Manon Lescaut/Kapitel 22

TJUGUANDRA KAPITLET.

Vi odlade omsorgsfullt vårt vänskapliga förhållande till guvernören. Han hade den godheten att några veckor efter vår ankomst tilldela mig en liten befattning, som av en händelse blev ledig i fästningen. Ehuru den icke var vidare framstående, mottog jag den som en Försynens nådiga skickelse. Den satte mig i stånd att leva utan att ligga någon till last.

Jag skaffade en kammartjänare åt mig och en tjänstflicka åt Manon. Våra små inkomster räckte till, ty jag var sparsam i mina vanor och Manon var det icke mindre.

Vi försummade aldrig något tillfälle att göra oss nyttiga för våra grannar och visa dem väntjänster, när vi så kunde. Detta tjänstvilliga sinnelag i förening med vårt vänliga sätt förvärvade oss hela kolonins förtroende och tillgivenhet. Vi vunno inom kort så högt anseende, att vi gällde för de förnämsta i staden näst efter guvernören.

Det skuldlösa i våra sysselsättningar och den oavbrutna ro vari vi levde återuppväckte småningom våra religiösa föreställningar. Manon hade aldrig varit gudlös, och jag för min del hörde icke till dessa förhärdade libertiner, som skryta med att foga ogudaktighet och hädelse till sitt sedefördärv. Kär[ 236 ]leken och ungdomen hade givit upphov till alla våra förvillelser. Erfarenheten begynte ersätta oss ålderns mognad, den utövade på oss samma verkan som åren på andra.

Våra samtal, som alltid voro allvarsamma, ingåvo oss alltmera böjelse för en ärbar kärlek. Jag var den förste, som föreslog en sådan förändring. Jag kände Manons hjärtelag. Hon var rättfram och okonstlad i alla sina känslor, en egenskap som alltid utgör god jordmån för dygden. Jag lät henne förstå, att det fattades en sak i vår lycka.

— Och det är, sade jag, att få denna lycka stadfäst av himlen. Vi äro båda två utrustade med alltför upphöjd själ och alltför ädelt hjärta för att frivilligt leva i pliktförsummelse. Låt vara att vi levde så i Frankrike, där det var oss lika omöjligt att uppgiva vår kärlek som att tillfredsställa den på lagligt sätt, men här i Amerika, där vi endast bero av oss själva, där vi inte behöva böja oss för rangens och konvenansens enväldiga bud, där man till och med tror oss vara äkta makar, vad hindrar oss väl från att verkligen bli det och adla vår kärlek genom de eder, som religionen helgar? För min del erbjuder jag dig ju ingenting nytt, då jag erbjuder dig mitt hjärta och min hand, men jag är redo att förnya denna gåva vid foten av ett altare.

Jag tyckte mig se, att detta tal uppfyllde henne med glädje.

— Du må tro, svarade hon, att jag otaliga gånger tänkt på detsamma, sedan vi kommo till Amerika. [ 237 ]Men fruktan att misshaga dig har förmått mig att hålla denna önskan dold i mitt hjärta. Jag är inte nog oförsynt att eftersträva rangen av din maka.

— Ack, Manon, återtog jag, du skulle snart vara en konungs gemål, om himlen låtit mig födas med en krona. Låtom oss inte tveka längre. Vi ha inga hinder att befara. Redan i dag vill jag tala med guvernören om saken och bekänna, att vi i detta avseende fört honom bakom ljuset. Låt oss överlämna åt vanliga flyktiga älskande att sky äktenskapets oupplösliga bojor. De skulle inte sky dem, om de liksom vi vore säkra på att alltid fjättras av kärlekens.

Jag lämnade Manon i ett övermått av glädje över detta beslut.

