Mysteriet i öknen/Kap 03

←  Politik

Mysteriet i öknen av Arthur Conan Doyle Översättare: Tom Wilson En utflykt

Överfall  →

III.
EN UTFLYKT

»Stopp! Back!» skrek den infödda långlotsen till den europeiska maskinisten.

Ångarens trubbiga bog hade pulsat in i den mjuka, bruna dyn, och strömmen hade trängt dess långsida in mot stranden. Den långa landgången hade lagts ut, och de sex resliga soldaterna av den sudanesiska eskorten gingo över den, med sina ljusblå, guldgalonerade zuavuniformer och sina vräkiga gula och röda lägermössor bjärt lysande i den klara morgondagern. Ovanför, högst uppe på flodbanken, stodo åsnorna uppställda i rad, och luften fylldes av pojkarnas skrik; med gälla, skärande röster ropade var och en av dem ut sitt eget djurs förtjänster och smädade sin grannes.

Överste Cochrane och mir Belmont stodo tillsammans i fören, båda bärande den stora vita, slöjomvirade turisthatten. Miss Adams och hennes brorsdotter stödde sig mot relingen bredvid dem.

»Jag beklagar, att er fru inte kommer med, Belmont», sade översten.

»Hon var visst mycket utsatt för solskenet i går. Hennes huvud värker svårt.»

Hans röst var stark och tjock som hans figur.

»Jag skulle ha stannat och hållit henne sällskap, mr Belmont, sade den lilla amerikanska gamla fröken; »men jag har fått veta, att mrs Schlesinger anser ritten för lång för henne och har några brev hon måste avsända i dag, så att mrs Belmont kommer inte att bli ensam.»

»Ni är alltför god, miss Adams. Vi kommer, som ni vet, tillbaka klockan två.»

»Nu, nina damer och herrar!» ropade dragomanen Mansur och trädde fram med någonting prästerligt i sina fotsida kläder och sitt glatta, slätrakade ansikte. »Vi måste bryta upp tidigt för att kunna vara tillbaka före middagshettan.» Han lät sina mörka ögon med ett faderligt uttryck glida över den lilla skaran av turister. »Tag med era gröna glasögon, miss Adams, ty solskenet är mycket bländande därute i öknen. Mr Stuart, jag har satt undan en mycket vacker åsna för er räkning — prisbelönt åsna, sir, alltid satt undan för tyngsta gentleman. Bry er inte om att ta med någon entrébiljett till monumenten i dag. Nu, mina damer och herfar, om ni vilja vara så goda!»

Som en grotesk fris tågade sällskapet, en och en, över landgången och uppför den bruna, nedrasande banken. Mr Stephens gick i spetsen, en mager, torr, allvarlig figur i en engelsk halmhatt. Hans röda Bædeker lyste under hans ena arm, och i handen höll han ett litet papper med anteckningar, som om det hade varit en kungörelse han ville läsa upp. Han bjöd miss Sadie den ena armen och hennes tant den andra och knogade uppfor sandbanken med dem, och den unga flickans skratt klingade så friskt och klart i morgonluften, då Bædeker ramlade för deras fötter. Mr Belmont och överste Cochrane följde efter, och brättena på deras solhattar vidrörde varandra, under det de diskuterade de relativa förtjänsterna hos Mauser-, Lebel- och Lee Metfordgevär. Bakom dem gick Cecil Brown, likgiltig, pessimistisk och reserverad. Den feta prästen stretade långsamt och pustande uppför backen med många andfådda kvickheter över sina egna brister. »Jag är en av dem, som bära allting framför sig», sade han med en ruclsefull blick på sina runda former och med ett skrockande och däst skratt åt sitt eget lilla skämt. Sist av alla kommo Headingly, smärt och lång, med studiekarlens böjda rygg, och Fardet, den godmodige, beskäftige, dispytlystne parisaren.

»Som ni ser, ha vi eskort i dag», viskade han till sin följeslagare.

