Mysteriet i öknen/Kap 02
| ← Ombord på Korosko |
|
En utflykt → |
II.
POLITIK
Den unge amerikanen tvekade litet och överlade med sig själv, om han icke skulle gå ner och skriva in sina intryck i den dagbok han förde för sin hemmavarande systers räkning. Men överste Cochranes och Cecil Browns cigarrer glittrade ännu i det avlägsna däckshörnet, och han ville gärna skaffa sig ytterligare upplysningar. Han visste ej riktigt, huru han skulle föra ämnet på tal, men översten kom honom snart till hjälp.
»Sitt ned, Headingly», sade han och sköt fram en fältstol åt honom. »Jag kan se, att Fardet varit framme och tutat politik i öronen på er här kan ni få motgift.»
»Jag ser alltid på hans förtroligt framåtlutade rygg, när han diskuterar la haute politique», sade den sprättige diplomaten. »Men ett sådant helgerån under en natt som denna! En sådan notturno i blått och silver man kunde få inspiration till, då månen stiger upp över öknen! Det är ett motiv i en av Mendelsohns Lieder, som tyckes ge uttryck åt allt detta — en känsla av ödslighet, av någonting evigt detsamma, vindens tjut över ändlösa vidder. De finaste stämningarna, som inte kunna uttryckas med ord, måste ännu antydas med toner och harmonier.»
»I afton är allting vildare och ödsligare än vanligt», anmärkte amerikanen. »Det väcker hos mig samma föreställning om en skoningslös makt som Atlanten på en kall och mörk vinterdag. Kanske beror det på medvetandet, att vi här äro på gränsen av allt vad lag och ordning heter. Hur långt tror ni att vi ha till några dervischer, överste Cochrane?»
»På den arabiska sidan», sade översten, »ha vi det egyptiska befästa lägret vid Sarras ungefär fyrtio engelska mil söder om oss. Sedan är det sextio mil av en mycket vild landsträcka, tills man kommer till dervischlägret i Akascheh. Men på den här sidan är det ingenting mellan oss och dem.»
»Abusir ligger på den här sidan, inte sant?»
»Jo, därför blev utflykten till Abusirklippan förbjuden i fjol. Men förhållandena äro lugnare nu.»
»Vad hindrar dem att komma ner till den här sidan?»
»Absolut ingenting», sade Cecil Brown i sin likgiltiga ton.
»Ingenting annat än deras fruktan. Naturligtvis vore det för dem den enklaste sak i världen att komma hit, svårigheten för dem skulle bli att komma tillbaka, om deras kameler bleve utmattade och Halfagarnisonen med sina djur utvilade förföljde dem. Detta veta de lika väl som vi, och det har återhållit dem från att göra något försök.»
»En dervischs fruktan skall man inte bygga för mycket på», anmärkte Brown. »Vi böra alltid komma ihåg, att de inte drivas av samma motiv som andra människor. Många av dem längta att få se döden i ögonen, och alla ha en absolut, oinskränkt tro på ödet. De existera som en reductio ad absurdum av allt bigotteri — ett bevis på hur säkert det leder till fullständigt barbari.»
»Tror ni, att de äro en allvarlig fara för Egypten?» frågade amerikanen. Efter vad jag hört, lär det råda något olika åsikter om den saken.»
»Jag är ingen rik man», svarade överste Cochrane efter en kort tystnad, »men jag är beredd att slå vad om allt vad jag säger, att inom tre år efter det de engelska officerarna lämnat Egypten skulle dervischerna ha trängt fram till Medelhavet. Hur skulle det då gå med den egyptiska civilisationen, hur skulle det gå med de hundratals miljoner, som nedlagts i detta land, hur skulle det gå med de monument, som alla nationer betrakta som de dyrbaraste minnen från det förflutna?»
»Nej, hör nu, överste», utropade Headingly skrattande, »ni menar väl aldrig, att de skulle riva ner pyramiderna?»
»Inte det? Det finns ingen värre bilderstormare än en fanatisk muhammedan. Sista gången de översvämmade det här landet brände de upp biblioteket i Alexandria. Som ni vet, är det förbjudet i koranen att göra några avbildningar av de mänskliga dragen. En staty är alltid ett gudlöst föremål i deras ögon. Vad fråga de där gynnarna efter Europas känslor? Ju mera de kunde såra dem, desto förtjustare skulle de bli. Det vore då förbi med sfinxen, kolosserna, statyerna i Abu Simbel liksom helgonbilderna kullstörtades i England av Cromwells ryttare.»