Jag är övertygad om att det icke finnes någon hederlig människa i världen, som ej skulle gilla mina avsikter under dessa omständigheter, då jag ej kunde avstå från min kärlek och ej hade rättighet att nedtysta mina samvetsförebråelser. Men kan det väl finnas någon, som anklagar mig för obefogad jämmer, om jag kvider över Försynens hårdhet att omintetgöra en plan, som jag uttänkt endast för att tillfredsställa densamma? Ack, vad säger jag… omintetgöra den? Nej, den vart straffad som ett brott! Försynen hade tålmodigt haft fördrag med mig, så länge jag vandrade på förvillelsens väg, och dess hårdaste prövningar sparades till dess jag börjat återgå till dygden. Jag är rädd, att mina krafter [ 238 ]skola svika mig vid berättelsen om den olyckligaste av alla mina hemsökelser.

Jag begav mig enligt vår överenskommelse till guvernören för att anhålla om hans samtycke till vår vigsel. Jag skulle noga aktat mig för att tala vare sig med honom eller med någon annan därom, ifall jag kunnat antaga, att hans huskaplan, som då var stadens enda präst, skulle göra mig denna tjänst utan hans inblandning, men då jag icke vågade hoppas, att denne ville förbinda sig till tystnad, hade jag beslutit att gå öppet till väga.

Guvernören hade en nevö, vid namn Synnelet, som han höll mycket kär. Denne var en hederlig karl, men eldfängd och häftig. Han var ogift. Manons skönhet hade gjort intryck på honom redan första dagen, och de otaliga gånger han haft tillfälle att se henne under nio eller tio månader hade så upptänt hans lidelse, att han i hemlighet trånade bort för hennes skull. Då han emellertid, i likhet med farbrodern och hela staden, trodde att vi voro ordentligt gifta, hade han så fullständigt gjort sig till herre Över sin böjelse, att man ej kunde märka någonting, och till och med flera gånger visat sig tjänstvillig mot mig.

Jag träffade honom hos onkeln, då jag kom till fortet. Jag hade ingen orsak att hemlighålla min avsikt, varför jag utan tvekan framförde mitt ärende i hans närvaro.

Guvernören åhörde mig med sin vanliga välvilja. Jag berättade honom en del av min historia, till vil[ 239 ]ken han med nöje lyssnade, och då jag bad honom bevista den förestående ceremonien, åtog han sig ädelmodigt att helt och hållet bekosta bröllopet. Jag återvände hem, förnöjd och glad till sinnes.

En timme därefter inträdde huskaplanen till mig. Jag antog, att han kom för att giva mig några föreskrifter rörande vigseln, men efter en kylig hälsning förklarade han i korthet, att guvernören förbjöd all tanke därpå och att han hade andra avsikter med Manon.

— Andra avsikter med Manon, utbrast Jag, gripen av en dödlig ångest. — Vilka avsikter då, herr pastor?

Han svarade, att jag torde veta, att guvernören var härskare på platsen, och att han hade rättighet att förfoga över Manon, som blivit skickad från Frankrike till kolonin. Han hade förut ej velat begagna denna rättighet, emedan han trott henne vara gift, men då han av min egen mun erfarit, att hon icke var det, fann han för gott att giva henne åt herr Synnelet, som förälskat sig i henne.

Min hetsighet löpte iväg med min klokhet. Jag tillsade i uppbragt ton kaplanen att genast lämna mitt hus och svor på att guvernören, Synnelet och hela staden tillsammans inte skulle våga lägga hand på min maka eller min älskarinna, vilket de nu behagade kalla henne.

Jag meddelade genast Manon, det oroväckande budskap jag fått. Vi förmodade, att Synnelet hade påverkat sin onkel efter min bortgång och att detta [ 240 ]härrörde från ett anslag, som han länge haft i sinnet. Våra motståndare voro starkare än vi. Här i Nya Orléans befunno vi oss som mitt i havet, det vill säga skilda från den övriga världen genom omätliga avstånd. Vart skulle vi fly i ett okänt land, öde eller bebott endast av rovdjur och av vildar, lika blodtörstiga som de?

