Myladys son/Del II/Kapitel 17

←  Friskt mod och frisk aptit i största fara

Myladys son eller 20 år efteråt av Alexandre Dumas den äldre Översättare: Fredrik Niklas Berg Hell det fallna majestätet!

d'Artagnan uppgör en plan  →

XVII.
HELL DET FALLNA MAJESTÄTET!

DÅ VÅRA FLYKTINGAR NÄRMADE SIG HUSET, märkte de, att marken var uppsparkad som om en ansenlig ryttarskara där färdats fram före dem, och utanför dörren syntes spåren ännu tydligare; vilken denna trupp än varit, hade den här gjort halt.

— För tusan! sade d'Artagnan. Saken är klar… kungen och hans eskort ha varit här.

— Besitta det! utbrast Porthos. I så fall ha de väl ätit upp allt, som fanns på stället.

— Bah, svarade d'Artagnan, de ha väl åtminstone lämnat kvar så mycket som en höna.

Han hoppade av hästen och bultade på dörren, men ingen svarade. Han sköt då upp dörren, som ej var låst, och såg nu att det yttre rummet var tomt.

— Nå? sade Porthos.

— Jag ser inte till någon… Ah!

— Vad är det?

— Blod!

Vid dessa ord sprungo även de andra av sina hästar och gingo in i det yttre rummet, men d'Artagnan hade redan stött upp dörren till det inre, och uttrycket i hans ansikte röjde tydligt, att han där såg något märkvärdigt.

De tre vännerna närmade sig och varseblevo en ännu ung man, som låg utsträckt på golvet, badande i en pöl av blod. Det syntes att han velat släpa sig fram till sin säng, men ej haft krafter därtill utan fallit omkull, innan han hunnit dit.

Athos var den förste, som närmade sig den olycklige; han tyckte sig se honom göra en rörelse.

— Är han död, sade Athos, så måste han ha dött helt nyss… han är ännu varm. Men nej, hans hjärta klappar. Kan ni höra mig, min vän?

Den sårade drog en djup suck; d'Artagnan tog vatten i sin hand och stänkte i hans ansikte.

Athos försökte lägga hans huvud på sitt knä, men han märkte, att såret var strax ovanför lilla hjärnan, och att huvudskålen var skadad: blodet rann ymnigt därifrån.

Aramis doppade en servett i vatten och lade den på såret. Kylan återkallade den sårade till medvetande, och han öppnade ögonen.

Med förundran betraktade han dessa män, som tycktes beklaga honom och som ägnade honom all den hjälp, de förmådde.

— Ni är bland vänner, sade Athos på engelska, var lugn, och om ni orkar, så berätta oss, vad som hänt.

— Konungen, mumlade den sårade, konungen är fången.

— Har ni sett honom? frågade Aramis på samma språk.

Mannen svarade ej.

— Ni kan vara lugn, återtog Athos. Vi äro hans majestäts trogna tjänare.

— Är det verkligen sant? frågade den sårade.

— Vid vår adelsmannaära!

— Då kan jag berätta er allt. Jag är bror till Parry, hans majestäts kammartjänare.

Athos och Aramis påminde sig, att det var vid detta namn

— Konungen, mumlade den sårade, konungen är fången. (Sid. 164.)

Winter kallat den tjänare, som de träffat i korridoren till det kungliga tältrummet.

— Vi känna honom, svarade Athos, han vek aldrig från konungens sida.

— Ja, det är sant, sade den sårade. Nåväl, då han såg konungen tillfångatagen, tänkte han på mig. Man red förbi mitt hus, och i konungens namn anhöll han, att man skulle rasta här. Denna begäran bifölls. Konungen var hungrig, sade han. Man förde honom in i detta rum, för att han här skulle förtära sin måltid, och vid dörrar och fönster ställdes vakt.

Parry kände till detta rum, ty under det hans majestät var i Newcastle, hade han flera gånger besökt mig. Han visste, att i rummet finns en fallucka, att denna lucka för ned i källaren, och att man från denna källare kan komma ut i trädgården.

Han gav mig en vink. vars betydelse jag genast fattade. Men denna vink uppsnappades antagligen av konungens bevakning och ingav den misstroende. Okunnig om att man anade något, hade jag blott en enda önskan, nämligen att kunna rädda konungen. Jag låtsades gå ut för att hämta ved och gick in i den underjordiska gången, som förde till källaren. Jag lyfte upp luckan, och under det Parry sköt regeln för dörren, gav jag hans majestät ett tecken att följa mig. Ack, han ville det inte först, men Parry besvor honom att fly, och slutligen beslöt han sig för att följa mig.

