Oliver Twist/37
| ← KAP. 36 |
|
KAP. 38 → |
KAP. 37.
Mötet mellan Monks och makarna Bumble.
Det var en kvaf sommarkväll med mulen himmel. Några stora regndroppar tycktes antyda, att ett oväder var i antågande, just som herr och fru Bumble, bägge insvepta i gamla luggslitna kappor, veko af från en af stadens hufvudgator ner till ett litet afsides liggande kvarter, hvars spridda och fallfärdiga hus voro byggda på den osunda träskmarken utmed floden. Bumble höll i handen en lykta, som dock ännu ej var tänd, och gick ett par steg före, som om han (efter vägen var så smutsig) ville bereda sin hustru den fördelen att kunna trampa i hans breda fotspår. Då och då saktade han sin gång och såg sig om, men så snart han hade sett, att frun var honom i hack och häl, påskyndade han stegen. Ingendera af dem sade ett ord.
Kvarteret, dit de ämnade sig, kunde ej sägas ha ett »tvetydigt» rykte, ty man hade redan länge vetat, att det var ett tillhåll för pack, som under alla slags förevändningar försörjde sig redligt med tjufverier och andra förbrytelser, som kunde förefalla. Husen voro till största delen usla hybblen, hopsatta af tegel eller gammalt maskstunget skeppsvirke. Men midt ibland dem, med sina öfversta våningar utskjutande öfver floden, låg en stor byggnad, som förr i tiden hade användts till fabrik. Nu hade för länge sedan råttor och mask och fukt gjort de stolpar, hvarpå den hvilade, murkna, och en del af huset hade redan sjunkit ner i vattnet. Resten lutade sig liksom vacklande ut öfver den grumliga floden och tycktes endast vänta på ett lämpligt tillfälle att följa efter.
Utanför denna byggnad stannade det värda äkta paret just i samma ögonblick som det första aflägsna åskdundret hördes och regnet började smattra. »Här måste det visst vara!» sade Bumble och såg på en papperslapp, som han höll i handen.
»Hallo där nere!» ropade en röst uppifrån. Och då Bumble såg upp, fick han sikte på ett ansikte i ett fönster i andra våningen.
»Vänta ett ögonblick, så skall jag komma ner!» ropade rösten åter. Hvarefter hufvudet försvann, och fönstret slogs igen.
»Var det han?» frågade Bumbles ömma maka. Och då Bumble svarade med en nick, tillade hon: »Kom nu ihåg, hvad jag har sagt dig, och tala så litet som möjligt, så att du inte begår en blunder.»
Herr Bumble, som emellertid hade granskat huset med en ytterst betänksam min, ämnade tydligen uttala sina tvifvel, huruvida det öfver hufvud för ögonblicket var rådligt att inlåta sig vidare på saken. Men i det samma slog Monks upp den lilla dörren, utanför hvilken de stodo, och vinkade till dem att komma in. »Nå, kom nu!» sade han och stampade otåligt i golfvet. »Stå inte där och gapa!»
Fru Bumble, som först hade tvekat, steg raskt in. Och Bumble, som antingen skämdes eller var rädd för att stå ensam kvar, följde efter. Men han var tydligen mycket illa till mods och saknade så godt som helt och hållet den majestätiska värdighet, som utmärkte honom i hvardagslag.
»Hvarför stod ni där ute och lät regna på er?» frågade Monks, då han hade stängt dörren och vände sig mot Bumble.
»Vi... vi ville bara svalka oss litet», mumlade Bumble och såg sig oroligt omkring.
»Svalka?» utbrast Monks. »Inte allt det regn, som har fallit och skall falla, förslår till att kyla den helveteseld, som en människa kan bära med sig inombords. Tro mig, ni kommer inte att svalka er så lätt.»
Efter denna älskvärda anmärkning vände han sig hastigt om mot fru Bumble och fixerade henne, så att hon, som annars ej var så lättskrämd, till sist måste ta ögonen till sig och se rakt ner framför sig.
»Det är alltså fruntimret?» sade Monks.
»Ni tror kanske inte, att ett fruntimmer kan bevara en hemlighet?» inföll åldfrun och mötte djärft hans forskande blick.
»Jo», svarade han föraktfullt, »en hemlighet hålla fruntimren alltid på — tills den kommer i dagen: det är förlusten af deras eget goda namn och rykte. Och jag är för resten häller inte rädd för, att ett fruntimmer skall sprida ut en hemlighet, om hennes pratsjuka kan rendera henne antingen att dingla i galgen eller att få resa till straffkolonierna. Förstår ni?»
