Myladys son/Del I/Kapitel 28

←  Sammanträffandet

Myladys son eller 20 år efteråt av Alexandre Dumas den äldre Översättare: Fredrik Niklas Berg Fyra gamla vänner bereda sig att återse varandra

Place Royale  →

XXVIII.
FYRA GAMLA VÄNNER BEREDA SIG ATT ÅTERSE VARANDRA.

NÅVÄL, SADE PORTHOS, SOM SATT PÅ GÅRDEN till värdshuset Geten, åt d'Artagnan, som med misslynt uppsyn nu kom tillbaka från Kardinalpalatset.

— Ja för tusan. Han är verkligen en obehaglig best, den där Mazarin! Vad äter du där, Porthos?

— Åh, jag doppar skorpor i ett glas spanskt vin. Kom och gör detsamma!

— Gärna det. Tag hit ett glas, Gimblou!

Den med detta välljudande namn tilltalade uppassaren gick efter det begärda glaset, och d'Artagnan slog sig ned bredvid sin vän.

— Nå, hur gick det?

— Jag steg in, han sneglade på mig, jag ryckte på axlarna och sade: Monseigneur, vi voro alltför underlägsna i antal.

— ’Jag vet det redan’, svarade kardinalen, ’men berätta mig detaljerna.’

— Vad äter du där, Porthos? — Åh, jag doppar skorpor i ett glas spanskt vin. Kom och gör detsamma! (Sid. 294.)

— Du förstår, Porthos, att jag inte kunde berätta detaljerna utan att nämna våra vänner, och att nämna dem hade varit att förråda dem.

— Ja visst.

— ’Monseigneur’, sade jag, ’de voro femtio, och vi bara två.’

— ’Ja, men det hindrar inte’, svarade han, ’att pistolskott ändå avlossades, efter vad jag hört.’

— ’Det är verkligen så, att litet krut avbrändes å ömse sidor.’

— ’Och klingorna sågo dagen?’ tillade han.

— ’Eller rättare sagt natten, monseigneur’, svarade jag.

— ’Nå, men jag trodde, att ni var gascognare, min vän?’

— ’Jag är inte gascognare oftare än när jag lyckas, monseigneur.’

Han tyckte om svaret, ty han började skratta.

— ’Det skall lära mig att förse mina drabanter med bättre hästar en annan gång’, sade han, ’ty om de kunnat följa er och var för sig uträttat lika mycket som ni och er vän, så hade ni kunnat hålla ert löfte och fört honom till mig, levande eller död.’

— Nå, men jag tycker inte, att det där var så illa, sade Porthos.

— Åh nej, för all del, men det beror på sättet, varpå det säges … Det är otroligt, hur mycket vin dessa skorpor suga i sig. De äro riktiga svampar. Gimblou, tag hit en butelj till.

Buteljen frambars med en skyndsamhet, som röjde, vilken grad av aktning, d'Artagnan åtnjöt på stället. Han fortfor nu:

— Jag ämnade redan avlägsna mig, då han ropade mig tillbaka.

— ’Tre av era hästar blevo ju dödade, eller hur?’ sade han.

— ’Ja, monseigneur’, svarade jag.

— ’Hur mycket voro de värda?’

— Men jag tycker det där var en ganska god vändning, inföll Porthos.

— ’Tusen pistoler’, svarade jag.

— Tusen pistoler! upprepade Porthos. Besitta, så du högg till! Om han förstår sig på hästar, så skulle han ha prutat.

— Han hade nog minsann lust därtill, den gnidaren, ty han spratt till och tittade på mig. Nå, jag tittade igen, jag. Då förstod han, öppnade ett skåp och tog fram anvisningar på banken i Lyon.

— På tusen pistoler?

— Ja, precis på tusen pistoler, inte en sou mer.

— Och du har dem?

— Här äro de.

— Men det var ju ändå ganska hyggligt, tycker jag.

— Hyggligt? Mot personer, som icke blott riskerat sitt skinn, utan även gjort honom en stor tjänst.

— En stor tjänst? Vilken då? frågade Porthos.

— Jo för tusan, det tycks som om jag ridit omkull ett parlamentsråd.

— Vad? Den där lille svartklädde mannen, som du red omkull vid hörnet av kyrkogården Saint-Jean?

— Just han, ja! Han var honom till besvär, ser du. Tyvärr krossade jag honom inte helt och hållet. Han tycks komma sig för att åter bli besvärlig.