Lyckligtvis gick jag före; konungen kom några steg efter mig, men plötsligt såg jag i den underjordiska gången liksom en stor skugga uppresa sig. Jag ville ropa för att varna konungen, men hann inte. Jag kände ett slag, som om hela huset hade störtat över mig, och föll sanslös till jorden.

— Gode, hederlige engelsman! Trofaste tjänare! utropade Athos.

— När jag åter kom till sans, låg jag utsträckt på samma plats. Jag släpade mig ut på gården. Konungen och hans bevakning voro borta. Jag behövde en hel timme för att från gården komma hit in, men här sveko krafterna mig och jag svimmade för andra gången.

— Hur befinner ni er nu?

— Mycket illa, svarade den sårade.

— Kunna vi göra något för er? frågade Athos.

— Hjälp mig upp i sängen, jag tror, att det skall lindra mina plågor.

— Har ni ingen, som kan sköta om er?

— Min hustru är i Durham, men Jag väntar henne vilket ögonblick som helst. Men ni själva, behöva… önska ni ingenting?

— Vi kommo hit i avsikt att begära föda av er.

— Ack, de ha tagit allt. I hela huset finns inte en bit bröd kvar.

— Hör du det, d'Artagnan? Vi måste söka vår middag på annat håll.

— Nu är det mig alldeles likgiltigt, svarade d'Artagnan. Jag är inte hungrig längre.

— Inte jag heller, sade Porthos.

De buro den sårade mannen till hans säng. Därpå ropade man in Grimaud, som förband hans sår. Grimaud hade under sin tjänst hos de fyra vännerna så ofta fått tillfälle att göra i ordning förband och pålägga omslag, att han förvärvat en viss färdighet i fältskärskonsten.

Under tiden hade flyktingarna åter gått ut i det yttre rummet och höllo där rådplägning.

— Nu veta vi, hur det förhåller sig, sade Aramis; konungen och hans eskort har färdats fram här. Vi måste taga en motsatt riktning. Eller vad säger du, Athos?

Athos svarade icke, han funderade blott.

— Ja, instämde Porthos, låt oss ta en motsatt riktning. Om vi följde efter eskorten, skulle vi finna allting uppätet och förtärt på vår väg och svälta ihjäl till sist.

— Vad menar du, d'Artagnan? frågade Athos. Är du av Aramis åsikt?

— Nej, svarade d'Artagnan, jag är av alldeles motsatt mening.

— Vad? Vill du då följa efter eskorten? frågade Porthos bestört.

— Nej, jag vill följa med den.

Athos ögon tindrade av fröjd.

— Följa med eskorten? utropade Aramis.

— Låt d'Artagnan tala, du vet, att han är en förträfflig rådgivare, sade Athos.

— Vi böra ju ställa vår färd dit, där ingen kommer att söka oss, sade d'Artagnan. Och ingen skall tänka på att söka oss ibland puritanerna. Låt oss därför följa med dem.

— Bra, min vän. Det är ett förträffligt råd, svarade Athos. Jag ämnade just giva detsamma, då du förekom mig.

— Du är alltså av samma tanke? frågade Aramis.

— Ja visst. Man kommer att tro, att vi vilja fly ur England. Man kommer att söka oss i hamnarna, och under tiden följa vi konungen till London. Och äro vi väl en gång i London, kan man inte finna oss. Bland en miljon människor är det ingen svårighet att gömma sig, för att inte tala om de tillfällen denna resa erbjuder oss, tillade han med en blick på Aramis.

— Men kommer inte överste Harrison att misstänka oss? anmärkte Aramis.

— Nej, för tusan, det är just på honom jag räknar, svarade d'Artagnan. Överste Harrison är en av våra bekanta; vi träffade honom två gånger hos general Cromwell. Han vet, att Mazarin skickat oss hit från Frankrike… därför skall han anse oss som vänner. För övrigt är han ju son till en slaktare, eller hur? Nåväl, Porthos skall visa honom, hur man slår ihjäl en oxe med knytnäven, och jag hur man slår omkull en tjur, då man tar honom vid hornen… det skall förvärva oss hans förtroende.

Athos smålog.

— Du är den bäste kamrat, jag känner, d'Artagnan, sade han, i det han räckte gascognaren sin hand. Jag skattar mig lycklig över att ha återfunnit dig.