»Nej», mumlade fru Bumble och vardt litet blek.
»Nej, naturligtvis — naturligtvis!» hånade Monks. Han såg halft hånfullt, halft ilsket på det äkta paret, gaf dem sedan en vink att följa med, gick hastigt före dem genom ett stort, lågt rum och ämnade just gå uppför en brant trappa, då i det samma en skarp blixt ljungade och ett åskslag kom hela den fallfärdiga byggnaden att skaka.
»Hör!» utbrast han och vacklade tillbaka. »Hör, så det bullrar och dånar, som om det gaf genljud från tusen hålor, där djäflar gömma sig. Jag hatar det fördömda åskdundret!» Han teg ett ögonblick, och då han sedan tog händerna från ansiktet, såg Bumble till sin fasa att hans ansikte var likblekt och alldeles förvridet.
»Ja, jag får sådana anfall ibland», anmärkte Monks, »i synnerhet i åskväder. Men det ska ni inte bry er om; nu är det öfver för denna gång.» Han gick före dem uppför trappan, öppnade hastigt luckorna för fönstret i det rum, där de kommo in, och firade sedan ner en lykta, som hängde i taket och som spred ett matt sken öfver ett gammalt bord med tre stolar omkring.
»Nå», sade han, då de alla hade satt sig, »ju fortare vi komma till ämnet, desto bättre. Vet fruntimret, hvad det är fråga om?» Och då fru Bumble hade besvarat den frågan jakande, tillade han: »Det är alltså rätt, att ni var ensam tillsammans med den gamla käringen den kvällen då hon dog, och att hon anförtrodde er något — — om — —?»
»Om modern till den gosse, som ni frågar om», fortfor fru Bumble. »Ja, det är riktigt.»
»Då blir den första frågan, hvad det var hon anförtrodde er?»
»Nej», förklarade hon med öfverlägset lugn, »det kommer först i andra rummet. Den första frågan är, hvad är detta meddelande värdt?»
»Hvem tusan kan säga det, förrän man vet, hvari det består?»
»Det är jag säker på att ingen kan bättre än ni», svarade fru Bumble, som alls icke saknade mod, hvilket hennes stackars man kunde till fullo intyga.
»Hm», sade Monks långsamt och med en lurande blick, »det är kanske värdesaker det gäller — något, som tagits ifrån henne, något som hon burit på sig?»
»Ni gör visst bäst i att bjuda», afbröt hon honom. »Jag har redan hört nog för att veta, att ni är en man, som det lönar sig att tala med.»
Bumble, som ännu ej af sin äkta hälft blifvit invigd i hemligheten, lyssnade med framsträckt hals och ett par uppspärrade ögon, som han med oförställd häpnad riktade ömsom på sin hustru, ömsom på Monks. Hans spända förvåning ökades ännu mera, då Monks helt allvarligt frågade, hur stor summa hon begärde för hemligheten.
»Ja, hur mycket är den värd för er?» sade fru Bumble orubbligt kallblodigt.
»Kanske alls ingenting och kanske tjugu pund!» sade Monks. »Säg ut och låt mig höra, hvad jag har att rätta mig efter!»
»Lägg till fem pund, ge mig tjugufem pund i guld, så skall jag säga er allt hvad jag vet, men inte förr.»
»Tjugufem pund!» utbrast Monks och studsade.
»Jag talade så tydligt jag kunde», sade fru Bumble.
Monks besinnade sig länge. »Om jag nu betalar ut alla dessa pengar för alls ingenting?» mumlade han.
»Så kan ni lätt ta ifrån mig pengarna igen», ljöd svaret, »jag är ju bara ett fruntimmer och ensam här och utan beskydd.»
»Nej, nej, min vän, hvarken ensam eller utan beskydd!» inföll herr Bumble med en darrning på rösten. »Jag är ju här, min vän! Dessutom (hans tänder skallrade litet) är herr Monks för mycket gentleman för att det skulle kunna falla honom in att vilja bruka våld mot kommunala personer. Herr Monks vet, att jag visserligen inte längre är någon ung man; jag står, om jag så får säga, inte längre i min fulla blomstring, men herr Monks måste ha hört — måste alldeles bestämdt ha hört, min vän — att jag är en mycket energisk ämbetsman och att jag har en ovanlig styrka, då det gäller. Jag behöfver bara bli litet retad, det är alltsammans.»