»Nåja», sade Headingly på sitt långsamma, tankfulla sätt, »antag att jag går in på, att dervischerna skulle kunna överväldiga Egypten, och antag vidare, att ni engelsmän nu utestänga dem, men en fråga jag ständigt gör mig själv är, vad ni ha för skäl att offra alla dessa miljoner pund och så många av era landsmäns liv? Vad vinna i mera därpå än Frankrike eller Tyskland eller något annat land, som inte löper någon risk och aldrig ger ut en cent?»
»Det är en hel mängd engelsmän, som göra sig den frågan», anmärkte Cecil Brown. »Min åsikt är, att vi ha varit världens polismän tillräckligt länge. Vi skötte polistjänsten på haven under jakt efter sjörövare och slavhandlare. Nu sköta vi polistjänsten i land för att hålla reda på dervischer och stråtrövare och alla slags faror för civilisationen. Det finns aldrig en tokig präst eller en trolldoktor eller en eldbrand av något slag på den här planeten, som inte rapporterar sitt uppträdande genom att lägga beslag på närmaste brittiska ämbetsman. Man tröttnar i längden på det. Om en kurd börjar leva rövarliv i Mindre Asien, vill världen veta, varför inte Storbritannien håller reda på honom. Om det uppstår en militärisk resning i Egypten eller en jehad i Sudan, är det alltjämt Storbritanniens plikt att ställa det till rätta. Och allt detta till ett ackompanjemang av smädelser och förbannelser, sådana som en polisman blir överöst med, då han anhåller en bov bland hans kamrater. Vi få hårda slag och ingen tack, och varför skulle vi göra det? Låt Europa sköta sitt eget grovari ete.»
»Nej», sade överste Cochrane, i det han lade det ena benet över det andra och lutade sig fram med den beslutsamma minen hos en man, som har bestämda åsikter, »jag delar inte alls er mening, Brown, och jag anser, att den, som talar för ett sådant handlingssätt, har en mycket trång uppfattning av våra nationella plikter. Jag tror, att bakom nationella intressen och diplomati och allt sådant där står en stor, ledande makt — en Försyn med andra ord som alltid får fram det bästa ur varje nation och begagnar det till det helas väl. När en nation upphör att svara på den kallelsen, är tiden inne, att den lägger sig sjuk i några århundraden som Spanien eller Grekland — kraften har gått ur den. En människa eller en nation lever inte här på jorden för att uteslutande göra vad som är angenämt och vad som är fördelaktigt; de kallas ofta till att verkställa det, som är både oangenämt och ofördelaktigt; men om det tydligen är rättrådigt, är det ren försumlighet och pliktförgätenhet att icke verkställa det.»
Headingly nickade instämmande.
»Varje nation har sin egen uppgift», fortfor översten. »Tyskland är överlägset i fråga om abstrakt tänkande, Frankrike i litteratur, konst och smak. Men vi och ni — ty alla engelsktalande höra till samma läger, huru mycket vissa tidningar i Amerika än må skräna mot den uppfattningen — ha bland våra bästa män en högre uppfattning av moralisk känsla och plikt mot det allmänna, än som förekommer hos något annat folk. Men just dessa äro de två egenskaper, som behövas för att leda ett svagare folk. Man kan inte hjälpa dem genom abstrakt tänkande eller sköna konster, utan endast genom den moraliska känsla, som gör rättvisan lika för alla och håller sig fri från all korruptionens besmittelse. Det är på det sättet vi styra Indien. Vi kommo dit genom en slags naturlag, liksom luften strömmar in i ett tomt rum. Över hela jorden, mot våra direkta intressen och våra beräkningar, dragas vi in i detsamma. Och det kommer att gå så med er också. Ödets tryck skall tvinga er att styra hela Amerika från Mexiko till Kap Horn.»
Headingly visslade.
»Våra chauvinister skulle vara förtjusta, om de hörde er, överste Cochrane», sade han. »De skulle välja in er i vår senat och i utskottet för utrikes ärenden.»
»Världen är liten, och den blir mindre för varje dag. Den är en enda organism, och ett enda litet kräftsår är tillräckligt för att fördärva det hela. Det finnes ingen plats för ohederliga, pliktförgätna, tyranniska, opålitliga regeringar; så länge de finnas till, komma de alltid att förbli en anledning till oro och fara. Men det finns många raser, som synas vara så oförmögna av förbättring, att vi aldrig kunna hoppas se dem åstadkomma en god regering. Vad är då att göra? Förr i världen var Försynens åtgärd i ett sådant fall: utrotning genom en manligare stam — en Attila eller en Tamerlan beskar den svagare grenen. Nu ha vi ett barmhärtigare sätt: ett ombyte av styresmän eller till och med endast en varning från en mera utvecklad ras. Det är fallet med kanaten i Centralasien och med de beskyddade staterna i Indien. Om arbetet måste verkställas och vi äro de, som bäst passa för detta arbete, anser jag, att det skulle vara en feghet och ett brott att undandra sig det.»