»Jag såg det.»

»Bah», utropade fransmannen med en gäckande åtbörd, »lika väl kunde man behöva eskort från Paris till Versailles. Pourquoi ces drôles de militaires, dragoman, hein?»

Det var dragomanens roll att vara allt för alla, alltså såg han sig omkring innan han svarade, för att övertyga sig om att engelsmännen hade bestigit sina åsnor och voro utom hörhåll.

»C'est ridicule, monsieur!» sade han med en axelryckning. Mais que voulez-vous? C'est l'ordre officiel égyptien.»

»Egyptien! Pah, anglais, anglais — tonjours anglais!» utropade den förargade fransmannen.

Frisen var nu groteskare än någonsin, den hade plötsligt förvandlats till en ridande fris, skarpt avtecknande sig mot den djupblå, egyptiska himmelen. De, som aldrig ha ridit förr, måste rida i Egypten; då åsnorna falla i kort galopp och Nilsoldaterna rusa framåt i stormmarsch bildar det hela en högst märkvärdig tavla, som man ingenstädes får se maken till, av fladdrande slöjor, krampaktigt knutna händer, hopträngda, guppande figurer och förskrämda ansikten. Belmont, vars grovlemmade gestalt gungade på en liten vit åsna, viftade med hatten åt sin hustru, som hade kommit upp på Koroskos akterdäck. Cochrane satt mycket rak, med styv militärisk hållning, händerna lågt, huvudet högt och hälarna ned, och bredvid honom red den unge Oxfordmannen, som såg sig omkring med forskande blickar, liksom om han knappast ansåg öknen att lita på och hade sina dubier rörande hela universum. Efter dem kom hela sällskapet ridande i en rad på flodbanken i olika grader av guppande och otrevnad; en brunhyad, skränande pojke sprang efter varje åsna. Då ryttarna tittade sig om, kunde de se den lilla läderfärgade ångaren, på vars däck mrs Belmonts näsduk lyste vit. Där bortom rann den breda, bruna floden, slingrande sig i långa bukter till det ställe, fem engelska mil längre bort, där de fyrkantiga vita blockhusen på de mörka, taggiga bergshöjderna utvisade ytterkanterna av Wady Halfa, därifrån ångbåten hade utgått denna morgon.

»Åh, så förtjusande!» utropade Sadie muntert. »Jag har fått en åsna, som glider fram liksom på trissor, och sadeln är riktigt elegant. Har ni nånsin sett någonting så nätt som de där pärlorna och grannlåterna kring hennes hals? Ni måste sätta upp ett 'memo' in åsna, mr Stephens. Var inte det korrekt turistspråk?»

Stephens betraktade det vackra, livfulla, tjuvpojksaktiga ansiktet, som tittade fram under den koketta halmhatten, och han önskade, att han hade mod att säga henne på hennes eget språk, att hon själv var det mest förtjusande av allt. Men han var rädd för att hon möjligen kunde känna sig stött och göra slut på deras nuvarande angenäma förtrolighet, och hans komplimang upplöste sig därför i ett småleende.

»Ni ser så duktig ut», sade han.

»Nåja, hur skulle man väl kunna annat i den här härliga klara luften och den blå himmeln och den luckra gula sanden och en präktig åsna att rida på? Jag har allting i världen, som kan göra mig lycklig.»

»Allting?»

»Ja, allting jag nu för ögonblicket har något bruk för.»

»Ni vet förmodligen aldrig vad det vill säga att vara ledsen?»

»Åh, när jag är nedstämd och olycklig, är jag det över all beskrivning. Jag har suttit och gråtit dag på dag i pensionen, och de andra flickorna voro så rysligt nyfikna att få veta, vad jag grät för, och försökte gissa, vad det kunde vara för skäl, som jag inte ville tala om för dem, då hela tiden det verkliga, riktiga skälet var, att jag inte kände mig själv. Man känner hur det kommer liksom en stor svart skugga över en, och man vet inte varför, men man måste ge efter för den och sitta och känna sig olycklig.»