Herr Bumble gjorde ett melankoliskt försök att med stor manhaftighet gripa efter sin lykta. Men på samma gång visade det förskräckta uttrycket i hans ansikte, att han verkligen behöfde ganska stark eggelse innan han inlät sig på krigiska demonstrationer, åtminstone mot andra personer än fattighjon och dylika värnlösa varelser.
»Du är ett dumhufvud», sade hans äkta hälft, »och det vore bäst, om du höll munnen.»
»Om han inte kan tala tystare, hade det varit bäst, om ni sytt igen munnen på honom, innan ni gick hemifrån», sade Monks ilsket. »Det är alltså er herre och man?»
»Herre och man — pyh!» fnös frun och kringgick därmed frågan.
»Jag kunde just tro det», anmärkte Monks och uppfångade den bistra blick, som hon gaf sin man. »Så mycket bättre. Jag har mina betänkligheter vid att inlåta mig med två personer, när jag ser, att de ledas af en vilja. Ja, det är mitt allvar — se här!» Han drog upp en börs ur fickan, räknade upp tjugufem pund i guld på bordet och sköt dem till fru Bumble. »Var så god!» sade han. »Berätta nu... så snart det förbannade åskdundret dött bort, som nu ämnar rulla fram öfver huset här.»
Åskan tycktes ha kommit mycket närmare, det skrällde, som om någonting splittrats alldeles öfver deras hufvud. Då det var förbi, lyfte Monks upp hufvudet från bordet och böjde sig fram för att höra, hvad fru Bumble hade att berätta. Äfven makarna hade lutat sig fram, de tre ansiktena nästan vidrörde hvarandra. Bleka voro de alla, och lyktans gula sken kom deras ansikten att framträda helt spöklikt ur det omgifvande mörkret.
»Då fattighjonet gamla Sally dog», började fru Bumble, »var ingen annan hos henne än jag. Hon talade om en ung kvinna, som några år förut hade födt ett barn icke allenast i samma rum, utan också i samma säng, där hon nu låg och drogs med döden.»
»Såå?» utbrast Monks. »Det var då ett märkvärdigt sammanträffande.»
»Det var den pojken, som ni i går afton talte om med honom där», fortsatte hon med en liknöjd blick på mannen. »Gamla Sally hade stulit från gossens mor.»
»Medan hon lefde?»
»Nej, strax då hon var död», sade fru Bumble med en ofrivillig liten rysning. »Hon plundrade liket, innan det ännu var kallnadt, och tog det, som den döende modern i sitt allra sista ögonblick hade bedt henne om att gömma för gossens skull.»
»Nå, sålde hon det sedan?» frågade Monks i stark spänning. »Hvar? När? Till hvem?»
»Då Sally med stor ansträngning hade berättat mig, hvad hon hade gjort, sjönk hon tillbaka och dog.»
»Utan att säga mera?» utbrast Monks, och just därför att han sökte dämpa sin röst, lät den dubbelt ursinnig. »Det är lögn! Jag låter inte lura mig. Hon sade mera... jag sliter hjärtat ur kroppen på er bägge, om ni inte rycker fram med, hvad hon sade.»
»Hon sade inte ett dyft mera», svarade fru Bumble och föreföll alldeles lugn (hvilket man icke kunde säga om hennes man). »Men hennes ena hand hade hakat sig fast i mitt klädningslif. Och då hon var död och jag måste söka med våld göra lös handen, såg jag, att den klämde om en smutsig papperslapp.»
»Hvad var det i den papperslappen?» frågade Monks och böjde sig ännu längre fram.
»Ingenting, det var ett pantkvitto på litet guldsaker. Hon måste ha pantsatt dem och sedan år för år skrapat ihop till räntorna för att kunna inlösa panten, om det en dag skulle bli nödvändigt. Jag såg, att panten förföll ett par dagar därefter, och jag löste in den, emedan jag tänkte, att jag kanske en dag skulle få nytta af den. Här är den.»
Hon kastade (med en min, som om hon vore glad att bli af med den) en helt liten skinnpung på bordet. Som en blixt ryckte Monks den till sig och öppnade den med skälfvande hand. Den innehöll en liten guldmedaljong med två hårlockar samt en slät guldring.
»Det står »Agnes» på insidan», sade fru Bumble, »sedan är det litet plats lämnad för tillnamnet, och så kommer ett datum — ett år innan barnet föddes.»
