Odjur, människor och gudar/På de stora erövrarnas väg

←  Dödens andedräkt

Odjur, människor och gudar av Ferdinand Ossendowski Översättare: Thorsten W. Törngren På de stora erövrarnas väg

Arresterad!  →

PÅ DE STORA ERÖVRARNAS VÄG

Den store erövraren Djingis Khan, son av det dystra, allvarliga, karga Mongoliet, besteg en gång enligt en gammal mongolisk sägen berget Karasu Togols topp och skådade med sin örnblick mot väster och mot öster. I väster såg han hela hav av människoblod, över vilka vilade en blodfärgad dimma, som skymde horisonten, och där kunde han icke skönja sitt öde. Men gudarna befallde honom att tåga mot väster i spetsen för alla sina krigare och mongolstammar. I öster såg han välmående städer, lysande tempel, massor av lyckliga människor, trädgårdar och fält med bördig jord, vilket allt behagade den store mongolen. Han sade då till sina söner: »Där borta i väster skall jag vara eld och svärd, förstörare och ett hämnande öde, men till östern skall jag komma som den barmhärtige store uppbyggaren, som bringar lycka till land och folk.»

Så förtäljer sägnen, och jag har funnit mycket sanning i den. Jag hade färdats över långa sträckor av hans väg mot väster och överallt igenkänt den på de gamla gravarna och de skrytsamma monumenten av sten till den skoningslöse erövrarens ära. Jag såg också en del av hjältens väg mot öster, på vilken han färdades till Kina. När vi en gång gjorde en utflykt från Uliassutai, stannade vi över natten i Djirgalantu. Den gamle värdshusvärden, som kände mig från min föregående färd till Narabanchi, tog emot oss mycket vänligt och underhöll oss med berättelser under vår kvällsvard. Han förde oss också ut ur jurtan och pekade på en bergstopp, som låg klart belyst i fullmånens sken, och omtalade för oss, hurusom en av Djingis Khans söner, sedermera kejsare över Kina, Indokina och Mongoliet, blivit så betagen i det vackra landskapet och betesmarkerna omkring Djirgalantu, att han anlagt en stad där. Snart blev denna emellertid övergiven av sina invånare, ty mongolen är nomad och kan inte trivas med det onaturliga livet i en stad. Stäppen är hans hus och hela jorden hans stad. Under någon tid var denna stad vittne till strider mellan kineserna och Djingis Khans trupper, men sedan föll den i glömska. För närvarande återstår ingenting annat än ett torn i spillror, från vilket fordomdags tunga stenblock störtades ned på fiendernas huvuden, samt Djingis Khans brorson Kublais förfallna port. Mot den av månstrålarna upplysta, grönaktiga himmeln avtecknade sig bergens söndertrasade konturer och silhuetten av tornet med dess skottgluggar, genom vilka de förbiilande molnen skymtade i månskenet.

När vår lilla skara lämnat Uliassutai, färdades vi utan brådska och tillryggalade sextio till åttio kilometer om dagen, tills vi voro på ett avstånd av hundra kilometer från Zain Shabi. Då skildes jag från de övriga för att bege mig dit och där sammanträffa med överste Kazagrandi. Solen var nyss uppgången, då min ende följeslagare, den mongoliske vägvisaren, och jag utan några packdjur började rida uppför de ej vidare höga, skogbevuxna bergssluttningarna, från vilkas topp jag kunde se mina kamrater försvinna nere i dalen. Då hade jag ingen aning om de många, ej långt ifrån ödesdigra faror jag skulle bli utsatt för under denna ensliga färd, vilken därjämte kom att räcka mycket längre än jag förutsett. När vi övergingo en liten å med sandstränder, berättade min mongol, att befolkningen brukade komma dit om somrarna och vaska guld trots förbud från prästerna. Arbetsmetoden härvid var mycket primitiv, men resultaten ådagalade tydligt, hur guldförande sanden var. Mongolen lägger sig raklång på marken och borstar sanden åt sidan med en fjäder, under det att han blåser ner i den uppkomna fördjupningen. Då och då väter han på fingret och plockar upp ett litet guldkorn eller en ytterst obetydlig guldklimp, som han släpper ner i en liten under hans haka hängande påse. Genom detta primitiva mudderverk utvinnes på detta sätt per dag omkring åtta gram av den gula metallen till ett värde av nitton kronor.

