Myladys son/Del I/Kapitel 29
| ← Fyra gamla vänner bereda sig att återse varandra |
|
Färjan på floden Oise → |
XXIX.
PLACE ROYALE.
DE GINGO UNDER TYSTNAD FRAM TILL MITTEN av platsen, men som månen just i detsamma tittade fram ur en sky, drogo de sig tillbaka under lindarna, där skuggan var tätare och ingen kunde se dem.
På flera ställen funnos bänkar; de fyra promenerande stannade framför en sådan. Athos gav en vink, d'Artagnan och Porthos satte sig, Athos och Aramis blevo stående framför dem.
Efter ett ögonblicks tystnad, varunder alla kände, hur brydsamt det var att börja samtalet, sade Athos:
— Mina herrar, vår närvaro vid detta möte bevisar styrkan av vår gamla vänskap, ingen av oss har uteblivit; således har ingen något att förebrå sig.
— Hör på, bäste greve, sade d'Artagnan, i stället för att säga varandra artigheter, vilka kanske ingen av oss förtjänar, så låt oss öppet förklara oss för varandra.
— Jag begär inte bättre, svarade Athos. Jag vill vara öppenhjärtig, tala därför uppriktigt. Ha ni något att förebrå mig eller abbé d'Herblay?
— Ja, sade d'Artagnan, då jag hade äran träffa er på slottet Bragelonne, gjorde jag er ett förslag, som ni mycket väl förstod, men i stället för att svara mig uppriktigt som en vän lekte ni kurragömma med mig som med ett barn. Den vänskap, som ni berömmer er av, bröts inte i går genom korsandet av våra klingor, men väl genom er förställning på ert slott.
— D'Artagnan! sade Athos i milt förebrående ton.
— Ni bad mig tala uppriktigt, återtog d'Artagnan, nu har jag gjort det. Ni frågar, vad jag tänker, jag säger det öppet, och nu gör jag detsamma för er, abbé d'Herblay. Jag handlade på samma sätt mot er, och även ni bedrog mig.
— I sanning, min herre, svarade Aramis, ni talar bra besynnerligt. Ni kom för att göra mig förslag, men gjorde ni dem? Nej, ni utforskade mig blott, se där allt. Nåväl, vad svarade jag? Att Mazarin var en skälm, och att jag aldrig ville tjäna honom. Men det var också allt. Sade jag därför, att jag inte ville tjäna någon annan? Tvärtom lät jag er förstå, tror jag, att jag slutit mig till prinsarnas parti. Om jag inte misstar mig, skämtade vi över den ganska sannolika händelsen att ni skulle få kardinalens uppdrag att arrestera mig. Var ni inte partiman? Jo visst. Nå, varför skulle inte även vi tillhöra ett parti? Ni hade er hemlighet, liksom vi vår. Vi utbytte inte våra hemligheter … så mycket bättre, det bevisar, att vi förstå att bevara dem.
— Jag förebrår er ingenting, min herre, sade d'Artagnan, det var blott därför att greve de La Fère talade om vänskap, som jag ville rannsaka ert handlingssätt.
— Och hur finner ni det då? sporde Aramis högdraget.
Blodet rusade åt d'Artagnans tinningar; han steg upp och svarade:
— Jag finner att det ganska väl passar en lärjunge till jesuiterna.
Då Porthos såg d'Artagnan resa sig, steg även han upp. De fyra männen stodo således nu hotande emot varandra.
Vid d'Artagnans svar gjorde Aramis en rörelse som för att föra handen till värjan. Athos hejdade honom.
— D'Artagnan, sade han, du kommer hit i kväll, ännu helt ursinnig över utgången av gårdagens äventyr. Jag trodde, att du hade nog högsint och ädelt hjärta för att en tjuguårig vänskap skulle motstå en kvarts timmes nederlag för din egenkärlek. Hör på, säg mig uppriktigt: tror du dig verkligen ha något att förebrå mig? Har jag felat, d'Artagnan, så vill jag erkänna mitt fel.