»Och detta är allt?» frågade Monks, sedan han ifrigt och uppmärksamt hade undersökt den lilla pungens innehåll.
»Ja.»
Bumble drog en lättnadens suck, som om han vore glad åt, att det nu var öfver, utan att Monks talat om, att han ville ha igen sina pengar. Bumble fick till och med mod att aftorka de svettdroppar, som, alltsedan samtalet började, hade runnit utför hans näsa.
»Om man kastade ett lik dit ner, hvar skulle det då vara i morgon?» (Sid.188.)
»Jag vet för resten inte mera af historien än jag kan gissa mig
till», fortfor fru Bumble, »och jag vill häller inte veta mera, ty det
är det säkraste. Får jag nu göra en fråga: kan det här på något
sätt användas för att skada mig?»
»Nej», sade Monks, »och inte mig häller. Se hit! Men kom inte ett steg närmare, annars är ert lif inte värdt så mycket som ett halmstrå.»
Med dessa ord svängde han hastigt bordet åt sidan, grep tag i en järnring i golfvet och lyfte upp en stor lucka så tätt vid Bumbles fötter, att denne förfärad ryggade tillbaka.
»Se dit ner!» sade Monks och firade lyktan ända ner till öppningen. »Ni ska inte vara rädda! Om det hade passat mig, kunde jag ju ha låtit er glida ner i det där hålet nyss, då ni satt öfver det.»
Sålunda uppmuntrad trädde fru Bumble närmare, och till och med Bumble vågade sig i sin nyfikenhet litet längre fram. Det grumliga och af åskregnet svällda vattnet gled fram där nere; alla andra ljud öfverröstades af dess plaskande och brusande mellan de slemmiga gröna pålarna. Där hade förr varit en kvarn, och strömmen skummade och forsade nu liksom i vild glädje fram öfver de halfmurkna kvarlefvorna af kvarnverket.
»Om man kastade ett lik dit ner, hvar skulle det då vara i morgon?» frågade Monks och lät lyktan dingla fram och tillbaka öfver det svarta djupet.
»Ett par mil nedåt floden och krossadt sönder och samman», mumlade Bumble rysande.
Monks tog fram den lilla skinnpungen ur sin bröstficka, band fast den vid ett blylod, som låg där, och lät alltsammans glida ner i vattnet. Man hörde ett nästan omärkligt plaskande ljud, och så var den försvunnen. De tre där uppe sågo på hvarandra och tycktes andas lättare.
»Seså», sade Monks och lät luckan dånande falla igen. »Om också sjön ibland lämnar igen sina döda, som det påstås i romanerna, så behåller den dock allt guld och silfver den har fått, också det där skräpet. — Ja, nu ha vi visst inte mera att säga hvarandra och kunna därför bryta vårt muntra lag.»
»Naturligtvis!» inföll Bumble ifrigt.
»Ni glömmer väl inte att hålla munnen?» frågade Monks och såg hotande på honom. »Er hustru är jag inte orolig för.»
»Lita på mig, lita på mig, min herre!» sade Bumble ofantligt artigt och drog sig under upprepade bugningar baklänges mot trappan. »För bägge parternas skull och äfven för min egen skull, herr Monks, skall jag naturligtvis...»
»Gläder mig å edra vägnar. Tänd nu er lykta och ge er af!»
Det var tur för herr Bumble, att samtalet sålunda blef afbrutet. Ty om han hade bugat sig och dragit sig baklänges bara 6—8 tum till, skulle han ofelbart ha störtat ner genom trappöppningen. Han tände nu sin lykta vid Monks’ och gick skyndsamt ner, följd af sin hustru. Monks stod ett ögonblick och lyssnade, om det hördes något annat ljud än flodens brus och regnets plaskande; sedan följde han efter. Långsamt och varsamt gingo de genom det stora rummet på nedre bottnen. Monks ryckte till för hvarje skugga han såg, och Bumble gick och lyste med lyktan tätt nere vid golfvet för att se efter, att där ej fanns några falluckor. Sedan öppnade Monks tyst dörren, och efter att ha växlat en afskedsblick med sin hemlighetsfulle värd stego de äkta makarna ut i regnet och mörkret.
Så snart de försvunnit, ropade Monks (som tycktes ha en oöfvervinnelig rädsla för att vara ensam) på en gosse, som måste ha suttit gömd någonstädes där nere. Han räckte gossen lyktan, befallde honom att gå före och begaf sig sedan upp igen till det rum, som han nyss hade lämnat.