Jag hade bestämt mig för att rida hela sträckan till Zain Shabi på en enda dag. Vid poststationerna påskyndade jag hästarnas infångande och sadlande så mycket det var mig möjligt. På en plats, som låg omkring fyrtio kilometer från klostret, lämnade mongolerna mig en vild häst, en stor och kraftig vit hingst. När jag skulle sätta mig upp på den och redan hade foten i stigbygeln, slog den och gav mig en spark just på det ben, som blivit sårat i striden vid floden Ma-chu. Benet svullnade genast och började värka. Vid solnedgången upptäckte jag de första ryska och kinesiska byggnaderna och sedan klostret i Zain. Vi kommo ner i en dalgång med ett litet vattendrag utmed ett berg, på vars topp voro uppställda vita klippblock, som tillsammans bildade orden till en tibetansk bön. Vid foten av detta berg låg en kyrkogård för lamaer, det vill säga där funnos högar av ben och en massa hundar. Äntligen hade vi klostret alldeles nedanför oss. En vanlig fyrkant, omgiven av ett plank. I mitten låg ett stort tempel, som var alldeles olikt den i västra Mongoliet vanligen förekommande typen. Dess arkitektur var icke i kinesisk stil, utan tibetansk. Byggnaden var vit och hade lodräta murar och regelbundna rader av fönster med svarta inramningar, ett svart tegeltak samt mellan stenväggarna och takbjälkarna ett högst ovanligt skikt, som var gjort av kvistar från ett tibetanskt träd, som aldrig ruttnar. Ett annat litet fyrkantigt komplex av ryska byggnader låg något längre åt öster och hade telefonförbindelse med klostret.

»Den levande guden i Zain bor där», sade mongolen och pekade på den mindre fyrkanten. »Han tycker om ryska seder och bruk.»

Norr om en kägelformig höjd fanns ett torn, som återkallade det babyloniska »zikkurat» (Babels torn) i minnet. Det var det tempel, där de gamla böckerna och manuskripten förvarades samt vilket dessutom hyste kasserade prydnader och andra föremål, som använts vid religiösa ceremonier, tillsammans med avlidna klosterföreståndares dräkter. Bakom detta museum reste sig en lodrät klippa, uppför vilken det var omöjligt att klättra, och på denna klippvägg voro här och där utan någon särskild ordning lamaitiska gudabilder uthuggna, från en till två och en halv meter höga. På kvällarna tände munkarna lampor framför dem, så att man på långt håll kunde se dessa bilder av gudar och gudinnor. Vi redo till platsens köpmanskvarter, där jag tog in hos en rysk firma, med vars övriga filialer över hela landet jag förut gjort bekantskap. Till min stora förvåning blev jag mottagen som om man känt mig. Det visade sig, att hutuktun i Narabanchi meddelat alla kloster, att de, närhelst jag skulle komma, måste lämna mig hjälp, enär jag räddat klostret i Narabanchi och, enligt vad offerdjuren tydligen visade, var en inkarnation av Buddha och älskad av gudarna. Detta hutuktuns vänliga brev var mig till stor hjälp, ja, jag borde kanske till och med säga, att det räddade mitt liv. Mitt värdfolks gästfrihet visade sig vara till stort och mycket behövligt gagn för mig, emedan mitt skadade ben svullnat och värkte svårt. När jag tog av mig stöveln, var foten alldeles blodig, och mitt gamla sår hade gått upp på nytt till följd av den spark jag fått av hästen. En »felcher» (fältskär) tillkallades för att ansa och förbinda såret, och efter tre dagar kunde jag gå igen.

Jag träffade icke överste Kazagrandi i Zain Shabi. Sedan han tuktat det kinesiska packet, som slagit ihjäl kommendanten på platsen, hade han dragit bort igen över Van Kure. Den nye befälhavaren överlämnade till mig ett brev från Kazagrandi, vari han mycket hjärtligt bad mig besöka honom, sedan jag vilat ut i Zain. En skrivelse på mongoliska var bilagd brevet, vilken berättigade mig att från plats till plats få häst och vagn förmedels »urga», på vilket uttryck jag skall lämna förklaring längre ner, och varigenom tillfälle bereddes mig att få en fullkomligt ny inblick i mongoliska förhållanden, som jag eljest icke skulle erhållit. Denna resa på mer än trehundratjugu kilometer blev mycket besvärlig för mig, men Kazagrandi, som jag aldrig råkat förut, hade tydligen allvarliga skäl för att önska ett sammanträffande.

