Matlagning och läckerheter (Eskimålif)
| ← Vinterhus, tält, kvinnobåt och resor |
|
Karakter och sociala förhållanden → |
SJÄTTE KAPITLET.
Ett drag hos grönländarnes dagliga lif, som för oss förefaller ganska märkvärdigt, är att de ej ha några bestämda måltider; de äta vanligen, så snart de bli hungriga, om det nämligen finns tillräckligt med mat. Som redan är omtaladt, gå sälfångarne ofta hela dagen utan mat. De ha en märkvärdig förmåga att svälta, men kunna sedan till gengäld förtära förvånande kvantiteter af kött, späck, fisk o. d. på en gång.
Deras kokkonst är enkel och lätt att lära.
Kött och fisk ätes dels i rått eller fruset tillstånd, dels kokt, dels torkadt, och dels låter man köttet undergå ett slags förruttnelse eller gäsning; det kallas då mikiak och ätes utan vidare tillredning. En sådan rätt, som skattas mycket högt, är ruttna sälhufvud.
Späcket af säl och hval ätes helst rått. Alla kräsmagade kulturmänniskor rysa naturligtvis vid tanken på att äta rått späck, men jag kan försäkra dem, att det, särskildt i alldeles friskt tillstånd, är mycket godt; det har en sötaktig, om än något fadd smak, som påminner om grädde, och det finns alls ingen så kallad transmak; denna infinner sig först när späcket blir kokt eller stekt eller också när det härsknar. Det finns visserligen ännu människor, som tro, att eskimåerna bruka dricka smält tran, ehuru redan Hans Egede har påvisat detta misstag. Att de icke alltid rata det, då tillfälle erbjudes, hade jag dock ofta tillfälle att öfvertyga mig om i Godthaab, i det jag regelmässigt såg vår gamla piga Rosine ta sig en klunk eller två ur vår lampa, när hon putsade den om morgonen och som vanligt hällde väl mycket i oljehuset — det tycktes icke bekomma henne illa.
De sylta för öfrigt stjälkarna af kvanna (Angelika) i tran, och det tillgår enligt Saabyes beskrifning på följande egendomliga sätt: »En kvinna tuggar späck, sprutar ut det och fortfar, tills de enligt hennes tanke ha fått nog. Nu ligga dessa stjälkar så insyltade någon tid, tagas därpå upp och förtäras som dessert med mycken aptit.»
Af grönsaksföda begagnade grönländarne redan ursprungligen flera sorter; förutom kvanna kan nämnas lejontand, syra, kråkbär, blåbär samt åtskilliga tångarter. En af deras största delikatesser är emellertid innehållet af renmagen. Om en grönländare fäller en ren och endast kan frakta litet däraf med sig, tror jag, att han först och främst tar magen och möjligen skinnet, och det sista en grönländsk dam ber sin älskare om, då han drar på renjakt, är att komma ihåg henne med maginnehållet. Att detta står så högt i pris är väl därför, att de behöfva vegetabilisk föda, och det är ju till och med en mycket utsökt vara, som den läckergommen renen just har samlat ihop af de finaste skott af mossa och gräs och som därpå i magen har blifvit tillredt som ett slags stufning genom att bli halfsmält och tillsatt med en något skarp och kryddad sås af magsaften. Många rynka nog på näsan åt denna rätt, men det borde de icke göra; jag har med förlof smakat på den och icke funnit den oätlig, om den än var mycket sur, något lik gammal mjölk, som stått i källaren från våren öfver sommaren. Skall det vara särskildt fint, tillsättes den med späckbitar och kråkbär.
En annan rätt, som säkert också skall stöta många européer, är ripinälfvor. Här hålla de sig emellertid icke bara till magen, utan tarmarna med allt deras innehåll sörpla de också i sig i en handvändning. Resten af ripan sälja de till handelsmannen för 5 à 8 öre. Detta är orsaken, hvarför man aldrig i Grönland ser ripor med inälfvorna i, utan att man själf skjuter dem.
Då vi en gång voro på en jakttur inne i Ameralikfjorden och hade grönländaren Joel med oss, tog han sig en dag för att rycka inälfvorna ur alla våra ripor, men som det var åtskilligt öfver hundra, kunde icke allt förtäras på stället, och resten samlades därför i en stor säck. Dennas kostliga innehåll, som väl förvandlades till soppa, innan han kom hem, ämnade han dock dela med sin älskliga Ane Cornelia. Jag hoppas det varder mig förlåtet, att jag ej kan upplysa om, huru denna rätt smakar; det var den enda grönländska rätt jag icke kom att försöka.