Jag var aktad i staden, men jag hyste ej förhoppning om att kunna uppvigla befolkningen tillräckligt för min sak för att vinna ett bistånd, som kunde avvärja den hotande faran. Därtill hade behövts pengar, och jag var fattig. Dessutom var ju framgången av ett folkupplopp oviss, och om lyckan sveke oss, så skulle vi vara hjälplöst förlorade.

Alla dessa tankar välvde jag i min hjärna. Jag meddelade Manon somliga av dem, jag gav form åt nya utan att lyssna till hennes svar, jag valde en utväg och förkastade den därpå för att välja en annan. Jag talade för mig själv, jag svarade högt på mina tankar… kort sagt, jag befann mig i ett tillstånd av obeskrivlig upphetsning.

Manon betraktade mig oavlåtligt. Av min sinnesrörelse slöt hon sig till farans vidd, och bävande för min skull mera än för sin egen, vågade den ömhjärtade flickan ej ens öppna sin mun för att giva uttryck åt sin oro.

Efter ändlösa funderingar stannade jag slutligen vid beslutet att uppsöka guvernören och försöka beveka honom med hedersgrunder och med en påminnelse om min vördnad och den tillgivenhet, han [ 241 ]visat mig. Manon ville kvarhålla mig. Med tårar i ögonen sade hon:

— Du går till ditt fördärv, de komma att döda dig. Jag får aldrig återse dig… jag vill dö före dig.

Jag hade mycken möda att övertyga henne om, hur nödvändigt det var, att jag gick och att hon stannade hemma. Jag lovade henne, att hon skulle få återse mig om en liten stund… Hon anade lika litet som jag, att det var över henne själv som all himlens vrede och vår fiendes raseri skulle uttömma sig.

Jag begav mig således iväg till fortet, där jag träffade guvernören tillsammans med kaplanen. I min iver att beveka honom förödmjukade jag mig med underdånighetsbetygelser, som skulle kommit mig att dö av blygsel, om de varit förestavade av någon annan orsak. Jag ansatte honom med alla de skäl, vilka måste göra intryck på varje hjärta, som icke tillhör en grym och blodtörstig tiger.

På all min vädjan hade den barbaren endast två svar, som han flera gånger upprepade: Manon stod under hans kommando. Han hade givit nevön sitt ord.

Jag hade föresatt mig att behärska mig till det yttersta, jag nöjde mig därför med att säga, att jag trodde honom vara alltför vänligt sinnad mot mig för att vilja min död, vilken jag hellre skulle underkasta mig än förlusten av min käresta.

Då jag gick därifrån, var jag blott alltför säker på, att jag ingenting hade att hoppas av denne egensinnige gubbe, som var i stånd att störta sig i fördö[ 242 ]melsen tusen gånger om för sin nevös skull. Icke desto mindre vidhöll jag min avsikt att i det längsta bibehålla ett sken av hovsamhet, ehuru med det fasta beslutet, att om man drev mig till det yttersta, bereda Amerika ett av de blodigaste och förskräckligaste skådespel, som kärleken någonsin frambesvurit.

Jag vandrade hemåt, ruvande över dylika planer, då ödet, som ville påskynda mitt fördärv, förde Synnelet i min väg. Han läste i mina ögon något av mina tankar. Jag har redan sagt, att han var en man av heder. Han kom emot mig och sade:

— Söker ni inte mig? Jag vet, att mina avsikter förtörna er, och jag har förutsett att jag blir nödsakad att slåss med er. Låt oss se, vem som har lyckan med sig.

Jag svarade, att han hade rätt, och att intet annat än min död kunde göra slut på vår misshällighet.

Vi drogo oss ett hundratal steg utanför staden. Våra värjor korsade varandra, jag sårade och avväpnade honom nästan på en gång. Han var så förbittrad över sin otur, att han vägrade att bedja mig om sitt liv och avsäga sig Manon. Jag hade törhända rättighet att frånhända honom bådadera med en enda stöt, men ädelt blod förnekar sig aldrig. Jag kastade till honom hans värja och sade:

— Börja på nytt, men kom ihåg att det är utan kvarter!

