Vinterhus, tält, kvinnobåt och resor (Eskimålif)

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Till hafs i kajak
Eskimålif
av Fridtjof Nansen, illustrerad av Otto Sinding
Översättare: Ernst Lundquist

Vinterhus, tält, kvinnobåt och resor
Matlagning och läckerheter  →


[ 59 ]

FEMTE KAPITLET.


Vinterhus, tält, kvinnobåt och resor.

Om vintern bo eskimåerna i hus byggda af sten och torf. Dessa sticka endast halfannan à två meter upp öfver jordytan, och golfvet ligger vanligen något under denna. Taket är platt, litet hvälfdt. Utifrån ser ofta det hela ut som en oansenlig jordhög.

Det är bara ett rum i dessa hus, och i det bo vanligen flera familjer tillsammans, män och kvinnor, unga och gamla. Det är så lågt i taket, att en någorlunda lång karl kan ha svårt för att stå rak. Rummet har liksom huset utvändigt en aflång, fyrkantig form. Längs hela den ena långväggen går hufvudbritsen, som är omkring 6 fot djup och hvarpå husets folk sofver, det vill säga de gifta samt de fullväxta ogifta döttrarna och de unga gossarne och flickorna. Här ligga de i rad, sida vid sida, med benen mot bakväggen och hufvudena fram mot golfvet.

Hans Egede Saabye säger i sin nämnda dagbok, att de skola ha sin äktenskapliga säng under britsen. Jag upptäckte intet, som tydde på, att detta nu kan vara fallet någonstädes i Godthaabs distrikt.

De ogifta männen ligga vanligen på de mindre britsarna under fönstren, som äro på den motsatta [ 60 ]långväggen och hvaraf det finns ett eller i större hus två, ja, till och med tre. I fönstren användes förr tarmskinn o. d., men nu begagnas på västkusten mest glas. På sidoväggarna — kortväggarna — af rummet är det i allmänhet också britsar; på dessa och på fönsterbritsarna sofva vanligen främmande.

När det bor flera familjer i samma hus, hvilket är det vanliga, är hufvudbritsen afdelad i bås, en för hvarje familj, genom trästöttor, stående på framsidan af den och gående till taket, och genom små skiljeväggar mellan dessa stöttor och bakväggen. Det är alldeles otroligt, huru litet rum de kunna nöja sig med. Som exempel kan jag nämna ett hus, som kapten Holm beskrifver från ostkusten, som var omkr. 27 fot långt och 14+12 fot bredt och hvari det bodde 8 familjer, inalles 38 människor. I ett bås på britsen, som var 4 fot bredt, bodde en man med två hustrur och sju barn. Det blir icke mycket plats på hvar.

Till att ligga på begagnas sälskinn och renskinn; detta användes förr i tiden också till att breda öfver sig; det bör ihågkommas, att man låg alldeles naken, undantagandes den förut omtalade hemdräkten. Nu för tiden begagnar man på västkusten mest fjäderdynor till att breda öfver sig.

Invändigt voro husets väggar förr i tiden alltid beklädda med skinn. Golfvet var bara jord, delvis belagd med stenhällar. Nu för tiden, då mycket europeisk lyx är införd, har man på västkusten också börjat beslå väggarna med bräder samt lägga trägolf, vidare har man på sina ställen infört den lyxen att skura detta, till och med flera gånger om året.

In till huset kommer man genom den långa och trånga gången, som delvis är gräfd nere i jorden och likaledes är byggd af sten och torf. Från jordytan [ 61 ]utanför stiger man genom ett hål ner i den; den är i allmänhet så trång och låg, att man måste krypa på huk genom den, och är man stor, kan man ha ganska svårt för att komma fram. Jag hörde i Sardlok talas om en affärsman N. N. från Godthaab, som visst var tämligen tjock och därför blef fastsittande på en svår punkt i gången till Terkels hus. Han låg där, stretade och vrålade, men kunde icke komma in och ännu mindre ut. Det slutade med, att han måste få fyra småpojkar till att hjälpa sig, två kommo och sköto på bakifrån i den köttfullaste delen af kroppen, som skulle ha varit mycket omfångsrik, och två andra kommo ut från huset och drogo framifrån i armarna. De arbetade och trälade i sitt anletes svett, men karlen satt fast som en blåntott i en bösspipa, och man umgicks nog redan med tanken att rifva ner husgången för att skaffa genomgång, då han ändtligen slapp igenom. Så vidt jag erinrar mig, måste fönstret tagas sönder, för att han skulle kunna skaffas ut den vägen.

Från gången kommer man upp i huset genom en liten fyrkantig öppning, som vanligen är på främre långväggen och som stänges genom en lucka eller dörr.

Afsikten med denna husgång är att hindra, att kall luft kommer in eller att den varma, lätta luften går ut. Det är också orsaken till att den ligger lägre än huset, hvarigenom dessutom litet ventilation åstadkommes, i det nämligen den tunga, förskämda luften till en del kan sjunka ner i den och dunsta ut.

