Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/28

←  I Bergslagerna

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige av Selma Lagerlöf Järnverket

Dalälven  →

XXVIII.
JÄRNVERKET.

Torsdag 28 april.

Det rådde stark västanvind nästan hela den dagen, då vildgässen foro över Bergslagerna, och så snart som de sökte styra norrut, blevo de kastade mot öster. Men Akka trodde, att Smirre räv sprang fram genom den östra delen av landet. Hon ville fördenskull inte fara åt det hållet, utan vände gång på gång och strävade mödosamt tillbaka västerut. På detta sättet kommo vildgässen endast långsamt framåt och voro kvar i Västmanlands bergslager ännu på eftermiddagen. Mot kvällen lade sig vinden hastigt, och de trötta resenärerna började hoppas, att de skulle få en stunds lätt flykt före solnedgången. Men då kom en våldsam vindstöt farande. Den kastade gässen framför sig som bollar, och pojken, som hade suttit bekymmerslös och inte väntat någon fara, lyftes från gåsryggen och slungades ut i tomma rymden.

Så liten och lätt, som pojken var, kunde han inte i så häftig blåst falla rätt ner till marken, utan först följde han med vinden ett stycke, och sedan sjönk han neråt sakta och ryckvis, som ett blad faller från ett träd.

»Nå, det här blir inte så farligt,» tänkte pojken, ännu medan han föll. »Jag ramlar till marken så långsamt, som om jag vore en bit papper. Mårten gåskarl skyndar nog genast och plockar opp mig.»

Det första han gjorde, sedan han hade kommit ner till marken, var att riva luvan av huvudet och vifta med den, för att den stora vita gåskarlen skulle se var han fanns. »Här är jag, var är du? Här är jag, var är du?» ropade han och var nästan förvånad, att inte Mårten gåskarl allaredan stod bredvid honom.

Men den store vite syntes inte till, och inte heller såg han vildgåsflocken avteckna sig mot himlen. Den var alldeles som försvunnen.

Han tyckte, att detta var en smula besynnerligt, men han blev inte skrämd eller orolig. Det föll honom inte en sekund in, att sådant folk som Akka och Mårten gåskarl skulle överge honom. Den häftiga vindstöten hade väl fört dem med sig. Så snart de lyckades vända, skulle de nog komma tillbaka och hämta honom.

Men vad var nu detta? Var i all världen befann han sig? Hittills hade han bara stått och tittat upp mot himlen efter gässen, men nu hade han råkat kasta en blick omkring sig. Han hade inte fallit ner på släta marken, utan i en djup och vid bergklyfta, eller vad det kunde vara. Det var ett rum, så stort som en kyrka, med nästan lodräta klippväggar på alla sidor och alldeles utan tak. På marken lågo några stora stenblock, och mellan dem växte mossa och lingonris och små låga björkar. Här och där funnos utsprång i väggarna, och från dessa hängde det ner några trasiga stegar. På ena sidan öppnade sig ett svart valv, som såg ut att leda långt inåt berget.

Pojken hade inte förgäves farit fram över Bergslagerna en hel dag. Han förstod genast, att den stora klyftan hade uppstått därigenom, att människorna fordomdags hade brutit malm ur berget på det här stället. »Men jag får allt genast försöka att klättra opp till jorden igen,» tänkte han, »för eljest är jag rädd, att reskamraterna inte får reda på mig.»

Han skulle just gå fram till bergväggen, då någon tog fatt i honom bakifrån och han hörde en grov röst brumma tätt invid sitt öra: »Vad är du för en?»

Pojken vände sig hastigt om, och i första häpenheten tyckte han, att han hade framför sig ett stort stenblock,

G. Ahlström, foto.

Vattenfyllt gruvhål.

klätt med brungrå långmossa, men så märkte han, att stenblocket hade breda fötter att gå med, huvud, ögon och en stor, brummande mun.

Han kom sig inte för att svara något, och det tycktes inte heller det stora djuret vänta sig. Det slog omkull honom, rullade honom fram och tillbaka med foten och nosade på honom. Det tycktes just vara färdigt att sluka honom, men så ändrade det tanke och ropade: »Murre och Brumme, ungarna mina, kom hit, ska ni få något gott att smaka på!»