Af andra läckerheter kan jag nämna huden (matak) af de olika hvalarterna, särskildt af hvitfisk och tumlare, hvilken anses för höjdpunkten af njutning. Huden flås af med det närmast under den liggande lagret af späck och ätes utan vidare ceremoni rå, som den är. Jag måste ge eskimåen mitt fullaste erkännande för upptäckten af denna rätt; jag kan försäkra läsaren, att nu, då jag skrifver därom, vattnas det om mina få kvarlämnade tänder vid blotta tanken på matak med denna obeskrifligt fina smak af nötkärna blandad med ostron — ah! Också har den det företrädet framför de senare, att skinnet är segt som sulläder att tugga, så att njutningen kan förlängas i det otroliga. Till och med danskarne i Grönland äro starkt hemfallna åt njutningen af denna sällsynta rätt, när den kan anskaffas; likväl koka de den vanligen, hvarvid den blir geléaktig och lätt att tugga; nötkärnorna och ostronen försvinna spårlöst, och det hela blir som »ett slag vid örat».
En fin rätt, som dock icke går upp mot matak, är rått heljeflunderskinn; det har emellertid samma fördel, att det på grund af sin seghet är så drygt. Jag kan tryggt rekommendera det som mycket delikat, isynnerhet är det godt om vintern.
Rått sälskinn äter grönländaren också gärna tillsammans med späcket. Det smakade mycket antagligt; men jag kunde icke försona mig med håren och tillät mig därför att spotta ut dem igen efter att ha gjort flera fåfänga försök att svälja dem.
De äta kött af säl, hval, ren, fågel, hare, björn, ja till och med hund och räf. Det enda de, så vidt jag vet, i allmänhet försmå är korp; då denne till en del hämtar sin näring på afskrädeshögarna, anses den liksom de plantor, som växa där, för oren.
Kött, som icke är fett, bry grönländarne sig ej vidare om, därför föredraga de t. ex. sjöfåglar framför ripor. Det hände en gång vid en af kolonierna i Sydgrönland, att en präst, som nyss var kommen till landet, höll gästabud för några af sina sockenbarn, och frun trakterade med det bästa hon visste, nämligen stekta ripor. Grönländarne åto dock ej mycket, fastän frun nödgade dem ifrigt. Hon frågade då, om de icke tyckte om ripor. Jo, svarade de, de åto dem nog — när det var hungersnöd. — —
Hvad jag redan har berättat, skall säkert vara tillräckligt att öfvertyga läsaren om, att eskimåerna ingalunda äro så förnöjsamma i matväg, som man i allmänhet antar. Under hungersnöd kunna de dock äta litet af hvarje, så skall det t. ex., enligt hvad Dalager berättar, kunna hända, att de »hacka sina tältskinn i stycken och koka soppa på dem», och det är heller icke sällan man hör talas om den och den, som kokat soppa på sina byxor.
Matens servering skiljer sig också från det europeiska modet. Bord finns icke i det grönländska huset; matfatet sättes därför midt på golfvet, och människorna sitta på britsarna rundt omkring och ta för sig med de gafflar Vår herre gaf dem vid födelsen. Att sätta fatet på en kista eller dylikt faller dem sällan in, det tycks nästan, som om det vore ett behof för dem att böja sig. Ett exempel härpå är en historia om en ung dansk fru, som nyss hade kommit till Grönland och som hade fått några grönländskor i huset till att tvätta åt sig. Då hon kom ut i brygghuset, såg hon dem stå böjda öfver tvättbaljan, som stod på golfvet, och då hon fann detta vara en obekväm ställning, gaf hon dem några pallar till att sätta baljan på. En stund därefter kom hon åter in till dem, men blef nu icke litet förvånad öfver att finna dem stående uppe på pallarna och tvättande nere i baljan, som fortfarande stod på samma ställe. — Se non è vero è ben trovato!
Af de många varor vi ha påfört dem äro de kristna grönländarne framför allt begifna på kaffe, och njutningen däraf har blifvit nästan en last på västkusten. De koka det starkt och dricka ogärna mindre än två stora spilkummar för gången; det är heller ingenting som hindrar, att de kunna dricka kaffe 4 à 5 gånger om dagen, det smakar så godt, och så kommer man i så godt humör af det. Dess skadliga inflytande ha de dock mycket väl reda på, och därför få unga män endast föga eller intet däraf, för att de skola bli goda sälfångare; en yrsel, som äldre fångare ofta lida af och som gör dem ostadiga i kajaken, påstå de nämligen skall till en del bero på kaffet. Denna erfarenhet stämmer märkvärdigt väl med nyare fysiologiska försök, som ha påvisat, att dettas farligaste gifter, kafeinet m. m., just angripa de delar af nervsystemet, hvaraf jämvikten är beroende.
