Midlothians hjärta/Kapitel 38

←  Trettiosjunde kapitlet

Midlothians hjärta av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt Trettioåttonde kapitlet

Trettionionde kapitlet  →

TRETTIOÅTTONDE KAPITLET.

Skrivkonsten upptäckt vart; från himmeln sändes den
att trösta fångna mön, förviste älskaren.
Pope.

Medelst ett träget arbete med pennan lyckades det Jeanie Deans att till påföljande dagen hopskriva och åt postbudet överlämna ej mindre än tre brev, en ansträngning, som hon var så ovan vid, att hon hellre skulle gjort tre gånger så många Dunlopostar. Det första var mycket kort och adresserat till Georg Staunton, Esq., Grantham, Willinghams prostgård. Adressen hade hon skaffat sig upplysning om av den språksamme bonden, som beledsagade henne till Stamford. Det var avfattat i följande ordalag:

"Sir!

Jag skickar detta för att förekomma vidare olyckor, varav det redan varit tillräckligt. Sir, jag har av hennes majestät drottningen erhållit min systers benådning, vilket, jag är övertygad därom, kommer att glädja er, och detta så mycket mer, som jag inte behövt säga någonting om de där sakerna, ni vet. Jag ber därför för er välfärd både till kropp och själ, och att det måtte behaga den store Läkaren att i sin egen behagliga tid besöka er. Framför allt, sir, ber jag, att ni aldrig mer måtte komma igen till min syster, som ni redan sett alltför mycket. Och härmed, utan att önska er något ont, utan snarare allt möjligt gott — förnämligast att ni måtte omvända och bättra er (ty syndens lön är döden, och varför skulle ni dö?), förblir jag er ödmjuka tjänarinna Ni vet vem.”

Det andra brevet var till hennes far. Det är för långt att införas i sin helhet, varför vi skola åtnöja oss med några utdrag. Det började sålunda:

”Käraste och djupt vördade fader!

Enligt min plikt kommer detta för att underrätta er, att det behagat Gud att förlossa min stackars syster ur fångenskapen, emedan hennes välsignade majestät drottningen, för vilken vi städse äro förbundna att be, frälst hennes själ undan döden genom att skänka henne nåd. Och jag talte med drottningen ansikte mot ansikte och lever ändå, ty hon är inte mycket olik andra förnäma fruar, utom att hon har en ståtlig gestalt och ögon som en blå jaktfalk, vilka gingo tvärsigenom en som en höglandsdolk. — Och för allt detta goda hava vi, näst den Store Givaren, för vilken alla blott äro redskap, hertigen av Argyle att tacka, som är en äkta trohjärtad skotte och inte högmodig, som annat folk vi känna. Dessutom förstår han sig ganska bra på kreatur, och han har lovat giva mig två Devonshirekor, vilka han är alldeles förtjust i, ehuru jag ändå håller mig till den äkta bläsiga Ayrshirerasen — och jag har lovat honom en ost. Och jag vill be er, att om Hjärtros, den brokiga kon, har en kvigkalv, ni låter henne dia, så mycket hon orkar, emedan jag hört, att han har ingen av den sorten, och inte är högfärdig, utan tar gärna emot något av en stackars människa, på det att ens hjärta må bliva lättat från den förbindelse, vari man står till honom. — Hans nåd hertigen vill även mottaga en av våra Dunlopsostar, och det skall bli mitt fel, om en bättre ännu blivit ystad i Lowden.” Här följde några anmärkningar rörande boskapsskötseln och mjölkhushållningen, vilka det är vår avsikt att överlämna åt lantbruksakademien. ”Detta allt är likväl bara bisaker mot den stora nåd, Försynen förlänat oss — och i synnerhet stackars Effies liv. Och, ack, min käre fader, eftersom det behagat Gud att förbarma sig över henne, så låt henne ej heller sakna er fullkomliga förlåtelse, på det hon åter må bli skicklig till att bliva ett nådens käril och en tröst för era grå hår. Käre fader, låt även lairden veta, att vi på ett underbart sätt funnit vänner, och att den summa, han lånte mig, tacksamt skall återbetalas. Jag har ännu något kvar av den och det övriga är varken inknutet i någon börs eller halsduk, utan består, såsom bruket är här, i en liten papperslapp, vilken såsom man försäkrat mig, är lika god som silver. Och, käre fader, det är för mr Butlers skull, som hertigen bevist mig så mycken vänskap, ty deras förfäder hava visat varandra mycken kärlek och välvilja i de gamla oroliga tiderna. Och mrs Glass har varit god mot mig, alldeles som en mor. Hon har ett vackert hus och mår riktigt gott och sitter där varmt, med två tjänstepigor och en dräng och en bodbetjänt. Och hon ärnar skicka till er ett skålpund av sin starka tobak och av några andra tobakssorter, och vi få lov att tänka på någon gengåva åt henne, för det hon varit så utmärkt god mot oss. Och hertigen kommer att nedskicka benådningen med en kurir, därför att jag inte kan färdas så fort, och jag skall resa ner med en av hans nåds tjänare, nämligen John Archibald, en anständig, äldre man, som säger sig ha råkat er för länge sen, då ni köpte boskap där borta i väster av lairden av Aughtermuggitie — men det lär ni väl inte minnas mer — i alla fall är han en hygglig man — och med mrs Dolly Dutton, som skall bli deja på Inverara. De komma att åtfölja mig så långt som till Glasgow, varifrån det blir ingen nöd att komma hem, vilket jag framför allt önskar. Må Givaren av all god gåva bevara er i er utgång och ingång, beder innerligt er tillgivna dotter