Klockan ett på dagen efter min ankomst fick jag besök av »själva guden» på platsen, Gheghen Pandita Hutuktu. Ett ovanligare och märkvärdigare utseende på en gud hade jag icke kunnat tänka mig. Han var en liten och mager ung man om tjugutvå år med hastiga, nervösa rörelser och ett uttrycksfullt ansikte, som i likhet med alla mongoliska gudars upplystes av och hade sitt förhärskande drag i två stora, skrämda ögon. Han var klädd i en rysk uniform av blått siden och gula epåletter med Pandita Hutuktus heliga tecken, blåa sidenbyxor och höga stövlar, och på huvudet hade han en vit lammskinnsmössa med gul, spetsig kulle. I bältet hade han revolver och sabel instuckna. Jag visste ej riktigt vad jag skulle tänka om en gud, som var utstyrd på det sättet. Han tog emot en kopp te av min värd och började tala med en blandning av mongoliska och ryska ord.

»Ej långt från min helgedom ligger det gamla klostret Erdeni Dzu, som uppbyggts på ruinerna av Karakorum, Djingis Khans gamla huvudstad, och sedan ofta använts av Kublai Khan som tillflyktsort och viloplats efter hans mödor som kejsare över Kina, Indien, Persien, Afghanistan, Mongoliet och halva Europa. Nu finnes endast ruiner och gravar, som visar var ’Lycksalighetens trädgård’ legat. De fromma munkarna i Baroun Kure hittade i ruinernas underjordiska kamrar en del manuskript, som var mycket äldre än Erdeni Dzu. I dem påträffade min ’maramba’ Meetchik-Atak en förutsägelse, att en hutuktu i Zain skulle bära titeln ’pandita’, skulle vara endast tjugutvå år gammal, vara född i själva hjärtat av Djingis Khans länder och på sitt bröst från födelsen hava svastikans, d. v. s. hakkorsets, tecken. Denne hutuktu skulle hållas i ära av folket under en tid, då ett stort krig pågick, och han skulle strida mot den röda ondskans tjänare, besegra dem och återställa ordningen i världen. Sedan skulle han fira segern med att uppföra vita tempel i staden och låta tiotusen klockor ljuda. Detta är jag, Pandita Hutuktu! Tecknen och förebuden har slagit in på mig. Jag skall förinta bolsjevikerna, ’den röda ondskans tjänare’, och i Moskva skall jag vila efter mitt stora och ärorika verk. Därför har jag bett överste Kazagrandi låta mig inträda i baron Ungerns trupper, för att jag skall få tillfälle att deltaga i kampen. Prästerna försöker att hindra mig från att göra detta, men vem är det som är gud här om inte jag?»

Han stampade mycket häftigt med foten under det att lamaerna och vakten, som åtföljde honom, vördnadsfullt böjde sina huvuden.

När han gick, förärade han mig en hatyk, och när jag letade i mina sadelväskor för att finna någonting som var värdigt såsom gåva till en hutuktu, fick jag tag i en liten flaska med osmiridium. detta sällsynta mineral, som påträffas tillsammans med platina.

»Detta är det hårdaste och varaktigaste mineral som existerar», sade jag. »Tag det som ett tecken på er storhet och styrka, hutuktu!»

Han tackade och inbjöd mig att besöka honom. När jag blev litet bättre, gick jag till hans bostad, som var inredd på europeiskt sätt med elektriskt ljus, ringledningar och telefon. Han bjöd mig på vin och sötsaker och gjorde mig bekant med två mycket intressanta personer, av vilka den ena var en gammal tibetansk läkare med mycket koppärrigt ansikte, en stor, tjock näsa och skelande ögon. Han var en framstående läkare och synnerligen vördad i hela Tibet. Hans åliggande var att behandla och bota hutuktuer, när de voro sjuka, och … förgifta dem, när de blevo alltför självrådiga och vidlyftiga eller när de drevo en politik, som icke överensstämde med önskningarna hos Den levande Buddhas eller Dalai Lamas rådsförsamlingar. Nu vilar antagligen Pandita Hutuktu i evig ro på toppen av något heligt berg, dit han befordrats till följd av sin egendomlige hovläkares omsorger. Pandita Hutuktus krigiska lynne var en nagel i ögat på rådsförsamlingen av lamaer, vilka protesterade mot våghalsigheten hos denne »levande gud».

