Om gossen, som gick till nordanvinden och kräfde igen mjölet
| ← Qvarnsägner |
|
Vallare för kungens harar → |
Om gossen, som gick till nordanvinden
och kräfde igen mjölet.
Det var en gång en gammal qvinna, som hade en son, och som hon var mycket klen och skröplig, så skulle gossen, sonen hennes, gå ut i visthusboden efter grötmjöl åt henne till middag. Men då han steg ut på bodtrappan, kom Nordanvinden rusande, tog mjölet ifrån honom och for genom luften med det. Gossen gick in i boden efter mera, men då han steg ut på trappan, kom Nordanvinden återigen rusande och tog mjölet ifrån honom, och på samma sätt gick det äfven tredje gången. Då blef gossen förargad; han tyckte det var omenskligt att Nordanvinden skulle fara så fram, och så tänkte han att han fick väl lof att söka upp honom och kräfva igen mjölet.
Om gossen som gick till nordanvinden och kräfde igen mjölet.
Teckning af O. Sinding.
han gick och gick, och så kom han ändtligen till Nordanvinden, «God dag,» sade gossen, «och tack för sist.» — «God dag,» svarade Nordanvinden — han var grof i målföret — «och tack för sist sjelf. Hvad vill du?» — «Åh,» sade gossen, «jag ville bara be dig vara så god och låta mig få igen mjölet, som du tog ifrån mig på bodtrappan; för litet ha vi, och när du far så fram och tar den smula vi ha, så blir det icke annat än svälta ihjäl.» — «Jag har inte något mjöl,» sade Nordanvinden, «men efter du är så i behof, skall du få en duk, som ger dig allt hvad du kan önska, bara du säger: Duk, bred ut dig och duka upp alla slags kosteliga rätter!»
Det var gossen med om. Men som vägen var så lång, att han icke kunde hinna hem på dagen, gick han in till en gästgifvare på vägen, och då de, som voro der, skulle till att spisa qväll, lade han duken på ett bord, som stod i ett hörn, och sade: — «Duk, bred ut dig och duka upp alla slags kosteliga rätter!» — Knapt hade han sagt det, förrän duken gjorde så, och alla tyckte det var härligt; men ingen tyckte bättre om det än gästgifvarns hustru. Det var inte mycket bråk med stekning och kokning, med dukning och inbärning och framsättning på det bordet, tänkte hon. Då det derför led frampå natten, så att alla sofvo, tog hon gossens duk och lade en annan i stället, som var alldeles lik den han hade fått af Nordanvinden, men som icke kunde duka upp en hafrekaka en gång.
Då gossen vaknade, tog han sin duk och gick, och den dagen kom han hem till modern. — «Nu,» sade han, «har jag varit hos Nordanvinden, — det var en hygglig karl, för han gaf mig den här duken, och bara jag säger till den: Duk, bred ut dig och duka upp alla slags kosteliga rätter! så får jag all den mat jag kan önska mig.» — «Det vet jag visst,» sade modern, «det tror jag inte förrän jag får se det.» — Gossen skyndade sig att sätta fram ett bord, lade duken på det och sade: «Duk, bred ut dig och duka upp alla slags kosteliga rätter!» men duken dukade icke upp en bit bröd en gång.
«Det blir ingen annan råd, än jag får gå till Nordanvinden igen då,» sade gossen och lade i väg. Fram på eftermiddagen kom han dit der Nordanvinden bodde. — «God qväll,» sade gossen. — «God qväll,» svarade Nordanvinden. — «Jag vill ha rätt för mjölet du tog ifrån mig,» sade gossen, «för den der duken du gaf mig dugde ingenting till.» — «Jag har inte något mjöl,» sade Nordanvinden, «men här har du en bock, som gör idel gulddukater, bara du säger: ’Min bock, gör pengar’!» Det tyckte gossen bra om; men som det var så långt hem, att han icke kunde hinna dit på dagen, tog han återigen nattqvarter hos gästgifvaren. Innan han begärde något, pröfvade han bocken, ty han ville se om det verkligen var sant som Nordanvinden hade sagt, och det egde nog sin riktighet; men då gästgifvaren såg detta, tyckte han det var en präktig bock, och då gossen väl hade somnat, tog han en annan, som icke gjorde gulddukater, och satte i stället.
Morgonen derpå gick gossen derifrån, och då han kom hem till modern, sade han: — «Nordanvinden är en bra karl i alla fall; nu gaf han mig en bock som kan göra gulddukater, bara jag säger: ’Min bock, gör pengar!» — «Det vet jag visst,» sade modern, «det är bara prat, och jag tror det inte förrän jag får se det.» — «Min bock, gör pengar!» sade gossen; men det var icke pengar det som bocken gjorde. Han gick då tillbaka till Nordanvinden och sade, att bocken dugde ingenting till, och att han ville ha rätt för mjölet. — «Ja, nu har jag ingenting annat att ge dig,« sade Nordanvinden, «än den gamla käppen, som står der borta i vrån; men den är sådan, att när du säger: Min käpp, däng! så dänger den på, ända tills du säger: Min käpp, stilla!» — Som vägen hem var lång, gick gossen in till gästgifvaren äfven den qvällen; men som han kunde förstå huru det hade gått till med duken och bocken, så lade han sig genast på bänken och började snarka, låtsande som om han sof; men i detsamma som gästgifvaren skulle ta käppen, ropade gossen: «Min käpp, däng!» Käppen till att dänga på gästgifvaren, så att han hoppade både öfver bord och bänkar och ropade och skrek: «Åh, Herre Gud! åh, Herre Gud! låt käppen vara stilla, annars slår den ihjäl mig; du skall få igen både duken och bocken.» Då gossen tyckte att gästgifvaren hade fått nog, sade han: «Min käpp, stilla!» stoppade duken i fickan, tog käppen i handen, band ett tåg om hornen på bocken och gick hem med alltsammans. Det var bra betaldt för mjölet!