Strax kommo ett par lurviga ungar framrusande, som voro osäkra på foten och mjuka i skinnet som hundvalpar.

»Vad är det, som ni har kommit över, björnmor? Får vi se, får vi se?» ropade ungarna.

»Jaså, det är björnar, som jag har råkat ut för,» tänkte pojken. »Då är jag rädd, att Smirre räv inte mer behöver göra sig besvär att jaga efter mig.»

Björnhonan sköt med ramen pojken fram mot ungarna, och den ena av dem nappade honom till sig och sprang undan med honom. Men han bet inte till hårt, för han var lekfull och ville roa sig med Tummetott en stund, innan han dödade honom. Den andra kom efter för att rycka till sig pojken, och hur han klumpade åstad, kom han att falla rätt ner över huvudet på den, som bar pojken. Då rullade de om varandra, betos och klöstes och brummade.

Under detta kom pojken lös, sprang bortåt bergväggen och började klättra uppför den. Då rusade båda björnungarna efter honom, klättrade raskt och vigt uppåt berget, hunno honom och kastade honom ner på mossan som en boll. »Nu vet jag hur en liten råttstackare har det, när den har råkat i kattens klor,» tänkte pojken.

Han försökte flera gånger att fly undan. Han sprang djupt inåt den gamla gruvgången, gömde sig bakom stenarna och klättrade upp i björkarna, men björnungarna togo reda på honom, var han än gjorde av sig. Så snart de hade fångat honom, släppte de honom lös, för att han skulle springa undan på nytt och de skulle få roa sig med att fånga in honom.

Till sist blev pojken så trött och led vid alltsammans, att han kastade sig omkull på marken. »Spring undan,» brummade björnungarna, »annars äter vi opp dig!» — »Ja, det får ni göra,» sade pojken, »jag orkar inte springa mer.» Genast tumlade båda ungarna bort till björnhonan. »Björnmor, björnmor, han vill inte leka mer!» klagade de. — »Då ska ni ta och dela honom jämnt mellan er,» sade björnmor. Men när pojken hörde detta, blev han så rädd, att han strax började leken igen.

När det blev liggdags och björnhonan kallade på ungarna, för att de skulle krypa intill henne och sova, hade de haft så roligt, att de ville fortsätta med samma lek nästa dag. De togo pojken mellan sig och lade tassarna över honom, så att han inte skulle kunna röra sig, utan att de vaknade. De somnade strax, och pojken tänkte, att om en liten stund skulle han försöka att smyga sig ifrån dem. Men aldrig i hela sitt liv hade han blivit så kastad och rullad och jagad och snurrad, och han var så genomtrött, att han somnade, han också.

När det hade lidit om en stund, kom björnfar klättrande utför klippväggen. Pojken vaknade av att han rev lös sten och grus, när han hasade sig ner i den gamla gruvan. Inte tordes pojken röra sig mycket, men han sträckte och vände på sig, så att han kunde se björnen. Det var en förfärligt grov och starkt byggd gammal hanne med väldiga ramar, stora, glimmande hörntänder och små, elaka ögon. Pojken kunde inte hjälpa, att det gick ett par rysningar genom honom, när han såg den gamla skogskungen.

»Här luktar det människa,» sade björnfar, så fort han kom fram till björnmor, och brummade som en åska.

»Hur kan du inbilla dig något så dumt?» sade björnmor och låg lugnt kvar på sin plats. »Det är ju överenskommet, att vi inte ska göra människorna någon skada numera. Men visade sig en av dem här, där jag och ungarna håller till, så skulle det inte bli så mycket kvar av henne, att du kunde känna lukten en gång.»

Björnfar lade sig ner bredvid björnmor, men tycktes inte vara riktigt nöjd med svaret, för han kunde inte låta bli att snusa och vädra.

»Sluta opp med det där vädrandet!» sade björnmor. »Du måtte väl känna mig så väl, att du vet, att jag inte låter något farligt komma i närheten av ungarna. Tala i stället om vad du har haft för dig! Jag har inte sett dig på hela veckan.»

