känt sig böjd för att söka din vänskap. Han ville veta, hur jag trodde, att du skulle upptaga min bortovaro, synnerligast då du finge reda på, att jag befann mig i hans händer.

Härpå svarade jag, att vår kärlek redan var av så gammalt datum, att den väl hunnit svalna något och [ 180 ]att du för övrigt icke var i särdeles goda omständigheter och törhända ej skulle betrakta förlusten av mig som någon stor olycka, eftersom den befriade dig från en tyngande börda. Jag tillade, att som jag var övertygad om att du skulle taga saken lugnt, hade jag icke dragit mig för att säga dig, att jag ville fara till Paris i några ärenden, du hade samtyckt härtill och följt med själv, men icke visat dig särdeles orolig, då jag lämnade dig.

— Om jag kunde tro, sade han då, att chevaliern vore hågad att leva i sämja med mig, så skulle jag vara den förste att erbjuda honom mina tjänster och visa mig förekommande.

Jag försäkrade, att jag, med min kännedom om din karaktär, ingalunda betvivlade, att du skulle hederligt gengälda en sådan vänlighet, i synnerhet, tillade jag, om han kunde hjälpa upp dina affärer, som varit mycket dåliga, alltsedan du brutit med din familj.

Han avbröt mig med bedyranden, att han skulle göra dig alla tjänster, han förmådde, och till och med, om du ville inlåta dig i en ny kärleksförbindelse, skaffa dig en vacker älskarinna, som han hade övergivit för att binda sig vid mig.

Jag uttryckte mitt bifall till hans idé för att så mycket säkrare förebygga hans misstankar, och alltmera säker på framgången av min plan, längtade jag blott efter medel att underrätta dig därom, så att du ej måtte bli orolig, då jag uteblev från vårt överenskomna sammanträffande. Fördenskull före[ 181 ]slog jag honom att sända dig den där nya älskarinnan redan i afton för att få ett tillfälle att skriva till dig. Jag var tvungen att tillgripa denna fint, emedan jag icke kunde hoppas, att han skulle lämna mig fri ett enda ögonblick.

Han skrattade åt mitt förslag. Icke desto mindre kallade han in sin betjänt, och sedan han frågat denne, om han genast kunde finna rätt på hans förra älskarinna, skickade han ut honom för att söka efter henne.

Han föreställde sig att det var till Chaillot hon måste begiva sig för att träffa dig, men jag meddelade honom, att jag vid avskedet lovat möta dig på teatern, men i händelse jag bleve hindrad, skulle du invänta mig i en vagn vid slutet av Saint-Andrégatan. Följaktligen vore det bättre att sända din nya käresta dit, om inte för annat så för att du skulle slippa sitta och vänta hela natten.

Jag sade honom vidare, att det skulle vara lämpligt att med några rader i en biljett upplysa dig om detta utbyte, som du eljest skulle ha svårt att förstå. Han samtyckte därtill, men jag var tvungen att skriva i hans närvaro och måste därför uttrycka mig i förbehållsamma ordalag.

— Se där, tillade Manon, hur det gick till. Jag döljer ingenting för dig, vare sig av mitt beteende eller av mina syften. Den unga flickan anlände. Jag fann henne vacker, och som jag inte betvivlade, att min frånvaro skulle förorsaka dig ledsnad ön[ 182 ]skade jag verkligen uppriktigt, att hon skulle kunna förströ dig för stunden, ty den trohet jag begär av dig är hjärtats. Jag skulle ha varit mycket glad över att kunna skicka Marcel till dig, men jag kunde inte få något tillfälle att meddela honom det, som jag ville låta dig veta.

Hon avslutade omsider sin berättelse med att omtala det bryderi, vari G. M. försatts genom herr de T:s biljett.

Han tvekade, om han skulle gå ifrån mig, och försäkrade att han ej skulle dröja länge borta. Det är därför jag är orolig över att se dig här och blev överraskad vid din ankomst.

Jag åhörde detta tal med stort tålamod. Jag fann däri för visso åtskilligt grymt och kränkande, ty hennes avsikt att vara mig otrogen var så tydlig, att hon icke ens brydde sig om att beslöja den. Hon kunde ju icke gärna tänka sig, att G. M. skulle låta henne tillbringa natten som en vestal. Det var således med honom hon ämnade tillbringa den. Vilken bekännelse för en älskare!

