Midlothians hjärta/Kapitel 37
| ← Trettiosjätte kapitlet |
|
Trettioåttonde kapitlet → |
TRETTIOSJUNDE KAPITLET.
Så snart jag kan den vreda kungen blidka,
skall jag er talan föra.
Shakespeare.
Stillatigande ledsagade hertigen av Argyle Jeanie till den lila gångporten, varigenom de insläppts i Richmonds park, som så länge var drottning Carolinas käraste vistelseort. Den öppnades även nu av samme till hälften osynlige portvaktare, och de befunno sig utom det kungliga området. Ännu hade ej ett enda ord växlats dem emellan. Hertigen ville sannolikt lämna sin lantliga skyddsling, vars sinnen voro bländade och dövade av samtalet med den höga damen, tid att åter sansa sig, och Jeanie Deans var alltför uppskakad av vad hon hört, sett och anat, för att hon skulle kunnat göra några frågor.
De funno hertigens vagn på samma ställe, där de lämnat den, och så fort de återtagit sina platser, bar det skyndsamt av på återvägen till staden.
— Jag tror, Jeanie, sade hertigen, brytande tystnaden, att du har alla skäl att lyckönska dig över ditt samtal med hennes majestät.
— Och den damen var således drottningen själv? sade Jeanie. Jag anade det, då jag såg, att ers nåd inte satte på hatten. — Och likväl kunde jag ej tro det, ej ens då jag hörde henne själv säga det.
— Jo, det var verkligen drottning Carolina, svarade hertigen, men är du inte nyfiken att se, vad som finns i den lilla väskan?
— Tror ni benådningen ligger däri, mylord? sade Jeanie med hoppets häftiga iver.
— Å nej, svarade hertigen, det är inte sannolikt. De bära sällan dylika saker på sig, om de inte på förhand veta, att de kunna komma att behövas, och dessutom sade ju hennes majestät dig, att det är konungen och icke hon, som utövar benådningsrätten.
— Ja, det var ju sant, sade Jeanie, men mitt huvud är så förvirrat. — Men tror ers nåd då, att man kan lita på, att Effie blir benådad? fortfor hon, i det hon ännu höll den öppnade väskan i handen.
— Visst äro kungar kinkiga hästar att sko på bakfoten, som vi säga där uppe i Skottland, svarade hertigen, men hans gemål vet, huru hon skall ta honom, och jag hyser ej det ringaste tvivelsmål om, att saken är fullt tillförlitlig.
— Ack, Gud vare lovad! Gud vare lovad! utropade Jeanie, och måtte den goda damen aldrig sakna den hjärtats frid, som hon i detta ögonblick skänkt mig. — Och Gud välsigne er också, mylord! — Utan er hjälp skulle jag aldrig kommit när henne.
Hertigen, som kanske var nyfiken att se, huru länge tacksamhetens känslor skulle kunna undantränga nyfikenhetens, lät henne en god stund uppehålla sig vid detta ämne. Men den senare känslan hade så liten makt över Jeanie, att hans höghet, hos vilken den kanske för tillfället var litet starkare, ännu en gång nödgades omnämna drottningens gåva. Hon öppnade följaktligen väskan, vilken befanns innehålla nödiga sybehör, såsom silke, nålar, sax m. m. och i en ficka låg en banknot på femtio pund.
Hertigen hade ej förr underrättat Jeanie, som ej var van att se så stora sedlar, om detta pappers värde, än hon yttrade sin ledsnad över det misstag som inträffat. Ty syväskan, menade hon, med drottningens namn tydligt skrivet inuti den och med en krona ritad ovanför namnet var ju redan i och för sig en mycket dyrbar åminnelse.
Hon räckte därför sedeln åt hertigen, med begäran att han på något sätt skulle återställa den till den höga ägarinnan.
— Nej, nej, Jeanie, sade hertigen, här är intet misstag begånget, Hennes majestät vet, att du haft stora utgifter, och vill ersätta dig dem.
— Hon är alldeles för god, sade Jeanie, och det gläder mig mycket, att jag kan betala Dumbiedikes igen hans pengar utan att betunga min stackars far därmed.
— Dumbiedikes? En possessionat i Midlothian? Inte så? sade hertigen, som ibland vistades i nämnda grevskap och därför kände till de flesta godsägarna. Han har en egendom nära Dalkeith och bär svart peruk och galonerad hatt?