»Men ni har aldrig haft någon verklig orsak till det?»

»Nej, mr Stephens, jag har alltid haft så roligt hela mitt liv, att jag verkligen inte tror, då jag blickar tillbaka, att jag nånsin haft någon verklig orsak till sorg.»

»Då hoppas jag, miss Sadie, av allt mitt hjärta, att ni kan säga detsamma om er, då ni kommit till samma ålder som er tant … Hon ropar bestämt på mig.»

»Mr Stephens, var så god och slå till min åsnepojke med ert ridspö, on han piskar min åsna en gång till», ropade miss Adams, där hon guppade på ett högt, knotigt kräk. »Halla, dragoman Mansur, säg till den här pojken, att jag inte vill veta av att djuren misshandlas, och att han borde skämmas! Ja, din lilla usling, det borde du! Han grinar mot mig som en annons om ett tandpulver … Säg, tror ni, mr Stephens, om jag stickade ett par ullstrumpor åt den där svarta soldaten, att han skulle få tillåtelse att bära dem? Den stackars karlen har bindlar kring benen.»

»Det är för nyttans skull han bär dem, miss Adams», sade överste Cochrane och vände sig om mot henne. »Vi ha i Indien gjort den erfarenheten, att de äro det bästa stödet för benen under marsch. De äro mycket bättre än några strumpor.»

»Nå, aldrig har jag hört på maken! De påminna mig mest om en spak häst … Men ståtligt är det i alla fall, att vi ha soldater med oss, fastän monsieur Fardet påstår, att vi inte ha någon orsak att vara rädda.»

»Det är bara min åsikt, miss Adams», sade fransmanen ivrigt. »Överste Cochrane är kanske av annan mening.»

»Det är monsieur Fardets åsikt, men den står i strid med de officerares, som ha det tunga ansvaret att sörja för säkerheten vid gränsen», sade överste Cochrane kallt. »Åtminstone torde vi allesammans kunna medge, att de göra tavlan mycket mera pittoresk.»

Öknen till höger om dem låg i långa sandkurvor liksom dyner, som kanske hade omgivit någon glömd urtidssjö. Från toppen av dessa sandåsar kunde man se de svarta, skrovliga spetsarna av de egendomliga vulkaniska bergshöjder, som resa sig på den libyska sidan. På de låga sandkullarnas ås kunde man då och då se en skymt av en reslig, himmelsblå soldat, som marscherade raskt med geväret i hand. Ett ögonblick avtecknade sig den smärta, krigiska gestalten skarpt mot himmeln. Därpå gled han ned i en fördjupning, medan några hundra meter därifrån en annan dök upp ett ögonblick och försvann i sin tur.

»Var har man fått de där ifrån?» frågade Sadie, som betraktade dessa rörliga figurer. »De se mig just ut att ha samma hudfärg som hotelluppassarna i Amerika.»

»Jag tänkte just, att det möjligen kunde bli fråga om dem», sade mr Stephens, som aldrig var lyckligare än då han kunde förekomma någon av den vackra amerikanskans önskningar. »Därför gjorde jag ett par utdrag i morse ur biblioteket på ångbåten. Här är det — in — det vill säga innehåller notiser om de svarta soldaterna. Jag har antecknat, att de äro från tionde sudanesiska bataljonen av den egyptiska arméen. De rekryteras bland dinkaer och schilluker, två negerliknande stammar, som bo söder om dervischtrakterna, nära ekvatorn.»

»Hur kunna rekryterna komma förbi dervischerna då?» frågade Headingly skarpt.

»Åh, det faller sig nog inte så svårt», sade monsieur Fardet och blinkade mot amerikanen.

»De äldre karlarna äro återstoder av de gamla svarta bataljonerna. Några bland dem tjänade under Gordon i Khartum och kunna uppvisa hans medalj. Av de övriga äro många desertörer från mahdins armé», sade översten.

