Midlothians hjärta/Kapitel 41
| ← Fyrtionde kapitlet |
|
Fyrtioandra kapitlet → |
FYRTIOFÖRSTA KAPITLET.
Har lyckan lett
vår farkost till den hamn vi fåfängt sökt?
Var det ej snarare en huld Försyn?
Fletcher.
Öarna i Clydeviken, vilka den dagliga förbifarten av så många ångbåtar nu gör så lätt tillgängliga, voro på våra fäders tid avskilda ställen, som föga besöktes av resande eller i allmänhet av någon. De äro av en utomordentlig och omväxlande skönhet. Arran, en klippö, överflödar på de mest storartade och romantiska utsikter; Bute med sina skogar är av en mildare karaktär, och liksom för att bilda en motsats mot båda, äro the Cumrays jämna, kala och grönskande holmar, utgörande länkarna i ett slags naturlig kedja, som, ehuru dragen tvärsöver mynningen av viken, likväl lämnar stora mellanrum för havets inträngande. Roseneath ligger högre uppåt fjorden och mot dess västra strand, nära utloppet av Gar-Loch och ej långt från Loch-Long och Loch-Seant eller Helgonsjön, som slingrande framlöpa från de västra höglandsbergen tills de utfalla i Clydes mynning.
De kalla vårvindarna, som eljest hämma vegetationen i Skottland, kännas här jämförelsevis föga och, med undantag av Arrans jättelika former, äro dessa öar ej synnerligt utsatta för Atlantens stormar, emedan de ligga inneslutna och skyddade av Ayrshires stränder. Därför frodas tårpilen, hängbjörken och andra tidigt grönskande träd i dessa gynnade nejder till en i Skottlands östra landskap okänd grad, och luften påstås äga denna mildhet, som anses så välgörande för bröstsjukdomar.
Den pittoreskt sköna ön Roseneath i synnerhet hade något så intagande, att grevarna och hertigarna av Argyle från äldre tider tillbaka tidtals plägade vistas där, varunder de bodde i ett jakthus, vilket efter hand gjorda tillbyggnader förvandlat till ett palats. Det var i sin ursprungliga enkelhet, då den lilla farkosten nalkades öns stränder.
Då de lade till vid landningsstället, som till en del var dolt av några låga, men vitt utgrenade ekar, mellan vilka hasselbuskar uppsköto, syntes ett par, tre personer, som tycktes avvakta deras ankomst, och som Jeanie gav föga akt på dem, vart hon så överraskad, som om åskan slagit ned för hennes fötter, då hon, sedan roddarna burit henne upp på stranden, med ens fann sig ligga i sin fars armar.
Det var för underbart, för att hon skulle kunnat sätta tro därtill — för mycket likt en ljuv dröm för att hava verklighetens varaktighet. Hon lösgjorde sig från hans fasta, innerliga omfamning och höll honom på armslängd ifrån sig, för att övertyga sig om, att det ej var någon synvilla. Men gestalten tillät intet tvivel — det var kloke David Deans själv i sin bästa söndagsdräkt. Den ljusblå rocken med de stora blanka metallknapparna, västen och byxorna av samma tyg, damaskerna av tjockt, grått kläde, skospännena av koppar, den stora blåa låglandsmössan, som skjutits tillbaka litet i nacken, medan han i mållös tacksamhet lyfte sina ögon till himmeln, de gråa lockarna, som hängde fram under den, nedåt hans väderbitna ansikte, den kala, fårade pannan, det klara, blåa ögat, som, ofördunklat av åren, glänsande framstrålade under de buskiga ögonbrynen, de eljest så stränga, allvarliga dragen, nu förmildrade av ett ovanligt uttryck av hänryckt fröjd, ömhet och tacksamhet — allt detta bevisade, att här intet misstag ägde rum, att det verkligen var David Deans hon hade framför sig.
— Jeanie, min egen Jeanie — mitt bästa — mitt frommaste barn — Israels Herre vare din fader, ty jag är knappt värdig dig! Du har löst oss ur fångenskapens band — du har återställt vårt hus ära — vare du välsignad, mitt barn, med löftets och vedergällningens välsignelse! Men Han har redan välsignat dig genom det goda, vari han gjort dig till sitt utkorade redskap.