Jeanie Deans.”

Det tredje brevet var till Butler och lydde som följer:

"Master Butler!

Det skall fägna er att höra, att allt vad jag kommit hit för Gudi lov är lyckligt och väl fullbordat, och att er farfars brev var rätt välkommet hos hertigen av Argyle, som med en blyertspenna inskrev ert namn i en plånbok, varav det ser ut, som om han ville förhjälpa er till en skola eller ett pastorat. Han har gott om båda delarna, efter vad jag hört. Och jag har sett drottningen, som med egen hand skänkte mig en syväska. Hon hade inte sin krona och spira på sig, ty de äro undanlagda för henne, liksom barns helgdagskläder, och framtagas, då hon behöver dem. Och de förvaras i ett torn, som inte är likt det i Libberton eller Craigmillar, utan mer likt kastellet i Edinburgh, om byggningen vore flyttad mitt i Nor-Loch. Drottningen var också mycket frikostig och gav mig ett papper, som man sagt mig skall vara värt femtio pund, för att betala mina omkostnader hit och tillbaks igen. Så att, master Butler, eftersom vi alltid varit grannbarn, förutom vad som eljest kunnat blivit avtalt oss emellan, jag hoppas, ni inte vidare skall förneka er något, som är nödigt för er hälsa, då det ungefär kan vara samma sak, vilken av oss som har pengarna, om den andra behöver dem. Och kom ihåg, att detta inte är menat att binda er vid någonting, som ni kanske hellre ville glömma, om ni skulle få er ett patronat eller en skola, som jag här ovan nämnde. Jag hoppas blott, att det måtte bli en skola och inte ett pastorat, i anseende till de där svårigheterna med eder och patronatsrättigheter, varmed min hederlige fader torde ha svårt att förlika sig; så framt ni inte kunde erhålla en enstämmig kallelse till Skreegh-me-deads församling, som ni en gång hade hopp om, vilket jag tror han skulle tycka bra om, emedan jag hört honom säga, att den rena läran slagit djupare rötter i denna vilda skogsförsamling än i Edinburghs Canongate. Jag önskar jag visste, vilka böcker ni behöver, mr Butler, ty de ha här hela hus fulla med sådana, och de äro nödsakade att ställa somliga av dem ute på gatorna, och dessa böcker säljas för billigt pris, sannolikt för att skaffa dem undan regnet. Det är en stor stad, och jag har sett så mycket av den, att jag är alldeles yr i huvudet. Och ni vet av gammalt, att jag ej just är så synnerligt van att hantera pennan, och klockan är snart elva på natten. Jag kommer att fara ner i gott och säkert sällskap — ty jag hade obehag på hitresan, så att jag är rätt glad att få resa med bekanta. Min fränka, mrs Glass, har ett vackert hus här, men allting är så inbyrt med tobakslukt här, att jag ibland är färdig att kvävas. Men vad betyder allt detta i jämförelse med den stora nåd, som vederfarits min fars hus, vari jag är övertygad, att ni, som vår gamle och tillgivne vän, skall taga den livligaste andel. Jag förblir, käre mr Butler, er uppriktiga väninna i både timliga och eviga ting. Jeanie Deans.”

