Nerikes gamla minnen/Kapitel 10
| ← Ramundeboda |
|
Minnen och lemningar efter några af de äldsta kyrkorna → |
X.
ÖREBRO KLOSTER.
Örebro klosters äldre historia är dunkel och oredig. Äldre författare omtala klostret än under namnet “Vår Frus” eller “Sanctæ Mariæ”, än under benämningen “Sanct Olufs”, och räkna dess tillvaro ända ned ifrån 1200-talet. Den senare uppgiften synes dock föga sannolik och grundar sig utan tvifvel på en förvexling med Örebro kyrka, som vid den tiden nämnes i urkunderna. Mera bekant är klostret längre fram, då det formligen nämnes såsom Karmeliterkloster[1] Denna munkorden hade inkommit till Sverige i början af 1400-talet, men erhöll här aldrig någon vidsträcktare utbredning och hade egentligen icke mer än tvenne klostersamfund, af hvilka det i Örebro grundades 1418.
År 1456 öfverlemnade konung Carl Knutsson till klostret i Örebro sin rättighet i Kräkla-skog, dock med vilkor, att klostret skulle på samma skog uppehålla broar och vägrödjning, och år 1476 erhöll klostret, på grund af Birgitta Olafsdotters förordnande, Siövasta (Sjögesta) och godset Myra (Myrö), båda i “Rinkebij sokn”; hvarjemte klostret egde “flere tillhörigheter, i små örtugland och jordar bestående, som på särskifte orter och af åtskillige personer i siälricht och til en liten wederkänslo clostret gifne voro”[2].
Sägner och äldre anteckningar stämma deri öfverens, att klostret legat i norra delen af staden, på den höjd, som kallas Tingstugubacken, der ännu i senare hälften af 1700-talet funnos qvar åtskilliga grundstenar och en källare, samt en brunn, kallad “klosterkällan”[3]. Sedan denna del af staden afbrunnit, företogs år 1847 en planering af de brända tomterna. Under detta arbete kommo en del af klostrets grundlemningar i dagen, och framl. kapten C. J. von Schulzen, som upprättade vidstående planritning öfver de återfunna grundmurarna, har tillika meddelat en berättelse om hvad som förekom vid gräfningarna, hvilken berättelse vi här ordagrannt återgifva, då den, afräknadt det egendomliga i skrifsättet, mycket tydligt redogör för de gjorda upptäckterna.
“1:o Grundmurarna å detta kloster, oaktadt det var belägit på fasta grus och sandåsen, som vanligen nu kallas Tingstugubacken, hade en högd af 3 alnar under jordytan och den bredd ritningen visar, vid arbetets början; bestod till det mästa af bergfallen gråsten, doch utgjordes östra gafvelen till ungefär af en så stor gråsten, hvarå erhölls efter sprängning mångfaldiga lass, och har förmodligen långt för klosterbyggnaden legat på stället, och då i grundmuren blifvit begagnad.
2:o Murbruket, som till denna byggnad var af den vanliga forntidens fasthet och så bänk och starkt, att svårligen det med jernstörar kunde sönderbrytas, utan måste ofta ske med kilning och påhölt stenarna ofta så hårdt, att skielfva gråstenen förr söndergick än kalkbruket släpte; hvilket ofta i stora massor sammanhölts, som voro uppfylda af mindre stenar; i anseende till den med sand blandade kalkmassan, slutar jag att osläckt kalk varit begagnad och sedan i skielfva muren blifvit släckt och dymedelst fått sin hårdhet.
3:o Det, som mest förundrade mig vid grundmurarnas nedbrytning, var att å östra ändan af byggnaden påträffades i grundmurarna på några ställen i skielfva hårda kalkmassan just som kiörtlar af en mjuk massa, hvilken vid första påkänning var fetaktig som smör, men sedan jag låtit den ligga några timmar i luften blef af den en hård hvit sammansättning, som synes ganska fin.
4:o På södra sidan af klostret har förmodligen varit kyrkogården och begrafningsplatsen, sedan jag vid backens sänkning där träffade squeletter (!) af stora menniskor och inne vid klostermuren mellan contreforten låg kropparna långsefter ganska ordentligt med hufvuden åt västern, och var et benrangel, som troddes varit nedsänkt som stående vid mellersta contreforten, omgifvit med någodt kalk, likaledes påträffades inne i skielfva kyrkan 5 stora manslik och ett mindre, som syntes som det varit en qvinna. Källare eller gångar fants inga tecken af, och om de funnits troligen långt före detta nedbrutna.
5:o Tvenne små Stalacliquer (stalaktiter?) träffades äfven i muren den enas mycket liten, likaledes en stor förråstad nyckel och en 8 tums grof spik, hvarå, sjelfva hufvudet har en annan form, än som nu för tiden på dylika smidas; som de lågo långt ner i jorden, skulle man kunna tro de voro sedan klostertiden, men ovisst sedan nu 400 år framskridit, för öfrigt fants inga fornlemningar, utan der och hvar några halfören sedan drottning Christinas och Konung Carl den 10:des tid; några liststenar af brändt tegel träffades äfven, hvilka ej voro huggne utan förmodligen formade före bränningen och af samma goda sammansättning som forntidens tegel alltid är”.
- ↑ Karmeliterorden stiftades 1156 af en korsfarare Berthold af Calabrien, som med några följeslagare nedsatte sig i Palästina på berget Karmel, som från äldsta tider var en uppehållsort för eremiter. År 1238 öfverflyttades orden till Vesterlandet, der den år 1245 erhöll af påfven samma rättigheter, som de andra tiggarordnarna.
- ↑ Peringskiöld, Monum.
- ↑ Bagge: Beskrifning öfver Upstaden Örebro, sid. 224.