Athos allvarliga och välljudande röst ägde ännu sitt forna inflytande på d'Artagnan, då däremot Aramis stämma, som, då han var vid dåligt lynne, blev gäll och skarp, uppretade honom. Han svarade därför Athos:
— Jag tror, greve, att ni hade något att anförtro mig på slottet Bragelonne, och att den herrn, fortfor han, pekande på Aramis, också hade något att förtro mig i sitt kloster. Om dessa förtroenden givits mig, skulle jag inte ha kastat mig in i ett äventyr, där ni stängde vägen för mig, men om jag varit tystlåten, bör man väl inte fördenskull anse mig som en narr. Om jag velat undersöka olikheten mellan de personer, som herr d'Herblay tar emot på en repstege och dem, han mottager på en stege av trä, skulle jag nog kunnat tvinga honom att tala.
— Vad blandar ni er i? utropade Aramis, bleknande av vrede, ty han befarade, att han blivit utspionerad av d'Artagnan och sedd tillsammans med fru de Longueville.
— Jag blandar mig bara i vad som angår mig själv, och jag förstår nog att låtsa mig ej ha sett, det som inte angår mig … men jag hatar skrymtare, och till den kategorien räknar jag musketörer, som spela abbéer, och abbéer, som spela musketörer … och, tillade han, i det han vände sig mot Porthos, denne herre är också av min åsikt.
Porthos, som ännu ej yttrat något, svarade blott genom ett ord och en åtbörd.
Han sade »ja» och tog värjan i handen.
Aramis tog ett steg tillbaka och drog även sin. D'Artagnan bugade sig, beredd till anfall eller försvar.
Då utsträckte Athos handen med den oemotståndligt befallande åtbörd, som tillhörde endast honom, drog långsamt upp sin värja med slidan, avbröt mot sitt knä både klinga och slida och kastade bitarna ifrån sig.
Därpå vände han sig till Aramis.
— Aramis, sade han, bryt av din värja.
Aramis tvekade.
— Du måste, sade Athos; därpå tillade han med lägre och mildare röst: Jag vill det.
Ännu blekare, men kuvad av denna åtbörd och besegrad av denna röst, avbröt Aramis med sina händer den böjliga klingan, lade sedan armarne i kors och avbidade, skälvande av raseri, vad som komma skulle.
Denna rörelse kom d'Artagnan och Porthos att rygga tillbaka, d'Artagnan drog icke sin värja, och Porthos stack åter sin i slidan.
— Aldrig, sade Athos, i det han sakta lyfte högra handen mot himlen, aldrig, det svär jag på denna högtidliga afton inför Gud, som ser och hör oss, aldrig någonsin skall min värja korsas med edra, aldrig skall mitt öga kasta en vred blick på eder, aldrig mitt hjärta hysa en känsla av hat mot eder. Vi ha levat tillsammans, hatat och älskat gemensamt, utgjutit och blandat vårt blod, och kanske, må jag tillägga det, finnes mellan oss ett ännu starkare band än vänskapens, kanske finns det ett brottsligt förbund, ty alla fyra ha vi dömt och avrättat en mänsklig varelse, som vi måhända inte hade rättighet att skilja ifrån livet, ehuru hon snarare tycktes tillhöra avgrunden än denna värld. D'Artagnan, jag har alltid älskat dig som en son, Porthos, vi ha i tio år sovit vid varandras sida, Aramis är er bror liksom han är min, ty Aramis har älskat er som jag ännu gör och alltid kommer att göra. Vad betyder väl kardinal Mazarin för oss, som betvingat handen och hjärtat på en sådan man som Richelieu? Vad betyder väl den eller den prinsen för oss, som befäst kronan på en drottnings huvud? D'Artagnan, jag ber dig förlåta, att jag i går korsade min klinga med dig. Aramis ber även Porthos förlåta sig. Hata mig nu, om ni kunna, men jag svär, att jag trots ert hat endast skall hysa aktning och vänskap för er. Upprepa nu mina ord, Aramis, och om de sedan vilja, om du själv vill det, så låt oss skiljas från våra gamla vänner för alltid.
Det uppstod ett ögonblicks tystnad, som avbröts av Aramis.