Efter att hava slutat dessa ovana arbeten gick Jeanie till sängs, ehuru hon knappt kunde sova ett par minuter å rad, så ofta väcktes hon av det fröjdefulla medvetandet av systerns räddning och det oemotståndliga behovet att avbörda sig sin glädje i samma varma, innerliga böner, vari hon förut givit luft åt sitt tvivel och sin sorg.

Hela den nästa och den därpå följande dagen rände mrs Glass, pinad av en otillfredsställd nyfikenhets alla kval, rastlöst av och an i boden. Tredje morgonen kom slutligen den efterlängtade vagnen med fyra betjänter i mörkbruna och gula livréer stående hoppackade på baksätet, och hertigen i egen person, med galonerad hatt, spanskt rör med guldknapp, kraschan och ordensband, alltsammans mycket storståtligt, som det står i sagböckerna, inträdde i boden.

Han frågade mrs Glass efter sin lilla landsmaninna, men anhöll ej om att få se henne, förmodligen emedan han ej ville giva deras bekantskap något sken av förtrolighet, vilken förtalet lätt kunnat misstyda. — Drottningen, sade han till mrs Glass, har tagit Effies sak i nådigt övervägande, och som den gjort ett synnerligen djupt intryck på henne, har hon, bevekt av den äldre systerns kärleksfulla och beslutsamma karaktär, värdigats använda sin mäktiga bemedling hos hans majestät, till följd varav en skrivelse, innehållande Effie Deans benådning, avgått till Skottland, likväl med det villkoret, att hon på fjorton år skall vara förvisad från landet. Kronoåklagaren, tillade han, hade yrkat på denna inskränkning av benådningen, i det han gjort hans majestäts ministrar uppmärksamma på, att under loppet av sju år handlagts ej mindre än tjuguett mål angående barnamord i Skottland.

— Anfäkta honom! utropade mrs Glass, vad behövde han ha sagt sånt om sitt eget land för, och det åt engelsmännen till på köpet? Jag plägade alltid hålla honom för en hygglig, beskedlig karl, men han är en olycksfågel — jag får be ers höghet om förlåtelse, för det jag begagnar ett så grovt öknamn. Och vad skall den stackars flickan ta sig till i främmande land? — Ack, du milde Gud, att skicka bort henne så där, långt från anhörigas och vänners tillsyn, det är ju detsamma som att ge henne tillfälle att börja samma lek omigen!

— Bah! bah! sade hertigen, det är inte värt att strax föreställa sig det värsta. Hon kan ju komma upp till London eller fara över till Amerika och, trots allt vad som hänt, bli väl gift.

— Det har ers höghet mycket rätt i, svarade mrs Glass, och när jag tänker närmare på saken, så har Ephraim Buckskinn, min gamle affärsvän i Virginien, som hela fyrtio års tid försett Tisteln med tobak — och det är inte så litet vi behöva — nu på en tio år legat över mig, att jag skulle skicka till honom en hustru. Karlen är inte fyllda sextio, rask och kry och i goda omständigheter. En rad från min hand skulle göra upp affären, och Effie Deans missöde (fastän det kan vara alldeles onödigt att nämna något därom) skulle man lägga föga vikt på där.