»Nåja, så länge de inte behövas, se de ju riktigt eleganta ut i sina blå jackor», anmärkte miss Adams, »men om det blev något krakel, skulle vi nog önska, att de vore mindre prydliga men en smula vitare.»

»Det är jag inte så säker på, miss Adams», sade översten. »Jag har sett de där karlarna i fält, och jag försäkrar er, att jag har de högsta tankar om deras pålitlighet.»

»Ja, jag tar helst er försäkran utan bevis», sade miss Adams i en bestämd ton, som kom alla de andra att småle.

Dittills hade deras väg gått utmed floden, som till vänster om dem kom virvlande med djup och stark ström från katarakterna ovanför. Här och där bröts flodens framfart av ett svart och blankt stenblock, över vilket skummet yrde. Högre upp kunde inan se fallens vita glitter, och strandbankarna förvandlades till skrovliga bergklintar, som kröntes av en besynnerlig, utstående, halvcirkelformig klippa. Dragomanen behövde icke särskilt tala om, att detta var det mycket omtalade målet för deras utflykt. En lång, slät sträcka låg framför dem, och åsnorna tillryggalade den i trav. På andra sidan därom voro kringspridda klippor, svarta mot orangegul bakgrund; mitt ibland dem reste sig några avbrutna pelarskaft och en med inristningar betäckt mursträcka, grå och solid och mera liknande ett verk av naturen än av människohand. Den feta, skinande dragomanen hade stigit av sin åsna och stod där i sina kjolar och sin överrock och väntade på, att eftersläntrarna skulle samlas omkring honom.

»Det här templet, mina damer och herrar», sade han med tonen av en auktionist, som ville sälja det till den högstbjudande, »är ett mycket vackert minnesmärke från adertonde dynastien. Här är Thotmes III:s inskriftstavla. Han pekade med sitt ridspö på de grova, djupa hieroglyferna på väggen ovanför honom. — »Han levde sexton hundra år före Kristus, och det här är gjort till minne av hans segerrika expition till Mesopotamien. Här ha vi hans historia från den tiden, då han var med sin mor, tills han återkommer med fångar bundna vid sin vagn. Här se vi honom krönt till härskare över Nedre Egypten, och här är Övre Egypten offrande offer åt guden Amnon-Ra till ära för hans seger. Här låter han föra fram sina fångar inför sig, och han högg av var och en hans högra hand. I det här hörnet se vi en liten hög — alltihop högra händer.»

»Åh, herre Gud, jag skulle då inte velat vara här på den tiden!» sade miss Adams.

»Här är ingenting förändrat», anmärkte Cecil Brown, »Österlandet är ännu Österlandet. Jag tvivlar inte på, att knappa hundra mil från det ställe, där ni nu befinner er …»

»Tyst!» viskade översten, och sällskapet flyttade sig utefter mursträckan, med uppåtvända ansikten och de väldiga hattarna i nacken. Solen bakom dem träffade med stickande glans det gamla grå murverket, kastade där de egendomliga svarta skuggorna av turisterna och blandade dem med de bistra, kroknästa, bredaxlade krigarna och de besynnerliga, stela gudabelätena, som voro inristade därpå. Pastor John Stuarts från Birmingham breda skugga suddade ut både den hedniske kungen och den gud han tillbad.

»Vad är det där?» frågade han med sin dästa röst och pekade med sin gula käpp från Assuan.

»Det är en flodhäst», sade dragomanen, och alla turisterna fnissade, ty figuren hade en viss likhet med pastor Stuart själv.

»Men den är ju inte större än en liten gris», invände han. »Som ni ser, ränner kungen med lätthet sitt spjut genom den.»

»De ha gjort den liten för att visa, att det var en mycket liten sak för kungen», sade tolken. »Som ni ser, räcka alla kungens fångar honom inte över knät — och det är inte därför att han var så mycket större, utan så mycket mäktigare. På samma sätt är det med de små kvinnorna vi se här och där, det är bara hans obetydliga hustrur.»

