Myladys son/Del I/Kapitel 40

←  Mazarin och drottning Henriette

Myladys son eller 20 år efteråt av Alexandre Dumas den äldre Översättare: Fredrik Niklas Berg Hur de olyckliga stundom taga slumpen för försynen

Farbror och brorson  →

XL.
HUR DE OLYCKLIGA STUNDOM TAGA SLUMPEN FÖR FÖRSYNEN.

NÅVÄL, MADAME? FRÅGADE WINTER, NÄR drottningen avlägsnat sina tjänare.

— Vad jag förutsett, inträffade verkligen, mylord.

— Jag sade ju det på förhand.

— Kardinalen vägrar att taga emot konungen, Frankrike vägrar en olycklig furste gästfrihet? Det är första gången något sådant hänt.

— Jag sade inte Frankrike, mylord, jag sade kardinalen, och han är inte ens fransman.

— Men drottningen, har ni inte träffat henne?

— Gagnlöst, svarade madame Henriette, i det hon sorgset skakade på huvudet; drottningen kommer aldrig att säga ja, då kardinalen sagt nej. Vet ni inte, att den där italienaren styr allt, såväl i det yttre som i det inre? Dessutom skulle det inte alls förvåna mig, om Cromwell redan förekommit oss. Mazarin syntes förlägen, då han talade med mig, och likväl var han ståndaktig i sin vägran. Har ni inte märkt den röralse, som råder i Palais-Royal … hur en hop brådskande människor komma och gå? Kunna de väl ha erhållit några underrättelser, mylord?

— Säkert inte från England, madame. Jag har rest hit med sådan skyndsamhet, att jag är säker på att inte ha förekommits. Jag reste för tre dagar sedan, kom som genom ett underverk mitt igenom den puritanska hären, tog posthästar tillsammans med min betjänt Tony, och de hästar vi nu rida, ha vi köpt i Paris. För övrigt är jag övertygad om att konungen, innan han äventyrar något, avbidar ers majestäts svar.

— Ni skall säga honom, mylord, återtog drottningen förtvivlad, att jag ingenting förmår, att jag lidit lika mycket som han, om inte mera, synnerligast som jag är nödsakad att äta den landsförvistas bröd och bedja om gästfrihet hos falska vänner, som skratta åt mina tårar, samt att han måste storsint uppoffra sig och dö som en konung. Jag går att dö vid hans sida.

— Madame, madame! utropade Winter. Ers majestät låter modet fly … ännu återstår oss kanske något hopp.

— Inga vänner mer, mylord, ingen vän i hela världen … mer än er! O min Gud, min Gud, utbrast drottningen, i det hon höjde blicken mot himlen, har du då återkallat till dig alla de ädla hjärtan, som funnits på jorden?

— Nej, hoppas jag, svarade Winter begrundande. Jag talade med ers majestät om fyra män …

— Vad vill ni göra med fyra män, mylord?

— Fyra tillgivna män, som äga mod att äventyra livet, förmå mycket, var övertygad därom, madame. Och de, om vilka jag talar, ha på sin tid uträttat stora ting.

— Var finnas då dessa fyra män?

— Det vet jag tyvärr inte ännu. Det är nära tjugu år sedan jag träffade dem, och ändå har jag tänkt på dem för var gång jag sett konungen i fara.

— Och dessa män voro edra vänner?

— Den ene av dem hade mitt liv i sina händer och skänkte mig det; jag vet inte, om han förblivit min vän, men jag har åtminstone från den stunden varit hans.

— Och dessa män äro i Frankrike, mylord?

— Det tror jag åtminstone.

— Säg mig deras namn, jag har kanske hört dem nämnas och skulle måhända kunna hjälpa er i edra efterforskningar.

— Den ene av dem var chevalier d'Artagnan.

— Ah, mylord, om jag inte bedrar mig, är chevalier d'Artagnan löjtnant vid musketörerna. Jag har hört hans namn, men märk väl, jag är rädd, att den mannen står helt på kardinalens sida.

— Det vore i så fall en olycka till, svarade Winter, och jag vore då frestad att tro, att vi verkligen äro övergivna av Gud.

— Men de andra, återtog drottningen, som klängde sig fast vid detta sista hopp, liksom den skeppsbrutna vid spillrorna av skeppet, de andra, mylord?

