Vallare för kungens harar

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Om gossen, som gick till nordanvinden och kräfde igen mjölet
Norska folksagor och huldre-sägner
av Peter Christen Asbjørnsen
Översättare: Ernst Lundquist

Vallare för kungens harar
Makrilldrag  →


[ 186 ]

Vallare för kungens harar.

Det var en gång en man, som mot en lifränta hade afstått sin gård till äldsta sonen, men han hade tre söner till, och de hette Per, Pål och Esben Askepilt. De gingo hemma och ville ingenting göra, ty de hade det alldeles för bra, och sjelfva tyckte de, att de voro för goda till allting och att ingenting var godt nog åt dem.

Sent omsider hade Per fått höra, att kungen ville ha en vallare för att valla sina harar, och så sade han till fadern att han ville dit, det kunde passa honom bra, för han ville inte tjena någon ringare man än kungen, sade han. Gubben mente tro på, att det nog

kunde finnas arbete som passade honom bättre än det; [ blank ] [ plansch ]

Vallare för kungens harar.
Teckning af E. Werenskiold.

(Sid. 187.)
[ 187 ]för den, som skulle valla harar, fick vara qvick och

lätt på foten och inte någon döddansare, och när hararne togo till att hoppa och skutta, så blef det en annan dans än att gå och slå dank inne i stugan. Men det hjelpte inte, Per ville dit och han skulle dit; så tog han matsäcksrenseln på nacken och larfvade ned utför backen, och då han hade gått både långt och länge, kom han till en gammal käring, som stod med näsan fastklämd i en vedkubbe och slet och drog, och då han fick se huru hon ryckte och arbetade för att komma lös, gaf han sig till att storskratta.

«Stå inte der och grina,» sade käringen, «utan kom och hjelp ett gammalt skrälle; jag skulle spinta sönder litet ved, och då kom jag att sätta fast näsan här, och nu har jag stått och ryckt och slitit och inte fått en matbit i mig på hundra år,» sade hon.

Men allt värre skrattade Per; han tyckte det var öfvermåttan roligt, och sade, att när hon hade stått der i hundra år, så kunde hon gerna stå der i hundra till.

Då han kom till kungsgården, togo de honom genast till vallare; det var inte ondt om tjenst der, och god mat och god lön skulle han få och kanske prinsessan med på köpet, men om det kom bort en enda af kungens harar, så skulle de skära tre röda remmar ur hans rygg och kasta honom i ormgropen.

Så länge Per var i fähusgatan och i hemhagen, hade han alla hararne i en flock, men då det led på dagen och de kommo upp i skogen, togo de sig till att löpa och skutta åt alla håll. Per satte efter och [ 188 ]sprang och gnodde så länge han hade en enda qvar i sigte, och då den sista var borta, var han nästan förderfvad; sedan såg han icke mera till dem.

Då det led fram på eftermiddagen, knogade han af på hemvägen och stod och koxade och koxade efter dem i grinden; der kom inga harar, men då han kom hem till kungsgården om qvällen, stod kungen färdig med knifven och skar tre röda remmar ur ryggen på honom, strödde peppar och salt i såren och kastade honom i ormgropen.

En tid derefter ville Pål begifva sig till kungsgården och valla kungens harar. Fadern sade det samma till honom, och ännu mera till; men han måste åstad och han ville åstad, det var ingen råd för det, — och det gick hvarken sämre eller bättre med honom än det hade gått med Per. Käringen stod der och ryckte och slet med näsan i vedkubben, han skrattade och tyckte det var för lustigt och lät henne stå der och pinas. Tjenst fick han strax, det var ingen fråga om det; men hararne skenade ifrån honom bort öfver alla möjliga berg och backar, änskönt han gnodde så [ 189 ]han pustade och ansträngde sig som en vallhund i solbadd, och då han kom utan harar till kungsgården om qvällen, stod kungen färdig med knifven ute på gården och tog och skar tre breda röda remmar ur ryggen på honom och strödde peppar och salt i såren, och så i ormgropen med honom.