Ehuru David ej var blödsint, stodo likval tårarna honom i ögonen, då dessa ord frambröto över hans läppar. Med grannlaga uppmärksamhet hade Archibald avlägsnat alla åskådare, så att blott skogen och den nedgående solen voro vittnen till utbrottet av deras känslor.
— Och Effie? — och Effie, min älskade far! var den ivriga fråga, som Jeanie oupphörligt inblandade i de fröjdfulla uttrycken av sin tacksamhet.
— Du skall få höra — du skall få höra, sade David hastigt, i det han gång på gång förnyade sina innerliga tacksägelser till himmeln, som lyckligt återfört Jeanie ur den biskopliga ljumhetens och de kätterska irrlärornas land och räddat henne undan farorna på hennes väg och lejonen på hennes stig.
— Och Effie? upprepade den ömma systern oupphörligt. Och — och — hon skulle gärna velat säga mr Butler, men gav sin fråga en obestämdare form — och mr och mrs Saddletree? — Och Dumbiedikes? — Och alla vänner?
— Må allasammans bra, Gudi vare lov!
— Och — och mr Butler? — Han mådde inte bra, då jag gick min väg.
— Han är alldeles återställd — fullkomligt bra, svarade hennes far.
— Gud vare lov — men ack, min dyre far, Effie? — Effie?
— Du kommer aldrig att återse henne mer, mitt barn, svarade Deans i en högtidlig ton. Du är det enda bladet, som numera återstår av det gamla trädet! — Må lycka och sällhet bli din arvedel!
— Hon är död! Man har avrättat henne? — Det har kommit för sent! utropade Jeanie och vred händerna.
— Nej, Jeanie, återtog Deans, i samma sorgligt allvarliga ton. Hon lever i köttet och är fri från allt jordiskt tvång. Om hon blott vore lika levande i tron och lika fri från satans band.
— Gud vare oss nådig! sade Jeanie. Kan det olyckliga barnet ha övergivit er för den eländige?
— Du säger blott alltför sant, sade Deans. Hon har lämnat sin gamle far, som gråtit och bett för henne. Hon har lämnat sin syster, som trälat och arbetat för henne som en mor. Hon har lämnat sin mors ben och sitt folks land och är gången över gränsen med denne Belials son. — Hon flydde under nattens dunkel. Han tystnade. En blandad känsla av sorg och stark förtrytelse kvävde hans röst.
— Och med denne man? Med denne fruktansvärde man? sade Jeanie. Och hon har lämnat oss för att gå bort med honom? — O, Effie, Effie, vem skulle väl ha trott detta efter en räddning sådan som den, som vederfarits dig!
— Hon gick ifrån oss, mitt barn, emedan hon ej hörde till oss, svarade David. Hon är en förtorkad gren, som aldrig kommer att bära nådens frukt, en syndabock, utgången i världens öken för att, såsom jag hoppas, taga med sig vår lilla församlings synder. Världens frid vare med henne och en bättre frid, när hon åter kommer till nådens delaktighet och till längtan därefter! Om hon är bland hans utvalda, så lär nog hennes stund komma. Vad skulle hennes mor ha sagt, denna ryktbara och oförgätliga matrona, Rebecka M'Naught, vars minne är som en ljuvt doftande blomma i Newbattle och en kruka rökverk i Lugton? Men, får gå! Låt henne fara! Må hon vandra sin egen väg! Må hon tugga sitt eget betsel! — Herren känner sin tid. — Hon var ett barn, skänkt åt mina böner och torde ej bli alldeles förtappad. Men, Jeanie, låt aldrig — aldrig mer hennes namn bli nämnt mellan dig och mig. Hon är gången ifrån oss lik en bäck, som sinar ut för sommarens hetta, och, såsom den tålige Job säger: må hon gå och varda förglömd!