— Namnet på en av de andra hörde jag händelsevis, ty innan de fyra adelsmännen inläto sig i strid med oss, sade de oss sina namn; han hette greve de La Fère. Men vad de två övriga beträffar så har jag till följd av vanan att kalla dem vid deras antagna namn kommit att glömma deras verkliga.

— Ack min Gud! Det vore ändå högst viktigt att återfinna dem, eftersom ni tror, att dessa tappra ädlingar kunde vara konungen så nyttiga.

— Ack ja, om de äro desamma som förr. Sök i ert minne, madame. Kanske ni hört talas om, att drottning Anna av Österrike en gång räddades ur den största fara, i vilken en drottning kan sväva?

— Ja, på den tiden, då hon älskade hertigen av Buckingham. Jag tror, att det var fråga om några diamanter.

— Just det ja, madame. Det var dessa män, som då räddade henne, och jag småler av medömkan, då jag tänker på, att om ni inte känner dessa ädlingars namn, är det endast därför, att drottningen glömt bort dem, i stället för att göra dem till de första herrarna i sitt rike.

— Nåväl, mylord, ni måste söka reda på dem; men vad förmå väl fyra män eller rättare tre? Ty jag säger ännu en gång, att ni inte bör räkna på herr d'Artagnan.

— Det vore en god klinga mindre, madame, men de tre andra skulle ändå återstå tillika med mig. Och fyra tillgivna män kring konungen för att skydda honom mot hans fiender, omgiva hans person under striden, bistå honom med goda råd, ledsaga honom på hans flykt … det skulle vara tillräckligt, icke för att göra konungen till segrare, men för att rädda honom, om han besegrades och hjälpa honom att komma över havet. Mazarin må säga vad han vill, men om er kunglige gemål blott kommer över på fransk mark, skulle han där finna lika många tillflyktsorter och fristäder som havsfågeln under stormen.

— Sök, mylord, sök efter dessa ädlingar, och om ni finner dem och de samtycka att med er begiva sig till England, giver jag dem den dag, då vi åter uppstiga på tronen, var sitt hertigdöme och dessutom så mycket guld, som skulle behövas för att köpa slottet Whitehall. Sök därför efter dem, mylord, gör det, jag besvär er!

— Jag skulle nog det, madame, svarade Winter, och skulle troligen finna dem, men det fattas mig tid. Glömmer ers majestät, att konungen väntar på svar, och att han väntar med ängslan.

— Ah, då äro vi förlorade! utbrast drottningen med ett krossat hjärtas smärta.

I detta ögonblick öppnades dörren, den unga Henriette inträdde, och med den beundransvärda styrka, som utgör mödrars hjältemod, kvävde drottningen sina tårar i djupet av sitt hjärta och tecknade åt Winter att byta om samtalsämne.

Men denna rörelse, så snabb den än var, undgick ej den unga prinsessans blickar; hon stannade på dörrtröskeln, drog en suck och vände sig till drottningen med orden:

— Varför döljer ni alltid edra tårar för mig, min mor?

Drottningen smålog blott, i stället för att svara.

— Mylord, sade hon, jag har åtminstone vunnit en sak på att blott till hälften vara drottning, nämligen den, att mina barn kalla mig mor i stället för madame.

Därpå fortfor hon, vänd till sin dotter:

— Vad vill du, Henriette?

— Min mor, svarade den unga prinsessan, en kavaljer kom nyss in i Louvre och anhåller nu att få betyga ers majestät sin vördnad. Han kommer från armén och säger sig ha ett brev att tillställa er, från marskalk Grammont, tror jag.

— Ah, sade drottningen till Winter, de Grammont är en av mina trogna vänner. Men ni ser nu, bäste mylord, hur torftigt vi äro betjänade, då min dotter måste införa främmande till mig.

— Hav förbarmande med mig, madame, sade Winter, ni förkrossar mig!

— Vem är denne kavaljer, Henriette? frågade drottningen.

— Jag såg honom genom fönstret, madame. Det är en ung man, som tycks vara knappt sexton år och som kallas vicomte de Bragelonne.

Drottningen gjorde småleende en rörelse med huvudet, den unga prinsessan öppnade åter dörren, och Raoul visade sig på tröskeln.

Han tog några steg mot drottningen och knäböjde.

— Madame, sade han, jag medför till ers majestät ett brev från min vän, greve de Guiche, som sagt sig ha den äran att vara en av edra tjänare. Detta brev innehåller en viktig underrättelse och uttrycker hans djupa vördnad för eder.