— Är hon en vacker flicka? sade hertigen. Om systern kan man på sin höjd säga, att hon är en hygglig tös.

— Å, Effie är mycket vackrare än Jeanie, sade mrs Glass, fast det är längesen jag såg henne, men jag får alltid höra talas om Deans, när vänner komma hit från Skottland, ty som ers höghet vet, äro vi skottar alla mycket släktkära och hänga ihop som ler och långhalm.

— Så mycket bättre för oss, sade hertigen, och så mycket värre för dem, som råka i delo med oss, såsom er goda gammalskotska skylt säger, mrs Glass. Men jag hoppas, ni gillar de åtgärder, jag vidtagit för att återsända er släkting till hennes vänner. Han omtalade därefter omständligt dessa, varvid mrs Glass med ett leende och en nigning för varje mening gav till känna sitt oinskränkta bifall. Och nu, mrs Glass, måste ni hälsa Jeanie och säga henne, att hon inte får glömma min ost, när hon kommer ner till Skottland. Archibald har tillsägelse att bestrida alla hennes utgifter.

— Jag får be ers höghet ödmjukast om förlåtelse, sade mrs Glass, men det är synd, att ni skall ha så mycket besvär med dem. Deans äro förmöget folk i förhållande till sin samhällsställning, och flickan har pengar på fickan.

— Det är alltsammans mycket sant, sade hertigen, men ni vet ju, att då Mac-Callummore reser, betalar han allt, och det är vår högländska företrädesrätt att taga av alla, vad vi behöva, och ge alla, vad de behöva.

— Ers höghet är färdigare att ge än ta, sade mrs Glass.

— För att visa er motsatsen, sade hertigen, skall jag fylla min dosa ur den här burken, utan att betala er en styver, varpå han, efter att ännu en gång hava bett henne hälsa Jeanie från honom och säga, att han önskade henne lycklig resa, gick sin väg och lämnade mrs Glass, som, med livat sinne och strålande ansikte, ansåg sig för den lyckligaste och stoltaste tobakshandlerska i världen.

Som man lätt kan föreställa sig, hade hans höghets vänlighet och nedlåtenhet ett högst gynnsamt inflytande på Jeanies belägenhet, ty huru god och hövlig hennes släkting än var mot henne, hade hon förvärvat alltför många Londonsvanor för att vara fullt belåten med sin kusins lantligt fosterländska dräkt och tog dessutom en smula anstöt av anledningen till hennes färd till London. Mrs Glass torde därför varit mindre ivrig i sin uppmärksamhet mot Jeanie, om ej den förnämste av Skottlands ädlingar — ty det var hertigen av Argyle i hela världens ögon — tyckts hysa ett så varmt deltagande för henne. Men nu, då hennes släktings dygder och hängivna syskonkärlek ådragit henne själva majestätets uppmärksamhet och bifall, framstod Jeanie i en helt annan dager för sin anförvant och bemöttes ej blott med vänlighet, utan med verklig aktning och uppmärksamhet.

Om Jeanie blott velat, hade hon kunnat göra en mängd besök och se en mängd märkvärdigheter, ty alla de nöjen, mrs Glass kunde bereda henne, stodo henne till buds, men undantagandes att hon en gång åt middag tillsammans med ett par avlägsna slaktingar och, på mrs Glass' enträgna begäran, visade fru Dabby, hustru till den hedervärde parlamentsledamoten mr Dabby av Farringdon-Without, samma uppmärksamhet, begagnade hon sig ej av tillfället. Som mrs Dabby var det andra fruntimmer av mera betydande rang, som Jeanie råkat i London, plägade hon ibland sedermera uppdraga en jämförelse mellan henne och drottningen, varvid hon sade, att mrs Dabby var dubbelt så präktigt klädd och dubbelt så stor och talte dubbelt så högt och dubbelt så mycket som drottningen, men hon hade inte samma falkblick, som kom det att krypa i skinnet på en och kom ens knän att svikta, och ehuru hon mycket vänligt skänkt henne en sockertopp och två skålpund te, så hade hon ändå inte alldeles samma milda utseende som drottningen, då hon stack syväskan i hand på henne.