En sorglig tystnad följde på dessa ord. Jeanie skulle gärna velat fråga om de närmare omständigheterna vid systerns avvikande, om ej hennes far i en så bestämd ton uttalat sitt förbud. Hon stod just i begrepp att omtala sitt möte med Staunton i hans fars hus, men då hon hastigt drog sig till minnes innehållet av deras samtal, tyckte hon, att det på det hela taget var av beskaffenhet att snarare öka än minska faderns bekymmer. Hon vände därför samtalet från detta plågsamma ämne och beslöt att uppskjuta med alla vidare förfrågningar därom, tills hon finge råka Butler, av vilken hon hoppades få erfara de närmare omständigheterna vid systerns flykt.
Men när hon skulle få råka Butler var en annan fråga, som hon ej kunde avhålla sig från att göra sig själv, i synnerhet då hennes far, liksom han varit angelägen att komma ifrån ämnet rörande sin yngsta dotter, pekade på den motsatta stranden av Dumbartonshire och frågade Jeanie, om det inte var en behaglig bostad, samt förklarade det vara sin avsikt att flytta sitt jordiska hem till det landet, emedan han till följd av sin skicklighet i jordbruk och allt, som hörde till boskapsskötsel, av hans höghet hertigen av Argyle blivit ombedd att såsom inspektor förestå en avelsgård, som hans höghet tagit under eget bruk för kreatursavelns förbättrande.
Jeanie vart helt nedslagen vid denna underrättelse. Hon medgav, att det var ett härligt och gott land och sluttade vackert mot västern, och hon tvivlade inte på, att betet vore mycket gott, ty gräset såg grönt ut, fastän det varit så torrt väder, men det var långt hemifrån, och hon trodde, att hon ofta skulle komma att tänka på de gröna ängsstyckena mellan S:t Leonards Crags, som voro så fulla med smörblommor och gullvivor.
— Tala inte om det, Jeanie, sade fadern. Jag vill aldrig höra stället nämnas mer — det vill säga, sedan auktionen är hållen och arrendet betalt, men jag har fört över hit alla de kritter, jag trodde du skulle tycka mest om. Där är Hjärtros och där är din egen brokiga ko och den lilla bläsiga, som du kallade — jag behöver inte säga, hur du kallade henne — men jag hade inte mod att be dem sälja det bortklemade kreaturet, fast vi nog mången gång torde känna oss beklämda om hjärtat, då vi se på det — men det är inte det stackars oskäliga djurets fel — och ett eller två kritter till har jag tagit undan, och jag lät driva dem framför de andra djuren, på det människorna måtte säga, som då Isai son återvände från striden: ”Detta är Davids byte.”
Vid närmare förfrågan fick Jeanie ny anledning att beundra sin väns, hertigens av Argyle, outtröttliga välgörenhet. Han hade anlagt ett slags mönstergård på gränsen av sina stora högländska gods, men hade icke rätt vetat, var han skulle få tag i en person, åt vilken han kunde anförtro överinseendet däröver. Det samtal i lantbrukssaker, han på återfärden från Richmond hade med Jeanie Deans, ingav honom den övertygelsen, att hennes far, vars erfarenhet och framgång i sitt yrke hon så ofta omnämnde, just vore den man han behövde. Då det med Effies benådning förknippade villkoret gjorde det högst sannolikt, att David Deans skulle komma att förändra vistelseort, vaknade denna tanke med förnyad styrka hos hertigen, och som han var lika entusiastisk både som lantbrukare och människovän, trodde han sig i båda dessa egenskaper befrämja sina avsikter, då han skrev till sitt ombud i Edinburgh att skaffa sig upplysningar om ladugårdsarrendatorn vid S:t Leonards Crags, och om han fann honom sådan, som han blivit skildrad, genast på de fördelaktigaste villkor anställa denne som förvaltare på hans favoritgård i Dumbartonshire.