Då greve de Guiches namn uttalades, spred sig en rodnad på den unga prinsessans kinder. Drottningen betraktade henne med en viss stränghet.

— Du sade ju, Henriette, att brevet var från marskalk de Grammont.

— Det trodde jag också, stammade den unga flickan.

— Det är mitt fel, madame, inföll Raoul. Jag anmälde mig verkligen såsom kommande å marskalk de Grammonts vägnar, men som han var sårad i högra armen, kunde han inte själv skriva, utan lät greva de Guiche tjäna som sekreterare.

— Har slaget stått redan? frågade drottningen, i det hon gav Raoul ett tecken att stiga upp.

— Ja, madame, svarade den unge mannen, i det han räckte brevet åt lord Winter, som närmade sig för att mottaga det och sedan överlämnade det åt drottningen.

Vid underrättelsen om en utkämpad strid öppnade den unga prinsessan munnen för att göra en fråga, som utan tvivel låg henne nära om hjärtat, men hon tillslöt den åter utan att yttra ett ord, under det rosorna på hennes kinder småningom bleknade.

Drottningen såg alla dessa rörelser, vilka hennes moderliga hjärta tvivelsutan tolkade, ty hon sade, i det hon åter vände sig till Raoul:

— Och ingen olycka har hänt unge greve de Guiche? Han är icke blott en av våra trogna tjänare, som han sagt er, min herre, han är även en av våra vänner.

— Nej, madame, svarade Raoul, han förvärvade sig tvärtom den dagen en lysande ära och åtnjöt den utmärkelsen att på själva slagfältet omfamnas av hans höghet prinsen.

Den unga prinsessan slog ihop sina händer, men blygdes över att hon låtit hänföra sig till en sådan glädjeyttring, vände sig bort till hälften och lutade sig över en vas med törnrosor, liksom för att inandas deras vällukt.

— Låt se, vad greven skriver, sade drottningen.

— Jag har haft den äran att säga ers majestät, att han skrev å sin fars vägnar.

— Ja, min herre.

Drottningen bröt brevet och läste:

»Madame och ädla drottning!

Som jag till följd av ett sår i högra armen icke själv kan ha den äran att skriva till eder, gör jag det genom min son, greve de Guiche, vilken, som ni vet, är eder lika tillgiven som jag, för att underrätta er om, att vi vunnit slaget vid Lens, och att denna seger ej kan undgå att giva kardinal Mazarin och drottningen ett mäktigt inflytande på ställningen i Europa.

Måtte ers majestät därför, om ni täckes följa mitt råd, begagna detta ögonblick för att på regeringen söka inverka till förmån för eder höge gemål.

Vicomte de Bragelonne, som har äran överlämna detta brev till eder, är en vän till min son, vars liv han räddat; han är en ädling, åt vilken ers majestät kan helt och hållet anförtro sig, i den händelse ers majestät skulle vilja sända mig någon muntlig eller skriftlig befallning.

Jag förblir alltjämt ers majestäts vördsamme tjänare

Marskalk de Grammont.»

I det ögonblick, då brevet rörde sig om den tjänst Raoul gjort greven, kunde han icke avhålla sig från att vända huvudet mot den unga prinsessan, och han läste då i hennes ögon ett uttryck av oändlig tacksamhet mot honom. Det fanns intet tvivel mera: Konung Karl I:s dotter älskade hans vän.

— Slaget vid Lens blev alltså en seger! utropade drottningen. De äro lyckliga här … de vinna fältslag! Ja, marskalk de Grammont har rätt, detta ändrar sakernas utseende för dem, men jag är rädd att det inte gagnar oss, utan kanske snarare tvärtom. Denna underrättelse är helt färsk, min herre, fortfor drottningen, och jag tackar er för att ni skyndat att meddela mig den. Utan er och utan detta brev hade jag först i morgon, kanske i övermorgon, sist av alla i Paris, fått kännedom därom.

— Madame, svarade Raoul, Louvre är det andra palatset i ordningen, dit denna underrättelse anlänt. Ännu känner ingen den, och jag svor greve de Guiche att lämna detta brev i ers majestäts händer till och med innan jag omfamnade min förmyndare.

— Er förmyndare … är han en Bragelonne som ni? frågade lord Winter. Förr i världen kände jag en Bragelonne. Lever han ännu?

— Nej, min herre, han är död, och det är efter honom min förmyndare fått ärva det gods, vars namn jag bär.