Pandita tyckte om vin och kortspel. När han en dag klädd i europeiskt dräkt var i sällskap med ryssar, kommo några präster springande och meddelade, att gudstjänsten börjat och att den »levande guden» måste intaga sin plats i helgedomen för att mottaga bönerna. Men han hade lämnat sin bostad och satt nu och spelade kort. Utan minsta förlägenhet tog Pandita sin röda prästkappa utanpå den europeiska rocken och de gråa långbyxorna och lät de upprörda prästerna bära bort sin »gud» i hans bärstol.

Utom läkaren-giftblandaren träffade jag hos hutuktun en pojke på tretton år, vars ungdom, röda dräkt och kortklippta hår gåvo mig anledning antaga, att han var en »bandi» eller studerande i tjänst hos hutuktun, men det visade sig vara annorlunda. Denne yngling var förste »hubilgan», en buddha i människogestalt, samt en mycket skicklig spåman och Pandita Hutuktus blivande efterträdare. Han var berusad hela tiden och en ivrig kortspelare samt hade ständigt lustiga skämt för sig, vilket högeligen förargade prästerna.

Samma kväll fick jag besök av den andre »hubilgan». Han var den verklige styresmannen i Zain Shabi, som är ett oavhängigt, direkt under Den levande Buddha lydande område. Denne »hubilgan» var en allvarlig och asketisk trettiotvå års man med god uppfostran och mycket hemma i mongolisk visdom. Han kunde ryska och hade läst mycket på det språket samt var särskilt intresserad av främmande länders historia och samhällsliv. Han hade en mycket hög tanke om det amerikanska folkets företagsamhet och sade till mig:

»När ni kommer till Amerika, skall ni bedja amerikanerna komma hit och föra oss ur det mörker, som omger oss. Kineserna och ryssarna kommer att bringa oss till undergång, och amerikanerna är de enda, som kan rädda oss.»

Det är en synnerlig tillfredsställelse för mig att framföra denne inflytelserike mongols begäran och understödja hans vädjan till det amerikanska folket. Vill ni icke rädda detta hederliga och ofördärvade, men okunniga, bedragna och förtryckta folk? Det bör icke få gå under, ty innerst besitter det ett stort förråd av stark etisk kraft. Gör det till ett kultiverat folk, som tror på mänsklighetens livssanningar, lär det att utnyttja sitt lands rikedomar! Då skall Djingis Khans gamla folk för alltid bli edra trofasta vänner.

När jag blivit tillräckligt återställd, erbjöd mig hutuktun att få medfölja honom till Erdeni Dzu, vartill jag villigt samtyckte, och följande morgon avhämtades jag i ett lätt och bekvämt åkdon. Vår resa räckte i fem dagar, varunder vi besökte Erdeni Dzu, Karakorum, Hoto-Zaidam och Khara-Bolgasun. Alla dessa platser äro ruiner efter kloster och städer, som uppfördes på tolvhundratalet av Djingis Khan och hans efterträdare Ugadai Khan och Kublai Khan. Nu återstå blott lämningar efter murar och torn, en del stora gravar samt massvis med legender och berättelser.

»Se på dessa gravar!» sade hutuktun till mig. »Här ligger Khan Ujuks son begraven. Denne unge prins mutades av kineserna att döda sin far, men hans planer omintetgjordes av hans egen syster, som troget vakade över sin gamle far och dödade brodern. Där är graven över Tsinilla, Khan Mangus älskade gemål. Hon lämnade Kinas huvudstad och begav sig till Khara Bolgasun, där hon fattade kärlek till den ståtlige herden Damcharen, som red i kapp med vinden på sin springare och fångade vilda jak-oxar och hästar med sina blotta händer. Den uppretade khanen befallde, att hans otrogna maka skulle strypas, men sedan begrov han henne med kejserlig ståt och kom ofta till hennes grav för att begråta sin förlorade kärlek.»

»Och vad blev Damcharens öde?» frågade jag.

Hutuktun visste det icke själv, men hans gamle tjänare, som var ett riktigt lexikon i avseende på sägner, svarade:

»Med hjälp av stråtrövare från de vilda chaharernas stam låg han i fejd med Kina under lång tid, men det är inte känt hur han dog.»

Bland ruinerna förrätta munkarna böner vid vissa bestämda tider, och de leta också efter heliga böcker, som äro gömda eller begravna bland spillrorna. Nyligen hade de där påträffat två kinesiska gevär, två guldringar och tjocka luntor av manuskript, som voro ombundna med läderremmar.

