Qvarnsägner

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Nalle Hedersknyffel
Norska folksagor och huldre-sägner
av Peter Christen Asbjørnsen
Översättare: Ernst Lundquist

Qvarnsägner
Om gossen, som gick till nordanvinden och kräfde igen mjölet  →


[ 168 ]

Qvarnsägner.

När verlden går mig emot, och det underlåter den sällan att göra, när någon möjlighet gifves dertill, har jag alltid funnit mig väl af att använda vandringar i fria luften som stillande medel för min oro och mina små bekymmer. Hvad som den gången hade inträffat, minnes jag nu ej längre; men hvad som står klart för mitt [ 169 ]minne, det är att jag en sommareftermiddag för några år sedan med metspöt i handen vandrade uppåt ängarne på östra sidan af Akerselfven förbi Thorshaug och Sandaker genom Lillhagen till elfvens utlopp i Maridalssjön.

Den klara luften, hölukten, blomsterdoftet, vandringen, fågelqvittret och de friska fläktarne vid elfven verkade i hög grad upplifvande på mitt sinne. Då jag kom öfver bron vid elfmynningen, började solen sänka sig mot bergskanten; än lånade den aftonskyarne sin bästa glans, för att de en kort stund skulle kunna fröjda sig åt den främmande prakten och spegla sig i de klara böljorna; än bröt den genom skyn och sände ut en ljusstrimma, som bildade liksom gyllne stigar i de mörka barrskogarne på andra sidan om vattnet. Aftonvinden förde efter den heta dagen med sig en uppfriskande doft från granarne, och de i fjärran återklingande, bortdöende tonerna af gökens qvällsång stämde sinnet till vemod. Mekaniskt följde mitt öga de flugor, jag kastade ut som bete och som fördes framåt af strömmen. Se, der sprang en gyllne fisk; refven for snurrande af bommen, och då jag fått den på kroken, stod spöt böjdt som ett tunnband; det måtte vara en forell på tre marker. Nu var det icke tid att falla i förtjusning öfver grandoft och gökens galande, man kunde behöfva all sin lilla själsnärvaro för att få fisken i land, ty strömmen var strid och fisken sprattlade, och jag hade ingen håf, så att jag måste släppa ut ref från bommen och vinda in den igen två tre gånger, innan den lät tvinga sig till att gå med strömmen in i en liten vik, der den [ 170 ]lyckligt blef förd i land och befans vara en vacker purpurfläckig fisk af den förmodade storleken.

Jag fortsatte att fiska på vestra stranden ned efter elfven, men endast småforeller nappade på mina flugor, och ett dussin var hela bytet. — Då jag kom till Brækkesågen, var himlen mulen; det var redan tämligen mörkt, endast vid horizontens nordvestra rand stod en äppelgrön strimma, som kastade ett dämpadt ljus på qvarndammens stilla yta. Jag gick ut på timmerflotten och gjorde några kast, men med föga framgång. Icke en fläkt rörde sig; vindarne tycktes ha gått till hvila, och endast mina flugor åstadkommo någon rörelse i det blanka vattnet.

En halfvuxen gosse, som stod bakom mig uppe på backen, rådde mig att «harfva med flödt»[1] — en hel knippa med mask, som på kroken stötvis drages fram öfver vattenytan — och erbjöd sig att skaffa bete. Jag följde hans råd, och försöket lyckades öfver förväntan, ty en forell på ett par marker bet strax på kroken och blef icke utan svårighet uppdragen på den obeqväma bryggan. Men dermed var det också slut; icke ett napp kunde vidare skönjas, ingen fisk krusade vattnet i den stilla dammen, endast flädermössen, som blixtsnabbt fladdrade af och an i luften, frambragte ibland, då de sköto ned efter insekterna, vattrade ringar, som utbredde sig öfver den blanka ytan.