— Och er förmyndare, min herre, frågade drottningen, som ej kunde underlåta att fatta ett visst intresse för den vackre ynglingen, vad heter han då?

— Greve de La Fère, madame, svarade den unge mannen, i det han bugade sig.

Lord Winter gjorde en åtbörd av överraskning, drottningen såg på honom med glädjestrålande blick.

— Greve de La Fère! utropade hon. Var det inte det namnet, ni nämnde för mig?

Winter undrade, om han hört rätt.

— Greve de La Fère! utropade han i sin tur. Var god och säg mig, min herre, är inte greve de La Fère en tapper och nobel ädling, som en gång tjänstgjorde vid Ludvig XIII:s musketörer, och som nu kan vara fyrtiosju eller fyrtioåtta år?

— Jo, min herre, det stämmer precis.

— Och som tjänade under ett antaget namn?

— Ja, under namnet Athos. Jag hörde helt nyligen hans vän herr d'Artagnan, kalla honom så.

— Det är densamme, ers majestät, det är densamme! Gud vare lov! Försynen gynnar oss, eftersom jag på ett så underbart sätt återfunnit honom. Och han är i Paris nu? fortfor lorden, i det han åter vände sig till Raoul. Var bor han, min herre? Var god och säg mig det!

— Greve de La Fère bor på Guénégaudgatan på hotell Grand-Roi-Charlemagne.

— Tack, min herre. Förbered min värderade vän, så att han må stanna hemma. Jag beger mig strax dit för att omfamna honom.

— Jag skall med största nöje uppfylla er önskan, min herre, om hennes majestät tillåter, att jag avlägsnar mig.

— Ja visst, gå, herr vicomte, sade drottningen, och var förvissad om vår bevågenhet.

Raoul bugade sig vördnadsfullt för de båda furstinnorna, hälsade därpå Winter och lämnade rummet.

Winter och drottningen fortsatte en stund samtalet med låg röst, för att den unga prinsessan ej skulle höra dem, men denna försiktighet var överflödig, ty hon var helt upptagen av sina egna tankar.

Då Winter ämnade taga avsked, sade drottningen:

— Se här, mylord, jag har bevarat detta diamantkors, som jag fått av min mor, och denna kraschan av Saint Michels orden, som jag fått av min gemål; de äro värda omkring femtiotusen livres. Jag har svurit, att förr dö av svält än göra mig av med dessa dyrbara minnen, men nu, då dessa två klenoder kunna vara honom eller hans försvarare till nytta, måste man uppoffra allt för detta hopp. Tag dem, och om pengar behövas för ert företag, så sälj dem utan tvekan, mylord. Men skulle ni finna någon utväg att behålla dem, så kom ihåg, att jag anser er ha gjort mig den största tjänst, en adelsman kan göra en drottning, och att den, som i lyckligare dagar återställer mig denna kraschan och detta kors, skall välsignas av mig och mina barn.

— Madame, svarade Winter, ers majestät skall betjänas av en tillgiven man. Jag skyndar att på säkert ställe deponera dessa två klenoder, vilka jag inte skulle mottaga, om jag ännu ägde något kvar av min forna rikedom, men mina egendomar äro indragna till staten, mina kontanta pengar äro utgivna och jag har blivit nödgad att avyttra allt, vad jag ägde. Om en timme beger jag mig till greve de La Fère, och i morgon får ers majestät ett bestämt svar.

Drottningen räckte lord Winter sin hand, vilken han vördnadsfullt kysste, och sade, i det hon vände sig till sin dotter:

— Mylord, ni hade ju också uppdrag att överbringa detta barn någonting å hennes fars vägnar?

Winter stod ett ögonblick förvånad, han visste icke vad drottningen menade.

Den unga Henriette närmade sig småleende och rodnande och räckte fram sin panna åt ädlingen.

— Säg min far, att vare sig som konung eller flykting, segrare eller besegrad, rik eller fattig, sade prinsessan, har han i mig den lydigaste och mest tillgivna dotter.

— Det vet jag, madame, svarade Winter, i det han med sina läppar vidrörde Henriettes panna.

Därpå avlägsnade han sig och gick, utan att ledsagas, genom de stora, ödsliga och mörka rummen, i det han avtorkade de tårar, som han, ehuru blaserad genom ett femtioårigt hovliv, ej kunde avhålla sig från att utgjuta vid åsynen av denna så värdiga konungafamiljs djupa olyckor.

---