Oliver Twist/11
| ← KAP. 10 |
|
KAP. 12 → |
KAP. 11.
Rättvisa skipas.
Det var endast ett litet stycke till närmaste polisstation. Där försvann Oliver för hopens blickar in genom en låg port, hvarefter han passerade en smutsig gård och ännu en port och fördes in på en annan stenlagd gård. På den stod en tjock karl med polisonger och med en nyckelknippa i handen. »Hvad har han gjort?» frågade han likgiltigt.
»En liten ficktjuf», svarade konstapeln. Mannen med nyckelknippan frågade sedan den gamle herrn, om det var han, som blifvit bestulen.
»Ja», svarade den gamle herrn, »men jag är inte säker på, att det var den där gossen, som stal min näsduk, och... jag vill helst lägga ner saken.»
»Ni måste inför domaren nu», sade mannen. »Han är här om ett ögonblick. — Marsch, din galgfågel!»
De sista orden voro en uppmaning till Oliver att gå in genom en dörr, som mannen hade öppnat och som förde in till en arrestlokal. Där blef han undersökt, om han hade något tjufgods på sig, och sedan inspärrad tills vidare. Rummet var mörkt och ohyggligt smutsigt, ty det var måndags morgon och sex dödfulla sjåare hade legat där inne från föregående kväll.
Den gamle herrn såg nästan lika olycklig ut som Oliver, då dörren stängdes. Med en suck riktade han sin blick på boken, som hade varit den oskyldiga anledningen till hela händelsen. »Det är något i den där gossens ansikte», mumlade han, »som är rörande och intressant. Han påminner om»... Den gamle herrn stannade plötsligt och stirrade framför sig. »Hvar har jag sett det där ansiktet förr?»
Han gick in i väntrummet, som vette åt gården, satte sig i en vrå och framkallade för sig i tankarna en hel härskara af ansikten, som i många år hade varit insvepta liksom i dimma. »Nej», mumlade han och skakade på hufvudet, »det måste vara en inbillning!»
Men han fortfor att se alla dessa ansikten framför sig. Han hade nu manat fram dem, och det var ej så lätt att åter få dem att försvinna bakom det likkläde, som dolt dem så länge. Det var ansikten af vänner och fiender och personer, som nästan hade varit honom främmande; några voro unga blomstrande flickor, som nu hade blifvit gamla gummor, andra åter hade multnat i grafven, men minnet, som är starkare än döden, visade honom dem likväl i deras forna friskhet och glans eller i den öfversvinneliga skönhet, som liknar en förklaring och med ett mildt och stilla skimmer tycks lysa för oss öfver vägen till himlen.
Den gamle herrn kunde dock icke finna något ansikte, som liknade Olivers. Han suckade djupt öfver de gamla minnen, som blifvit väckta. Och som han, lyckligtvis för honom själf, ej var någon särdeles djuptänkande gammal herre, begrafde han dem åter mellan bokens gulnade blad.
Han väcktes af ett slag på axeln och en tillsägelse af karlen med nycklarna att följa med in i poliskammaren. Den gamle herrn slog hastigt igen boken och fördes sedan inför den berömde och imponerande herr Fang. Bakom ett skrank satt denne, och i ett slags bås till höger om dörren stod lille Oliver, skakande i hela kroppen.
Herr Fang var en man af medellängd med litet tunnt grått hår vid tinningarna och i nacken. Ansiktet var strängt och mycket rödbrusigt. Om han verkligen ej hade för vana att dricka mera än han hade godt af, borde han ha stämt sitt ansikte för smädliga beskyllningar, och han skulle säkert ha fått det ådömdt ett betydligt skadestånd.
Den gamle herrn bugade sig vördnadsfullt, steg fram till domaren och lämnade sitt kort. »Här är mitt namn och min adress», sade han. Därpå bugade han sig åter, trädde tillbaka och väntade på att bli förhörd.
Men nu hände det sig så, att herr Fang just satt och läste en tidningsartikel, som angrep hans sätt att sköta sitt ämbete och för trehundrafemtionde gången anbefallde honom till polisministerns särskilda uppmärksamhet. Han var följaktligen vid dåligt lynne och såg upp med en vresig min.
Den gamle herrn pekade litet förvånad på sitt kort.
»Konstapel!» sade herr Fang och slängde ilsket både tidningen och kortet åt sidan. »Hvad är den här karlen anklagad för?»
»Han är inte anklagad alls», svarade konstapeln, »han är kärande part mot gossen.»
Det visste herr Fang mycket väl, han ville bara tillåta sig ett litet ofarligt skämt. »Är han kärande part mot gossen?» frågade han och mätte herr Brownlow från topp till tå. »Nå, hvad är då gossen anklagad för?»
»Jag stod framför ett bokstånd» ... började herr Brownlow.
»Håll munnen!» afbröt herr Fang honom. »Konstapel! Svara i hans ställe. Hur gick det till?»
Konstapeln omtalade med vederbörlig ödmjukhet, att han hade anhållit och undersökt gossen, men icke funnit något misstänkt hos honom. Mera visste han icke.
»Finns det vittnen?» frågade herr Fang.
»Nej.»
Herr Fang teg ett par minuter, vände sig sedan plötsligt mot den gamle herrn och röt: »Nå, ämnar ni komma fram med er anklagelse mot gossen eller inte? Står ni där längre och tiger, så skall jag, ta mig...»