I detsamma kom Grimaud ut från det inre rummet. Den sårade var nu förbunden och befann sig bättre.

De fyra vännerna togo avsked av honom och frågade, om han hade något uppdrag att giva dem till sin bror.

— Säg honom, svarade den hederlige mannen, att han låter konungen veta, att de inte helt och hållet döda: mig; hur ringa jag än är, tror jag ändå, att hans majestät sörjer mig och förebrår sig min död.

— Var lugn, svarade Athos, före kvällens inbrott skall han få veta det.

Den lilla truppen fortsatte sin färd. Man kunde ej taga miste om vägen; den, som de ville följa var full av spår och sträckte sig rätt över slätten.

Efter två timmars ritt under oavbruten tysinad stannade d'Artagnan, som red i spetsen för de andra, vid en krökning av vägen.

— Aha, sade han, där ha vi vårt folk.

En ansenlig ryttarskara syntes nu tydligt omkring en halv lieue därifrån.

— Mina vänner, sade d'Artagnan, giv Mouston edra värjor; han skall sedan på lämplig tid och ort återlämna er dem, och glöm inte att ni äro våra fångar.

Hästarna sattes nu i trav, och man upphann snart eskorten.

Konungen, som fått plats i första ledet, omgiven av en del av överste Harrisons regemente, färdades framåt, likgiltig, men alltjämt med värdighet och ett visst sken av fri vilja.

När han varseblev Athos och Aramis, som han ej lämnats tid att taga avsked av, och de båda ädlingarnes blickar övertygade honom om, att han ännu blott på några stegs avstånd ägde trofasta vänner, ehuru han trodde dessa vänner vara fångna, då spred sig en glädjens rodnad över hans bleka kinder.

D'Artagnan red fram till kolonnens spets, och sedan han lämnat sina vänner under Porthos bevakning, närmade han sig överste Harrison, vilken verkligen påminde sig ha träffat honom hos Cromwell och bemötte honom så artigt som man av hans stånd och karaktär kunde begära. Vad d'Artagnan beräknat inträffade också — översten hyste ej och kunde ej hysa någon misstanke.

Man stannade för att äta middag. Men denna gång tog man sina försiktighetsmått för att konungen ej skulle försöka undkomma. I den stora värdshussalen dukades ett mindre bord för honom och ett stort bord för officerarna.

Konungen uppassades av Parry, Harrison och hans officerare togo plats vid stora bordet, och i en vrå av rummet dukades åt d'Artagnan och hans följeslagare.

Det bord, vid vilket de puritanska officerarna sutto, var runt, och vare sig av en slump eller av ohövlig beräkning, vände Harrison ryggen åt konungen.

Av artighet mot sina franska gäster skickade översten dem de bästa rätterna från sitt bord. Något vin fanns dock ej, vilket tycktes vara Athos likgiltigt, men d'Artagnan, Porthos och Aramis grinade för var gång de måste nedsvälja ölet, denna puritanska dryck.

— Herr överste, sade d'Artagnan, vi äro verkligen mycket tacksamma för er artiga inbjudan, ty utan er hade vi lupit fara att inte få någon middag alls, liksom vi ej fått någon frukost, och min vän herr du Vallon delar min tacksamhet, ty han var mycket hungrig.

— Ja, det är jag ännu, sade Porthos med en bugning för översten.

— Hur kunde en så förskräcklig händelse inträffa, att ni gingo miste om frukost? frågade Harrison skrattande.

— Jo, av en ganska enkel orsak, herr överste, svarade d'Artagnan. Jag hade bråttom att hinna upp er, och för att nå detta mål tog jag samma väg som ni, vilket en gammal soldat som jag väl inte borde ha gjort, då han kunde förstå, att där ett duktigt regemente som ert dragit fram, där är inte någon efterskörd att göra. Tänk er därför vår svikna förväntan, då vi vid ankomsten till ett litet i ett skogsbryn beläget hus, som på avstånd med sitt röda tak och sina gröna fönsterluckor såg så trevligt ut, att det var en lust att se det, i stället för att där finna de höns och de skinkor vi påräknade, blott sågo en eländig stackare, badande i sitt blod. För tusan, herr överste, betyga min aktning för den av edra officerare, som givit honom det hugget; det var min själ kraftigt, ja, så kraftigt att det till och med väckte beundran hos min vän herr du Vallon, som också utdelar mycket duktiga hugg.