Näst kaffe äro de förtjusta i tobak och bröd. Tobaken rökes och tuggas mest på västkusten; att snusa är däremot ostgrönländarnes svaghet samt kvinnornas på västkusten, och man kan ofta bli obehagligt öfverraskad af den upptäckten, att en ung, tilltalande skönhet tar sig en försvarlig pris, så att både öfverläpp och näsborrar fyllas med detta ämne. De rifva själfva på flata stenar sitt snus af torr rulltobak, som skäres smått och torkas öfver lampan; för att göra den drygare brukas stundom att blanda den med krossad sten; större eller mindre horn användas att förvara den i. På ostkusten spelar snuset formligen en roll äfven vid vissa ceremonier. Eskimåen har intet ord för god dag eller välkommen, men i stället räcker man den gärna sedde främlingen sitt snushorn till begagnande, och denne svarar härpå genom att i stället räcka fram sitt. När man skiljes, upprepas samma ceremoni.
Sin tuggtobak tillreda västgrönländarne på ett för oss något öfverraskande sätt. Höga, danska porslinspipor halfstoppas med röktobak, som därefter genomblötes, i det vatten hälles öfver, och så fylles pipan helt och hållet med torr tobak; därpå rökes den, tills elden når vätan och släckes. Askan slås då ur, hvarpå så mycket olja som möjligt skrapas samman från oljehus, piprör, de gamla skofvorna i piphufvudet o. s. v. och slås sedan öfver de redan på grund af rökningen väl insåsade resterna i bottnen af piphufvudet, och dessa äro därmed färdiga till att tuggas. Denna starka konfekt sättes särskildt värde på som reskost i kajaken.
Att sälja bränvin till grönländarne har regeringen lyckligtvis förbjudit. Européerna i landet ha däremot rättighet att få sig bränvin förskrifvet hemifrån och ha lof att traktera grönländarne därmed. Det är isynnerhet vanligt, att de få det, när de äro besättning på européernas båtar under resor om sommaren samt efter hvarje handel de ha afslutat med dem. Vidare är det så visligt inrättadt, att kifakerna eller de, som äro anstälda i den danska handelns tjänst, få sin sup hvarje morgon, medan sälfångarne, som skulle vara duktigare och stå öfver kifakerna, ej kunna få något annat än genom att bli européernas tjänare eller också genom att sälja något till dem.
De äro nu passioneradt förtjusta i bränvin, så väl män som kvinnor, icke för att det smakar godt, anförtrodde de mig ofta, utan därför att det var så härligt att vara full, och fulla voro de också hvarje gång tillfälle yppade sig; men det var ju lyckligtvis icke så ofta. Att målet för denna njutning verkligen var ruset synes också framgå däraf, att kifakerna icke satte synnerligt värde på morgonsupen, emedan den icke var nog till att bli full af. Därför hände det, att flera kommo öfverens om att spara ihop sina supar, så att en af dem drack för alla de andra en morgon, och följande morgon kom en annans tur. Därigenom kunde de med bestämda mellantider skaffa sig ett ordentligt rus. Då höga vederbörande kommo under fund därmed, måste emellertid detta tilltag upphöra.
I motsats till hvad förhållandet väl allmänt lär vara här hemma, tyckte de grönländska fruarna vanligen, att deras män voro så trefliga, då de voro fulla, och de hade hjärtans roligt vid åsynen af dem. Sanningsenligt måste jag dock upplysa, att de, så väl herrar som damer där uppe, föreföllo mig med få undantag vara betydligt mindre frånstötande och naturligtvis betydligt fredligare i detta backantiska tillstånd än man i allmänhet är här hemma under liknande förhållanden.
Vid européernas ankomst till landet förstodo de infödda icke synnerligt bränvinets verkan. Då julen närmade sig, kommo de alltså och frågade Niels Egede om, när hans folk skulle bli »galna»; de trodde nämligen, att »galenskapen» berodde på högtiden, och den hade för dessa blifvit ett märke, hvarefter almanackan beräknades. Sedan fingo de veta, att den härledde sig från denna vätska, som de därför kallade silaerúnartok, d. ä. det, hvaraf man mister sitt förstånd; men nu kalla de den allmännare snapsemik.