Hvem som skulle ta honom, fick ingen veta. Ty protokollsföraren och konstapeln råkade just i det samma att hosta så högt, att orden öfverröstades.
Efter många afbrott och upprepade förolämpningar lyckades herr Brownlow ändtligen redogöra för sakens förlopp. Han omtalade, att han i den första öfverraskningen hade sprungit efter gossen, emedan han såg gossen springa, men att gossen måhända inte var tjufven. I alla händelser ville han be herr domaren gå så skonsamt till väga som möjligt. »Han har redan blifvit illa tilltygad», tillade han med en blick bort till skranket, »och jag är nästan rädd för, att han är sjuk.»
»Sjuk? Ja visst, känner till det där!» utbrast herr Fang försmädligt. »Seså, du lilla gatstrykare, kom inte med några knep nu! Så’nt duger inte. Hvad heter du?»
Oliver ville svara, men tungan lådde fast vid hans gom. Han var likblek, allt gick omkring för honom.
»Kan du svara, din inpiskade skälm!» röt herr Fang. »Konstapel, hvad heter han?»
Konstapeln lutade sig ner öfver gossen och upprepade frågan. Men då han märkte, att gossen verkligen ej förstod den, och visste, att intet svar skulle göra domaren ännu mera ursinnig, dristade han sig att svara på egen hand. »Han säger, att han heter Tom White», förklarade han.
»Jaså, han vill inte tala ur skägget?» sade herr Fang. »Nå, det är bra. Hvar bor han?»
»Hvar han kan komma åt», svarade konstapeln, som åter låtsade fråga gossen.
»Har han föräldrar?»
»Han säger, att de dogo, medan han var liten», svarade konstapeln.
I detta ögonblick lyfte Oliver upp hufvudet, såg sig olycklig omkring och stammade fram en bön om litet vatten.
»Dumheter!» sade herr Fang. »Stå inte där och försök lura mig!»
»Han är sjuk», utbrast gamle herr Brownlow. »Håll i honom, konstapel... han faller.»
»Stå stilla på er plats, konstapel!» skrek Fang. »Låt honom ramla, om han har lust.»
Oliver begagnade sig genast af den vänliga tillåtelsen och sjönk afsvimmad till golfvet. De närvarande sågo på hvarandra, men ingen vågade knysta.
»Jag visste ju, att han bara gjorde sig till», förklarade herr Fang, som om svimningen vore ett obestridligt bevis på den saken. »Låt honom ligga, det tröttnar han snart på.»
I det samma rycktes dörren upp, och en äldre man i tarfliga, men snygga svarta kläder inträdde hastigt och skyndade fram till skranket. »För Guds skull!» sade han andfådd. »Vänta ett ögonblick! Vänta ett ögonblick!»
Herr Fang blef högst förargad öfver att se en objuden gäst tränga in så där utan vidare. »Hvad är det? Hvad är det?» ropade han. »Kör ut karlen!»
Men mannen lät ej afvisa sig. »Ni måste höra mig, herr domare!» sade han. »Jag är ägare till det där bokståndet. Jag såg alltsammans. Ni kan inte neka att höra mig som vittne. Det var tre gossar — han där och två andra. Men det var en af de andra, som stal från herrn där. Jag såg alltsammans, och jag såg också, att den där gossen blef alldeles förfärad.» Och sedan den beskedlige bokhandlaren nu hämtat andan litet, beskref han mera sammanhängande huru allt hade gått till och hvarför han själf ej hade kunnat komma förr än nu.
Herr Fang teg en stund. »Jaså, käranden stod alltså och läste i den där boken?» frågade han sedan. »Var boken betald?»
»Å, Herre Gud, det har jag ju alldeles glömt», utbrast den gamle herr Brownlow naivt.
Herr Fang gjorde ett komiskt försök att se deltagande ut. »Hm... ni är minsann den rätte att komma med angifvelser mot en stackars gosse! Ni har tillägnat er den där boken på ett högst misstänkt sätt, och ni kan tacka Gud för att ägaren till den inte tycks yrka något ansvar på er. Låt detta tjäna er till en varning till en annan gång, annars skall nog lagens arm nå er. Gossen är fri. Låt parterna afträda, konstapel!»
»Fan anamma!» utbrast Brownlow, hvars länge behärskade vrede nu tog sig utlopp. »Jag skall, ta mig tusan...»
»Låt parterna afträda!» röt polisdomaren. »Hör ni inte, konstapel?»
Och den förbittrade herr Brownlow fördes ut med boken i den ena handen och käppen i den andra, utom sig af raseri. Men ute på gården dunstade hans vrede bort. Där låg lille Oliver på stenläggningen med uppknäppt skjorta och tinningarna drypande af vatten; han var blek som ett lik och skälfde krampaktigt.
»Stackars gosse! Stackars gosse!» mumlade herr Brownlow och böjde sig ner öfver honom. »Skaffa en vagn... genast!»
Vagnen kom, Oliver lades varsamt på det ena sätet, och herr Brownlow tog plats på det andra.
»Får jag följa med?» frågade bokhandlaren.
»Ja visst, för all del, min käre vän», svarade herr Brownlow hastigt. »Jag glömde er alldeles. Herre Gud, jag har ju ännu den olycksaliga boken! Stig upp! Stackars gosse, vi måste skynda oss.»
Vagnen rullade bort med dem.