Oliver Twist/30
| ← KAP. 29 |
|
KAP. 31 → |
KAP. 30.
En kritisk belägenhet.
»Hvem är det?» frågade Brittles. Han öppnade endast dörren litet på glänt, med säkerhetskedjan på, och tittade ut, i det han skuggade för ljuset med handen.
»Öppna!» sade en karlröst utanför. »Det är detektiverna från London, som ni har skickat efter.»
Mycket lugnad genom denna förklaring öppnade Brittles dörren för en karl i öfverrock, som steg in utan att säga ett ord och gaf sig till att torka af sig om fötterna lika kallblodigt som om han vore hemma hos sig.
»Kan ni skicka ut någon att aflösa min kamrat?» sade detektiven slutligen. »Han sitter i giggen och ser efter hästen. Här finns väl ett stall, där vi kan få sätta in den i fem, tio minuter?»
Då Brittles hade svarat ja och visat, hvar stallet var, gick den groflemmade karlen ut igen och hjälpte sin kamrat att spänna ifrån, medan Brittles med den djupaste beundran lyste dem. Sedan kommo de bägge detektiverna åter in i förstugan och togo af sig ytterkläderna. Den groflemmade karlen visade sig vara minst femtio år, medelstor, håret blänkande svart och kortklippt, små polisonger, rundt ansikte och ett par skarpa ögon. Den andre var rödhårig och mager, bar kragstöflar, såg litet frånstötande ut och hade en olycksbådande uppnäsa.
»Vill ni säga till ert herrskap att Blathers och Duff äro här?» sade den äldre, i det han slätade sitt hår, tog fram ett par handbojor och lade dem på bordet. »God afton, min herre! Kunde jag få säga er ett par ord mellan fyra ögon?»
De sista orden voro riktade till doktor Losberne, som i det samma kom in. Doktorn gaf Brittles en vink att gå, hämtade sedan de bägge damerna och stängde dörren. »Det är frun i huset», sade han och pekade på fru Maylie.
Blathers bugade sig, satte ifrån sig sin hatt på golfvet, tog en stol och gaf Duff en antydan att följa exemplet. Men herr Duff var antingen icke van att vara i så fint sällskap, eller också var han ej riktigt i sitt esse, ty han gjorde en mängd krampaktiga skrapningar med benen, innan han satte sig, och stack förlägen in sin käppknapp i munnen.
»Jaha, det var nu det här inbrottet», sade Blathers. »Hur var det nu det tillgick?»
Doktorn, som tydligen ville vinna tid, berättade ytterst omständligt. De bägge detektiverna sågo ofantligt djupsinniga ut och nickade då och då till hvarandra.
»Ja», sade Blathers, »jag kan naturligtvis inte säga någonting bestämdt, förr än jag har besett stället. Men så mycket kan jag då säga redan nu, att det här inbrottet är inte gjordt af någon bondkanin... eller hur, du?»
»Nej, det är det inte», förklarade Duff.
»Ni menar», sade doktorn småleende, »att det inte är någon af traktens folk, som har gjort det? (Blathers nickade.) Och nu har jag sagt er allt hvad som var att säga.»
»Men hur var det med den där pojken, som tjänstfolket talade om?»
»Å, det är ingenting alls», svarade doktor Losberne. »En af de där förskrämda människorna har fått i sitt hufvud, att gossen hade varit med om inbrottet. Men det är bara dumt prat.»
»Det där var då att expejera saken litet för lätt», anmärkte Duff.
»Duff har rätt!» sade Blathers och nickade till honom och lekte med handbojorna, som om de hade varit ett par kastanjetter. »Hvar är pojken? Hvad ger han för förklaring? Hvar kommer han ifrån? Han kan då väl inte ha ramlat ner från himlen?»
»Nej, naturligtvis», svarade doktorn och kastade litet nervöst en blick på damerna. »Jag känner till hela hans historia — men det där kunna vi tala om sedan. Ni önska väl först se det ställe där tjufvarne försökte bryta sig in?»
»Mycket riktigt», förklarade Blathers. »Först undersöka vi lokaliteterna, och sedan förhöra vi tjänstfolket. Det är den vanliga gången.»
Man skaffade ljus, och åtföljda af ortens poliskonstapel, Brittles, Giles och alla de andra, gingo herrar Blathers och Duff först in i det lilla brygghusrummet vid ändan af gången och tittade ut genom fönstret. Därpå gingo de utanför och tittade in genom fönstret, skickade sedan efter en lykta, hvarmed de undersökte fönsterluckan och fotspåren, samt en hötjuga, som de stucko in i buskarna. Sedan detta var uträttadt under de närvarandes andlösa spänning, begåfvo de sig åter in och Giles och Brittles måste ge en melodramatisk framställning af sitt deltagande i den förskräckliga nattens händelser. De upprepade förklaringen sex gånger och motsade hvarandra första gången endast i en viktig punkt, men den sista gången motsade de hvarandra i ett halftjog punkter. Då man hade kommit så långt, läto herrar Blathers och Duff alla andra lämna rummet, och de höllo nu en lång rådplägning. Den var så hemlighetsfull och högtidlig, att i jämförelse med den skulle de berömdaste läkares rådplägning om ett ytterst inveckladt sjukdomsfall ha varit en ren barnlek.
