Myladys son/Del II/Kapitel 16

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  »Herre, bevare mig!»
Myladys son eller 20 år efteråt
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Fredrik Niklas Berg

Friskt mod och frisk aptit i största fara
Hell det fallna majestätet!  →


[ 156 ]

XVI.
FRISKT MOD OCH FRISK APTIT I STÖRSTA FARA.

UTAN ATT VÄXLA ETT ENDA ORD, UTAN ATT se sig om, ilade den lilla truppen sålunda framåt i full galopp, vadade över en liten å och lämnade på vänstra sidan om sig en stad, som Athos förklarade vara Durham. Slutligen varseblevo de en liten skog och gåvo hästarna ett sista sporrhugg, i det de styrde kosan åt detta håll.

Så snart de försvunnit bakom ett lövverk, tillräckligt tätt att kunna dölja dem för deras blickar, som möjligen ännu förföljde dem, stannade de för att hålla rådplägning, lämnade hästarna åt två av betjänterna, för att de skulle få pusta ut, utan att avsadlas, och ställde Grimaud på utkik.

— Kom först och låt mig omfamna dig, min vän, sade Athos till d'Artagnan, dig, vår räddare, dig, som är den verklige hjälten bland oss!

— Athos har rätt, jag beundrar dig, sade nu även Aramis, i det han tog d'Artagnan i famn. Men vad kunde man inte vänta sig av en så skarp intelligens, en så ofelbar blick, en arm av järn och en segervan hand.

[ 157 ]— Nu går det för sig, svarade gascognaren, jag tar emot allt, både omfamningar och tacksägelser för min och Porthos räkning, nu ha vi tid på oss.

De båda vännerna, som av d'Artagnan påmints om, att de också stodo i förbindelse hos Porthos, tryckte nu även dennes hand.

— Nu, sade Athos, vore det väl bäst att inte irra omkring på måfå, utan göra upp en plan. Vad skola vi göra?

— Vad vi skola göra? För tusan, det är väl inte så svårt att säga!

— Nå, säg det då, d'Artagnan.

— Vi skynda till närmaste hamn, samla ihop alla våra små tillgångar, hyra ett fartyg och ge oss av till Frankrike. För min del uppoffrar jag gärna min sista sou. Livet är ändå den bästa skatten, och våra liv hänga här på ett hår, kan man säga.

— Vad tycker du, Porthos? frågade Athos.

— Jag, svarade Porthos, är helt och hållet av d'Artagnans tanke. England är ett otäckt land.

— Du har alltså beslutit att lämna det? frågade Athos.

— För tusan, svarade d'Artagnan, jag inser inte, vad som skulle hålla mig kvar här!

Athos växlade en blick med Aramis.

— Far då, mina vänner! sade han suckande.

— Vad? Far! utropade d'Artagnan. Jag tycker du snarare skulle säga: Låt oss fara!

— Nej, min vän, svarade Athos. Vi måste skiljas åt.

— Skiljas! sade d'Artagnan förvånad.

— Bah! utbrast Porthos. Varför skiljas nu, då vi äntligen återfunnit varandra?

— Emedan ert värv är fullgjort och emedan ni kunna, ja till och med böra återvända till Frankrike, men vårt värv är däremot inte fullgjort. Vi kommo hit för att försvara konung Karl, vi försvarade honom ganska illa… det återstår oss att rädda honom.

— Rädda konungen! utbrast d'Artagnan och såg på Aramis, som han förut sett på Athos.

[ 158 ]Aramis nöjde sig med att göra ett jakande tecken med huvudet.

D'Artagnans ansikte antog ett uttryck av djupt medlidande; han började tro, att han hade att göra med två vansinniga.

— Det är väl inte möjligt, att du talar allvarsamt, Athos, sade han. Konungen är ju bevakad av en hel armé, som för honom till London.

— Min vän, svarade greven saktmodigt, Winter uppsökte oss i Paris och förde oss till drottning Henriette. Hennes majestät gjorde d'Herblay och mig den äran att anhålla om vår hjälp för hennes gemåls räkning. Vi gåvo henne vårt löfte, och detta löfte innebar allt. Det var våra krafter, vårt förstånd, ja till och med våra liv vi lovade att ägna åt denna sak… det återstår oss ännu att hålla vårt ord. Är inte detta din mening också, Aramis?

