Oliver Twist/12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  KAP. 11 Oliver Twist
Samhällsroman

av Charles Dickens
Översättare: Ernst Lundquist

KAP. 12
KAP. 13  →


[ 56 ]

KAP. 12.

Porträttet.


Vagnen körde nästan samma väg som Oliver hade gått, då Räfven och han anlände till London. Slutligen höll den utanför ett snyggt hus vid en stilla gata. Oliver fördes genast till sängs, och han sköttes med öm omsorg. Men i flera dagar var Oliver känslolös för sina nya vänners godhet. Solen gick upp och ner, upp och ner, många, många gånger, men han kastade sig oroligt på sitt läger, förtärd af en brännande feberhetta. Slutligen en dag vaknade han upp som ur en lång, oredig dröm. Han var blek, utmärglad, kraftlös. Med ansträngning satte han sig upp i sängen, stödde sig på den skälfvande armbågen och såg sig ängsligt omkring. — »Hvar är jag? Hvad är detta för ett rum?» mumlade han. »Det är inte här jag brukar sofva.»

Huru tyst han än uttalade dessa ord, blefvo de likväl genast hörda. Sängomhänget vid hufvudgärden drogs åt sidan, och en prydlig gammal fru med moderligt utseende reste sig från en länstol, där hon satt och sydde. »Tyst, min gosse», sade hon mildt. »Du måste ligga alldeles stilla, annars blir du sjuk igen. Och du har varit mycket sjuk, stackars barn. Seså, lägg dig nu igen, så är du en snäll gosse.» Hon lade varsamt ned hans hufvud på kudden, strök håret ur hans panna och såg på honom så vänligt och kärleksfullt, att han ej kunde låta bli att med sin lilla magra hand fatta hennes och lägga den om sin hals.

»Herre Gud», sade den gamla damen och fick tårar i ögonen, »så tacksam han är! Stackars barn! Hvad skulle inte hans mor ha känt, om hon kunnat sitta här i mitt ställe!»

»Kanske mamma ser mig», hviskade Oliver och knäppte ihop händerna. »Kanske hon har suttit här bredvid mig. Det käns nästan, som om hon hade gjort det.»

»Det kommer sig af febern, min gosse», sade den gamla frun och torkade först sina ögon och sedan glasögonen, som om dessa hörde oskiljaktigt samman med ögonen. Sedan gaf hon Oliver något svalkande att dricka, klappade honom på kinden och sade, att nu måste han ligga stilla, annars blef han sjuk igen. Oliver låg därför alldeles stilla, dels emedan han ej ville göra den gamla damen emot [ 57 ]och dels emedan han, sanningen att säga, var fullständigt uttröttad af det lilla han hade sagt. Snart föll han i en behaglig slummer, hvarur han väcktes af ett tändt ljus, som sattes bredvid hans säng. En herre, som höll ett stort, hårdt pickande guldur i handen, stod och kände honom på pulsen och sade, att han var betydligt bättre.

»Du är mycket bättre i dag, inte sant, min gosse?» frågade herrn.

»Jo, tack», svarade Oliver.

»Ja, det visste jag», förklarade herrn. »Och nu är du hungrig, inte sant?»

»Nej.»

»Hm — nej, det visste jag. Han är inte hungrig, fru Bedwin», sade herrn och såg mycket vis ut.

Fru Bedwin svarade endast med en vördnadsfull böjning på hufvudet, som tycktes betyda, att hon ansåg doktorn vara en mycket skicklig karl. Doktorn själf var visst af samma åsikt.

»Du är sömnig, min gosse, inte sant?» frågade han Oliver.

»Nej.»

»Nej, naturligtvis», sade doktorn och såg mycket snusförnuftig och belåten ut. »Du är inte sömnig och inte törstig heller?»

»Jo, jag är mycket törstig.»

»Alldeles hvad jag väntade, fru Bedwin», sade doktorn. »Det är alldeles naturligt, att han är törstig... alldeles naturligt. Ge honom litet te och litet rostadt bröd, men utan smör. Håll honom inte för varm, min fru, men se också till, att han inte blir för kall.»