Emellertid gick doktor Losberne oroligt af och an på golfvet inne i rummet bredvid, och fru Maylie och fröken Rose sågo ängsligt på honom. »Hm», sade han och stannade plötsligt. »Jag vet snart hvarken ut eller in! Hvarken detektiverna eller domaren ska låta sig nöja med gossens förklaring.»
»Ja, men ni tror ju ändå på den?» inföll fröken Rose hastigt.
»Ja, jag tror på den, hur underlig den än låter, och jag är kanske en gammal dumbom som gör det», svarade doktorn. »Men polisen?! Gossen kan endast bevisa det, som ser illa ut, men ingenting af det, som skulle tala till hans förmån. Och de satans juristerna fråga alltid om hvarför och hur och vilja ha bevis. Nej» — han stoppade händerna i fickorna och började hastigt gå af och an —, »jag är säker på, att det bara blir mycket värre, om de där båda detektiverna få höra gossens historia.»
»Herre Gud», sade fröken Rose, »att man också skulle skicka bud på dem!»
»Ja, Gud gifve det aldrig hade händt!» suckade fru Maylie.
»Jag kan inte hitta på annat», sade doktorn plötsligt och satte sig med ett slags förtviflans lugn, »än att vi försöka slå oss fram med fräckhet. Gossen har feber, för tillfället kan ingen tala med honom, det är alltid en tröst. Vi måste begagna oss däraf så godt vi kunna, och — — kom in!»
Blathers inträdde, följd af sin kamrat, och stängde dörren efter sig. »Det har inte varit aftaladt spel», sade han.
»Hvad är det ni pratar?» frågade doktorn otåligt.
»Vi bruka kalla det aftaladt spel», sade Blathers och vände sig till damerna, som om han öfversåg med deras okunnighet, men föraktade doktorns djupt, »när tjänstfolket har varit med om det.»
»Men dem ha ju ingen misstänkt!» inföll fru Maylie.
»Mycket möjligt, min fru», svarade Blathers, »men för det kunde de mycket väl ha varit med om det.»
»Så mycket antagligare är det, att de hade varit med om det!» rättade Duff honom.
Blathers fortfor: »Vi äro ense om, att det har varit Londontjufvar. Ty arbetet är af prima kvalitet.»
»Utomordentligt välgjordt arbete», sade Duff.
»De ha varit två om det», fortfor Blathers, »och de ha haft en gosse med sig, det framgår af fönstrets storlek. Mera är det inte att säga för ögonblicket. Nu ska vi med er tillåtelse tala litet med pojken där uppe.»
Doktorns ansikte hade plötsligt klarnat, som om något fallit honom in. »Herrarne måste visst först ha litet förfriskningar, fru Maylie», sade han.
»Ja, naturligtvis», inföll fröken Rose hastigt. »Jag skall genast... hvad får jag bjuda er?»
»Tusen tack, fröken», sade Blathers och torkade sig om munnen med rockärmen, »man blir ju litet torr i halsen af ett sådant förhör. Ge oss hvad ni har till hands, fröken, ni skall inte göra er något besvär för vår skull.»
»Hvad får jag servera?» frågade doktorn, som hade följt med fröken Rose till skänken.
»Hälst en sup», svarade Blathers. »Det var en kylig resa hit från London, och brännvin värmer upp känslorna, tycker jag.»
Detta intressanta meddelande riktade han till fru Maylie, som åhörde det med artig min. Under tiden smög doktorn sig ut.
»Ja», sade Blathers och höll sitt glas framför bröstet (med vänstra handens tumme och pekfinger omkring foten), »damerna må tro, att jag har varit med om många så’na här historier i mina dagar.»
»Till exempel inbrottet där nere vid bakgatan i Edmonton», inföll Duff för att hjälpa honom på trafven.
»Ja, inte sant? Det var någonting i samma stil», sade Blathers. »Det var Conkey Chickweld, som var mästare för det.»
»Jag vet nog, att det är din åsikt», anmärkte Duff, men jag påstår, att det var Morsgrisen, som gjorde det. Conkey hade inte haft mer med det där att göra än jag.»