— Anfäkta! inföll Porthos. Och jag, som höll inne min häst, som ville rusa rakt på honom! Nå, det får bli en annan gång.

— Den smulgråten borde ha betalat mig för parlamentsrådet också.

— Men, när han inte krossades helt och hållet så …

— Åh, monseigneur de Richelieu skulle ha sagt. Femhundra écuer för parlamentsrådet. Men låt oss inte tala mer om det där. Hur mycket kostade dina hästar, Porthos?

— Ah, om den stackars Mouston vore här, skulle han kunna uppge summan precis.

— Sak samma, låt höra den ungefärliga summan.

— Vulcain och Bayard kostade mig omkring tvåhundra pistoler vardera, och om jag värderar Phebus till hundrafemtio, tror jag, att räkningen skall vara i det närmaste riktig.

— Då återstår således fyrahundrafemtio pistoler, sade d'Artagnan, ganska belåten.

— Ja, svarade Porthos, men munderingarna …

— Det är sant. Hur mycket voro munderingarna värda?

— Om man räknar dem alla tre till hundra pistoler …

— Låt gå för hundra pistoler! Då återstår trehundrafemtio pistoler.

Porthos nickade.

— Låt oss ge värdinnan femtio pistoler för all vår förtäring, sade d'Artagnan, och sedan dela de trehundra återstående.

— Överenskommet! sade Porthos.

— En tarvlig affär! mumlade d'Artagnan, i det han stoppade ned sina sedlar.

— Hm, sade Porthos, ändå något! Men säg mig en sak.

— Vad då?

— Talade han inte alls om mig?

— Jo visst, utropade d'Artagnan, som fruktade att göra sin vän modstulen, om han yppade, att kardinalen ej yttrat ett enda ord om honom. Jo visst, han sade …

— Ja, vad sa han?

— Vänta litet, jag söker påminna mig hans egna ord. Han sa: ’Beträffande er vän, så säg honom, att han kan sova lugnt.’

— Aha! sade Porthos. Det betyder, klart som dagen, att han ämnar göra mig till baron.

I detta ögonblick slog klockan nio i närmaste kyrktorn.

— Ah, det var sant, sade Porthos, klockan slår nu nio, och du minns väl att vi skulle ha vårt möte på Place Royale klockan tio.

— Påminn mig inte om det, Porthos, jag går inte dit.

— Varför det? frågade Porthos.

— Därför att det kostar alltför mycket på mig att återse dessa båda män, som förorsakade, att vårt företag misslyckades. Och om detta möte skulle dölja någon hemlig avsikt …

— Åh, sade Porthos, det tror du väl ändå inte, min käre d'Artagnan.

Porthos hade rätt. D'Artagnan trodde icke, att Athos var i stånd till något svek, men han sökte en förevändning att slippa infinna sig vid detta möte.

— Vi måste gå dit, återtog den bålde herrn till Bracieux, eljest skulle de kunna tro, att vi hyste fruktan. Min bäste vän, vi vågade möta femtio fiender på landsvägen … då kunna vi väl också våga möta två vänner på Place Royale.

— Ja, medgav d”Artagnan, det vet jag nog, men de ha slutit sig till prinsarnas parti utan att underrätta oss därom. Athos och Aramis ha drivit ett spel, som oroar mig. I går kommo vi under fund med sanna förhållandet.

— Du misstror dem då verkligen?

— Ja, jag misstror Aramis, sedan han blivit abbé. Du kan inte tro hur förändrad han blivit. Han anser kanske, att vi stå i vägen för hans biskopsstav, och han är inte den, som hyser några samvetsskrupler.

— Ja, vad Aramis beträffar, så är det en annan sak, medgav Porthos.

— Och hertig de Beaufort kan också försöka att låta gripa oss.

— Bah, det tror jag inte. Varför släppte han oss då, när han redan hade oss? Men vi kunna ju vara på vår vakt, beväpna oss och taga med oss Planchet med sin karbin.

— Planchet är frondör, sade d'Artagnan.

— Åt helvete med alla inbördes misshälligheter! utbrast Porthos. Numera kan man varken räkna på sina vänner eller sina betjänter. Ah, om jag bara hade min stackars Mousqueton här. Han är åtminstone en, som aldrig skall överge mig.