Framför mig låg sågens inre, klart upplyst af en lågande spiseleld. Den var i full gång; men dess hjul, [ 171 ]dess sågblad och vågstänger tycktes nu icke ledas eller styras af någon mensklig vilja och hand, utan endast gå som en lekboll för qvarntomtens eller elfvättens nycker och osynliga grepp. Men slutligen visade sig äfven menskliga varelser. En gick med en väldig tjuga ut på timret i dammen för att leda in en stock i timmerrännan och satte hela vattenytan i böljande rörelse; en annan kom skyndsamt fram med en yxa i handen för att jämna af timmerstocken och kasta ut dess nedersta ända, som brakande störtade ned i djupet. Det susade och brusade, hven och klingade derinifrån, och stundom sattes, som ett jättesvärd — i strid med nattens andar, skulle man tro — ett blänkande sågblad i rörelse ut i luften för att såga af knubbarne eller de ojämna ändarne på stockarne.

[ 172 ]Norrifrån kommo från elfven några kalla fläktar, som kommo mig att känna, att jag var våt och trött, och jag beslöt derför att gå in och hvila mig litet vid elden borta i sågen. Jag ropade på gossen, som ännu stod nere vid stranden, bad honom taga fiskkorgen, som jag hade satt ned, och följa efter mig öfver timmerflotten, hvars hala stockar gungade på vattnet och öfversköljdes vid hvarje steg jag tog.

Vid den ena härden i sågen satt en gammal gråskäggig arbetare med en röd lufva ned öfver öronen. Spiselns skugga hade förut dolt honom för mig. Då han hörde, att jag önskade hvila och värma mig litet, gjorde han mig af en stockknubb en sittplats vid elden.

»Det var en vacker fisk,» sade gubben, i det han tog den sista forellen, jag hade fått, i handen, «och en guldhake[2] till på köpet! Den väger nära tre marker; den har ni säkert fått i dammen här?»

Vid mitt jakande svar berättade mannen, som tycktes vara en ifrig fiskare, om hvilka stora foreller han hade fått i det draget för trettio år sedan, då han flyttade hit ut från Gudbrandsdalen, och uppstämde derefter en hjertrörande klagan öfver fiskens aftagande och sågfratets tilltagande.

«Fisken den aftar,» sade han med en stämma, som öfverröstade sågens larm, «ty en sådan der guldhake, inte större än den der är, är det nu sällsynt att få, men sågfratet det ökas år från år, och man kan [ 173 ]inte undra öfver att inte fisken går ut i elfven, för öppnar den munnen för att få en klunk rent vatten, så får den hela kräfvan full med sågspån och frat. Det förbannade sågfratet! Ja, Gud förlåte mig mina synder, det är sågen, som ger oss bröd, både mig och de mina, men jag blir så arg, när jag tänker på de väldiga klumpar, jag har dragit upp här i forna dagar.»

Gossen hade emellertid kommit efter med fiskkorgen, men tycktes vara illa till mods öfver allt det bråk och larm, som rådde i sågen. Försigtigt trampade han på golftiljorna, och i hans ansigte målade sig fruktan och ängslan för vattnets brusande mellan hjulen under hans fötter och golfvet.

«Här ä’ de’ inte bra te vara, jag önskar jag vore hemma,» sade han.

«Är du inte hemma här?» frågade jag.

«Hva’ ä’ du för en, hvar ä’ du ifrån?» sporde den gamle.

«Åh, jag ä’ från Gamlebyn, och så har jag varit hos fullmäktigen på Brække me’ ett bref från länsman, men jag ä’ så rädd för att gå ensam i mörkret,» svarade gossen, som hela tiden hade hållit sig i närheten af mig.

«D’ä’ skam af en så’n lång pojke som du ä’, att vara rädd för så’nt,» sade gubben, men tillade tröstande: «rätt nu kommer månen opp, och du får nog sällskap me’ herrn här.»