Han angrep mig nu med obeskrivligt raseri. Jag måste bekänna, att jag icke var särdeles skicklig i [ 243 ]fäktning, ty jag hade endast haft tre månaders övning i Paris… men kärleken förde min värja.

Synnelet lyckades genomstinga min arm, men i detsamma tilldelade jag honom en så kraftig stöt, att han föll livlös till mina fötter.

I trots av den tillfredsställelse, som segern skänker efter en strid på liv och död, började jag genast tänka på följderna av denna tilldragelse.

Jag kunde icke hoppas på vare sig benådning eller uppskov i straffet. Med min kännedom om guvernörens djupa tillgivenhet för sin nevö var jag övertygad om att min död icke skulle töva en timme efter det hans blivit känd. Hur överhängande denna fara än var, utgjorde den dock ej den största orsaken till min oro. Manon, tanken på Manons fara och utsikten att förlora henne upprörde mig till den grad, alt min syn förmörkades och jag ej längre kunde se, var jag befann mig. Jag avundades Synnelets öde… en hastig död tycktes mig vara det enda botemedlet mot mina kval. Emellertid var det just denna tanke, som återkallade mig till besinning och satte mig i stånd att fatta ett beslut.

— Vad? Jag vill dö för att bli befriad från mina lidanden, utropade jag. — Finns det då några kval, som förskräcka mig mer än förlusten av den jag älskar? Ack nej, jag vill uthärda allt ända till de grymmaste ytterligheter för att bistå min älskade och dröja med att dö, tills det visat sig, att jag utstått dem förgäves!

[ 244 ]Jag återtog vägen till staden. Jag inträdde i min bostad, där jag fann Manon halvdöd av skrämsel och oro. Min hemkomst gav henne nytt mod.

Jag kunde icke undanhålla henne den förfärliga händelse, som inträffat. Hon sjönk avsvimmad i mina armar, då jag omtalade Synnelets död och min blessyr. Mina bemödanden att återväcka henne till medvetande upptogo mer än en kvarts timme, innan de kröntes med framgång. Jag var själv halvdöd, och jag såg icke den minsta ljusning i vår belägenhet.

— Manon, vad skall vi taga oss till, sade jag, sedan hon hämtat sig något. — Ack, vad skall vi göra? Det är nödvändigt, att jag ger mig av härifrån. Vill du stanna kvar här i staden? Ja, stanna här, du kan ännu bli lycklig… men jag… går att fjärran från dig söka döden bland vildar eller under rovdjurens klor.

Hon reste sig, trots sin svaghet, och fattade min hand för att ledsaga mig till dörren.

— Låt oss fly tillsammans, sade hon, och inte förlora ett ögonblick. Synnelets lik kan ha blivit funnet av en slump, och då kan det bli för sent för oss att komma undan.

— Men, käraste Manon, svarade jag alldeles utom mig, vart kunna vi väl fly? Ser du någon utväg? Är det inte klokare att du försöker leva här utan mig, och att jag frivilligt överlämnar mig åt guvernören?

Detta förslag ökade blott hennes iver att fly, och jag var tvungen att följa henne. Jag hade ännu till[ 245 ]räcklig sinnesnärvaro att medtaga litet sprit, som jag hade i min kammare, samt så mycket matförråd, som fick rum i mina fickor.

Vi sade till våra tjänare, vilka uppehöllo sig i den angränsande kammaren, att vi gingo ut på vår sedvanliga kvällspromenad, och därpå avlägsnade vi oss ur staden fortare än Manons svaghet kunde tyckts medgiva.

Ehuru jag icke kommit ifrån min tveksamhet beträffande målet för vår flykt, klängde jag mig fast vid tvenne förhoppningar, varförutan jag skulle ha föredragit döden framför ovissheten om vad som kunde vederfaras Manon.

Jag hade förvärvat tillräcklig kännedom om landet under de tio månader jag vistats i Amerika för att ha en viss föreställning om, hur vildarna skulle tämjas. Man kunde giva sig i deras händer utan att gå en säker död till mötes. Jag hade till och med vid de olika tillfällen jag haft att iakttaga dem uppfångat några ord av deras språk och några av deras sedvänjor.