— Nej, åtminstone inte så länge du är rik. Vet du, min vän, det är kanske inte så mycket de inbördes partistriderna, som söndrat oss. Saken är den, att vi inte längre äro tjugu år; ungdomens troskyldiga hängivenhet har försvunnit och lämnat rum för egennyttans viskningar, ärelystnadens anda, egoismens ingivelser. Ja, du har rätt, Porthos, låt oss gå dit, men väl beväpnade. Om vi inte komma, skulle de säga, att vi voro rädda. Hör hit, Planchet!

Planchet infann sig.

— Låt sadla hästarna och tag din karbin!

— Men, herr löjtnant, säg mig först, mot vilka vi ska väpna oss?

— Mot ingen särskild, svarade d'Artagnan. Det är blott ett försiktighetsmått, för den händelse vi skulle bli anfallna.

— Ni har väl hört, herre, att man velat döda den hederlige Broussel, folkets fader?

— Åh, verkligen? sade d'Artagnan.

— Ja, men han blev hämnad, ty han fördes tillbaka till sitt hem, buren på folkets armar. Alltsedan i går är hela hans hus uppfyllt av besökande. Koadjutorn, herr de Longueville och prins de Conti ha personligen besökt honom. Fru de Chevreuse och fru de Vendome ha låtit anteckna sig hos honom, och när han så vill …

— Nåväl, när han så vill …

Planchet började sjunga:

En frondevind höres sjunga
sin tordönslika sång …
Törhända den kan ljunga
mot Mazarin en gång.
En frondevind höres sjunga
sin tordönslika sång.

— Det förvånar mig inte, sade d'Artagnan med låg röst till Porthos, att Mazarin gärna sett, om jag ridit ihjäl hans parlamentsråd.

— Så ni förstår, herre, återtog Planchet, att om det vore för ett sådant anslag som det man smidde mot herr Broussel, som ni ber mig taga karbinen …

— Nej, för all del, du kan vara lugn. Men av vem har du fått höra alla dessa enskildheter.

— Jag har dem ur säker källa, herre … jag har fått höra dem av Friquet.

— Av Friquet? sade d'Artagnan. Det namnet känner jag igen.

— Han är son till herr Broussels tjänarinna, en rask pojke, som säkert skulle förstå att sköta sig vid ett upplopp.

— Är han inte korgosse i Notre-Dame?

— Jo, det är han, under Bazins beskydd.

— Aha, jag vet. Och han är också uppassare på en källare vid Calandregatan?

— Det stämmer.

— Vad har du med den där pojken att göra? frågade Porthos.

— Hm, sade d'Artagnan, han har skaffat mig goda underrättelser vid ett tillfälle och kan måhända vara mig till nytta en annan gång också.

— — —

Medan detta samtal pågick, gjorde Athos och Aramis sitt intåg i Paris genom förstaden Saint-Antoine. De hade intagit förfriskningar på vägen och skyndade sig nu för att ej komma för sent till mötesplatsen.

Endast Bazin åtföljde dem. Man torde erinra sig, att Grimaud stannat kvar för att sköta Mousqueton och sedan begiva sig direkt till den unge vicomte de Bragelonne, som farit till armén i Flandern.

— Nu, sade Athos, måste vi gå in på något värdshus för att byta kläder, lägga av våra pistoler och värjor och även låta Bazin avlägga sina vapen.

— Nej visst inte, bäste greve, därvidlag måste du tillåta, att jag hyser en annan mening och även vill försöka att övertyga dig om riktigheten av min.

— Varför det då?

— Därför att det är ett krigiskt möte vi begiva oss till.

— Vad vill du säga med det, Aramis?

— Att Place Royale är en fortsättning på landsvägen i Vendomois, ingenting annat.

— Vad? Våra vänner …

— Ha nu blivit våra farligaste fiender. Vem vet väl, om inte d'Artagnan skyllt sitt misslyckande på oss och om han inte givit kardinalen en vink om vår sammankomst? Vem kan veta, om inte kardinalen skall begagna detta möte för att gripa oss?

— Åh, Aramis, anser du verkligen möjligt, att d'Artagnan och Porthos skulle kunna nedlåta sig till en dylik nedrighet?

— Vänner emellan skulle det vara en nedrighet, det har du rätt i, men fiender emellan är det blott en list.

Athos lade armarna i kors och lät sitt vackra huvud sjunka ned på bröstet.

