Ney
| ← Piraten |
|
Ney.
En lägrets son, som fostrad är i striden,
Jag efter bragder endast räknat tiden
Och skötte inga andra värf än krig;
Jag låg i lindan och såg tjust på lansen,
Den späde log förnöjt åt vapenglansen,
Sitt första fjät han tog på farans stig.
Jag bloddop fick, en sköldmö var min amma',
Det första ljus, jag såg: en vaktelds flamma,
Det första ljud jag hörde: trummans ljud;
Min kudde var en hjelm, barnkammarn tältet
Och skolan gick jag genom på slagfältet,
Om ära var min första bön till Gud.
En hästrygg var min vagga — längs valltrappen
Jag låg och höll mig fast. På sadelknappen
Min unga hjerna slumrade i frid,
Fast än i têten, än i eftertroppen,
Min hingst Sqvadronen följde i galoppen,
Så jord och himmel gungade dervid.
Så tätt som hylsan sluter sig till knoppen
Och troget som en skugga följer kroppen,
Jag Corsicanen och hans örnar följt;
Hvart hinder klyfde jag som böljan svanen,
Jag som en öfversvämning, som orkanen
Min stråt med aska och ruiner höljt.
Min gördel blänkte, som Orions bälte;
Som snö för solen, för min eldblick smälte
Hvar kraft, som opp ur stoftet ögat hof:
Än för eröfrarn ingen folkrätt gällde,
Hans lag är våldets, centnertungt hans välde
Och som Vampyren sög jag ut mitt rof.
Jag folken tvang till tystnad med min glafven,
De valet egde mellan den och grafven,
Till typ för staters form vardt min casern;
Jag frihetsandan späkte med hvar seger,
Hon mördades, som Wallenstein i Eger;
Sjelfkänslan slog jag som en tjuf i jern.
All öfverlägsenhets behof är styra,
Den trängtar opp till skyn med febervra
Och skyr ej medel, offer eller rôle;
HögAsiens Lejon, öknarnes Hyæna,
Huss, Luther, Cromwell, hjelten på Helena
På skiljda banor afsett samma mål.
Italiens folk och Tysklands för mig blödde
Med menskokött jag luftens korpar gödde,
Mitt tåg strök framåt, som en syndaflod;
Jag slagtade med kulor och med bomber;
Med lik jag kunnat fylla Katakomber
Och dränka hela Babels torn i blod.
Som meteorer mina Baijonnetter
Vid Jena glänste och på Lützens slätter,
Hvar lagrar växte i Arméens spår;
En gåta fruktan var, en fabel sorgen:
För gardets lycka Kejsarn stod i borgen
Och segerns balsam läkte våra sår.
Men föllo Fransmän än, som strån för svärden,
”Te Deum” sjöngo de på himmelsfärden,
Mot molnen ryktet stack som en raket;
Den lefvande fick kors och pris den döde.
Vi trodde på ett oundvikligt öde
Och på de stupades odödlighet.
Soldaten var mig kär, ty blindt han lydde,
Hans äras dag i mina ögon grydde,
Min röst för honom var oraklets röst;
Jag höjt opp masken, som i jorden krälar,
Väckt dygd i låga, mod i fega själar
Och känslans eld i marmorkalla bröst.
Att se dem offra sig för mig, förtärde
Af pinor dö, det voro stunder värde
En lifslängds lugn och själens salighet;
(Ah! dessa vanstäldt blodiga ansigten!)
Låt packet tro dem dö för det och pligten,
Det sker för anden, som dem elda vet!
Det snillet är, som gjuter lif i formen,
Som leder strömmen, som ett åskmoln stormen,
Och pligten är en lackfernissa blott
Att hölja egoismen; Bavadèren
För guldet dansar, Franska Grenadiéren
För Kejsarn, ej för folket klädde skott.
Dör krigarn väl, sen afunden slet bandet
Emellan hjeltarna och fosterlandet,
För staten, för hvars räddning ärr han bär,
Som, att dem skyla, knappt en skjorta äger,
För krämarn, som hans bröd på guldvigt väger
Och i hvars öga han en nagel är?
Mitt arma Frankrike! Europa skattar
Din lifskraft, som en bistock — och hånskrattar,
Slugt ärans härold afskedspass man gaf;
De blad för blad din lager sönderplocka,
Du låter handskas med dig som en docka
Och piskas tåligt, som en negerslaf.