»Tack så mycket!» utropade miss Adams förargad. »Om de hade skulpterat den där kungens själ, skulle man behövt förstoringsglas för att se den. Tänka sig, att han kunde låta avbilda sina hustrur på det där sättet!»

»Om han gjorde det nu, miss Adams», sade fransmannen, »skulle han råka ut för värre strider än han någonsin hade i Mesopotamien. Men tiden är en stark hämnare. Kanske kommer snart den dagen, då man målar en stor, stark hustru och en obetydlig liten stackare till man — hein?»

Cecil Brown och Headingly hade stannat efter, ty dragomanens flytande svada och turisternas tomma, tanklösa pladder störde den högtidliga stämningen för dem. De stodo tysta och betraktade det groteska tåget med sina solhattar och gröna slöjor, där det i det starka solskenet gick fram utefter den gamla grå muren. Ovanför dem fladdrade två tofsprydda härfåglar och uppstämde sitt läte mellan pylonens ruiner.

»Är inte det här ett helgerån?» sade Oxfordmannen slutligen.

»Nå, det gläder mig, att ni uppfattar det så, ty på mig gör det alltid det intrycket», svarade Headingly med känsla. Jag har inte riktigt klart för mig själv, huru man bör malkas sådana här saker om man bör nalkas dem alls — men det här är inte rätta sättet, det är jag säker på. På det hela taget föredrar jag de ruiner jag inte har sett framför dem jag har sett.»

Den unge diplomaten blickade upp med sitt egendomliga ljusa leende, som blott alltför snart dog bort i hans vanliga likgiltiga och blaserade ansiktsmask.

»Jag har en karta», sade amerikanen, »och ibland ser jag, långt bort från allt, mitt i den vattenlösa, obanade öknen, ordet 'ruiner' eller kanske 'lämningar av ett tempel'. Till exempel, Jupiter Ammons tempel, en av de största helgedomar i världen, låg hundratals mil ifrån bebodda platser. Detta är de ensliga, osedda, genom seklerna oförändrade ruiner, som tilltala ens fantasi. Men då jag lämnar min biljett vid dörren och stiger in som i en Barnums utställning, försvinner all den fina doften av romantik.»

»Fullkomligt!» sade Cecil Brown och blickade ut över öknen med sina mörka, kalla ögon. »Om man kunde vandra omkring här ensam — råka på det här av en slump så att säga — befinna sig alldeles ensam i templets dunkel, med dess groteska figurer runt omkring — det akulle vara rent av överväldigande. Man skulle bli alldeles förlamad av häpnad och skräck. Men då Belmont blossar på sin pipsnugga och Stuart pustar och miss Sadie Adams skrattar …»

»Och den där skrikhalsen till dragoman rabblar upp sin läxa», sade Headingly. »Jag vill så gärna stanna och tänka, men det får jag aldrig tillfälle till. Jag var så utom mig, att jag kunde ha begått mord, då jag stod nedanför den stora pyramiden och inte kunde få vara i fred ett ögonblick, därför att man ville knuffa mig upp till toppen. Jag gav en karl en spark, som skulle ha förpassat honom upp till pyramidens topp i ett kör, om den bara hade träffat. Att tänka sig, att man har rest hela den långa vägen från Amerika för att få se pyramiden och, då man står ovanför den, inte har någonting bättre att ta sig till än att sparka en arab!»

Oxfordmannen skrattade på sitt sakta, trötta sätt.

»Nu ge de sig av igen», sade han, och de båda herrarna skyndade sig att intaga sina platser i sista ledet av den löjliga processionen.

Deras väg gick nu mellan stora, kringströdda klippblock och mörka, steniga kullar. En smal stig slingrade sig ut och in bland klipporna. Bakom dem stängdes utsikten av liknande höjder, svarta och fantastiska, som sågo ut som slagghögarna utanför en gruva. Tystnad sänkte sig över det lilla sällskapet, och till och med Sadies glada ansikte återspeglade naturens strävhet. Eskorten hade nu slutit sig till dem och marscherade bredvid dem; det lösa svarta gruset gnisslade under deras steg. Överste Cochrane och Belmont redo fortfarande bredvid varandra i spetsen.