— Ja, mylord, svarade Jeanie, som hade sina skäl att vara kort i sina svar rörande detta ämne.
— Hå! Min gamle vän Dumbie! sade hertigen. Jag har tre gånger sett honom drucken och blott en gång hört ljudet av hans röst. — Är han någon kusin till dig, Jeanie?
— Nej, sir — mylord, ville jag säga.
— Då måste han vara en god vän, förmodar jag?
— Ja — ja-a — mylord, sir, svarade Jeanie tveksamt och rodnande.
— Åhå! Om lairden då stiger fram, gissar jag att min vän Butler får stryka på foten?
— Å nej, mylord, svarade Jeanie mycket hastigare, men även med en djupare rodnad än förut.
— Nå gott, Jeanie, sade hertigen, du är en flicka, som man tryggt kan anförtro bestyret med hennes egna angelägenheter, och jag skall inte vidare fråga dig om dem. Men vad den här benådningen beträffar, måste jag se till, att den utfärdas i behörig form, och jag har en vän i kabinettet, som för gammal vänskaps skull gärna gör mig denna tjänst, och som jag kommer att skicka en kurir upp till Skottland, som reser både fortare och säkrare än du kan göra, skall jag låta honom ta den med sig, och dra försorg om, att den lämnas på riktig ort. Du kan emellertid med posten skriva till dina vänner, Jeanie, och underrätta dem om din framgång.
— Och tror ers nåd, sade Jeanie, att det är lika bra, som om jag toge mitt knyte under armen och oförtövat gåve mig på hemvägen med mitt eget budskap?
— Mycket bättre utom all fråga, sade hertigen. Du vet, att vägarna ej äro synnerligen säkra att färdas på för ensamma kvinnor.
Jeanie erkände inom sig riktigheten av denna anmärkning.
— Jag har dessutom redan uppgjort en plan för din räkning. En av hertiginnans tjänarinnor, och min sekreterare — din bekante — Archibald, skola fara ned till Inverary i en lätt vagn med fyra hästar, som jag köpt, och det finns tillräcklig plats i vagnen för dig att åka med dem till Glasgow, varifrån Archibald skall dra försorg om att du säkert framkommer till Edinburgh. — Under vägen ber jag dig lära din följeslagerska så mycket du kan av ostberedningskonsten, ty hon kommer att ha hand om mjölkkammaren, och jag vill nästan svära på, att du är lika händig med dina mjölkkärl som med din dräkt.
— Tycker ers nåd om ost? sade Jeanie med en stråle av självmedveten tillfredsställelse.
— Om jag tycker om ost? sade hertigen, vars godhjärtenhet anade vad som skulle följa, havremjölskakor och ost äro en måltid för en kejsare, för att ej tala om en högländare.
— Jag frågade så, sade Jeanie med blygsamt självförtroende och stor, synbar förnöjelse, emedan vi ansetts så skickliga i att göra ost, att somliga tycka den vara lika god som äkta Dunloper, och om ers höga nåd ville hålla till godo med ett pund eller två, skulle det göra oss både lyckliga och stolta. Men kanske ni tycker mer om fårmjölks-, det vill säga Buckholmsideost,[1] eller kanske getmjölksost, eftersom ni kommer från högländerna — ehuru jag med avseende på dem inte just kan göra anspråk på samma skicklighet, men jag kunde tala vid min kusin Jean, som bor vid Lockermachus i Lammermuir, och —
— Nej, det behövs visst inte, sade hertigen, Dunlopsost är just vad jag tycker mest om, och jag skall anse det som den största ynnest du kan bevisa mig, om du skickar mig en till Caroline-Park. Men kom ihåg, att det är en hederssak, Jeanie, och gör den helt och hållet själv, ty jag är en verklig kännare.
— Jag fruktar inte för, att jag inte skall kunna göra ers nåd till nöjes, sade Jeanie med tillförsikt, ty ni ser alls inte ut, som om ni skulle kunna klandra någon, som gjort sitt bästa, och nog skall jag göra mitt, det lovar jag.