Då det hade gått om någon tid, ville Askepilten i väg för att valla kungens harar, och det sade han till farsgubben; han tyckte det skulle vara sådant passande arbete för honom att drifva omkring i skog och mark och ibland smulronfällena och löpa efter en flock harar och ligga och sofva och lata sig i solbackarne emellanåt.

Farsgubben mente tro på, att det nog kunde finnas arbete, som passade honom bättre; gick det inte värre, så gick det bestämdt inte bättre än det hade gått bröderna hans; den, som skulle valla kungens harar, fick inte gå och dra benen efter sig som en fluga i sirap; och när de togo till att skena i solbackarne, blef det annan dans än att fånga loppor med vantar på sig; den, som skulle slippa ifrån det med hel rygg, fick vara mer än qvick och lätt, och flyga måste han kunna värre än ett torrt skinn och en fågelvinge.

Men vara hur det ville, så hjelpte det inte, sade Esben Askepilt; han skulle till kungsgården och tjena kungen, för någon ringare man ville han inte tjena, sade han, och hararne skulle han nog valla, de kunde väl inte vara stort värre än geten och kalfven. Så tog Askepilten renseln på nacken och larfvade nedför backen.

[ 190 ]Då han hade vandrat både länge och väl, så att han började bli riktigt hungrig, kom han till den gamla käringen, som stod med näsan i vedkubben och ryckte och slet och ville lös.

«Goddag, gamlemor!» sade Askepilten; «står du der och bryner näsan din, du stackars skrälle?» sade han.

«Nu har ingen kallat mig mor på hundra år,» sade käringen; «men kom nu och hjelp mig lös och ge mig sedan en smula till lifs, för jag har inte haft mat i mun på hela den tiden, så skall jag göra dig en morstjenst igen,» sade hon.

Ja, han tyckte nog hon kunde behöfva både mat och dryck, sade Esben Askepilt.

Så klöf han kubben åt henne, så att hon fick näsan lös, och satte sig till att äta och delade med sig åt henne, och käringen hade god matlust, det kan man nog veta, så hon tog för sig brorslotten af matsäcken.

Då de hade slutat med det, gaf hon Askepilten en pipa, som var sådan, att när han blåste i den ena ändan, så spred det sig åt alla håll, det som han ville ha spridt, och när han blåste i den andra, så samlade det sig igen; och om pipan kom bort för honom, så fick han henne igen, bara han önskade henne tillbaka. Det var något till pipa, det, tänkte Esben Askepilt.

Då han kom till kungsgården, togo de honom till vallare genast, det var icke ondt om tjenst der, och kost och lön skulle han få, och var han i stånd till att valla kungens harar, så att ingen kom bort, skulle han [ 191 ]kanske få prinsessan också, men kom någon ibland dem bort, om det också icke var mer än en harunge, så skulle de skära tre breda röda remmar ur ryggen hans, och kungen var så säker på det, att han gick bort och brynade knifven med det samma.

Det skulle vara en smal sak att valla hararne, tyckte Esben Askepilt; ty när de gingo ut, voro de nästan så tama som en fårflock; och så länge han var i fähusgatan och i hemhagen, hade han dem också i flock och följe, men då de kommo upp under skogsåsen, och det led mot middag, så att solen började bränna och bädda i berg och backar, togo de sig för att skutta och skena bort mellan fjällen.

«Oho! ohej! vill du gå!» skrek Esben Askepilt och blåste i den ena ändan af pipan, så att de foro till alla verldens kanter, och borta voro de. Men då han kom fram till en öppen plats, der en kolmila hade stått, så blåste han i den andra ändan på pipan, och innan han visste ordet af, voro hararne der och stodo i led och på parad, så att han kunde se öfver dem som en trupp soldater på en exercisplats. Det var något till pipa, tänkte Esben Askepilt; så lade han sig att sofva borta i en solbacke, och hararne skenade och skötte sig sjelfva till qvällen; då blåste han ihop dem igen och kom fram till kungsgården med dem som med en fårflock.