Förutom denna förtvivlade tillflykt hade jag en annan hos engelsmännen, vilka i likhet med oss anlagt nybyggen i denna del av Nya världen. Men jag fruktade för det långa avståndet. Innan vi anlände till deras kolonier, måste vi färdas över ödsliga landsträckor av flera dagsresors längd samt över några berg, så höga och så branta, att vägen föreföll svår nog även för de kraftigaste och mest härdade män. Jag överlämnade mig likväl åt hoppet, att vi [ 246 ]skulle kunna använda båda dessa resurser, vildarna till att hjälpa oss fram och engelsmännen till att upptaga oss i deras koloni.

Vi vandrade så länge Manons mod förmådde hålla henne uppe, det vill säga omkring två lieues, ty den oförlikneliga flickan vägrade ståndaktigt att rasta innan dess. Överväldigad av trötthet, tillstod hon slutligen, att hon ej förmådde gå längre.

Natten var redan inne. Vi slogo oss ned mitt på en vidsträckt slätt, varest vi ej kunde finna ett enda träd till tak över huvudet. Hennes första omsorg var alt ömsa förband på mitt sår, som hon själv vårdat före vår avfärd.

Jag sökte förgäves motsätta mig hennes ömma omsorger, hon skulle blivit förtvivlad, om jag vägrat henne tillfredsställelsen att veta mig vara vid gott befinnande och utom fara, innan hon tänkte på att vila sig. Jag fogade mig därför en stund efter hennes önskan och mottog under tystnad hennes omsorger.

Men sedan hon fullbordat dessa, med vilken iver grep jag mig icke an i min tur! Jag tog av mig nästan alla mina kläder för att breda ut dem under henne och därigenom göra hennes läger mindre hårt. Mot sin vilja måste hon finna sig i att se mig göra allt vad jag kunde uttänka för att lindra hennes obekvämligheter.

Jag värmde hennes händer med glödande kyssar och heta suckar. Jag tillbringade hela natten vakande vid hennes sida och bedjande till himlen att [ 247 ]giva henne en ljuv och fridfull sömn. O Gud, vad mina böner voro varma och innerliga! Och vilket obevekligt domslut förmådde dig att icke lyssna till dem?

Ni måste tillgiva mig, om jag i korthet avslutar en berättelse, som dödar mig! Jag berättar om en olycka utan like, hela mitt liv är invigt åt dess begråtande. Men ehuru jag oavlåtligt bär den i mitt minne, tycks min själ rygga tillbaka av skräck för var gång jag söker beskriva den.

Vi hade tillbringat en del av natten i ro, jag trodde min älskade vara insomnad och vågade knappt andas av fruktan att störa hennes sömn.

I daggryningen märkte jag, då jag vidrörde hennes händer, att dessa voro kalla och skälvande. Jag lade dem då intill mitt bröst för att värma dem. Hon kände denna åtbörd, och i det hon gjorde en ansträngning för att fatta mina händer, sade hon med matt stämma, att hon trodde sin sista stund vara kommen.

Jag tog till en början detta yttrande för olyckans vanliga språk och besvarade det blott med kärlekens ömma tröstegrunder. Men hennes flämtande suckar, hennes tystnad vid mina frågor, den krampaktiga tryckningen av hennes händer, som alltjämt omslöto mina, lät mig slutligen förstå, att slutet på hennes lidande nalkades.

Begär icke, att jag skall beskriva mina känslor, ej heller att jag skall återgiva hennes sista ord. Jag förlorade henne. Jag mottog hennes kärleksbetygel[ 248 ]ser i själva den stund, då hon uppgav andan… det är allt, vad jag har styrka att meddela er om denna olyckliga och beklagansvärda tilldragelse.

Min själ följde icke efter hennes. Försynen ansåg mig tydligen icke tillräckligt hårt straffad, den har velat, att jag alltsedan dess skulle framsläpa en eländig och försmäktande tillvaro. Jag avsäger mig frivilligt att någonsin föra ett lyckligt liv.