Detta samtal förde de båda reskamraterna in på ett ämne, varom de, oaktat deras olikhet i stånd och uppfostran, hade mycket att säga varandra. Med många andra fosterländska egenskaper förenade hertigen även den att vara en utmärkt lantbrukare, och han var stolt över sin kunskap i denna väg. Han talade med Jeanie om de olika boskapsraserna i Skottland och deras användbarhet för ladugården och erhöll i utbyte så många upplysningar av hennes praktiska erfarenhet, att han lovade henne ett par Devonshirekor till belöning för hennes lärdomar. Med ett ord, hans själ förflyttades så helt och hållet tillbaka till hans lantliga sysselsättningar och nöjen, att han suckade, då hans vagn stannade mittemot den gamla hyrvagnen, vilken Archibald behållit kvar på samma ställe, där de lämnat den. Medan kusken åter betslade upp sina magra ök, som trakterats med en tapp unket hö, varnade hertigen Jeanie för att vara för meddelsam mot sin värdinna rörande vad som tilldragit sig. — Det tjänar till ingenting, sade han, att tala om saker, innan de äro fullt avgjorda, och du kan hänvisa den goda frun till Archibald, om hon skulle bli för enträgen med sina frågor. Hon är hans gamla bekanta, och han vet, hur han skall bära sig åt med henne.
Han tog därefter ett hjärtligt farväl av Jeanie och tillsade henne att påföljande veckan vara färdig att återvända till Skottland, väntade tills han sett henne lyckligt och väl uppstigen i sin hyrvagn och rullade sedan av i sitt eget ekipage, i det han gnolade på en vers av den ballad, han själv påstås hava författat —
”Så snart som Dumbarton i fjärran jag ser
med mössan på sned jag mig skyndar dit ner,
mitt svärd omkring benen i brådskan mig slår,
ty havrebrödsskivor att skära jag trår.”
Man borde kanske vara en verklig skotte för att fatta, huru livligt skottarna, oberoende av alla rangskillnader, känna sitt ömsesidiga samband med varandra såsom infödingar av samma land. Jag tror, att invånarna i ett vilt, ofruktbart land hava flera gemensamma idéer än de, som bebo ett fruktbart och odlat, emedan deras förfäder mera sällan ombytt boningsplatser, deras ömsesidiga minnen av märkvärdiga föremål äro livligare, den höge och den låge taga större andel i varandras välgång, känslorna av släktskap och frändskap äro mera utbredda och, med ett ord, fosterlandskärlekens band, alltid hedrande, även då de äro litet för knappt tilltagna och litet för trånga, hava ett större inflytande på människornas känslor och handlingar.
Den skakande hyrvagnen, som guppade över den dåförtiden avskyvärda londonska gatläggningen med en betydligt olika fart mot den, som fört det hertigliga ekipaget till Richmond, avlämnade slutligen Jeanie Deans och hennes följeslagare välbehållna utanför den fosterländska skylten Tisteln. Mrs Glass, som hållits i lång och spänd väntan, rusade nu, full av ivrig nyfikenhet och med munnen öppnad till spörsmål, på vår hjältinna, som var alldeles ur stånd att uthärda den överväldigande forsen av hennes frågor, de där framstörtade liksom ett väldigt skyfall: — Hade hon sett hertigen — Gud signe honom — hertiginnan och de unga fröknarna? — Hade hon sett kungen — Gud signe honom — drottningen, prinsen av Wales, prinsessan eller någon av den övriga kungliga familjen? — Hade hon utverkat sin systers benådning? — Var det en fullständig benådning eller var det blott en mildring av straffet? — Hur långt hade hon farit? — Var hade hon varit? — Vem hade hon råkat? — Vad hade man sagt? — Varför hade hon dröjt så länge?
Sådana voro de olikartade frågor, vilka huller om buller framställdes av en nyfikenhet, som var alltför häftig för att kunna avbida svaren, och Jeanie skulle säkert råkat i ej liten förlägenhet vid denna överväldigande flod av spörsmål, om ej Archibald, som sannolikt fått en vink därom av sin herre, skyndat till hennes bistånd. — Mrs Glass, sade han, hans höghet bad mig särskilt nämna, att han skulle stanna i stor förbindelse hos er, om ni ej ville göra det unga fruntimret några frågor, emedan han önskade att själv, noggrannare än hon kunde göra, förklara för er, huru hennes saker stodo, och rådgöra med er angående några angelägenheter, för vilka hon ej kan tillräckligt redogöra. Hertigen skall för detta ändamål titta in på Tisteln i morgon eller övermorgon.