Den gamla frun neg. Därefter smakade doktorn på Olivers lemonad, uttryckte sin tillfredsställelse därmed och skyndade bort; hans stöflar knarrade mycket själfbelåtet och förmöget i trapporna.

Oliver somnade snart, och då han vaknade, var det nära midnatt. Den gamla frun sade vänligt godnatt till honom och öfverlämnade honom åt en gammal tjock gumma, som nyss hade kommit. Hon hade med sig i ett knyte en liten bönbok och en väldigt stor nattmössa. Nattmössan satte hon på hufvudet, och bönboken lade hon på bordet, medan hon berättade för Oliver, att hon skulle vaka hos honom. Sedan drog hon stolen bort till kakelugnen och tog sig då och då en ordentlig lur. Ibland föll hennes hufvud ned på bröstet, och hon stönade och pustade, som om hon vore nära att kväfvas, men så gned hon sin näsa hårdt och somnade igen.

Så skred natten långsamt framåt. Oliver låg vaken en stund och räknade de små ljusfläckar, som lampskärmen åstadkom i taket, eller också följde han med sin trötta blick det invecklade mönstret på väggens tapeter. Det var så högtidligt mörkt och tyst i rummet. Han kom att tänka på, att döden — den förfärliga döden — hade lurat här inne i många dagar och nätter — kanske var den här ännu! Och han tryckte ansiktet mot kudden och bad innerligt till Gud.

Slutligen föll han i den djupa, lugna sömn, som endast [ 58 ]befrielsen från plågor kan skänka. Det borde redan varit stora ljusa dagen i flera timmar, då han vaknade och kände sig så lätt och frisk. Krisen i sjukdomen var öfverstånden, han var återskänkt till lifvet.

Tre dagar därefter kunde han sitta uppe i en länstol, väl ombonad med kuddar. Han var likväl ännu för matt att kunna gå, därför hade fru Bedwin burit ner honom i det lilla rum hon som hushållerska bebodde. Hon satte ner honom framför brasan, tog sedan själf plats och gaf sig till att gråta häftigt af idel glädje öfver att han nu var så mycket bättre. »Bry dig inte om det, min gosse», sade hon, »jag behöfver bara gråta ut ordentligt. Seså, nu är det öfver, och jag känner mig riktigt lätt om hjärtat.»

»Hvad ni är snäll mot mig», hviskade Oliver.

»Å, tala inte om det, min gosse», svarade hon. »Det har ingenting att göra med din soppa, som det nu är hög tid att du får, ty doktorn sade, att herr Brownlow tittar visst in till dig i dag, och då måste vi se riktigt krya ut, annars blir han inte nöjd med oss.» Därefter började hon i en liten kastrull värma upp en spilkum buljong, som rikligt kunde ha räckt till åt tre hundra femtio fattighjon, om den spädts ut till den styrka, som fattighusreglementet föreskrifver.

»Tycker du om taflor, min gosse?» frågade hon plötsligt, då hon såg, att Oliver oafvändt stirrade på ett porträtt, som hängde på väggen midt för honom.

»Jag vet inte», svarade Oliver utan att ta ögonen från taflan, »jag har just inte sett så många. Är det där ett porträtt?»

»Ja», sade fru Bedwin och såg ett ögonblick upp från soppan.

»Af hvem?»

»Jag vet sannerligen inte, min gosse», svarade hon godmodigt, »det är visst någon, som hvarken du eller jag känner. Du är väl inte rädd för det?» tillade hon i förvånad ton, då hon såg, att Oliver betraktade det med en så underligt allvarlig blick.

»Nej, visst inte», svarade han ifrigt. »Men det är så sorgset, och det ser på mig hela tiden. Jag blir så vek om hjärtat», hviskade han, »det är alldeles, som om det vore lefvande och ville tala till mig, men inte kunde.»