»Jag har varit och sett mig om efter en ny boplats,» sade björnfar. »Först gick jag över till Värmland för att få veta av släktingarna i Ekshärad hur de hade det där i landet, men det var onödigt besvär. De var borta allihop. Det fanns inte ett björnide kvar i hela skogen.»

»Jag tror, att människorna vill bli ensamma på jorden,» sade björnmor. »Till och med om en lämnar boskap och folk i fred och bara lever av lingon och myror och grönt, så får en inte bo kvar i skogen. Jag undrar just vart vi ska kunna flytta för att få vara i fred.»

»Här i gruvstöten har vi ju haft det utmärkt bra i många år,» sade björnfar. »Men jag kan inte trivas här, sedan det stora bullerverket har blivit rest alldeles i vår närhet. Nu sist har jag varit och sett mig om öster om Dalälven, bortåt Garpenberg. Där fanns det också gott om gamla gruvhål och andra bra gömställen, och jag tyckte, att det såg ut, som om en skulle få gå tämligen fredad för människor...

I detsamma björnfar sade detta, reste han sig och vädrade omkring sig. »Det är besynnerligt, att när jag talar om människor, känner jag på nytt den där lukten,» sade han.

»Gå och se efter själv, om du inte tror mig!» sade björnmor. »Jag undrar just var nånstans en människa skulle kunna ligga gömd härnere.»

Björnen gick hela hålan runt och vädrade. Till sist kom han och lade sig ner utan att säga ett ord. »Var det inte det jag visste?» sade björnmor. »Men du tror förstås, att ingen mer än du har näsa eller öron.»

»En kan inte vara nog försiktig med sådant grannskap, som vi har,» sade björnfar helt stillsamt. Men så for han upp med ett rytande. Det hade fallit sig så olyckligt, att en av björnungarna hade flyttat tassen över Nils Holgerssons ansikte, så att den stackaren inte kunde andas, utan hade börjat nysa. Nu stod det inte till för björnmor att hålla björnfar stilla längre. Han kastade undan ungarna åt höger och vänster och fick syn på pojken, innan denne hade hunnit resa sig upp.

Han skulle ha slukat honom genast, om inte björnmor hade kastat sig emellan. »Rör honom inte! Det är ungarnas tillhörighet,» sade hon. »De har haft så roligt med honom hela kvällen, att de inte nändes äta opp honom, utan ville spara honom till morgonen.» Men björnhannen vräkte undan björnhonan. »Lägg dig inte i det, som du inte begriper!» röt han. »Känner du inte, att han luktar människa lång väg? Den där ska jag äta opp genast, annars spelar han oss något elakt spratt.»

Han öppnade gapet på nytt, men nu hade pojken fått litet tid på sig, och han hade i all hast rivit fram ur ränseln sina svavelstickor, som voro det enda försvarsmedel han ägde. Han strök eld mot skinnbyxen och stack den brinnande stickan in i gapet på björnen.

Björnfar fnös till, när kan kände svavellukten, och därmed var det ute med lågan. Pojken stod färdig med en ny sticka, men, besynnerligt nog, gjorde inte björnfar om anfallet.

»Kan du tända många sådana där små blåa rosor?» frågade björnfar.

»Jag kan tända så många, att de kunde göra slut på hela skogen,» svarade pojken, för han trodde, att han på det sättet skulle kunna skrämma björnen.

»Kanske att du skulle kunna sätta eld på hus och gård också?» sade björnfar.

»Det vore ingen konst för mig, det,» skröt pojken och hoppades, att björnen skulle få respekt för honom.

»Det var bra, det,» sade björnfar. »Då ska du få göra mig en tjänst. Nu är jag riktigt glad, att jag inte kom att äta opp dig.»

Därmed tog björnfar helt försiktigt och varligt pojken mellan tänderna och började klättra upp ur hålan. Det gick obegripligt lätt och ledigt för honom, fastän han var så stor och tung, och så snart han kom upp, började han springa inåt skogen. Det gick också med god fart. Det märktes, att björnfar var som skapad för att tränga fram i täta skogar. Den tunga kroppen sköt genom snåren som en båt genom vattnet.

Björnfar vandrade på, tills han kom fram till en backe i skogsbrynet, där han kunde se det stora järnverket. Där lade han sig ner, ställde pojken framför sig och höll fast honom med båda ramarna.

