På skidor genom Grönland 1890/En storm i det inre. — Vårt husliga lif

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Vi sätta kurs på Godthaab. — Klimatet och snöförhållandena
På skidor genom Grönland : en skildring af den norska Grönlands-ekspeditionen 1888-89.
av Fridtjof Nansen (1861-1930)
Översättare: Otto Wilhelm Ålund
Segling öfver inlandsisen. Land! Land! Den första vattendrycken.  →


[ 448 ]

Nittonde kapitlet.

En storm i det inre. — Vårt husliga lif.


Att nödgas ständigt färdas i en sådan köld som den vi hade är icke alltid behagligt. I ansiktet bildade sig ofta så mycken is, att skägget frös alldeles ihop med de klädespersedlar vi hade om hufvudet, och det kunde ibland vara svårt nog att få upp munnen när vi skulle tala. Bäst är under sådana omständigheter att klippa af sig skägget; men därtill hade vi i de omgifningarna hvarken tid eller lust.

Och blåste det på dessa höjder, blef det ännu mindre behagligt; »da puster her», som det heter om Nordland i Norge (i »Nordlands Trompet»).

... »ud en med Magt
Som bide kan digt uti Næse;
Da kan man med Hast blive graa udi Skjeg
Da vanker her Haggel-Bræst, Smell udi Væg,
Tandgnissel og Pust udi Næve.
Hvo som imod Veiret da sidde vil vendt,
Han vogte sig, Ansigtet bliver ei skjendt
Af Rimen, som da monne svæve!»

I min dagbok finner jag följande anteckningar om blåsten:

[ bild ]Sida:På skidor genom Grönland 1890.djvu/494 [ 449 ]»Den 4 september på förmiddagen hade vi ett härligt, stilla väder; nysnön hade under natten fallit helt lös och lätt. Solen sken på den ändlösa, enformiga snöslätten, hvilken med en nästan omärklig stigning i svaga, nästan osynliga böljor utbredde sig framför oss som en enda hvit, diamant-beströdd matta, fin och mjuk som dun. Men på eftermiddagen undergick landskapet en stor förändring. En bitande blåst kom rykande från nordväst (rättvisande). Han piskade snön framför sig och förvandlade hela landskapet till en enda snöyra. Himmeln var alldeles klar; det blef allt kallare: termometern föll ned på —19° C. Vindens styrka ökades ständigt, och han gick slutligen öfver till full storm. Det var ytterst ansträngande att arbeta sig fram emot den, och man måste vara aktsam om sig för att ej frysa sig fördärfvad.

»Först kyldes näsan. Jag märkte det dock i så god tid, att jag genom gnidning med snö fick henne räddad och trodde mig nu säker. Men så fick jag en underlig köldförnimmelse under hakan och märkte nu, att halspartiet rundt omkring struphufvudet var stelfruset. Genom gnidning med snö och genom att binda ett par ullvantar och andra klädespersedlar om halsen lyckades jag äfven få halsen varm igen. Men så kom det värsta af allt: blåsten trängde genom kläderna inpå magen, och jag fick våldsamma smärtor; men genom anbringande af en filthatt på honom återstäldes äfven den delen af kroppen. Med Sverdrup stod det en stund ej bättre till. Hur det gick de andra som kommo efter, vet jag ej, men antager, att det knappast var stort bättre med dem. Den kvällen smakade det mer än vanligt godt att komma i tältet och få varm »lapskaus».

»Följande förmiddag hade vädret stillnat af; men på eftermiddagen bröt stormen åter lös med snöyra, denna gång från sydväst. Han höll i den dagen och hela den följande [ 450 ]natten och blef allt mer sydlig. Jag gladde mig åt god segelvind, men då vi skulle bryta upp på morgonen (den 6 september), hade han stillnat af så mycket, att vi ej ansågo det löna mödan att sätta till segel. Fram på förmiddagen friskade emellertid vinden till igen, och vid middagstiden var han rakt sydlig (rättvisande). Jag trodde därför, att vi borde hissa segel, men då detta mötte invändningar från de andra, som i detta yrväder hade föga lust för omriggning och de många surrningarna, lät jag det olyckligtvis vara, hvilket vi sedermera skulle få ångra, ty ju längre vi kommo, dess mer förlig blef vinden, på samma gång han växte i styrka.