I grönländska hus efter den gamla formen finns ingen eldstad, huset både uppvärmes och upplyses af tranlampor, som brinna hela dygnet om. Att de också brinna om natten, är icke endast för värmens skull, utan också emedan eskimåerna äro i hög grad vidskepliga och mörkrädda och icke utan i yttersta nödfall sofva i mörker. [ 62 ]När nöd råder på ett ställe, så nämnes det som ett bevis på, hur svårt det måste vara, att tänk! de arma människorna måste sofva utan att ha lamporna tända om natten.

Lamporna äro stora, flata och öppna skålar af täljsten, de ha en halfrund form och längs den raka sidan ligger veken, som utgöres af torr mossa eller numera också af tyg. Dessa lampor stå på en träfot uppe på ett litet bord eller förhöjning på britsens framsida. Af dessa lampbord finns det vanligen ett för hvarje familj. Är det nu flera familjer i ett hus, blir det många lampor, då det minst brinner en för hvar och en af dem, men vanligen flera.

Öfver dessa kokades också förr i tiden maten i täljstensgryta, som hängde ner från taket. Matlagningen försiggick följaktligen liksom alla andra förrättningar inne i det gemensamma rummet.

Sådana äro förhållandena fortfarande på ostkusten. På västkusten har den moderna civilisationen medfört förändringar så till vida, att maten nu gärna kokas ute på särskilda eldstäder med murad härd, som äro byggda som ett sidoutsprång af husgången. Till bränsle på dessa begagnas torf eller »måstufvor», hvilket är ett mycket fint namn för gammal torkad måsspillning. I stället för täljstensgrytor ha nu också kommit järngrytor, som köpas från kolonibutiken.

Många västgrönländare ha dessutom blifvit till den grad raffinerade, att de från butiken också ha köpt kaminer, hvarmed de således uppvärma huset i stället för med tranlamporna. Till bränsle användes det samma, som nämdes här ofvan. Samtidigt bränna de dock fortfarande de oundvikliga tranlamporna, om icke för annat, så för upplysningens skull.

Förr i tiden voro husen oftast stora och det bodde [ 63 ]många familjer i hvart och ett. Därigenom åstadkoms besparing af bränsle, och invånarne hade det varmt och godt, förutom att gemensamhetssystemet i det hela medförde många fördelar. Européernas inflytande på denna punkt har varit ofördelaktigt i det de ha uppmanat till splittring af familjerna i skilda mindre hus, ja, det har rent af varit utsatt premie för husbygge, det skulle vara så präktigt, att hvarje familj hade sitt för sig; men därigenom blefvo husen sämre och kallare, där behöfdes mera till uppvärmning och belysning, som icke alltid kunde skaffas, och hela det gamla fördelaktiga systemet kom i olag.

Om vintern, då allt är stelfruset, kunna dessa hus vara ganska bra, men om sommaren, då väggarna rinna och taket läcker och ibland faller in af sig själf, bli de mindre sunda och behagliga vistelseställen. Så snart våren kom med april månad, flyttade grönländarne därför alltid i äldre tider ut ur sina hus och refvo ofta själfva af taket på dem, för att de skulle bli väl luftade och renspolade af regnet till hösten - ett ganska bekvämt sätt att skura.

Hela sommaren och ett godt stycke fram på hösten till i september eller oktober bodde nu grönländarne i tält, och hvarje familj hade vanligen sitt eget. Detta tält har en egendomlig halfrund form med ingångsdörren på den höga, raka sidan. Invändigt är det inrättadt mycket likt ett hus, med britsen löpande längs den lutande bakre väggen, som är midtför dörröppningen, hvarför där hänger ett förhänge af halft genomskinligt tarmskinn. Tältets väggar bestå af ett yttre lager afhåradt, vattentätt skinn, vanligen gammalt skinn, som är taget från båtarna, och ett inre lager ren- eller sälskinn med håret vändt inåt. I dessa tält, som för öfrigt äro ganska varma, hålla de sig nakna liksom i sina hus.

[ 64 ]Oskiljaktlig från sommartältlifvet är kvinnobåten. Denna, som är 30 à 40 fot lång, ha européerna kallat så, emedan den till skilnad från kajaken ros af kvinnor.

Den är en helt och hållet öppen båt, gjord af en stomme af trä och utvändigt öfverdragen med sälskinn; den är jämförelsevis mycket smal och är platt i botten. Den är lättrodd, men är på grund af sin form en obekväm och dålig hafsbåt, hvarför grönländarne, så snart det kommer blåst, lägga i land med den. Den har vanligen ett litet segel till att sätta upp med en liten mast i fören af båten och som kan begagnas när det är gynnsam vind; men att sådana båtar icke ägna sig för segling, kan man lätt förstå. Segling är i det hela taget något, som eskimåen icke förstår sig på och icke är synnerligen förtjust i.