Vårt herradömes ståtliga emblèmer,
Jernkronor, fanor, höga diadémer,
Hans Kejserliga örnar, gyllne bin
Fått lemna rum på väggar, tak och tiljor
För legimitetens hvita liljor,
Dess ordenshyenden och helgonskrin.
Tack vare London, Petersburg och Wien!
Som svampar frodas Aristokratien
Och Emigranter rycka in ”en corps;”
Fältlifvets trotts är utträngdt af hoftonen
Och allt — hvad båtar väl revolutionen? —
1 gamla vanors nötta hjulspår går,
Mùsquerade och pudrade marquis’er
Sig sola nu i Kejsarns Tuillerier
Och buga sirligt i hans kabinett;
En svärm af ”gammal adel” sig församlat
Der, som Empirers hederssablar skramlat
Och Hans Marskalker rört sig ”rätt och slätt”.
Blott Kammarherrenycklar och prästkappor
Hvarandra korsa i Palatzets trappor,
De alla dynastiers legohjon;
På marskalksalens mjuka sammetsmattor
Abbéer smyga sig på tå, som kattor,
Och bigstoln står i fonden, som en thron.
O, ve! de allierades arméer!
Jockey-Costymer och Cosaque-livréer
Bjert hvimla i Hans nyss utrymda borg;
Men Kejsarns kämpar, hans Napoleonider,
Som ädelt blödt, likt lejon, i hans strider,
Med sina lagrar flyktat och sin sorg.
Det var sublimt, när gardet tog afskedet,
Petit gret blod, Gardisten steg ur ledet
Och passagerarn på ”Bellerophon”
Med lidelse slöt örnen till sitt hjerta,
Som re’n till hälften brustet var af smärta,
Och kysste fågelns guldnäbb än en gång!
O, Fosterland! ett tomt, ett haltlöst smicker;
Despoten märg ur folkets ryggrad dricker
På thronens höjd, i ödmjukhetens grus,
Ehvad från slott han herrskar eller koja
Med smekord, maktspråk, bulla eller boja,
Om han bär mantel, kåpa eller blouse.
Pariserkänslan växlar, hon fördömmer
I morgon det, som hon i dag berömmer;
Hon, som en sköka, opålitlig är:
Än drar hon den, än den på segervagnen,
Hon är lättrörlig, flygsand lik, lik agnen
Och blossar och släcks ut som ett begär.
Enthousiasmen lefver för sekunden,
Den föds den ena, dör den andra stunden;
Opinionen murar opp i hast
Vendome-Colonner eller Barricader,
Den hvisslar än, än ger den serenader
Och lyder, som en flöjel, vindens kast.
Om några lustrer skall af hurraropen
Marsfältet darra — och den tjusta hopen
Hans kista kyssa, dyrka, som en Gud,
Hans kalla kropp, — skall jublande åkalla
Sin half-Guds ande, bäfvande knäfalla
För ett benrangel, svept i kejsarskrud.
Fast blodet i likkällarhvalfvet svalnar
Och hjeltestoft, som annan aska falnar,
Hans urna krossas, vapenskölden bräcks,
Hans rykte föds på nytt hvargång det qväfves;
Det trampas kan, det mörda är förgäfves;
Ej slocknar månan, fast hon molnbetäcks!
Ha! det är sant! i morgon skall jag sluta,
Le brave des braves skall dö — och Fransmän skjuta;
Jag drömt; Dæmoner! — lemnen mig i ro!
Gestalter ser jag: det är gardets spöken!
Jag skönjer dimmor; Ah! det är krutröken
Från Ligny, Leipzig och från Waterloo!
Jag är beredd, — jag kunde dö nu genast,
Och darrar jag, det är af köld allenast.
Snart midt igenom lystna dårars svall
Med upprätt hufvud går jag sista marchen;
Och får jag, sjelf jag commenderar chargen
Som Moskwas hjerta genomborra skall.
Jag och Mûrat, Exkejsarns favoriter,
En efter annan stumt i gräset biter;
Den tjocka jästa surdegen Bourbon,
Som snöpligt flytt för mig ur sina stater,
Tål fjeskar blott omkring sig, ej soldater,
Som äran fostrat och Napoleon.
En ”Helig alliance” bör ha’ martyrer
Så säkert, som en invalid blessyrer;
Tortyren är ju all försonings grund?
Att Gud så ville, kommer mig att rysa:
Den tro, som facklan lik, mig skulle lysa,
Af tvifvel flämtar i min sista stund.
Ney utan motstånd faller som en ceder,
Det kostligt är, men jag förlåter eder,
J lumpna trådar i min Nornas hand!