— Jo, vi måste hålla värt löfte.

— För övrigt, fortfor Athos, ha vi även ett annat skäl. Allt är för närvarande eländigt och illa ställt i Frankrike. Vi ha en tioårig konung, som ännu inte vet, vad han vill, vi ha en drottning, som förblindas av en senfödd lidelse; vi ha en minister, som blott tänker på att avpressa landet så mycket guld han kan och regerar med en italienares list och ränker. Vi ha prinsar, som bilda en personlig och egoistisk opposition… jag har tjänat dem, icke av ren tillgivenhet, ty Gud skall veta, att jag uppskattar dem till deras rätta värde och att de inte stå särdeles högt i min aktning, utan av grundsats. Här är det helt annorlunda… här träffar jag på en stor, en konungslig, en europeisk olycka, och jag fäster mig vid den. Om vi lyckas rädda konungen, vore det vackert, om vi dö för honom, vore det stort.

— Tro mig, Athos, återtog d'Artagnan, ert uppdrag är fullgjort… fullgjort på ett ädelt sätt. Ätervänd med oss till Frankrike! Ha ni väl lovat denna drottning, att storma Towern, att döda hundratusen soldater, att segrande bekämpa en hel nations vilja och ärelystnaden hos en sådan man som Cromwell?

— Min vän, svarade Athos, vårt beslut är oryggligt.

— Nåväl, utropade d'Artagnan utom sig, nåväl, eftersom ni [ 159 ]så vilja, så låt oss då lämna våra ben kvar i detta fördömda land, där det alltid är kallt, där vackert väder består av dimma, där dimman består av regn, där regnet är en syndaflod, där solen liknar månen, och månen liknar en sötmjölksost! Såvida inte Porthos har någonting däremot…

— Jag gör som du vill, svarade Porthos. För övrigt tycker jag, att det var mycket vackert, det där som greve de La Fère nyss sade.

— Men din framtid, d'Artagnan? Och din ärelystnad, Porthos?

— Vår framtid, vår ärelystnad, svarade d'Artagnan, med feberaktig livlighet, behöva vi väl tänka på sådant, då vi rädda konungen? Då Karl I är räddad, samla vi ihop hans vänner, slå puritanerna, återerövra England, intåga med honom i London och sätta honom åter riktigt stadigt på landets tron.

— Och han gör oss till hertigar och pärer! utropade Porthos med blixtrande ögon.

— Eller också glömmer han oss, genmälde d'Artagnan.

— Åh tusan! utbrast Porthos.

— Ja, min käre Porthos, sådant har man erfarit förr. Jag vill minnas, att vi en gång i tider. gjorde Anna av Österrike en stor tjänst, men det hindrade inte, att hon glömde oss i nära tjugu år.

— Men det oaktat, d'Artagnan, sade Athos, ångrar du väl inte, att du gjorde henne denna tjänst?

— Nej, visst inte. Tvärtom medger jag, att ofta, då jag känt mig som mest nedslagen, har jag funnit tröst och vederkvickelse i detta minne.

— Du ser således, d'Artagnan, att furstliga personer ofta äro otacksamma, men att Gud aldrig är det.

— Sannerligen, Athos, återtog d'Artagnan, jag tror, att om du träffade f-n själv här på jorden, skulle du ställa så till, att du fick honom med dig till himmelriket.

— Således…? sade Athos, i det han räckte d'Artagnan sin hand.

— Således är det överenskommet, svarade denne. Jag [ 160 ]finner England vara ett härligt land och stannar kvar här, men på ett villkor.

— Vilket då?

— Att man inte tvingar mig att lära mig engelska.

— Välan! utropade Athos triumferande, nu svär jag, min vän, att jag tror, det finns en makt, som vakar över oss, och att jag hyser gott hopp om att vi alla fyra skola återse vårt land.

— Kanske, svarade d'Artagnan. men jag måste bekänna, att jag har en helt motsatt tro.