»Vad var det för dragningskraft denna trakt hade på mäktiga kejsare och khaner, vilkas välden sträckte sig från Stilla havet till Adriatiska havet?» frågade jag mig själv. För visso icke dessa berg och dalar, som voro bevuxna med lärkträd och björkar, icke dessa vidsträckta sandstäpper, försvinnande sjöar och nakna klippor. Det tyckes mig, som om jag fann svaret.

De stora kejsarna, som erinrade sig Djingis Khans syn, sökte här, föremål för utomordentliga hedersbetygelser, lydnad och hat, nya uppenbarelser och förutsägelser om underbara och storartade öden. Var kunde de komma i förbindelse med gudarna samt med de goda och onda andarna? Endast där dessa ha sin tillvaro. Och trakten omkring Zain med dessa gamla ruiner är just en sådan plats.

»Detta berg kan endast sådana personer bestiga, som är direkta avkomlingar till Djingis Khan», sade Pandita till mig. »Halvvägs upp kväves och dör en vanlig människa vid försök att komma högre. Nyligen jagade mongoliska jägare en flock vargar upp för detta berg, och när de kom till denna del av bergssluttningen, omkom de alla. Där uppe ligger ben efter örnar, stora, med horn försedda får och myskantiloper, lätta och snabba som vinden. Där bor den onda anden, som äger boken om människornas öden.»

Där är svaret, tänkte jag.

I västra Kaukasus såg jag en gång mellan Soukhoum Kale och Tuopsei ett berg, där vargar och vilda getter också förgås och där jämväl människor skulle omkomma, om de icke färdades genom denna trakt till häst. Genom sprickor i berget strömmar där ut kolsyregas, som dödar allt animaliskt liv. Gasen håller sig utmed marken i ett omkring en halv meter tjockt lager. Ryttare befinna sig ovanför detta skikt, och hästarna lyfta alltid sina huvud, frusta och gnägga av rädsla, tills de kommit igenom den farliga zonen. Här på toppen av detta berg, där den onda anden noga studerar boken med människornas öden, förekommer samma fenomen, och jag fattade mongolernas heliga fruktan på samma gång som det tilldragande hos denna dystra plats för Djingis Khans resliga, nästan jättelika avkomlingar. Deras huvuden räcka över skiktet med den giftiga gasen, varför de kunna nå toppen av detta hemlighetsfulla och förskräckliga berg. Det är också möjligt att förklara fenomenet geologiskt, emedan här i denna trakt sträcker sig södra kanten av mäktiga kollager, av vilka kolsyran och sumpgasen alstras.

Ej långt från ruinerna i Hun Doptchin Djamtsos land finns en liten sjö, som stundom brinner med en röd låga och därvid skrämmer mongolerna och deras hästar, och denna sjö är föremål för en mängd sägner. Här föll en gång i forna tider en meteor ner och borrade sig djupt ner i marken, och i hålet uppkom denna sjö. Nu säges det, att invånarna i de underjordiska gångarna, till hälften människor och till hälften andar, arbeta på att draga upp denna »himmelens sten» från dess djupa bädd, och det är då vattnet brinner, när den lyftes och trots alla deras ansträngningar faller ner igen. Själv såg jag ej sjön, men en rysk kolonist sade mig, att det troligen är petroleum ovanpå sjön, som antändes antingen från herdarnas lägereldar eller av de brännande solstrålarna.

I varje fall gör allt detta det lätt att förstå traktens dragningskraft på de mongoliska härskarna. Det starkaste intrycket fick jag av Karakorum, den plats där den grymme och vise Djingis Khan levde och smidde sina storvulna planer på att dränka hela västern i blod och över östern sprida en ära, vars make aldrig förut blivit skådad. Två städer med namnet Karakorum anlades av Djingis Khan, den ena här nära Tatsa Gol vid karavanvägen och den andra i Pamir, där den störste av mänskliga erövrare gravsattes av sina sörjande stridsmän i ett mausoleum, uppbyggt av femhundra krigsfångar, som offrades åt den avlidnes ande, när deras arbete var fullbordat.

Den krigiske Pandita Hutuktu bad på de ruiner, där andarna av dessa mäktiga furstar, som härskat över halva jorden, dvaldes, och hans själ törstade efter inbillade bedrifter och efter en Djingis Khans och en Timurlenks ära.