— Hans höghet är alltför nedlåtande, sade mrs Glass, vars forskningsiver för ögonblicket dämpades genom detta skickligt ingivna sockerpiller, hans höghet vet, att jag på sätt och vis är ansvarig för min unga släktings uppförande, och hans höghet är säkert också den bästa domarn, huruvida han skall anförtro henne eller mig bestyret med hennes angelägenheter.
— Hans höghet inser det fullkomligt, svarade Archibald med det hans nation utmärkande högtidliga allvaret, och skall säkert åt den förtegnaste anförtro, vad han har att säga, och därför förlitar hans höghet sig på, att ni, mrs Glass, ej säger någonting till miss Jeanie Deans, varken om hennes egna eller hennes systers angelägenheter, tilis han själv råkat er. Han uppdrog mig att emellertid försäkra er, att allt ginge så bra, som ert vänskapliga deltagande kunde önska.
— Hans höghet är mycket god — mycket omtänksam, det är visst och sant, mr Archibald. Hans höghets befallningar skola bli åtlydda och — men ni ha åkt långt, mr Archibald, att döma av den tid ni varit borta, och jag tror — med ett inbjudande leende — att ett glas Rosolis inte skulle skada.
— Jag tackar er, mrs Glass, sade den store mannens store man, men jag är tvungen att genast vända om till mylord, och med en artig bugning för de båda fränderna lämnade han boden.
— Det fägnar mig, att det gått så bra för er, min kära Jeanie, sade mrs Glass, ehuru det ej var att förmoda annat, då hertigen av Argyle varit så nådig och åtagit sig er sak. Jag vill ej göra er några frågor, emedan hans höghet, som i dylika fall är ytterst varsam och försiktig, har för avsikt att underrätta mig om allt, vad ni själv vet, kära barn, och sannolikt en hel mängd mera. Men ni kan emellertid meddela mig allt, som trycker ert sinne, eftersom ni ju hör, att det är hans höghets avsikt att framdeles omtala alltsammans för mig, och antingen han eller ni gör det kan just komma på ett ut. Om jag på förhand vet, vad han ärnar säga, så kan jag vara färdigare med att lämna mitt råd, och antingen han eller ni talar om det, gör alldeles precis detsamma, kära barn, så att ni gärna kan tala om, vad ni behagar, men kom bara ihåg att jag inte gör er några frågor.
Jeanie råkade verkligen i en liten förlägenhet. Hon tänkte, att kanske det enda sätt, varpå hon torde varda i stånd att vedergälla sin släktings vänskapsfulla gästfrihet, vore att meddela henne, vad hon önskade veta. Men hennes klokhet erinrade henne genast, att hennes samtal med drottning Carolina, som tyckts äga rum under hemlighetens slöja, ej var en sak som kunde anförtros åt en pratsjuk fru som mrs Glass, om vars hjärta hon hyste en mycket bättre tanke än om hennes försiktighet. Hon svarade därför i allmänhet, att hertigen haft den godheten att göra sig mycket noga underrättad om hennes systers olyckliga sak, och att han trodde sig hava funnit en utväg att ställa alltsammans till rätta, men att han önskade själv närmare få underrätta mrs Glass om allt detta.
Detta tillfredsställde ej fullt den skarpsynta härskarinnan av Tisteln, som, trots sitt löfte, ansatte Jeanie med ytterligare frågor. — Hade hon hela långa tiden varit vid Argyle-house? Var hertigen med henne hela tiden? Hade hon sett hertiginnan? Hade hon sett de unga fröknarna, och i synnerhet lady Carolina Campbell? Jeanie besvarade dessa frågor blott i allmänna ordalag, såsom, att hon kände för litet till staden för att precis kunna säga, var hon varit, att hon, för så vitt hon visste, ej sett hertiginnan, att hon sett två fruntimmer, av vilka det ena hette Carolina, och något vidare, tillade hon, kunde hon ej säga om saken.
— Det måste varit hertigens äldsta dotter, lady Carolina Campbell, det är säkert, sade mrs Glass, men sannolikt får jag veta närmare av hans höghet. — Men som det är dukat i den lilla salen ovanför och klockan är över tre, så vilja vi gå dit upp nu. Jag har redan förut ätit en munsbit, ty jag har en hel timme väntat på er. Kom nu! Jag vet inte, om man säger så i Skottland ännu, men på min tid gällde det som ett ordspråk där: ”Det är dåligt tal mellan en mätt mage och en fastande.”
- ↑ Buckholms bergiga betesmarker äro kända för att frambringa den bästa fårmjölksost i södra Skottland.