»Å, prat», svarade Blathers, »det vet jag bättre. Kommer du ihåg, då Conkey blef bestulen på pengarna? En sådan uppståndelse! Jag har aldrig läst något värre i romaner!»
»Hur gick det till?» frågade fröken Rose, som gärna ville hålla de ovälkomna gästerna vid godt humör.
»Det var ett tjufknep, som inte många andra kunde ha hittat på», började Blathers. »Den där Conkey...»
»Ja se, Conkey betyder den långnäste, fröken!» inföll Duff.
»Tror du inte fröken vet det?» sade Blathers. »Du skall då alltid afbryta! Den där Conkey, fröken, han hade en restauration på andra sidan Battlebron, och där var en källare, och det kom många unga lorder och sågo på både tuppfäktningar och gräflingsjakter och så’nt där, och det var riktigt nobla förevisningar, för jag har själf varit med om dem. På den tiden var han ännu inte med i tjufskrået, och en natt blef han bestulen på tre hundra tjugusju pund i en buldanspåse, som förvarades i hans sängkammare, af en lång karl med ett svart plåster öfver det ena ögat, som hade gömt sig under sängen och hoppade ut genom fönstret med pengarna, för det var på nedra bottnen och han var mycket lätt på foten. Men Conkey var också lätt på foten, för han vaknade vid bullret och sprang ur sängen och sköt af sitt muskedunder efter honom, så han väckte alla grannarne. Och de höllo jakt på honom, och då de sågo närmare efter, befanns det, att Conkey hade träffat honom, för det var blodspår hela vägen ända till staketet, men där slutade de. Han hade alltså sluppit undan med rofvet, och Conkey kom i tidningarna bland andra cessionanter, och det sattes i gång beneficer och insamlingar och Gud vet allt hvad för den stackars karlen, och i tre fyra dagar rände han omkring på gatorna och slet håret af sig och var alldeles ifrån sig, så att det var många, som begynte bli rädda för, att han skulle gå åstad och göra sig något illa. Men så en dag kom han in på detektivbyrån och hade ett långt samtal med inspektören, och sedan de hade pratat länge, ringde inspektören och kallade in Jem Spyers (det var en ovanligt knifvig detektiv) och sa’, att Jem skulle följa med Conkey och hjälpa honom att få fast karlen, som hade stulit från honom. »Jag såg honom gå förbi mitt hus i går morse», sa’ Conkey. — »Hvarför högg ni honom inte i kragen då?» frågade Jem. — »Nej, jag blef så skral, att man kunde ha slagit ihjäl mig med en tandpetare», sa’ den stackaren. »Men vi ska nog få honom fast, för i afton mellan 10 och 11 gick han förbi igen.» Nå, Spyers tog och stoppade ner litet rent linne och en kam i fickan, för den händelse han skulle bli tvungen att stanna borta i flera dagar, och han följde med och satte sig vid fönstret bakom den röda gardinen i restaurationen och höll sig redo att rusa ut när så skulle behöfvas. Och som han sitter där sent på kvällen och röker sin pipa, hör han plötsligt Conkey skråla: »Där är han! Mord! Mord! Tag fast tjufven!» Jem rusar ut, och han ser Conkey galoppera utför gatan allt hvad tygen håller. Jem springer, och Conkey springer, och folk vänder sig om och ropar: »Tag fast tjufven!» och Conkey fortfar att springa och skräna, som om han vore från vettet. Så förlorar Jem honom ur sikte ett ögonblick borta vid ett gathörn, men han viker om hörnet och får se en liten grupp människor, som står där, och tränger sig in i den. »Hvar är tjufven?» — »Fan anamma», säger Conkey, »nu kom han undan igen!»
Och precis på samma sätt hade det gått gång efter gång. — »Men hvad sade Jem Spyers om allt det där?» frågade doktor Losberne, som hade kommit in strax efter det historien börjat.
»Jem Spyers», svarade Blathers, »sade inte ett dugg på en lång tid, han bara hade ögonen och öronen med sig, för det var en karl, som förstod sin sak. Men så en morgon kom han in i restauranten och tog fram sin snusdosa och sa’: »Hör nu, Conkey», sa’ han, »nu har jag kommit under fund med, hvem som begick den där stölden hos er.» — »Nej, verkligen?» sa’ Conkey. »Å, kära Spyers, skaffa mig bara hämnd, så skall jag sedan gärna lägga mig och dö.» — »Prat!» sade Spyers och bjöd honom en pris, »tig nu med det där... det var ju ni själf, som gjorde det.» Och det var det också, och han hade förtjänat sig en rund summa, och ingen skulle nå’nsin ha fått nys om det, om han bara inte hade varit så angelägen att göra det så naturligt alltsammans», af slutade Blathers, i det han satte brännvinsglaset ifrån sig.