Jag lofvade den mörkrädde gossen mitt sällskap ända till Beierbron, och det tycktes lugna honom något. [ 174 ]Emellertid stannade sågen, och två af karlarne togo sig till att [f]ila och hvässa sågbladen, hvilket framkallade ett hvinande, till märg och ben gående ljud, som är så skärande, att det om natten genom forsens brus ej sällan tränger ned till staden från den aflägsna sågen. Det tycktes göra ett mycket pinsamt intryck på den mörkrädde gossens nerver.

«Hu, här tordes jag inte vara en natt för mycket godt,» sade han och stirrade omkring sig, som om han väntade att få se Necken stiga upp ur golfvet eller en tomte i hvar vrå.

«Jag har varit här många nätter,» sade gubben, «och inte har jag haft något men af’et.»

«Jag har hört af mor, att det ska’ vara så mycket trolltyg och spökerier i så’na här sågar och qvarnar,» sade gossen ängsligt.

«Jag har inte hört nå’nting, jag kan inte säga’t,» sade den gamle. «Vattnet har, förstås, släpts på eller stängts af för mig ibland, när jag har tagit mig en liten lur här inne i sågen om nätterna, och ibland har jag hört, att det har prasslat vid stockändan, men jag har aldrig sett nå’nting. Folk tror för resten inte längre på så’nt der nu,» fortfor han med en frågande blick på mig, «och derför törs det inte våga sig fram; folk ä’ för kloka och belästa nu för tiden.»

«Det kan du ha rätt i,» sade jag, ty jag märkte mycket väl, att det låg någonting doldt bakom den blick, han sände mig, och ville hellre förmå honom att berätta gamla historier än inlåta mig på att gendrifva [ 175 ]hans tvifvel och påståendet att upplysningen skulle vara det, som skrämde bort nissar och underjordiska. «Det kan du på visst sätt ha rätt i. I forna dagar hade menniskorna starkare tro på all slags trolldom, nu låtsa de sig inte tro på den, för att synas kloka och upplysta, som du säger. I fjällbygderna hör man likväl ännu, att de underjordiska visa sig, ta folk in till sig och sådant. Nu skall du,» tillade jag för att riktigt fånga honom, «nu skall du få höra en historia, som skall ha händt någonstädes, men hvar och när, det kan jag inte riktigt erinra mig.«

«Det var en man, som hade en qvarn vid en fors och der fans också en qvarntomte. Om mannen, som brukligt är på somliga ställen, gaf honom smörgås och julöl för att öka mjölet, har jag inte hört, men det är inte troligt; ty hvarje gång han skulle mala, tog tomten tag i qvarnstocken och stannade qvarnen, så att han inte kunde mala. Mannen visste mycket väl, att det var tomten, och en qväll, då han skulle in i qvarnen, tog han med sig en gryta full med beck och tjära och gjorde eld under den. Då han släpte vattnet på stocken, gick den en stund, men sedan stannade den, som han hade väntat. Han stack och slog efter tomten nere i rännan och omkring stocken, men det hjelpte icke. Till sist öppnade han dörren, som gick ut till qvarnstocken och rännan, men då stod tomten midt i dörren, och gapade, och gapet var så stort, att underkäken rörde vid tröskeln och öfverkäken vid dörrbjelken.

«Har du sett någon gapa så stort?» sade han.

[ 176 ]Mannen sprang efter beckgrytan, som stod och kokade, slog den i gapet på honom och sade: «Har du känt någonting koka så hett?» Då släpte tomten qvarnstocken och gaf till ett förfärligt tjut. Sedan har ingen hvarken sett eller hört honom der, och inte heller har han hindrat folk från att mala.»

«Ja,» sade gossen, som med en blandning af rädsla och nyfikenhet hade följt med min berättelse, «det har jag verkligen hört af min farmor, och hon talade också om en annan historia om en qvarn. Det var uppåt landet, och ingen kunde få malet der, för der va’ så fullt med trolltyg. Men så va’ det en fattigkäring, som va’ så angelägen om att få målet litet en qväll, och hon bad om hon kunde få lof te att mala der om natten.