Kungen och drottningen och prinsessan med, de stodo på trappan och undrade på, hvad det var för en karl, som vallade hararne så att han kom hem med dem igen, och kungen räknade och räknade och [ 192 ]pekade med fingret och räknade dem om igen, men det var icke borta så mycket som en harunge en gång. «Det var något till gosse, det!» sade prinsessan.

Dagen derpå drog han till skogs och skulle valla igen, men bäst han låg och latade sig i en smultronbacke, skickade de kammarjungfrun i kungsgården bort till honom, för att hon skulle få reda på huru det gick till, att han var karl till att valla kungens harar så väl.

Han tog fram och visade henne pipan, och så blåste han i den ena ändan, så att de foro som en vind bort öfver alla berg och backar, och så blåste han i den andra, så att de kommo trafvande tillbaka till honom och stälde upp sig i led och linie igen.

Det var en rar pipa, tyckte kammarjungfrun; hon skulle gerna vilja ge hundra daler för den, om han ville sälja den, sade hon.

«Ja, det är något till pipa,» sade Esben Askepilt; för pengar var den inte till salu, men ville hon ge honom de hundra dalerna och en kyss för hvar daler, så skulle hon få den, sade han.

Ja bevars, det skulle hon gerna göra; hon skulle gerna ge honom två för hvar daler och tack till.

Så fick hon pipan; men då hon kom fram till kungsgården, var pipan borta, ty Esben Askepilt hade önskat den till sig igen, och då det led till qvälls, kom han hem med sina harar som med en annan fårflock, och hur kungen räknade och pekade och räknade om igen, så halp det icke, ty der fattades icke så mycket som ett hår.

[ 193 ]

Tredje dagen han vallade, skickade de prinsessan åstad för att locka pipan ifrån honom. Hon gjorde sig blid som en lärka, och så bjöd hon honom tvåhundra daler, om han ville sälja pipan till henne och säga henne huru hon skulle bete sig för att få den väl hem med sig.

«Ja, det är något till pipa,» sade Esben Askepilt, men den var inte till salu, sade han; fast det var det samma, han skulle göra det för hennes skull; om hon ville ge honom tvåhundra daler och en kyss på köpet för hvar daler, så skulle hon få pipan, och ville hon behålla den, så fick hon passa väl på den; det var hennes sak, det.

[ 194 ]«Det var ett högt pris för den der harpipan,» tyckte prinsessan, och hon liksom drog sig litet för att ge honom kyssarne, men eftersom det var i skogen, så att ingen såg det eller hörde det, så fick det basa, för pipan måste hon ha och ville hon ha, sade hon, och då Esben Askepilt hade fått det han skulle ha, så fick hon pipan, och så gick hon och höll och fingrade på den under hela vägen, men då hon kom till kungsgården och skulle ta upp den, försvann den mellan fingrarne på henne.

Dagen derpå ville drottningen sjelf åstad och locka ifrån honom pipan, och hon mente tro på, att hon skulle allt ha pipan med sig.

Hon var mera mån om skillingen ock bjöd icke mera än femti daler, men hon måste öka på, så att det blef trehundra. Askepilten sade, att det var något till pipa, och det var ett skamligt missbud, men för hennes skull fick det väl gå; ville hon ge honom trehundra daler och en smällkyss på köpet för hvar daler, så skulle hon få den. Det fick han väl tillmätt, ty på den sorten prutade hon icke så synnerligen.

Då hon hade fått pipan, så både band hon den fast och gömde den väl, men det gick inte henne en hårsmån bättre än de andra, ty då hon skulle ta fram den, var pipan borta, och om qvällen kom Esben Askepilt hemdrifvande med kungens harar som med en vältamd fårflock.