»Herre min skapare!» utbrast den gamla frun och reste sig hastigt, »så får du inte tala, barn. Det är för att du ännu är så klen och matt efter sjukdomen. Låt mig vrida om din stol.» Hon gjorde det. »Seså, nu kan du inte se på det längre.»

Men Oliver fortfor att se det med sin själs ögon lika tydligt som innan han hade bytt plats. Han ville dock ogärna oroa den gamla frun, därför smålog han tacksamt, då hon såg på honom. Och hon var belåten och saltade hans soppa och betade rostadt bröd i den med all den högtidlighet, som ett så viktigt arbete kräfde. Oliver grep sig an med soppan och hade knappast sväljt den sista [ 59 ]skeden, förr än det knackade på dörren. »Kom in!» sade fru Bedwin, och herr Brownlow inträdde.

Den gamle herrn såg helt glad och belåten ut, då han kom in, men knappast hade han skjutit upp brillorna i pannan och lagt händerna på ryggen för att ta Oliver i betraktande, förr än hans ansikte undergick en märkvärdig förändring. Oliver såg medtagen och afmagrad ut, och då han af artighet mot sin välgörare försökte resa sig upp, föll han genast tillbaka i stolen. Men nu är sanningen den, om den nödvändigt skall fram, att herr Brownlow hade hjärta för sex vanliga välmenta gamla herrar, och detta hjärta dref — i kraft af någon hydraulisk process, som vi ej äro tillräckligt vetenskapligt bildade för att förklara — en hel flod af tårar upp i hans ögon.

»Stackars gosse, stackars gosse!» sade herr Brownlow och harskade sig. »Jag är så hes i dag, fru Bedwin; jag är rädd, att jag har förkylt mig.»

»Nej, det hoppas jag ni inte har», sade fru Bedwin. Allt ert linne har varit varmt och torrt.»

»Jag vet inte, Bedwin... jag tyckte, att serveten var litet fuktig i går middag. Men det är det samma. Hur känner du dig, min gosse?»

»Jo, tack», svarade Oliver, »och jag är så tacksam för all er godhet mot mig.»

»Snäll gosse», mumlade herr Brownlow tankfullt. »Har ni gifvit honom något stärkande, Bedwin? Litet tevatten, hva’?»

»Jag har gifvit honom en spilkum stark buljong,» svarade fru Bedwin, i det hon rätade upp sig litet och lade stark tonvikt på de sista orden för att antyda, att det ej kunde bli tal om någon jämförelse mellan buljong och tevatten.

»Hu då!» sade herr Brownlow med en lätt rysning. »Då borde ni hellre ha gifvit honom ett par glas portvin — inte sant, Tom White?»

»Jag heter Oliver», svarade den lille sjuklingen och såg förvånad på sin välgörare.

»Oliver?» upprepade herr Brownlow. »Hvad heter du mera då? Oliver White?»

»Nej — Oliver Twist.»

»Besynnerligt namn», sade den gamle herrn. »Men hvarför sade du då till polisdomaren, att du hette White?»

»Det har jag aldrig sagt», sade Oliver öfverraskad.

Detta lät så likt en osanning, att den gamle herrn gaf Oliver en sträng blick. Men gossen såg så ärlig ut, att det var omöjligt att icke tro på honom. »Då måtte jag ha missförstått...» sade herr Brownlow. Och han fortfor att betrakta gossen, men nu emedan han återigen blef frapperad af hans likhet med något välbekant ansikte.

»Ni är väl inte ond på mig?» frågade Oliver med en bedjande blick.

[ 60 ]»Nej, visst inte», svarade herr Brownlow. »Men, barmhärtige Gud, hvad vill detta säga? Bedwin, se då, se —!»

Han pekade ifrigt, först på porträttet bakom Oliver och sedan på Oliver själf. Han var en lefvande afbild af porträttet: ögon, hufvud, mun, hvarje drag var det samma. Och äfven uttrycket...

Oliver fick ej veta anledningen till herr Brownlows plötsliga utbrott, ty han var ej nog stark att uthärda den lilla skrämsel det förorsakade honom, utan svimmade.