«Nej, Gud bevare oss,» sa’ karln, som rådde om qvarnen, «det går inte an att du mal der i natt, då kommer det nog att spöka både för dej och oss andra i qvarnen,» sa’ han. Men käringen sa’ att hon va’ så angelägen att få malet, för hon hade inte ett grand vällingmjöl och ingen mat att ge sina barn. Ja, te sist så fick hon lof te att gå i qvarn och mala om natten, Då hon kom dit, gjorde hon upp eld under en stor tjärgryta, som stod der, och fick qvarnen i gång och satte sig te att sticka på en strumpa på spiselhällen. Om en stund kom ett qvinnfolk in och hälsade på henne. «God qväll, du,» sa’ hon till käringen.

«God qväll,» sa’ käringen och satt qvar och stickade.

[ 177 ]Men rätt som det va’, begynte den, som hade kommit in, att krafsa ut eldkolen öfver hällen. Käringen skrapa’ ihop dem igen, hon.

«Hvad heter du? sa’ den underjordiska till käringen.

«Jag heter Sjelf,» sa’ käringen.

Det tyckte hon va’ ett besynnerligt namn, och så börja’ hon att krafsa ut kolen öfver spiseln igen. Och käringen vardt arg och begynte gräla och sopa tillbaka kolen igen. Det höll di på med en lång stund, men bäst de’ va’, välta’ käringen tjärgrytan öfver den underjordiska. Hon te att hojta och skrika, och så rände hon ut och ropte:

«Far, far, Sjelf har bränt mej!»

«Åh, har du sjelf gjort’et, sa får du också sjelf ha’t,» sa’ det borta i berget.» —

«Det var väl att det inte gick på tok för den käringen,» sade det gamla gråskägget. «Hon hade lätt kunnat bränna opp både sig sjelf och qvarnen, för då jag var hemma, hörde jag talas om nån’ting snarlikt, som skulle ha händt der i forna tider. Det var en gårdsegare der, som hade en qvarn, och den brann för honom två pingstqvällar efter hvarann. Då det led framåt pingst året derpå, var det skräddare hos honom och sydde helgdagskläder.

«Jag undrar hur det går med qvarnen den här gången, månn tro den ska’ brinna i natt också?» sa’ mannen,

«Det ska’ inte bli farligt,» sa’ skräddaren. «Ge mej nyckeln, så ska’ jag nog se efter qvarnen.»

[ 178 ]Det tyckte mannen var riktigt bra, och då det led på qvällen, fick skräddaren nyckeln och gick ner i qvarnen — den va’ tom, för den va’ alldeles nybygd — och så satte han sej midt på golfvet, tog sin krita och ritade en stor ring rundt omkring sej, och rundt utomkring den ringen skref han Fader Vår, och se’n va’ han inte rädd, om också sjelfve fan hade kommit. Då det vardt midnatt, flög dörren opp i ett huj, och det kom in så tjockt me’ svarta kattor, att det riktigt yrde. I ett nu satte de en gryta på spiseln och la’ på under den, så det börja’ fräsa och puttra i grytan, som om den varit full med kokande beck och tjära.

«Aha,» tänkte skräddarn, «står det så till?» och knapt hade han sagt det, förr än en af kattorna stack tassen bakom grytan och skulle till att välta omkull den.

«Schas, katt, du bränner dej!» ropte skräddarn.

[ 179 ]«Schas, katt, du bränner dej!» säjer skräddarn te mej,» sa’ katten te de andra kattorna, och dermed rusa’ allesammans bort från spiseln och gaf sej te att hoppa och dansa rundt omkring ringen; men rätt som det va’, smög sej katten bort te spiseln igen och ville knuffa grytan öfver ända.

«Schas, katt, du bränner dej!» skrek skräddarn och skrämde honom från spiseln.