I dessa båtar rymmes all familjens jordiska egendom med tält, husgeråd, hundar, barn, kvinnor o. s. v. De kunna ros af inemot ett halft dussin rodderskor och kunna, när de äro så många, skjuta god fart. De styras vanligen af husfadern, medan familjens öfriga män följa i sina kajaker.

I sina kvinnobåtar flyttade grönländarne omkring från den ena fångstplatsen till den andra hela sommaren, och en eller flera månader drogo de, där det fanns ren, in i fjordarna på renjakt och lefde då i härlighet och glädje.

Ofta företogo de på den tiden långa resor upp och ner längs västkusten, liksom de ännu i denna dag göra på ostkusten. För att ge en föreställning om, hvilken utsträckning dessa resor kunna ha, må nämnas, att på ostkusten resa familjer från Angmagsaliktrakten, 65+12° n. br., den långa sträckan ner till handelsplatserna väster om Cap Farewell och tillbaka igen, och detta är en sträcka på 110 mil. De färdas icke gärna hastigt; som exempel kan [ plansch ]

Eskimålif, sid 87.jpg

På fiskplatsen.

[ blank ] [ 65 ]nämnas, att den ena af de två kvinnobåtar, som vi mötte på ostkusten vid Cap Bille år 1888 och som var på resa söderut, hann först två år därefter, 1890, fram till Pamiadluk, väster om Cap Farewell, och detta är endast en sträcka på 40 mil, som jag antar att vi skulle ha tillryggalagt på en vecka eller två med våra båtar. Men så snart eskimåerna komma till ett ställe, där det är mycket säl, lägga de i land, slå läger, idka fångst och lefva högt. Närmar sig hösten eller vintern, välja de sig en bra plats och bygga sig ett vinterhus för att åter fortsätta sin resa till våren eller sommaren, när isen ånyo tillåter dem att draga vidare. Den omtalade kvinnobåten hade på detta sätt tillbragt tre år på resan från sitt hem vid Umivik och skulle väl behöfva en icke mycket kortare tid för att komma tillbaka. Den andra kvinnobåten, som gick söderut från Cap Bille, kom så långt som till Nanusek, där den öfvervintrade; men så dog familjefadern, och de vände om och grepo sig an med den långa hemresan, alltså så till vida med oförrättadt ärende som att de icke besökte handelsplatsen, som var deras mål och som icke låg mer än 15 mil borta.

Resorna längs västkusten försiggingo naturligtvis mycket lättare och hastigare, då drifisen där ej kom hindrande i vägen.

Genom detta kringflackande undgingo de att bli för mycket afsöndrade på de särskilda boningsplatserna, de sammanträffade och idkade umgänge med andra människor, och där var hela sommaren igenom lif och samfärdsel, som de på många sätt hade fördel af; sinnena upplifvades, intresset för fångsten sporrades, och fångstskickligheten utvecklades på olika sätt, förutom att det täta ombytet af fångstplats gaf betydligt större tillgång på vildt.

Detta sommarlif i det jämförelsevis snygga, luftiga tältet är, förutom att vara ytterst angenämt, också, som [ 66 ]man lätt kan förstå, betydligt sundare än vistelsen i de kvafva, stinkande jordhyddorna. Intet under därför, att grönländarnes fagraste drömmar om lycka voro förknippade med kvinnobåten och tältet.

Tyvärr äro vi européer här åter orsak till en sorglig förändring. Den fromme Hans Egede klagade visserligen bittert öfver, huru svårt det var att få grönländarne till att afstå från sitt ständiga kringflackande och till att slå sig ner och bygga och bo på samma ställe, så att han i lugn och ro kunde predika kristendom för dem; ja, han föreslog till och med, att man med tukt och myndighet skulle tillhålla dem att föra ett mera stadigt lefnadssätt. Men hade denne fromme man, som endast tänkte på Guds rikes nödtorft, lefvat nu, skulle han så till vida kunnat vara lycklig; vår tids kristna grönländare resa snart icke mera. Under den stora utarmning, som vi nu ha bragt öfver dem, blir det för hvarje dag färre och färre fångare, som se sig i stånd till att skaffa tillräckligt skinn till kvinnobåtar och tält, och bägge delarna äro ju nödvändiga för att flytta. I stället bli de nu mer och mer nödgade att tillbringa hela året i de trånga, instängda vinterhusen, där hälsan lider och där det naturligtvis är en ypperlig jordmån för bakterier och alla slags smittosamma sjukdomar, förutom att sälfångarne icke kunna byta om fångstplats, utan måste hålla till på samma ställen år ut och år in. Härigenom minskas naturligtvis bytet i hög grad, kosten blir följaktligen sämre, och af de oumbärliga sälskinnen blir det färre och färre. Har hela det grönländska samhället väl kommit ner på denna nivå, detta fastboende tillstånd, som väl för Egede framstod som idealet, då har det i sanning svårt för att lyfta sig igen, och det står knappast mer att rädda. Men nedgången i den riktningen är de sista åren rent af oroande.