Likväl betänkte jag, att jag delvis var medskyldig i hennes fel, därigenom att jag först underrättat henne om G. M:s känslor för henne samt genom min eftergivenhet att blint ansluta mig till hennes oförvägna äventyrsplan. Dessutom blev jag till följd av min naturliga fallenhet rörd av det okonstlade i hennes berättelse och av det vänliga och öppenhjärtiga sätt, varpå hon omtalade till och med de omständigheter, som stötte mig mest.

[ 183 ]— Hon syndar utan ondska, sade jag för mig själv. — Hon är lättsinnig och obetänksam, men rättsinnig och uppriktig.

Därtill kom, att kärleken ensam var tillräcklig för att tillsluta mina ögon för alla hennes fel. Jag var alltför tillfredsställd av hoppet att redan i kväll röva bort henne från min rival. Icke desto mindre sade jag:

— Och natten? Med vem ämnar du tillbringa den?

Denna fråga, som jag framställde i sorgmodig ton, förbryllade henne. Hon svarade endast med avbrutna »om» och »men».

Jag ömkade mig över hennes förvirring, och för att göra slut på detta samtal förklarade jag rättframt, att jag väntade, att hon skulle följa mig med detsamma.

— Det vill jag gärna, svarade hon, men du samtycker således inte till min plan?

— Ah, är det inte nog, att jag nöjt mig med allt, vad du hittills gjort?

— Vad? Ska vi då inte ens taga med oss de tiotusen? Han har givit mig dem… de äro mina.

Jag rådde henne att låta alltsammans vara och endast tänka på att komma fort iväg, ty ehuru jag knappast uppehållit mig en halvtimme hos henne, befarade jag G. M:s snara återkomst. Hon var emellertid så enträgen för att vinna mitt samtycke till att icke gå därifrån med tomma händer, att jag [ 184 ]fann för gott att giva efter i något, sedan jag utverkat så mycket av henne.

Under det vi beredde oss att gå, hörde jag det klappa på porten åt gatan. Jag drog icke i tvivelsmål, att det nu var G. M. som kom, och upprörd vid tanken därpå, sade jag till Manon, att han vore dödens, om han visade sig.

Jag hade i själva verket icke hämtat mig tillräckligt från mitt ursinne för att kunna behärska mig vid hans åsyn.

Marcel gjorde slut på mitt kval genom att lämna en biljett, som han vid porten mottagit för min räkning. Den var från herr de T.

Han skrev, att han, då G. M. gått för att i sin bostad hämta pengar åt honom, begagnade sig av dennes frånvaro för att meddela mig en mycket nöjsam idé. Han tyckte nämligen, att jag icke kunde på ett angenämare vis hämnas på min rival än genom att äta upp hans supé och denna natt intaga den bädd, han ämnat dela med min älskarinna. Detta syntes honom lätt nog att verkställa, om jag blott kunde försäkra mig om tre eller fyra handfasta karlar till att taga fast G. M. på gatan och vakta honom till morgonen. Vad honom själv beträffade, lovade han att uppehålla G. M. åtminstone en timme till genom förevändningar, som han hade i beredskap till hans återkomst.

Jag visade biljetten för Manon och lät henne veta, vilken fint jag begagnat mig av för att ostört kunna [ 185 ]träffa henne. Såväl mitt påhitt som herr de T:s föreföll henne beundransvärt.

Vi skrattade däråt i god ro en stund, men när jag började tala om det senare som ett lustigt skämt, överraskade hon mig med att på fullt allvar föreslå mig det såsom en idé, vilken tilltalade henne särdeles.

Förgäves frågade jag, var hon ville att jag i en hast skulle finna några karlar, som kunde taga fast G. M. och bevaka honom. Hon svarade, att vi åtminstone borde försöka, eftersom herr de T. tillförsäkrade oss ytterligare en timme, och som svar på mina andra invändningar förklarade hon, att jag spelade tyrann och icke alls frågade efter hennes önskningar. Hon kunde icke tänka sig något roligare upptåg än detta.

— Du superar med hans kuvert, framhöll hon, du ligger mellan hans lakan, och tidigt i morgon bittida bortför du hans älskarinna och hans pengar. På så sätt utkräver du en riktig hämnd på både far och son.