»Titta nu ner på det här stora bullerverket!» sade han till pojken.

Det stora järnverket reste sig med många höga och stora byggnader vid randen av ett vattenfall. Höga skorstenar sände ut svarta rökmoln, masugnarnas lågor flammade, och ur alla fönster och gluggar lyste ljus. Därinne voro hammare och valsverk i gång, och de arbetade med sådan kraft, att luften genljöd av rassel och dån. Runt omkring själva verkstadsbyggnaderna lågo ofantliga kolhus, stora slagghögar, packhus, brädstaplar och redskapsskjul. Ett stycke längre bort funnos långa rader av arbetarbostäder, vackra villor, skolhus, samlingssalar och handelsbodar. Men allt detta andra var stilla och tycktes sova. Pojken såg inte däråt, utan tänkte bara på att betrakta järnverksbyggnaderna. Marken var svart omkring dem, himlen välvde sig skönt mörkblå över masugnslågorna, forsen strök förbi dem vitskummande, och själva stodo de och sände ut ljus och rök och eld och gnistor. Det var den väldigaste syn han någonsin hade sett.

»Du vill väl inte påstå, att du skulle kunna sätta eld på ett sådant här stort verk också?» sade björnen.

Pojken stod där inklämd mellan björnramarna, och han trodde, att det enda, som kunde rädda honom, skulle vara, att björnen fick höga tankar om hans makt och förmåga. »Det gör mig detsamma om det är stort eller litet,» sade han därför. »Jag kan få det att brinna ner i alla fall.»

»Då ska jag säga dig något,» sade björnfar. »Förfäderna mina har hållit till i de här trakterna, allt sedan det började att växa skog i landet, och jag har ärvt jaktmark och betesmark och iden och gömställen av dem och har bott här i god ro i all min tid. Till en början blev jag inte mycket störd av människorna. De gick och hackade i bergen och plockade opp litet malm, och härnere vid forsen hade de ett hammarverk och en hytta. Men hammaren bultade bara ett par gånger om dagen, och hyttan var inte påblåst mer än ett par månvarv i sträck. Det var inte mer, än jag kunde stå ut med. Men nu på de sista åren, sedan de har rest det här bullerverket, som går med samma fart både natt och dag, kan jag inte trivas mer. Förr var det bara en brukspatron och ett par smeder, som bodde här, men nu är det så fullt med människor, att jag aldrig kan gå säker för dem. Jag trodde, att jag skulle bli tvungen att flytta härifrån, men nu har jag funnit på bättre råd.»

Pojken undrade inom sig vad björnfar då hade hittat på, men han kom inte i tillfälle att fråga, för nu tog björnen honom på nytt mellan tänderna och lufsade utför backen med honom. Pojken kunde ingenting se, men han förstod av det tilltagande bullret, att de närmade sig järnverket.

Björnfar hade väl reda på järnbruket. Han hade gått omkring där många mörka nätter, gett akt på vad som tilldrog sig därinne och undrat om det aldrig skulle bli något uppehåll i arbetet. Han hade prövat murarna med ramen och önskat, att han hade varit så stark, att han hade kunnat fälla hela byggnaden till marken med ett enda slag.

Han var inte lätt skönjbar mot den svarta marken, och när han därtill höll sig i skuggan under väggarna, så var det inte mycken fara för att han skulle bli upptäckt. Nu gick han utan fruktan fram mellan verkstäderna och klättrade upp på en slagghög. Här ställde han sig upprätt, tog pojken mellan framlabbarna och sträckte upp dem. »Försök om du kan se in i huset!» sade han.

Inne i järnverket höllo de på med bessemerblåsning. I en stor, svart, rund kula, som satt uppe under taket och var fylld med smält järn, pressade de in en stark luftström. Och när luften med ett förfärligt dån trängde in i järnmassan, sprutade stora svärmar av gnistor upp ur denna. Gnistorna kommo i kvastar, i knippen, i långa klasar; de voro i många färger, voro stora och små, foro mot ena väggen och stänkte ut över hela det stora rummet. Björnfar lät pojken se på det granna skådespelet, ända tills blåsningen var slut och det röda, flytande, skönt lysande stålet hälldes ur den runda kulan ner i ett par pytsar. Pojken tyckte, att det han såg var så ståtligt, att han blev rent betagen och nästan glömde bort, att han hölls fången mellan ett par björnramar.