»Högst intressant!» sade doktorn. »Nu kunna vi gå dit upp, om ni har lust.»
Och med Giles i spetsen, som bar ett tändt ljus, begaf man sig upp till rummet, där Oliver låg. Gossen hade sofvit, men såg mycket matt ut och hade stark feber. Doktorn hjälpte honom att sätta sig upp i sängen i ett par minuter, och han såg på de främmande karlarne, som om han alls icke begrep, hvad som försiggick, och alls inte kom ihåg, hvad som hade tilldragit sig.
»Denne gosse», sade doktorn sakta, men eftertryckligt, »blef i morse händelsevis sårad af ett vådaskott inne på grannens mark, där ingen har lof att gå, och han kom hit för att få hjälp. Men i stället blef han ögonblickligen gripen och misshandlad af den skarpsinnige herrn, som står där med ljuset i handen, och det så att hans lif nu sväfvar i fara, hvilket jag som läkare kan intyga.»
Herrar Blathers och Duff fixerade herr Giles, som sålunda blifvit rekommenderad till deras bevågenhet. Giles själf stirrade med häpen och förfärad min först på Oliver och sedan på doktorn. »Jag... jag gjorde det i den största välmening!» stammade han. »Jag försäkrar, att jag trodde det var pojken, annars skulle det aldrig ha fallit mig in att...»
»Hvilken pojke trodde ni det var?» afbröt Blathers.
»Inbrottstjufvarnes pojke», svarade Giles, »för de hade alldeles säkert en pojke med sig.»
»Och det tror ni ännu?» frågade Blathers.
»Tror — hvad?»
»Att det är samma pojke, dumhufvud!» brummade Blathers otåligt.
»Jag vet verkligen inte», mumlade den stackars Giles. »Jag tror snarare, att det inte är han; ja, jag är nästan alldeles säker på, att det inte är han. Ni kan ju själf förstå, att det inte kan vara han.»
»Är han pirum?» frågade Blathers doktorn, medan Duff kastade en hånfull blick på Giles och sade: »Pundhufvud!»
Doktorn hade emellertid känt patienten på pulsen. Nu reste han sig från stolen och sade, att om detektiverna ännu icke voro på det klara med sammanhanget, ville han be dem gå in i rummet bredvid och förhöra Brittles.
Så skedde, och Brittles invecklade sig själf och sin ärade förman i en vidunderlig väfnad af nya motsägelser och orimligheter. De enda säkra upplysningar han gaf, var att han omöjligen skulle kunna känna igen den rätte gossen, äfven om han fick se honom. Han hade bara antagit, att det var Oliver, emedan Giles hade sagt, att det var han. Men för fem minuter sedan hade Giles tillstått där nere i köket, att han var mycket rädd för, att han misstagit sig.
Bland de sinnrika gissningar, som kommo fram under förhöret, var också den frågan, huruvida Giles öfver hufvud hade träffat någon alls med sitt skott. Man undersökte den andra pipan på den pistol, som han hade fyrat af, och det visade sig, att hela laddningen bestod af krut och karduspapper. Denna upptäckt gjorde ett starkt intryck på alla (utom på doktorn, som för tio minuter sedan själf hade tagit ut kulan). I synnerhet Giles blef mycket uppskakad. Han hade en hel dag gått i ångest för, att han hade sårat en människa dödligt, och han grep nu ifrigt den nya tanken och förfäktade den till det yttersta. Slutet blef att detektiverna förlorade nästan allt intresse för Oliver. De läto landtpolisen stanna i villan öfver natten, foro själfva tillbaka till London och lofvade att komma igen följande morgon.
Men följande morgon kom det ut ett rykte, att en karl och en gosse blifvit gripna den sista natten under mycket misstänkta omständigheter och insatta i arrest i Kingston. Alltså begåfvo herrar Blathers och Duff sig dit. De misstänkta omständigheterna inskränkte sig dock vid närmare undersökning till, att man hade påträffat karlen och gossen sofvande i en höstack, hvilket visserligen var en stor förbrytelse, men dock endast kunde bestraffas med fängelse. Herrar Blathers och Duff kommo tillbaka lika kloka som de hade gått dit. Det blef nya förhör och nytt prat fram och tillbaka, tills fredsdomaren på trakten tog emot fru Maylies och doktor Losbernes samfällda borgen för Olivers inställelse, i fall han blef instämd för rätten. Så återvände herrar Blathers och Duff till London med ett par pund i drickspengar. De voro icke alldeles ense om, huru det hängde ihop med inbrottet. Duff hade efter mogen pröfning af alla förhandenvarande omständigheter kommit till den öfvertygelsen, att det var Morsgrisen, som varit framme, hvaremot Blathers kände sig nästan säker på, att det inte kunde ha varit någon annan än Conkey Chickweld.