Jeanie skulle säkert haft större nöje av att bese alla de märkvärdiga och nya föremål, som den stora staden hade att erbjuda, om ej villkoret vid hennes systers benådning djupt bedrövat hennes kärleksfulla hjärta. Hennes sinne erfor likväl i detta hänseende en stor tröst av ett brev, som hon med omgående post fick till svar på det, hon skrivit till sin far. Det medförde hans faderliga välsignelse jämte hans fulla gillande av det steg, hon tagit, såsom en omedelbar ingivelse från himmeln, vilken utkorat henne till ett redskap för en på fördärvets brant svävande familjs räddning.

”Om någonsin en befrielse varit kär och dyrbar”, lydde brevet, ”så var visst denna en kär och dyrbar befrielse, och om det finnes något, som kan göra vårt livs räddning ljuvare och angenämare för oss, så är det, att det räddats av dem, vilka äro fästa vid oss genom ömhetens band. Och låt ej ditt hjärta vara oroligt inom dig över, att detta offer, som är räddat undan altarets rand, varvid det var fastbundet med den mänskliga lagens fjättrar, nu skall drivas utom vårt lands gränser. Skottland är ett välsignat land för dem, som älska kristendomens läror, och det är ett fagert land att se uppå och kärt för dem, vilka vistats där hela sitt liv. Och denne vise kristne, den värdige John Livingstone från Barowstouness, vilken som sjöman gjort många resor, hade mycket rätt, då han, såsom det finnes anfört hos den ryktbare Patrick Walker, sade, att ehuru han, då han var hemma, tyckt, att Skottland var ett orättfärdighetens Gehenna, så ansåg han det likväl för ett paradis, då han kom utomlands, ty Skottlands laster fann han överallt, men ingenstädes Skottlands dygder. Men vi böra ihågkomma, att ehuru Skottland är vårt fosterland och våra fäders land, är det ej, liksom det landet Gosen i Egypten, det enda, på vilket himmelns och evangelii sol skiner, medan hela den övriga världen vilar i fullkomligt mörker. Därför, ävensom emedan den tilltagande avkastningen av Saint Leonards Crags torde bli en kall vindfläkt från den jordiska själviskhetens isiga land, där aldrig nådens träd slår rötter eller växer, och som min sysselsättning torde komma mig att taga ett alltför stort fång av denna världens ägodelar i mina armar, emottar jag denna hemsökelse med Effie som en uppmaning att draga ut av Haran, såsom den rättfärdige Abraham, och lämna min faders fränder och min moders hus och dem, som gått hädan och slumra i graven före mig, och vilkas stoft och aska vänta att blandas med dessa mina gamla, skröpliga ben. Och jag känner mig ännu mera uppmuntrad att göra detta, då jag ihågkommer den verksamma, allvarliga religionens förfall i detta land och överskådar de nationella avfallens höjd och djup, längd och bredd och huru mångas kärlek börjat bliva ljum och kall. Och jag är ytterligare stärkt i detta beslut att flytta min bostad därigenom, att jag hört, att avelsgårdar skola fås för ett billigt arrende i Northumberland, där det finns många fromma själar, som äro av den sanna, förtryckta tron. Och den del av hjorden, som jag anser skäl att behålla, kan drivas dit utan svårighet, och resten avyttras med stor fördel, om vi veta att rätt begagna och sköta dessa jordens håvor. Lairden har varit oss en verklig vän under dessa våra bedrövliga förhållanden, och jag har betalt honom igen pengarna för Effies olycka, varav mr Nichil Novit ej gett honom tillbaka någonting, vilket jag och lairden väntade att han skulle gjort. Men lagen slukar allt, som folk säger. Jag har måst låna pengar på sex olika händer. Vad drottningen beträffar och den ära, hon gjort en fattig mans dotter, samt den nåd, du funnit hos henne, kan jag blott bedja för hennes välgång här och hädanefter, och befästandet av hennes hus på dessa rikens tron, både nu och för alltid. Jag är säker på, att du för hennes majestät omtalade, att jag är samme David Deans, som man hade så roligt åt under revolutionen, då jag stötte tillsammans huvudena på två falska profeter, dessa ovördiga högvördigheter, prelaterna, då de stodo på High Street, efter att ha blivit utdrivna ur parlamentet. Hertigen av Argyle är en ädel och högsint adelsman, som för den fattiges talan och deras, som ingen haver, som hjälper dem, och sannerligen, han skall icke sakna sin lön. Jag har skrivit om många saker, men ej om det, som ligger mig närmast om hjärtat. Jag har sett den vilseförda varelsen; hon blir satt i frihet i morgon, mot borgen att hon skall lämna Skottland inom fyra veckor. Hennes själ är i ett bedrövligt tillstånd — jag fruktar, att hon kastar sina ögon tillbaka på Egypten, liksom öknens bittra vatten vore svårare att fördraga än tegelugnarna, invid vilka stodo de behagligt ångande köttgrytorna. Jag behöver ej bedja dig skynda hit, ty alltid, näst min himmelske Fader, är du min enda tröst i detta betryck. Jag ålägger dig att hålla din fot från förvillelserna på den fåfängans marknad, där du vistas, och ej besöka deras gudstjänst, vilken blott är en otydligt frammumlad mässa, som den med rätta kallades av Jakob den sjätte, ehuru han sedermera, jämte sin olycklige son, sökte återinföra den med hull och hår i sitt fädernerike, varigenom deras ättlingar blivit förskingrade såsom fradgan på vattnet och skola leva i landsflykt ibland hedningarna — se profeten Osea nionde och sjuttonde samt tionde och sjunde. Men låt oss och vårt hus säga med samma profet: 'Kommer, vi vilja till Herran igen, ty han haver rivit oss, han helar oss ock, han haver slagit oss, han förbinder oss ock'.”