»Vet ni, Belmont», sade översten med låg röst, »ni finner mig kanske narraktig, men jag tycker inte om den här lilla utflykten.»

Belmont lät höra ett kort brummande skratt.

»Den föreföll alldeles i sin ordning i Koroskos salong, men nu då vi äro här, förefaller det hela onekligen en smula äventyrligt», sade han. »Men i alla fall göres, som ni vet, en utflykt hit varje vecka, och ännu har aldrig någonting gått illa.»

»Jag frågar inte efter faror då jag är i krig», svarade översten. »Då är det något, som skall så vara och som hör till yrket. Men då man har damer med sig och en sådan hjälplös hop som den här, då blir det verkligen förfärligt. Det är naturligtvis hundra chanser mot en, att vi inte ha någonting att frukta, men om någonting skulle inträffa — nej, jag törs inte ens tänka på det. Det märkvärdigaste är deras fullkomliga omedvetenhet om att det kan vara någon fara.»

»Ja, mr Stephens, jag tycker rätt bra om de engelska damskräddarnas sätt att sy promenadklänningar», sade miss Sadie bakom dem. »Men vad aftondräktsklänningar beträffar, tycker jag att de franska skräddarna ha mera stil än de engelska. Era modister ha ett strängare snitt, och de förstå sig inte lika bra på garneringskonsten med små band och slingor och sådant.»

Översten smålog mot Belmont.

»Hon är då åtminstone fullkomligt lugn», sade han. »Jag vill naturligtvis inte säga ut vad jag tänker till någon annan än er, och jag hoppas, att alla mina farhågor ska visa sig vara ogrundade.»

»Jag kan mycket väl tänka mig skaror av dervischer ute på plundringståg», sade Belmont; »men vad jag inte kan tänka mig, det är, att de just skulle råka komma till predikstolsklippan samma förmiddag som vi äro där.»

»Eftersom våra förehavanden minsann äro tillräckligt bekantgjorda och litet var vet en vecka på förhand, hur vårt program lyder och var vi äro till finnandes, förefaller det mig alls inte som någonting så märkvärdigt.»

»Det är en mycket svag möjlighet», sade Belmont i tvärsäker ton; men inom sig var han glad åt, att hans hustru befann sig i säkert förvar på ångbåten.

Nu hade de kommit klara för klipporna, och en sträcka av hård, gul sand utbredde sig ända till foten av den bergskägla, som låg framför dem. »Ay-ah! Ay-ah!» skreko pojkarna och piskade på åsnorna med sina käppar, så att de föllo i galopp, och hela sällskapet strömmade över slätten. Icke förrän man hade kommit till den stig, som slingrar sig uppför berget, ropade dragomanen halt.

»Nu, mina damer och herrar, ha vi kommit till Abusirs berömda predikstolsklippa. Från dess topp ska vi snart få njuta av ett panorama av märkvärdig rikedom. Men först torde ni observera, att på klippväggen äro överallt inristade namnen på stora män, som passerat den på sina resor, och somliga namn äro äldre än från Kristi tid.»

»Står Moses’ namn där?» frågade miss Adams.

»Tant då, jag förvånar mig över dig!» utropade Sadie.

»Min vän, han var i Egypten, och han var en stor man, och han kan ha färdats den här vägen.»

»Moses’ namn står där säkerligen och likaså Herodotus’», sade dragomanen allvarligt. »Men båda två äro för länge sedan bortnötta. Men där på den bruna klippan står Gordons namn. Det finns knappast ett berömt namn i Sudan, som man inte kan finna där, om man vill. Och nu ska vi med er tillåtelse ta farväl av våra åsnor och gå uppför gångstigen, och ni ska få se floden och öknen uppifrån toppen.»