— Jag svär, sade han med klar panna och uppriktig blick, men med en röst, som ännu darrade av hans häftiga sinnesrörelse, jag svär, att jag inte mer hyser något hat till dem, som voro mina vänner, jag beklagar, att jag korsat min klinga med din, Porthos: Jag svär slutligen, icke blott att min aldrig skall riktas mot ert bröst, utan även att i djupet av mina hemligaste tankar icke skall finnas en skymt av agg till er. Kom, Athos!
Athos gjorde en rörelse för att avlägsna sig.
— O nej, nej, gå inte! utropade d"Artagnan med denna plötsliga, sällsynta hänförelse, som röjde hans i grunden varma hjärta och hans själs naturlige ädelhet, gå inte ännu, ty även jag har en ed att avlägga. Jag svär att jag ville utgjuta ända till sista droppen av mitt blod för att fortfarande vara aktad av en sådan man som du, Athos, och avhållen av en sådan man som du, Aramis.
Han störtade sig i Athos famn.
— Min son! utropade Athos, i det han tryckte honom till sitt hjärta.
— Och jag, sade Porthos, jag svär ingenting, men jag kvävs, för tusan! Om jag skulle slåss mot er, tror jag, att jag utan motstånd skulle låta sticka värjan tvärs igenom mig, ty jag har aldrig i hela livet hållit mera av någon annan än av er.
Den hederlige Porthos smälte i tårar och kastade sig i Aramis armar.
— Mina vänner, sade Athos, se där vad jag hoppades, se där vad jag väntade av två hjärtan sådana som edra. Ja, jag har sagt och säger ännu en gång, att våra öden äro återkalleligen förenade, om vi också vandra på skilda vägar. Jag aktar dina åsikter, d'Artagnan, jag aktar din övertygelse, Porthos, men fastän vi kämpa på olika sidor, så låt oss dock förbliva vänner. Ministrar, prinsar, konungar skola försvinna som böljor i en ström, det borgerliga kriget skall slockna som en låga, men vi … komma att stå kvar … jag anar det.
— Ja, sade d'Artagnan, låt oss alltid vara musketörer och ha till vår enda fana den där ryktbara servetten från bastionen Saint-Gervais, på vilken den store kardinalen lät brodera tre liljor.
— Ja, inföll Aramis, kardinalister eller frondörer … vad rör det oss? Låt oss återfinna våra goda sekundanter i dueller, våra muntra kamrater i nöjet!
— Och om vi skulle råkas i strid, återtog Athos, så låt oss vid blotta ordet: Place Royale! taga värjan i vänstra handen och räcka varandra den högra, om det också vore mitt i elden.
— Du talar gudomligt! sade Porthos.
— Du är den ädlaste och mest högsinte bland män, sade d'Artagnan, och oss överträffar du tio gånger om!
Athos smålog med ett leende av obeskrivlig glädje.
— Det är alltså överenskommet, sade han. Seså, mina herrar, er hand! Ni är väl en smula kristna?
— Ja visst, för tusan! svarade d'Artagnan.
— Vi skola vara det vid detta tillfälle åtminstone för att hålla vår ed, sade Aramis.
— Ah, jag är färdig att svära vid vad som helst, inföll Porthos, ja, till och med vid Mohammed! Anfäkta och besitta mig, om jag någonsin känt mig så lycklig som i denna stund!
Och den gode Porthos torkade sina ännu fuktiga ögon.
— Har någon av er ett kors? frågade Athos.
Porthos och d'Artagnan sågo på varandra, i det de skakade på huvudet.
Aramis smålog och framtog ett diamantkors, som i ett pärlband hängde vid hans hals.
— Se här ett, sade han.
— Nåväl, återtog Athos, svär nu vid detta kors, som oaktat ämnet, varav det är gjort, ändå är ett kors, svär, att trots allt och för alltid vara vänner, och må denna ed binda icke blott oss själva, utan även våra avkomlingar. Vilja ni gå denna ed?
— Ja, svarade alla med en röst.
— Ah, din förrädare, viskade d'Artagnan, i det han lutade sig till Aramis öra, du har låtit oss svära på en frondös krucifix.