Han sade vidare, att han gillade det sätt, varpå hon ämnade färdas tillbaka till Glasgow, och ingick i åtskilliga enskildheter, som ej behöva anföras. En enda rad i brevet men som ej var den minst omlästa av mottagarinnan, nämnde, att ”Ruben Butler varit honom som en son under hans bedrövelse”. Som David Deans förut nästan aldrig nämnt Butlers namn utan att beledsaga det med något mer eller mindre tydligt stickord rörande hans timliga gåvor och lärdom, eller hans farfars kätteri, såg Jeanie ett gott förebud däri, att intet sådant inskränkande tillägg bifogats ovanstående yttrande rörande honom.

En älskandes förhoppning liknar bönan i amsagan — låt den blott väl en gång slå rot, så växer den så snabbt, att jätten Inbillning inom några få timmar bygger ett slott på dess topp, tills Missräkning småningom kommer med sin bila och hugger ned både plantan och den därpå uppförda byggnaden. Ehuru fantasien ej var den starkaste av Jeanies själsförmögenheter, var den dock livlig nog att förflytta henne till en gård i Northumberland, väl försedd med mjölkkor, avelsdjur och får. Där såg hon, strax i närheten, ett bönehus, som besöktes av allvarliga presbyterianer, vilka enhälligt kallat Ruben Butler till sin själasörjare — Effie återställd, om ej till glättighet, så åtminstone till lugn och frid — deras fader med sitt gråa, slätkammade hår och glasögon på näsan — sig själv med det jungfruliga hårbandet utbytt mot den matronliga huvan — allasammans sittande på en bänk i sagda bönehus och åhörande andaktens ord, som för henne vordo ännu ljuvare och kraftigare genom de ömma band, som förenade henne med predikanten. Hon invaggade sig i dessa drömmar, tills hennes vistelse i London med var dag började varda alltmer odräglig, och det var med högsta belåtenhet hon från Argylehouse mottog tillsägelsen att om två dagar vara i ordning att åtfölja sitt ressällskap till norden.