»Men vem skall avgöra, om fallet är sådant, att ert ingripande är lämpligt?» invände amerikanen. »Under sådana förevändningar kunde ju en rovlysten stat sträcka ut händerna efter vartenda annat land i världen.»
»Tilldragelserna de obevekliga, oundvikliga tilldragelserna skola avgöra det. År 1881 var ingenting i världen så främmande för vårt folks tankar som en inblandning i Egyptens angelägenheter. Och ändå kommo vi 1882 i besittning av landet. Tilldragelsernas kedja lämnar en aldrig något val. Ett blodbad på Alexandrias gator och uppsättandet av kanoner för att driva bort vår flotta — den var där, som ni vet, för att uppfylla heliga, fördragsenliga förpliktelser — framkallade bombardemanget. Bombardemanget ledde till en landstigning för att rädda staden från förstörelse. Landstigningen ledde till en utvidgning av operationerna — och här äro vi nu, med Egypten på halsen. Vid tiden för detta bråk anhöllo vi och bönföllo, att fransmännen eller något annat folk skulle komma och hjälpa oss att ställa sakerna till rätta, men alla lämnade de oss i sticket, när det fanns arbete att verkställa, fastän de nu ständigt äro färdiga att banna och hindra oss. Då vi försökte komma ifrån saken, uppstod denna vilda dervischrörelse, och vi måste haka oss fast envisare än någonsin. Vi ville aldrig ha denna uppgift, men nu, då vi ha fått den, måste vi genomföra den på ett praktiskt sätt. Vi ha infört rättvisa i landet och rensat förvaltningen och skaffat de fattiga skydd. Därigenom har landet gått mera framåt under de senaste tolv åren än sedan den muhammedanska invasionen i sjunde århundradet. Utom avlönandet av ett par hundra man, som ge ut sina pengar i landet, har England varken direkt eller indirekt förtjänat en shilling därpå, och jag tror inte att vi i historien kan finna ett mera framgångsrikt eller mera oegennyttigt. stycke arbete.»
Headingly blossade tankfullt på sin cigarrett.
»Det finns ett hus nära vårt nere vid Back Bay i Boston, som skämmer hela utsikten», sade han. »Gamla trasiga stolar stå och skräpa på verandan, takspånorna äro lossnade och trädgården förvildad, men för det tror jag inte att grannarna ha rättighet att komma inrusande och trampa ner och göra ändringar efter sitt eget huvud.»
»Inte ens om elden kom lös där?» frågade översten.
Headingly skrattade och steg upp från sin fältstol.
»Detta är ett fall, som inte är förutsett i Monroedoktrinen», sade han. »Jag börjar tro, att det moderna Egypten är fullt så intressant som det antika och att Ramses II inte var den sista levande människan här i landet.»
De båda engelsmännen stego upp och gäspade.
»Ja, det är en underlig ödets nyck, som skickat män från en liten ö i Atlanten att styra faraonernas land», anmärkte Cecil Brown. »Vi komma att gå bort igen och inte lämna ett spår efter oss bland de folkslag, som i tur och ordning innehaft landet; ty det är inte anglosaxernas sed att rista in sina bedrifter på klipporna. Jag vågar påstå, att lämningarna av ett vattenledningssystem i Kairo komma att bli det varaktigaste minnesmärket av oss, såvida man inte om tusen år bevisar, att det var ett verk av hyksoskonungarna. Men här kommer det landstigna sällskapet tillbaka.»
Nedifrån hördes mrs Belimonts mjuka tonfall och hennes mans, den järngråa mästerskyttens djupa basröst. Mr Stuart, den korpulenta prästen från Birmingham, utagerade en penningfråga med en högröstad åsnepojke, och de andra bistodo honom med prat och råd. Därpå dog sorlet bort, sällskapet däruppe gick nedför trappan, man tog god natt, dörrar slogos igen, och den lilla ångaren låg där tyst och mörk och orörlig i den höga Halfatrandens skugga. Och bortom denna punkt, som representerade civilisation och komfort, låg den gränslösa, vilda, oföränderliga öknen, halmgul och drömlik i månskenet, fläckad av kullarnas svarta skuggor.