»Schas, katt, du bränner dej! säjer skräddarn te mej,» sa’ katten te de andra kattorna, och allihop te att dansa och hoppa, men rätt som det va’, va’ di borta igen och försökte välta omkull grytan.

«Schas, katt, du bränner dej!» skrek skräddarn och gaf sej te att skrämma dem, så att di for den ena öfver den andra utåt golfvet och börja’ springa och dansa som förut.

Se’n tog di i ring och begynte dansa rundt omkring kritstrecket, allt fortare och fortare, och te sist gick det så fort, att skräddarn tyckte det börja’ gå rundt för honom; och di glodde på honom med så’na stora otäcka ögon, som om di ville äta opp honom.

Men bäst det va’, stack den katten, som hade hållit på att välta grytan, sin tass innanför ringen, alldeles som om han hade lust att få tag i skräddarn. Men då skräddarn såg det, drog han opp tälgknifven och höll den färdig. Rätt som det va’, stack katten tassen innanför ringen igen, men vips hacka’ skräddarn af tassen, och alla kattorna tog te benen det fortaste di kunde, med tjut och skrik ut genom dörren.

[ 180 ]Men skräddarn la’ sej i ringen och sof tills solen stod långt in på golfvet hos honom. Då steg han opp, låste igen qvarnen och gick opp te gården.

Då han kom in i stugan, låg både mannen och hustrun än, för det va’ pingstdagsmorgen.

«God morgon,» sa’ skräddarn och räckte mannen handen.

«God morgon,» sa’ mannen, och han vardt både glad och förvånad, då han fick se skräddarn igen, det kan man nog förstå.

«God morgon, mor,» sa’ skräddarn och räckte käringen handen.

«God morgon,» sa’ käringen, men hon va’ så blek och såg så besynnerlig och förstörd ut, och sin hand gömde hon under fallen; men te sist räckte hon honom den venstra. Då förstod skräddarn hur det hängde ihop, men hvad han sa’ te mannen och hur det gick med käringen sedan, det har jag aldrig hört.» —

«Mjölnarkäringen var en trollkäring sjelf då?» frågade gossen, som hade hört på med spänd uppmärksamhet.

«Ja, det kan du väl förstå,» sade gubben.

Det var nästan icke möjligt att höra ett ord längre, ty sågen gick åter med sus och brus. Månen var uppe och tröttheten förbi efter den korta hvilan. Jag sade farväl till den gamle och gick i sällskap med den mörkrädde gossen. Vi följde gångvägen under Grefsenåsen ned öfver höjderna mot Grefsen. Hvita dimmor sväfvade öfver elfven och myrarne nere i dalen. Öfver [ 181 ]stadens rökflor höjde sig Akershus med sina torn, som tydligt aftecknade sig mot fjordens spegel, hvari Näsudden kastade sig långt ut som en väldig slagskugga. Himlen var icke alldeles klar, och det var litet drag i skyar och luft; månens sken blandade sig med sommarnattens skymning och dämpade konturerna i förgrunden af det landskap, som utbredde sig framför våra fötter. Men öfver fjorden låg månljuset klart och strålande, medan Asker- och Bærumsåsarne, förtonande i svartblåa skuggor, lyfte sig öfver hvarandra högt upp i luften och bildade landskapets ram i fjärran.

Uppfriskade af nattdaggens kyliga bad utsände violer och andra nattliga blommor en stark doft öfver ängarne, men från myrarne och bäckdragen kommo då och då fuktiga, genomträngande fläktar, som isade mig.

«Hu, det ryser i mig,» ropade min följeslagare i sådana ögonblick. Han trodde, att dessa fläktar voro nattliga gastars andedrag, och tyckte sig se en trollkäring eller en katt med glödande ögon i hvarje buske, som rördes af vinden.

  1. Ett egendomligt sätt att meta, som användes efter mörkrets inbrott.
  2. Hanfisk af fjäll-forellen (Salmo alpimis), har guldglänsande färg och en haklik förlängning af underkäken.