Detta förslag meddelades gamle David dagen efter, sedan hans dotters benådning anlänt till Edinburgh. Hans beslut att lämna S:t Leonards var redan fattat, och äran av en uttrycklig kallelse från hertigen av Argyle att övertaga en befattning, som erfordrade så mycken skicklighet och omtanke, var i och för sig ofantligt smickrande, och detta så mycket mer, som hederlige David, vilken ej var utan en ganska hög tanke om sin egen förmåga, intalade sig, att han genom att mottaga denna befattning till någon del skulle avbetala den stora tacksamhetsskuld vari han stod hos familjen Argyle. Löneförmånerna, som innefattade rättighet till bete och foder för en liten hjord för egen räkning, voro även högst frikostiga, och Davids skarpa blick såg, att läget var fördelaktigt för drivandet av en vinstgivande kreaturshandel med högländerna. Visserligen kunde man vara utsatt för de rovlystna bergsbornas strövtåg, men i hertigens av Argyle fruktade namn låg någonting mycket betryggande, och en obetydlig blackmail[1] ansåg David skola fullkomligt skydda honom för deras påhälsningar.
Det fanns likväl ännu två omständigheter, som gjorde honom tveksam. Den första var andan hos den prästman, vars församling han skulle komma att tillhöra, och vad denna kinkiga punkt beträffar, vart han, som läsaren snart skall erfara, fullkomligt tillfredsställd. Det andra hindret var den nödvändighet, vari hans yngre dotter var försatt, att för så lång tid lämna Skottland.
Lagkarlen smålog och sade, att det ej fanns någon anledning till att tolka detta förbehåll så synnerligt strängt. Om den unga kvinnan lämnade Skottland på ett par månader eller veckor och sedan sjöledes från England komme till sin fars nya vistelseort, skulle ingen kunna veta av hennes ditkomst — åtminstone ingen som vore berättigad eller böjd för att oroa henne. Hertigens vidsträckta ärftliga domsrätt betog andra ämbetsmän all anledning att befatta sig med de personer, som bodde på hans gods, och de, som stodo under hans eget omedelbara beroende, skulle få befallning att ej störa den unga kvinnan, särdeles som hon, såsom boende på gränsen av högländerna, kunde anses vara utom Skottland, det vill säga utom civilisationens och de vanliga lagarnas område.
Gamle Deans var likväl ej rätt nöjd med dessa bevisningsgrunder, men Effies flykt, som ägde rum tredje natten efter hennes befrielse, gjorde vistelsen vid S:t Leonards så olidlig för honom, att han genast antog det gjorda tillbudet och med nöje ingick på den av hertigen uppgjorda planen att överraska Jeanie och därigenom göra ombytet av bostad så mycket mer anslående för henne. Hertigen hade underrättat Archibald om dessa omständigheter och från Edinburgh tillsänt honom en befallning att föra Jeanie till Roseneath.
Fadern och dottern meddelade varandra allt detta, under det de än stannade och än långsamt gingo framåt till boningshuset, som skymtade fram mellan träden på ungefär en halv mils avstånd från den lilla viken, där de landat.
Då de nalkades huset, underrättade David Deans sin dotter med ett slags bittert leende, vilket var den närmaste tillstymmelse till ett muntert uttryck, som hans ansikte någonsin antog, att två herrar bodde där: en högvälboren herre och en högvördig herre. Den högvälborne herrn var hans nåd lairden av Knocktarlitie, hertigens fogde, en höglandsherre, såsom David befarade, av samma skrot och korn som många andra av hans klass, nämligen häftig och lättretlig samt försumlig i de högre ting, som röra saligheten, ävensom sniken efter denna världens mammon, utan att synnerligen skilja mellan mitt och ditt, men eljest en hygglig, gästfri adelsman, med vilken det vore rådligast att leva i gott förstånd, ty högländare äro hetlevrade, alltför hetlevrade. Vad åter beträffade den högvördige personen, han omnämnt, så var han med hertigens av Argyle förord sökande till det pastorat, där deras gård var belägen, och komme säkert att bli mycket välkommen för de kristliga själar i församlingen, vilka hungrade efter den andliga mannan, sedan de så länge bespisats med sur högländsk ärtmjölskaka av den avlidne predikanten mr Duncan MacDonought, som både helgdag och vardag började sitt dagsverke med ett kvarter Usquebaugh.[2] — Men jag behöver inte säga så mycket om den nuvarande kandidaten, tillade David med sitt förra bistra leende, ty jag tror, du sett honom förr, och här kommer han oss till mötes.
Hon hade verkligen sett honom förr, ty det var ingen annan än Ruben Butler i egen person.