I mer än tjugufyra timmar låg jag kvar med munnen tryckt mot Manons ansikte och händer. Det var min avsikt att dö sålunda, men vid andra dygnets början betänkte jag, att hennes kropp efter min död skulle utsättas för att bli föda åt vilda djur. Jag beslöt därför att begrava henne och sedan avbida döden på hennes grav.

Jag var redan till följd av den utmattning, som svälten och sorgen vållat, så nära mitt slut, att det kostade mig oerhörda ansträngningar att hålla mig upprätt. Jag vart nödsakad att taga min tillflykt till den sprit, jag medfört, den återgav mig så mycket krafter, som krävdes för den sorgliga förrättning, jag stod i begrepp att utföra. Det beredde mig ingen svårighet att gräva på den plats, där jag befann mig, ty marken bestod av lös sand.

Jag bröt itu min värja för att begagna den som spade, men jag hjälpte mig bättre med blotta händerna än med den. Sålunda uppkastade jag en rymlig grav och nedsänkte däri mitt hjärtas avgud, sedan jag omsorgsfullt insvept henne i mina kläder för att skydda henne från beröring med sanden.

[ 249 ]Men dessförinnan underlät jag icke att otaliga gånger omfamna henne med hela min kärleks glöd. Jag satte mig ännu en gång vid hennes sida och betraktade henne länge, jag kunde icke förmå mig att tillsluta hennes grav. Då mina krafter omsider började uttömmas och jag fruktade, att de helt och hållet skulle svika mig, innan jag fullbordat mitt värv, gömde jag för alltid i jordens sköte det fullkomligaste och mest älskliga den någonsin burit.

Därefter lade jag mig på graven med ansiktet mot sanden, slöt mina ögon i avsikt att aldrig mer öppna dem, åkallade himlens bistånd och avbidade otåligt döden.

Det skall helt säkert förefalla er otroligt, att under hela denna sorgesamma förrättning ej en enda tår trängde ur mina ögon, ej en enda suck ur mitt bröst. Mitt förvirrade och utmattade tillstånd samt min bestämda föresats att dö hade hejdat alla utgjutelser av förtvivlan och smärta. Jag behövde ej ligga länge på marken i denna ställning, förrän jag förlorade den lilla återstod av medvetande och förnimmelse, som jag hade kvar.

― ― ―

Efter allt, vad ni nu hört, är avslutningen på min berättelse av så ringa betydelse, att den knappast förtjänar ert godhetsfulla besvär att lyssna därtill.

När Synnelet burits hem och hans sår blivit omsorgsfullt undersökta och omskötta, befanns det icke blott att han ej var död utan att han icke ens er[ 250 ]hållit någon farlig blessyr. Han meddelade sin onkel, vad som förefallit mellan oss, och hans storsinthet drev honom att även omtala mitt ädelmodiga beteende under vår tvekamp.

Man skickade bud efter mig, och min frånvaro, tillika med Manons, väckte misstanken att vi tagit till flykten. Det var då för sent att efterspana mig, men de två följande dagarna användes till mitt förföljande.

Slutligen fann man mig utan livstecken på Manons grav, och de som upptäckte mig i denna belägenhet, nästan naken och blödande ur mitt sår, togo för givet, att jag blivit plundrad och mördad. De buro mig in till staden. Rörelsen vid min förflyttning väckte mig till sans. Då jag öppnade ögonen och började klaga över att ännu befinna mig i livet, förstodo de, att jag ännu var mottaglig för hjälp och vård, och sådan gav man mig också med blott alltför gott resultat.

Jag undslapp icke att bli inspärrad i fängsligt förvar. Enär Manon var fullständigt försvunnen, blev jag anklagad för att ha dödat henne i ett utbrott av raseri och svartsjuka. Jag berättade då uppriktigt, vad som tilldragit sig. I trots av den smärta denna berättelse tillfogade Synnelet, var han nog ädelmodig att anhålla om min benådning, vilken han också lyckades utverka.