Björnfar lät pojken se in också i valsverket. Där hämtade en arbetare ett kort och tjockt och vitglödande järnstycke ut ur en ugnsöppning och stoppade in det under en vals. När järnstycket kom fram under valsen, var det sammanpressat och utdraget. Genast tog en annan arbetare fatt på det och stoppade in det under en trängre vals, som gjorde det än längre och smalare. Så fördes det från vals till vals, tänjdes och trängdes, och till sist ringlade det som en många meter lång, rödglänsande tråd bort över golvet. Men medan det första järnstycket höll på att pressas ut, hade ett nytt blivit hämtat från ugnen och lagt under valsarna, och när detta var ett stycke på väg, hämtades ett tredje. Oupphörligen slingrade sig nya röda trådar bort över golvet som fräsande ormar. Pojken tyckte, att det var grant att se järnet, men än präktigare var det att se arbetarna, som viga och smidiga fattade de glödande ormarna med sina tänger och tvingade dem in under valsarna. Det var som en lek för dem att handskas med det fräsande järnet. »Jag får säga, att det här är riktigt karlgöra,» sade pojken för sig själv.

Björnen lät honom också se in i hyttan och i stångjärnssmedjan, och pojken blev allt mer och mer förundrad, när han såg hur smederna hanterade eld och järn. »De här människorna har ingen rädsla för värme och lågor,» tänkte han. Sotiga och svarta voro de också. Han tyckte, att de voro som ett slags eldfolk. Det var därför, som de kunde böja och forma järnet, hur de behagade. Han kunde inte tro, att det var vanligt folk, som hade sådan makt.

»Så där håller de på dag efter dag, natt efter natt,» sade björnfar och lade sig ner på marken. »Du kan förstå, att man blir led vid sådant. Det är då bra väl, att jag nu kan få slut på det.»

»Jaså, det kan ni?» sade pojken. »Hur ska ni då bära er åt?»

»Jo, jag tänkte, att du skulle sätta eld på de här byggnaderna,» sade björnfar. »På det sättet finge jag fred för det ständiga arbetet och kunde bo kvar i hemtrakten.»

Pojken blev kall som en is över hela kroppen. Jaså, det var för detta, som björnfar hade burit dit honom.

»Om du sätter eld på bullerverket, så lovar jag dig, att du ska få behålla livet,» sade björnfar. »Men om du inte gör, som jag vill, så ska det snart vara ute med dig.»

De stora verkstäderna voro uppförda av tegel, och pojken tänkte för sig själv, att björnfar kunde befalla, så mycket han ville, det var ändå omöjligt att lyda honom. Men strax därpå såg han, att det kanske inte skulle vara så omöjligt. Tätt bredvid honom låg en hög med halm och hyvelspån, som han lätt kunde sätta eld på, bredvid spånhögen fanns en brädstapel, och brädstapeln stötte nära nog intill det stora kolhuset. Men kolhuset nådde fram till verkstäderna, och om det råkade i brand, skulle elden snart flyga över till järnverkets tak. Allt brännbart, som fanns, skulle fatta eld, murarna skulle rämna av hettan och maskinerna förstöras.

»Nå, vill du, eller vill du inte?» sade björnfar.

Pojken visste, att han borde svara genast, att han inte ville, men han visste också, att då skulle björnramarna, som höllo om honom, krama ihjäl honom med ett enda tag. »Jag får allt lov att betänka mig litet,» sade han fördenskull.

»Nåja, det kan du få,» sade björnfar, »men jag ska säga dig, att det är just järnet, som har gett människorna ett sådant övertag över oss björnar, att jag också fördenskull gärna vill få slut på arbetet här.»