Er ånger skall, för sent, min ofärd hämna
Och åt mitt namn den ära återlemna,
Som dyrt jag köpt vid Borodinos strand.[1]
Ej var det jag, som Frankrike förrådde!
Den träde fram, som till en lögn förmådde
Ney, vapenlyckans främste gunstling; men
Det Ludvig var, som flydde fegt och ljugde:
Jag fann, att hjeltar ej han styra dugde
Och så min afgud tro jag svor igen.
Jag Ludvig gaf min ed, mitt kräk! som trodde,
Att Galliens lugn på en Bourbon berodde;
O Gud! min svaghet jag för sent begret.
Jag är högmodig öfver löftesbrottet;
Och han vill hämnas! — må han råga måttet
Utaf sin ätts oefterrättlighet!
Hans dödsbud är, — så skarpsint var Monarken —
Välkommet, som olivens löf i arken;
Jag hellre, som Sanct Laurentz, trår på glöd,
Än i hans slaftjenst sliter mina sulor
Och smälter förr hans halfva dussin kulor,
Än tuggar tacksamt på hans nådebröd.
Till en varnagel man att dö mig dömde,
Men att ej död är straff, man dervid glömde;
Storskrifvarna i Metternichs Bûreau
Soldatfilosofien lärt sig illa,
Som inte fatta, att en qvaf vindstilla,
Långpina blott är hämnd på en Heros.
Om orons furier ej begrepp de ega;
Kör åskan väl för sold, går sjön för lega,
Är maklig hvila stormens tidsfördrif?
O! flyga falkar väl af egennytta
Helbregda ut och återvända lytta?
Nej! kamp ett villkor är för kraftens lif.
Mitt öde ibland stjernorna står skrifvet
Oryggligt; ej det ändras kan i lifvet;
Om några timmar Elchingen är mull,
En stelnad kropp, ett stinkande förskräckligt
Exempel på förintelsen, ett äckligt
Ihåligt lik, en klump af maskar full.
Min skalle slängs bland pöbelns ben; — min hjessa
En lager borde kröna, att, som dessa
Hon ej må skuffas utan alls försyn;
Hvem eljest vet, om den höghvälfda pannan
Just Ney har tillhört eller någon annan?
Hvem aktar den som en klenod i dyn?
Välkomna gamar! dödssignalen ljuder!
Det öppen taffel är — och Ney, som bjuder,
Mitt herrskap! festen yppig blir och rik.
Först frossen sjelfva, flygen se’n med resten
Och maten ungarna i edra nästen
Med hvar sitt refben af marskalkens lik.
Vive le Roi! krigsmän till mästersvenner!
J fordom fäktat med mig, — tror jag, — vänner!
Jag vet ej rätt, — jag irrar mig kanske;
Jag känner dragen, Uniformen inte.
Jag helfveteskolonnen mig påminte;
Mais, quelle gloire! ces jours, ils sont passes!
Barn, gråten ej! — det är emot krigstukten.
Fängkrutet bränner ej, om J det fukten
Och klicken ej, — det är min sista bön!
På mitt samvete tynger nog af tårar;
Eröfrare, — vi ärelystna dårar!
Förbannelse och qval är all vår lön.
I dödens dalar gagnar ingen bindel,
På lifvets höjder får man snarast svindel.
Med öppen blick jag alltid faran mött;
Ej har jag segrat med förbundet öga?
Det Franska äran skulle båtat föga,
Om, som en blind, i mörker jag förblödt.
Så herrligt går han ned, den sista solen!
Som den länspligtige för herrskarstolen,
Han sjunker djupt och tillber ljusets far,
För hvilken allt är intet, som befaller,
Att intet varder allt — och till vasaller
Båd’ tid och verld och evigheter har.
1 himmel eller afgrund, hvar jag vaknar,
Mitt stolta, sköna Frankrike jag saknar,
Fast jätten man i kedjor nesligt lagt
Och Jofurs Örn från Seinens stränder röfvat,
Der bragdens genljud fordom åskans döfvat
Och blixtens glans släckts af triumfens prakt.
God natt, kamrater i det låga tjellet,
I Ludvigs slott, i Invalidhotelet!
Jag vet, J bedjen för min arma själ;
Må Gud af nåd den i sin allmagt frälsa?
Bayard, Türenne och Kleber skall jag helsa;
Mitt stolta, sköna Frankrike! farväl!
- ↑ Floden, vid hvilken striden föregick, benämnes vanligen
Kaluga eller Kolotscha och namnet Borodino tillhör egenteligen
den dervid liggande Byn.