— Vad kan man väl begära, bäste Athos, fortfor Aramis, sådana äro människorna, de äro inte alltid tjugu år. Du vet, att vi grymt sårat den egenkärlek, som så blint leder alla d'Artagnans handlingar. Han har lidit nederlag. Hörde du inte, hur förtvivlad han var på landsvägen? Vad Porthos beträffar, så berodde kanske hans friherretitel just på det där företagets framgång. Nåväl, han fann oss i vägen och lyckades inte vinna sitt eftersträvade mål. Vem säger dig, att inte denna åtrådda titel beror av vårt möte i kväll? Låt oss taga våra försiktighetsmått, Athos.

— Men om de komma obeväpnade? Vilken skam då för oss, Aramis!

— Åh, var lugn, det göra de inte, det ansvarar jag för. För övrigt ha vi alltid en ursäkt. Vi komma direkt från vår resa, och vi äro ju rebeller.

— Må ske då som du säger, svarade Athos nedslagen.

De fortsatte sin väg under dyster tystnad.

Knappt hade de på Pas-de-la-Mule-gatan anlänt till gallergrinden vid den öde platsen, förrän de under arkaden vid slutet av Sainte-Catherinegatan, varseblevo tre ryttare.

Det var d'Artagnan och Porthos, som kommo, insvepta i sina kappor, under vilka värjorna stucko fram. Efter dem kom Planchet med karbinen vid sidan.

Athos och Aramis stego av sina hästar, då de fingo se d'Artagnan och Porthos, och dessa gjorde likaså.

D'Artagnan märkte, att de tre hästarna, i stället för att hållas av Bazin, fastbundos vid ringarna i pelargången. Han befallde Planchet att göra som Bazin.

Åtföljda av betjänterna gingo de nu, två mot två, varandra till mötes och hälsade artigt.

— Var behaga ni samtala, mina herrar? frågade Athos, som märkte, att flera personer stannade och betraktade dem, som om de väntat sig någon av dessa ryktbara dueller, vilka ännu fortlevde i parisarnas minne, synnerligast hos dem, som bodde vid Place Royale.

— Gallerporten är stängd, sade Aramis, men om ni tycka om svalkan under träden och en ostörd enslighet, så hämtar jag i Hôtel de Rohan nyckeln, och vi kunna där inne ha det så bra som möjligt.

D'Artagnan blickade omkring sig i den på platsen rådande skymningen, och Porthos dristade sticka sitt huvud mellan två gallerstänger för att söka genomtränga dunklet där inne.

— Om ni föredraga ett annat ställe, mina herrar, sade Athos med sin ädla och övertygande stämma, så välj själva.

— Nej, denna plats tycks mig vara den mest lämpliga, om herr d'Herblay kan skaffa oss nyckeln, svarade d'Artagnan.

Aramis avlägsnade sig genast, i det han gav Athos en vink att inte stanna kvar ensam inom räckhåll för d'Artagnan och Porthos, men den, åt vilken detta råd gavs, smålog föraktligt däråt och tog ett steg fram mot sina gamla vänner, vilka båda stodo stilla på sin plats.

Aramis hade verkligen gått att klappa på porten till Hôtel de Rohan. Han kom snart tillbaka med en man, som sade:

— Ni svär det, min herre?

— Se där, svarade Aramis blott, i det han gav mannen en louisdor.

— Ah, ni vill då inte svära på det, herre? återtog portvakten, i det han skakade på huvudet.

— Ack, kan man väl svära på någonting här i världen? genmälde Aramis. Jag försäkrar blott, att dessa herrar i denna stund äro våra vänner.

— Det är sant, sade Athos, Porthos och d'Artagnan kallt.

— Hörde du? viskade d'Artagnan t111 Porthos.

— Vad då?

— Att han inte ville svära.

— Svära … på vad då?

— Den där karlen ville ha ed av Aramis att vi inte skulle slåss på Place Royale.

— Och Aramis ville inte svära?

— Nej.

— Låt oss då vara på vår vakt.

Aramis öppnade nu grinden och steg åt sidan för att låta d'Artagnan och Porthos stiga in. Då d'Artagnan inträdde, fastnade hans värjfäste i gallergrinden, och han måste slå upp sin kappa. Därvid blottades de blanka kolvarna på hans pistoler, på vilka månen kastade sitt sken.

— Ser du? sade Aramis, i det han med ena handen vidrörde Athos skuldra och med den andra visade på den arsenal, d'Artagnan bar i sitt bälte.

— Ack ja, svarade Athos med en djup suck.

Han gick in, den tredje i ordningen; Aramis kom sist och låste igen gallergrinden efter sig. De båda betjänterna stannade utanför, men liksom om även de misstrott varandra, höllo de sig på ett visst avstånd.