På återvägen blevo vi ej långt från Zain inbjudna att besöka en mycket rik mongol. Han hade redan iordningställt jurtor, som voro värdiga furstar, och prytt dem med dyrbara mattor och sidendraperier. Hutuktun antog inbjudningen. Vi slogo oss ned på mjuka dynor, och hutuktun berörde mongolen med sin heliga hand och välsignade honom samt emottog hatykar av honom. Vår värd lät därpå inbära ett helt får till oss, vilket stekts i en väldig gryta. Hutuktun skar av ett lår och gav det åt mig, under det han behöll det andra för sig själv. Sedan gav han ett stort stycke kött till värdens yngste son, vilket var tecknet till att Pandita Hutuktu inbjöd alla att börja måltiden. I ett ögonblick var fåret sönderstyckat och i händerna på festdeltagarna. När hutuktun kastat ner de vita benen, på vilka icke en köttsmula fanns kvar, bredvid fyrfatet, ställde sig vår värd på knä framför elden och tog fram en bit av fårets skinn, som han på sina båda händer högtidligt framräckte till hutuktun. Pandita skrapade av ullen och askan med sin kniv, skar biten i tunna strimlor och började äta av denna verkligen läckra anrättning. Det var skinnet strax ovanför bröstbenet och kallas på mongoliska »tarach» eller »pil». När ett får blivit flått, skäres detta lilla stycke ut och lägges på de heta kolen, där det halstras mycket långsamt. Behandlat på det sättes, anses det för den finaste biten på hela djuret och bjudes alltid åt hedersgästen. Det är icke tillåtet att dela den, det förbjudes mycket strängt av den ceremoniösa sedvänjan.

Efter måltiden föreslog vår värd en jakt på tjockhornsfår, av vilket villebråd man visste att en talrik flock höll till uppe i bergen mindre än en kilometer därifrån. Hästar med dyrbara sadlar och betsel fördes fram. Hela den präktiga munderingen på hutuktuns häst var prydd med rött och gult kläde såsom ett tecken på hans höga rang. Omkring femtio mongoler galopperade bakom oss. När vi lämnat våra hästar, anvisades oss platser bakom några klippor omkring trehundra steg från varandra, och mongolerna började inringa berget. Efter omkring en halvtimme fick jag se någonting röra sig bland klipporna och urskilde strax därpå ett vackert tjockhornsfår taga väldiga språng från den ena klippavsatsen till den andra, och efter det följde en flock på omkring tjugu djur i brådaste fart. Jag blev mäkta förargad, enär det såg ut, som om mongolerna skämt bort alltsammans och drivit ut flocken åt sidan, innan ringen omkring den var sluten. Men jag hade lyckligtvis misstagit mig. Rätt framför flocken rusade en mongol upp från en plats bakom en klippa och svängde med armarna. Det var endast det stora djuret i täten, som icke lät skrämma sig, utan fortsatte rakt fram förbi den obeväpnade mongolen, medan de övriga i ett slag svängde runt och rusade rätt ner mot mig. Jag öppnade eld och fällde två av dem, och hutuktun sköt också en samt en myskantilop, som oförmodat kommit fram bakom en klippa alldeles i närheten. Det största paret horn vägde omkring tretton och ett halvt kilogram, och det var av ett ungt djur.

Dagen efter vår återkomst till Zain Shabi kände jag mig fullt återställd och beslöt att fortsätta till Van Kure. När jag tog avsked av hutuktun, erhöll jag en stor hatyk, och han uttalade sitt varmaste tack för den gåva jag givit honom den första dagen av vår bekantskap.

»Det var en utmärkt medicin!» utropade han. »Efter vår utflykt kände jag mig alldeles förbi, men sedan jag tagit in er medicin, blev jag fullkomligt som föryngrad. Tusen tack!»

Mannen hade svalt mitt osmiridium. Helt säkert kunde det icke göra honom någon skada, men att det botat honom, var högst underbart. Kanske västerlandets läkare vilja pröva detta nya, oskadliga och mycket billiga läkemedel — det finns blott tre kilogram därav i hela världen — men i sådant fall begär jag blott, att de låta mig få patenträttigheterna på det för Mongoliet, Barga, Sinkiang, Koko Nor och alla övriga länder i Centralasien.

En gammal rysk kolonist följde med mig som vägvisare. Man gav mig ett stort, men lätt och bekvämt åkdon, som var förspänt och drogs på ett egendomligt sätt. En fyra meter lång, rak stång fastsattes tvärs över främre delen av skaklarna, och på vardera sidan togo två ryttare denna stäng ovanpå sina sadelknappar och galopperade i väg med mig över stäpperna. Bakom oss galopperade fyra andra ryttare med fyra handhästar.

---