— Ja, svarade Harrison, i det han kastade blicken på en vid bordet sittande officer, när Groslow åtar sig en sak, så behöver ingen göra om det efter honom.

— Ah, var det ni, min herre, sade d'Artagnan, i det han bugade sig för officeren. Jag beklagar, att min herre inte talar franska, ty då hade jag själv kunnat framföra min aktningsbetygelse.

— Jag är redo att både mottaga och besvara den, min herre, svarade officeren på tämligen god franska, ty jag har vistats tre år i Paris.

— Nåväl, min herre, återtog d'Artagnan, jag får då säga er, att hugget var så väl mättat, att ni nära nog dödat er man.

— Jag trodde, att jag gjort det helt och hållet, svarade Groslow.

— Nej, det fattades inte mycket, men död är han inte.

Då d'Artagnan yttrade dessa ord, kastade han en blick på Parry, som dödsblek stod bredvid konungen, för att därmed låta honom förstå, att denna underrättelse var ämnad åt honom.

Med hjärtat klappande av ångest hade konungen åhört detta samtal; han visste ju icke den franske officerens avsikt, varför dessa grymma detaljer, framställda med skenbar likgiltighet. upprörde honom. Först vid de sista orden, d'Artagnan yttrade, andades konungen lättare.

— För knäveln! sade Groslow, jag trodde, att jag hade lyckats bättre än så. Om det inte vore så långt härifrån till den uslingens boning, skulle jag rida tillbaka och göra slut på honom.

— Det skulle ni göra rätt i, om ni är rädd för att han skall komma sig, ty när sår i huvudet inte döda, bruka de vanligtvis läkas efter åtta dagar.

D'Artagnan kastade åter en blick på Parry, vars ansikte nu antog ett sådant uttryck av glädje, att Karl småleende räckte honom sin hand. Parry böjde sig ned och kysste vördnadsfullt sin herres hand.

— I sanning, min käre d'Artagnan, sade Athos, du är både slug och snillrik. Men vad säger du om konungen?

— Hans ansikte tilltalar mig mycket, svarade d'Artagnan, han ser god och ädel ut.

— Ja, men han lät tillfångataga sig, sade Porthos; det var ett fel.

— Jag har god lust att dricka konungens skål, sade Athos.

— Låt mig då föreslå den skålen, sade d'Artagnan.

— Ja, gör det, svarade Athos.

Porthos såg på d'Artagnan, helt förbluffad över sin gascogniske väns outtömliga fyndighet.

D'Artagnan tog sin bägare, fyllde den och steg upp.

— Mina herrar, sade han till sina kamrater, låt oss dricka en skål för den förnämste vid denna måltid… och må vår överste vara förvissad om, att vi stå till hans tjänst ända till London och ännu längre bort, om det gäller!

Då d'Artagnan yttrade dessa ord, såg han på Harrison, varför den senare trodde, att skålen gällde honom, steg upp och bugade sig för de fyra vännerna, vilka med sina blickar riktade på konung Karl samtidigt tömde bägarna, under det Harrison å sin sida utan ringaste misstroende även tömde sin.

Karl räckte nu sin bägare åt Parry, som däri slog några droppar öl, ty konungen måste nöja sig med vad som bestods de andra. Därpå förde han bägaren till sina läppar och drack, i det han säg på de fyra ädlingarna med ett fint och tacksamt småleende.

— Seså, mina herrar, utropade Harrison, i det han åter satte sin bägare på bordet, nu ge vi oss iväg igen!

— Var skola vi taga nattläger, herr överste?

— I Tirsk, svarade Harrison.

— Parry, sade konungen, i det han steg upp, sadla min häst; jag vill rida til Tirsk.

— På min ära, sade d'Artagnan till Athos, har inte din kung intagit mig… jag står helt och hållet till hans tjänst.

— Om det du säger är uppriktigt menat, svarade Athos, skall han inte komma fram till London.

— Hur så?

— Jo, dessförinnan skola vi föra bort honom.

— Sannerligen, Athos, svarade d'Artagnan, den här gången är du då alldeles tokig.

— Har du gjort upp någon plan då? frågade Aramis.

— Ja, sade Porthos, saken vore inte omöjlig, om man hade en god plan.

— Det har jag inte, genmälde Athos, men d'Artagnan skall nog hitta på en.

D'Artagnan ryckte blott på axlarna, och man begav sig åter iväg.