«Det är strunt alltihop,» sade kungen; jag får väl ge mig i väg sjelf, om vi ska’ få ifrån honom den usla pipan; [ 195 ]det blir väl ingen annan råd, kan jag se,» — och då Esben Askepilt var kommen väl till skogs med hararne följande dagen, så gick kungen efter och träffade honom i samma solbacke, der qvinfolken hade varit i lag med honom.

Ja, de voro något till såta vänner, och Esben visade honom pipan och blåste både i den ena och i den andra ändan på den, och kungen tyckte det var en märkvärdig pipa och ville ändtligen köpa den, om om han så skulle ge tusen daler för pipan.

«Ja, det är något till pipa, det,» sade Esben Askepilt, «och för pengar är den inte till salu,» sade han, «men ser du den hvita hästen der nere?» sade han och pekade bort i skogen.

«Ja, det är min egen häst, det är Hviten, det,» sade kungen, — den måtte han väl känna igen.

«Ja, vill du ge mig tusen daler och kyssa den hvita märren, som går nere i myren, der vid den stora furen, så skall du få pipan min.»

«Är den icke till salu för något annat pris?» frågade kungen.

«Nej, det är den inte,» sade Esben.

«Ja, men jag får väl lof att lägga min sidennäsduk emellan?» frågade kungen.

Det kunde han väl få, och så fick han pipan och lade den i sin penningpung, och den stack han i fickan och knäpte väl till om den, och så begaf han sig på hemvägen; men då han kom till kungsgården och skulle ta fram pipan, så var det inte bättre med honom än med qvinfolken, — han hade ingen pipa qvar, han [ 196 ]heller; och Esben Askepilt kom hemdrifvande med harflocken, och der fattades icke så mycket som ett hår.

Kungen var både ilsken och vred öfver att han hade narrat dem allesammans och äfven lurat honom sjelf på pipan, och nu skulle han mista lifvet, det var inte tu tal om det; och drottningen sade det samma, — det var bäst att döma en sådan bedragare på färsk gerning.

Esben mente tro på, att det var hvarken rätt eller riktigt, för han hade inte gjort annat än det de hade sagt att han skulle göra, och dermed hade han värjt ryggen och lifvet sitt så godt han kunde.

Då sade kungen, att det var det samma med det, — var han god till att ljuga det stora bryggkaret så fullt, att det rann öfver, så skulle han få behålla lifvet.

Det var hvarken något långt eller konstigt arbete, det trodde han sig godt om, sade Esben Askepilt, och så tog han till att berätta, huruledes det hade gått honom från förstone; han berättade om käringen med näsan i kubben, och rätt som det var, så sade han: «Jag måste något ljuga ihop, om karet ska’ bli fullt,» — och så talade han om pipan han fick, och om kammarjungfrun som kom till honom och ville köpa den för hundra daler, och om alla kyssarne hon måste ge på köpet borta i skogsbacken, och så talade han om [ 197 ]prinsessan, huruledes hon kom till honom och kysste honom så flitigt för pipan, der ingen såg eller hörde det borta i skogen — «jag måste ljuga ihop något, om karet ska’ bli fullt» — sade Esben Askepilt; — så berättade han om drottningen, hur snål hon var på skillingen och hur slösaktig på smällkyssar — «jag måste ljuga ihop något, om karet ska’ bli fullt,» sade Esben Askepilt.

«Nu tycker jag det är tämligen fullt, jag,» sade drottningen.

«Visst inte,» sade kungen.

Så gaf han sig till att tala om, att kungen kom till honom, och om den hvita märren, som gick nere i myren, — och om han ville ha pipan, så fick han . . . — «ja, med förlof, jag måste ljuga ihop något, om karet ska’ bli fullt,» sade Esben Askepilt.

«Håll, håll, det är fullt, pojke!» sade kungen; «ser du inte att det svämmar öfver brädden på bryggekaret?»

Så tyckte kungen och drottningen, att det var bäst han fick prinsessan och halfva riket, — det var ingen annan råd.

«Det var något till pipa, det,» sade Esben Askepilt.