Ett par minuters klättring förde dem upp på den halvcirkelformiga platå, som utgör klippans krön. Under dem på den bortre sidan var en lodrät svart klippa, hundrafemtio fot hög, och vid foten av den brusade den skummande floden. Den heta, stillastående luften fylldes av vattenstänk och strömmens dån mot klippblocken, som reste sig i dess mitt. Långt uppför och nedför floden kunde man följa dess lopp, som var en kvarts mil brett, med ansenligt djup och stark ström, blanka svarta virvlar och skumflagor här och där. På andra sidan låg en förfärlig ödemark av svarta, kringströdda stenblock, som floden hade fört med sig vid översvämningar. Åt intet håll syntes några tecken till mänskliga varelser eller boningar.

»På andra sidan», sade dragomanen och viftade med sitt ridspö mot öster, är militärlinjen, som förbinder Wady Halfa med Sarras. Sarras ligger i söder under det svarta berget där borta. De båda blåa bergen, som vi se mycket långt bort, ligga i Dongola, mer än hundra mil från Sarras. Järnvägen där är fyrtio mil lång och har varit mycket utsatt för dervischerna, som äro mycket glada att få förvandla skenorna till spjut. Telegraftrådarna tycka de också mycket om. Om ni nu vilja vara goda och vända er om, skall jag också förklara vad vi se på andra sidan.»

Det var en utsikt, som man hade svårt för att glömma, då man en gång sett den. En sådan sträcka av vild och ohjälplig ödemark kunde snarare ha varit en del av någon kallnad och utbränd planet än av vår bördiga och välsignade jord. Den bredde ut sig i oändlighet och dog bort i ett mjukt, violett dis långt, långt i fjärran. I förgrunden var sanden bjärt guldgul och verkade rent av bländande i solskenet. Här och där i ett spritt led stodo de sex pålitliga negersoldaterna, orörligt stödda på sina gevär, och var och en av dem kastade en skugga, som såg lika solid ut som han själv. Men bortom denna gyllene slätt sträckte sig en låg rad av de svarta slagghögarna, åtskilda av slingrande gula sanddälder. Över dessa reste sig högre och mera fantastiskt formade kullar, och dessa dominerades i sin tur av andra, som tittade över varandras axlar, tills de bländades av det violetta diset i fjärran. Ingen av dessa kullar var särdeles hög — några hundra fot allra mest — men deras skrovliga, sågtandade kammar och deras branta, solstekta stup gåvo dem en egendomligt vild karaktär.

»Den libyska öknen», sade dragomanen med en stolt åtbörd. »Den största öken i världen. Antag att ni färdades rakt västerut härifrån och varken tog av åt norr eller söder, skulle de första hus ni träffade på vara i Amerika. Det gör er hemsjuk, miss Adams, tror jag?»

Men den amerikanska gamla ungmön hörde icke på honom, hennes uppmärksamhet var fäst på Sadie, som hade fattat henne i armen med ena handen och med den andra pekade över öknen.

»Om inte det där är pittoreskt, så vet inte jag!» utbrast hon, och hennes vackra ansikte lågade av sinnesrörelse. »Se då, mr Stephens! Det var det enda, som fattades, för att det skulle bli riktigt storartat. Se då på de där männen, som komma ridande på sina kameler mellan kullarna!»

Alla betraktade den långa raden av ryttare i röda turbaner, som kom slingrande fram ur ravinen. Överste Cochrane hade strukit eld på en tändsticka, och han stod där med den i den ena handen och den otända cigarretten i den andra, tills lågan brände hans fingrar. Belmont visslade. Dragomanen stod och stirrade med halvöppen mun, och hans fylliga röda läppar hade fått en egendomlig gråblek färg. De andra utbytte blickar, med en orolig känsla av att någonting var på tok. Det var översten, som bröt tystnaden.

»För tusan, Belmont, jag undrar om inte det otroliga nu har inträffat!» sade han.