Pojken tänkte, att han ville bruka uppskovet till att fundera ut något sätt att komma undan, men han var så ängslig, att han inte kunde styra sina tankar, dit han ville, utan han började i stället tänka på vilken god hjälp människorna hade av järnet. De behövde ju järn till allting. Järn var det i plogen, som redde upp åkern, i yxan, som byggde huset, i lien, som mejade säden, i kniven, som kunde brukas till allt möjligt. Järn var det i betslet, som styrde hästen, i låset, som stängde dörren, i spikarna, som höllo ihop möblerna, i plåten, som täckte taket. Bössan, som hade utrotat vilddjuren, var av järn och likaså hackan, som hade brutit upp gruvan. Järn klädde krigsfartygen, som han hade sett i Karlskrona, på järnskenor rullade lokomotiven fram genom landet, av järn var nålen, som sydde rocken, saxen, som klippte fåren, grytan, som kokade maten. Stort som smått, allt, som var nyttigt och oumbärligt, var av järn. Björnfar hade nog rätt i att det var järnet, som hade gett människorna deras övermakt över björnarna.

»Nå, vill du, eller vill du inte?» sade björnfar.

Pojken spratt upp ur sina tankar. Här stod han och tänkte på alldeles onödiga saker och hade ännu inte funnit ut något sätt att rädda sig. »Ni får inte vara så otålig,» sade han. »Detta är en viktig sak för mig, och jag får lov att ha tid att betänka mig.»

»Nå, betänk dig då än en stund!» sade björnfar. »Men jag vill säga dig, att det är järnets skull, att människorna har blivit så mycket klokare än vi björnar, och bara därför ville jag gärna få slut på arbetet här.»

När pojken hade fått det nya uppskovet, ville han använda det för att tänka ut en räddningsplan. Men tankarna gingo, som de ville, den natten, och de började åter syssla med järnet. Han tyckte sig så småningom begripa vad människor hade måst tänka och fundera, innan de hade hittat på hur de skulle smälta fram det ur malmen, och han tyckte sig se gamla svarta smeder stå lutade över ässjan och grubbla över hur de rätt skulle hantera det. Det var kanske därför, att de hade grubblat så mycket över järnet, som förståndet hade kommit i växt hos människorna, tills de äntligen hade hunnit så långt, att de kunde bygga sådana här stora verk. Det var säkert så, att människorna hade järnet att tacka för mer, än de själva visste.

»Nå, hur går det?» sade björnfar. »Vill du, eller vill du inte?»

Pojken ryckte till. Här stod han och tänkte onödiga tankar och visste ännu inte hur han skulle bära sig åt för att komma undan. »Det är inte så lätt att välja, som ni tror,» sade han. »Ni får lov att ge mig betänketid.»

»Än en stund kan jag vänta på dig,» sade björnfar. »Men sedan får du inte längre anstånd. Du ska veta, att det är järnets fel, att människorna kan leva här i björnmarken, och då kan du nog förstå, att jag vill ha slut på arbetet här.»

Pojken ämnade nyttja det sista uppskovet till att tänka ut någon räddning, men så ängslig och förvirrad, som han var, gingo tankarna, som de ville, och de började nu syssla med allt det, som han hade sett, medan han flög fram över Bergslagerna. Nog var det bra märkvärdigt, att det fanns så mycket liv och rörelse, så mycket arbete borta i vildmarken. Tänk så fattigt och öde här skulle ha varit, om det inte hade funnits järn! Han tänkte på den här verkstaden, som hade gett arbete åt så många, allt sedan den hade börjat byggas, och som nu hade samlat omkring sig så många hus, fulla av människor, och som hade dragit till sig järnvägar och telegraftrådar, och som sände ut...

»Nå, hur går det?» sade björnen. »Vill du, eller vill du inte?»

Pojken strök sig med handen över pannan. Ingen räddning hade han tänkt ut, men så mycket visste han, att han inte ville göra något mot järnet, som var en så god hjälp för rik och fattig, och som gav bröd åt så många människor i detta land.

»Jag vill inte,» sade han.

Björnfar kramade honom litet hårdare mellan ramarna utan att säga något.

»Ni ska inte kunna få mig till att förstöra ett järnverk,» sade pojken. »För järnet är till så stor välsignelse, att det inte går an att förgripa sig på det.»

»Då väntar du väl inte heller, att du ska få leva länge?» sade björnen.

»Nej, det väntar jag inte,» sade pojken och såg björnfar rakt in i ögonen.