Jag var så utmattad, att man måste förflytta mig från fängelset till min säng, där jag fjättrades i tre månader av en svår sjukdom.

[ 251 ]Mitt hat till livet avtog ingalunda, jag åkallade oupphörligt döden och envisades länge att avvisa alla läkemedel. Men Försynen hade för avsikt att, sedan den nu så hårt straffat mig, göra mina olyckor fruktbärande för mig. Den upplyste mig med sitt himmelska ljus, vilket förde mig till tankar, som anstodo min börd och min uppfostran.

Sedan lugnet i någon mån återställts i min själ, lät mitt kroppsliga tillfrisknande icke vänta på sig. Jag följde helt och hållet hederns maningar och fortfor att sköta min lilla befattning under väntan på fartygen från Frankrike, vilka en gång om året besökte denna del av Amerika. Jag var besluten att återvända till mitt fosterland för att där genom ett ordentligt och sedesamt leverne gottgöra mina förvillelser. Synnelet hade dragit försorg om att min älskade Manons jordiska kvarlevor förflyttades till en hedersam plats.

Omkring sex veckor efter mitt tillfrisknande varseblev jag en dag, då jag ensam promenerade på stranden, ett ankommande skepp, som av handelsärenden fördes till Nya Orléans. Jag iakttog förstrött passagerarnas landstigning. Därvid greps jag plötsligt av den största överraskning, då jag igenkände Tiberge bland dem, som ställde sina steg till staden. Den trofaste vännen igenkände mig på långt håll, trots de förändringar sorgens härjningar åstadkommit i mitt ansikte.

Han meddelade mig, att det enda skälet till hans resa hade varit hans önskan att få träffa mig och [ 252 ]söka förmå mig att återvända till Frankrike. Då han erhållit det brev, som jag tillskrivit honom i Havre, hade han personligen begivit sig dit för att giva mig den hjälp, jag begärt. När han fick höra, att jag redan rest, hade han blivit djupt bedrövad och skulle på ögonblicket ha givit sig iväg efter mig, om det blott hade funnits något fartyg segelfärdigt.

I flera månader hade han sökt ett sådant i olika hamnar, och då han slutligen i Saint-Malo träffade på ett skepp, som stod i begrepp att avgå till Martinique, hade han gått ombord på detta i förhoppning att därifrån lätt nog få någon lägenhet till Nya Orléans.

Fartyget hade emellertid under vägen fallit i händerna på spanska sjörövare och bortförts till en av deras öar, men han hade undkommit genom list och efter åtskilliga irrfärder omsider kommit ombord på det nu anlända lilla fartyget, som lyckligt och väl fört honom till mig.

Jag kunde icke visa för mycken tacksamhet mot en så uppoffrande och trofast vän. Jag förde honom till min bostad och bad honom att fritt förfoga över allt, vad jag ägde. Jag berättade allt vad som tilldragit sig efter min avresa från Frankrike, och för att bereda honom en glädje, som han icke väntade sig, lät jag honom förstå, att de frön till dygd, som han tillförene utsått i min själ, började alstra frukter, varmed han skulle bli belåten. Han försäkrade då, att en så ljuvlig förvissning gottgjorde honom för alla resans vedermödor.

[ 253 ]Vi tillbragte två månader tillsammans i Nya Orléans, varefter vi omsider gingo till sjöss, och för fjorton dagar sedan landstego vi i Havre-de-Grâce.

Vid ankomsten dit skrev, jag till min familj. Av min äldre brors svar erfor jag den sorgliga underrättelsen om min fars frånfälle, till vilket jag med alltför stora skäl fruktar, att mina förvillelser bidragit.

Som vinden var gynnsam, inskeppade jag mig utan dröjsmål till Calais för att begiva mig till en släkting, en adelsman, som bor några mil utanför denna stad och hos vilken min bror avbidar min ankomst, enligt vad han skrivit i sitt brev.