— Nåväl, då nu allt är uppgjort, sade Porthos, i det han gnuggade händerna, så låt oss tänka på att äta middag. Jag vill minnas, att vi även i de mest kritiska tidpunkter alltid ätit middag.

— Ah det lönar sig visst att tala om middag i ett land, där man till varje måltid inte får annat än kokt fårkött eller annan dryck än öl! Hur tusan kunde du ge dig av till ett sådant land, Athos? Men förlåt, tillade han småleende, jag glömde, att du inte längre är Athos. Lika gott, låt höra din plan för middagen, Porthos!

— Min plan?

— Ja, har du inte någon plan?

— Nej, jag har god matlust, se där allt. Med ett ord jag är hungrig.

— Besitta, är det bara fråga om det, så är jag det också, men det är inte nog med att ha aptit, man måste också ha något att äta, och så vida vi inte vilja beta gräs som våra hästar…

— Ah, inföll Aramis, som icke var lika likgiltig för lekamliga njutningar som Athos, komma ni ihåg, vilka läckra ostron vi åto i Parpaillot?

— Än fårlåren från saltdammarna då? sade Porthos, i det han slickade sig om munnen.

— Vi ha ju Mousqueton, sade d'Artagnan, vär vän Mousqueton, som skaffade oss så goda livsmedel i Chantilly.

— Ja, det är sant, svarade Porthos, men sedan han blev [ 161 ]intendent, är han ganska trög av sig. Jag ska i alla fall ropa hit honom. Hör hit, Mouston!

Mousqueton infann sig med en ganska ömklig uppsyn.

— Vad fattas er, min käre herr Mouston? frågade d'Artagnan. Är ni skral?

— Jag är rysligt hungrig, min herre, svarade Mousqueton.

— Nåväl, det är just därför vi bett er komma, min käre herr Mouston. Skulle ni inte med en rännsnara kunna fånga några små trevliga kaniner och läckra rapphöns, liksom de, varav ni tillagade så ypperliga frikasséer och raguer på värdshuset… Ja, vad var det nu det hette?

— På värdshuset… sade Porthos, ja, min själ att jag heller kommer ihåg namnet!

— Sak samma! Och med en lasso några buteljer av det gamla bourgognevinet, som så hastigt botade er husbonde för sensträckning.

— Ack, herre, svarade Mousqueton, jag är rädd, att det i detta ruskiga land är mycket ont om allt, vad ni nu begär av mig, och jag tror, att vi hellre borde be om gästfrihet hos värden i det lilla huset där borta vid skogsbrynet.

— Vad? Finns det något hus här i trakten?

— Ja herre.

— Gott, låt oss då gå bort och bjuda oss på middag hos ägaren av detta hus. Vad tycka ni, mina herrar? Är inte Mousquetons råd ganska förnuftigt?

— Visserligen, svarade Aramis, men tänk om ägaren vore puritan?

— Så mycket bättre, svarade d'Artagnan. Då underrätta vi honom om konungens tillfångatagande, och till belöning för denna underrättelse skall han giva oss sina vita höns.

— Men om han är rojalist? sade Porthos.

— I så fall antaga vi en sorgmodig min och plocka hans svarta höns.

— Du är bra lycklig, sade Athos, ofrivilligt småleende åt den okuvlige gascognarens muntra infall; du ser allting från den ljusaste sidan.

[ 162 ]— Ja, vad ska man göra? sporde d'Artagnan. Jag är från ett land, där det inte finns ett enda moln på himlen.

— Det liknar minsann inte det här landet, anmärkte Porthos.

— Hör hit. Grimaud!

Grimaud närmade sig.

— Nå, Grimaud, har du sett något? frågade d'Artagnan.

— Nej, ingenting.

— Gott, låt oss då gå bort och försöka skaffa oss en ordentlig middag.

— Det är jag med om, sade Athos, ty även jag är hungrig.

— Akta er nu, svarta höns! sade Aramis.

De fyra vännerna, ledsagade av Mousqueton, begåvo sig nu på väg till det lilla huset. De hade redan i det närmaste återvunnit sin forna sorglöshet, ty de kände sig starka därigenom att de nu alla fyra åter voro förenade och ense.