Björnfar klämde till än hårdare med ramarna. Det gjorde så ont, att pojken fick tårarna i ögonen, men han var tyst och sade ingenting.

»Ja, då så!» sade björnfar och höjde den ena ramen långsamt, för han hoppades in i det sista, att pojken skulle ge med sig.

I detsamma hörde pojken, att något knäppte till tätt bredvid dem, och han såg en blank bössmynning blänka på ett par stegs avstånd. Både han och björnfar hade varit så upptagna av sitt, att de inte hade märkt, att en människa hade smugit sig tätt inpå dem.

»Björnfar!» skrek pojken. »Hör ni inte, att det knäpper i en bösshane? Spring! Annars blir ni skjuten.»

Björnfar fick bråttom, men gjorde sig ändå tid att ta pojken med sig. Ett par skott smällde, när han rusade bort, och kulorna veno honom om öronen, men han kom lyckligt undan.

Där pojken hängde utanför björngapet, tänkte han, att han väl aldrig hade varit så dum som i natt. Om han bara hade tegat, så hade björnen blivit skjuten, och han själv hade kommit lös. Men han hade blivit så van att hjälpa djuren, att han gjorde det alldeles utan att tänka sig för.

När björnfar hade kommit ett stycke inåt skogen, stannade han och satte ner pojken på marken. »Tack ska du ha, pyssling!» sade han. »De där kulorna skulle nog ha träffat bättre, om inte du hade varit. Och nu vill jag göra dig en tjänst igen. Om du skulle råka ut för en björn någon mer gång, så säg bara till honom detta, som jag nu viskar till dig, så rör han dig inte!»

Därpå viskade björnfar ett par ord i örat på pojken och skyndade sedan vidare, för han tyckte sig höra, att hundar och jägare förföljde honom.

Men pojken stod kvar i skogen, fri och oskadad, och kunde knappt själv förstå hur detta var möjligt.

*

Vildgässen hade flugit fram och tillbaka hela kvällen, spanat och ropat, men inte kunnat finna Tummetott. De höllo på att söka, länge efter sedan solen hade gått ner, och när det till sist hade blivit så mörkt, att de måste ställa sig att sova, voro de mycket missmodiga. Det var inte en av dem, som inte trodde, att pojken hade slagit ihjäl sig i fallet och nu låg död nere på skogsbottnen, där de inte kunde se honom.

Men nästa morgon, när solen stack upp ovan bergen och väckte vildgässen, låg pojken som vanligt och sov mittibland dem, och han kunde inte låta bli att skratta, när han vaknade och hörde hur de skreko och kacklade i sin förvåning.

De voro så ivriga att få veta vad som hade hänt honom, att de inte ville fara bort på bete, förrän han hade talat om hela sin historia. Pojken berättade raskt och ivrigt hela äventyret med björnarna, men sedan tycktes han inte vilja fortsätta. »Hur jag kom tillbaka till er, det vet ni väl redan,» sade han. — »Nej, vi vet ingenting. Vi trodde, att du hade slagit ihjäl dig.» — »Det var besynnerligt,» sade pojken. »Jo, när björnfar gick ifrån mig, klättrade jag opp i en gran och somnade in. Men i första gryningen vaknade jag vid att en örn kom susande över mig, tog mig i sina klor och förde bort mig. Jag tänkte förstås, att nu var det ute med mig. Men han gjorde mig ingenting, for bara raka vägen hit till er och kastade ner mig mittibland er.»

»Sade han inte vad han var för en?» frågade den store vite.

»Han var borta, innan jag hann säga tack en gång. Jag trodde, att mor Akka hade skickat honom för att hämta mig.»

»Det var märkvärdigt, det här,» sade den vita gåskarlen. »Är du säker på att det var en örn?»

»Inte har jag nånsin förut sett en örn,» sade pojken. »Men han var så stor, att jag inte kan ge honom ett ringare namn.»

Mårten gåskarl vände sig till vildgässen för att höra vad de menade om detta. Men de stodo och tittade uppåt luften och sågo ut, som om de tänkte på helt andra saker.

»Vi får väl inte alldeles glömma att äta frukost i dag,» sade Akka och lyfte hastigt vingarna till flykt.

---