»Det blef snart en fullständig snöstorm, som sprang öfver till ostsydost eller ost. Vi hade honom alltså nästan rakt med, och han gaf både oss och kälkarna en frisk fart. Då nu äfven snöslätten tydligen hade en liten lutning, bar det af med fart väster ut. Snöyran tilltog i den grad, att Sverdrup och jag ej på 20 stegs afstånd kunde se de andra som kommo efter, och vi måste ofta stanna och invänta dem.

»Då vi vid 8-tiden på aftonen gjorde halt, var det intet lätt arbete att i den rykande stormen få upp tältet. Och ve den olycklige, som gått lätt klädd under dagen och nu måste taga af sig tröjan för att få på sig något mera underkläder! Stormen blåste snödammet genom alla porer i ylletröja och skjorta ända in på kroppen. Det kändes som man stod splitter naken. Själf höll jag under det bestyret på att få min vänstra hand förfrusen, och det var med största svårighet jag fick kläderna tillknäppta.

»Dock, tältet kom upp äfven den gången, men lagadt blef ingenting den kvällen; därtill yrde det för mycket snö in genom alla fogningar. Vi togo ett par köttskorpor, litet lefverpastej och pemmikan och voro glada att så snart som möjligt få krypa djupt ned i säckarna, draga locket öfver [ 451 ]hufvudet, äta där, sofva och låta stormen regera därute bäst han ville. Vi hade den dagen kommit ett långt stycke fram, som vi trodde nära 4 mil (det var dock knappast mer än 2½.

»Stormen rasade hela natten och blef allt mer rakt östlig (rättvisande). Just som jag vaknade följande morgon (den 7 september) hörde jag något springa sönder: det var den ena af bardunerna på tältets östra vägg. Stormen låg rakt på denna med en våldsamhet, så att jag hvart ögonblick väntade få se honom rämna. Med tillhjälp af några på hvarandra staplade packsäckar fingo vi honom någorlunda stöttad. Men jag fruktade ännu, att han skulle slitas sönder, och tänkte endast på, hvad vi skulle göra, när snön kom inyrande i tältet till oss. Det blefve väl då ingen annan råd än att krypa djupt ned i säckarna och låta snöa in sig.

»Vi hoppades dock, att vädret skulle bättra sig. Emellertid fick jag lampan tänd och kokte lapskaus och te, som gjorde godt i de hungriga magarna. Stormen saktade sig nu litet, och vi trodde oss kunna bryta upp. Vi klädde oss i oväderskostym och ämnade oss ut för att hissa segel, ty i dag var det ändtligen segelvind som förslog. Balto var först färdig och kröp ut genom tältdörren, hvilket ej var något lätt arbete, då den var stängd af en snödrifva. Det varade ej många sekunder förr än han kom inhoppande igen, med ansikte och kläder fulla af snö och ur stånd att yttra ett ord, ty blåsten och snöyran hade tagit andan ur halsen på honom. Det första han sade, då han kom sig så pass för, att han kunde tala, var: »i dag blir det ingen resa af». Jag stack ut hufvudet och insåg genast, att han hade allt för rätt: allt stod som en rök.

»Vi måste stanna där vi voro; men tältet måste stöttas och mat hämtas från slädarna, innan vi blefve alldeles ned[ 452 ]snöade. Balto och Kristiansen åtogo sig dessa bestyr. Innan de begåfvo sig i väg, riggade de sig extra och surrade väl igen kläderna öfverallt, där det fanns en möjlighet för snön att tränga in. Balto var först färdig; jag såg efter honom genom tältöppningen då han gick ut, men han hade ej tagit mer än några steg ut i snöyran förr än jag ej kunde se honom längre. Kälkarna voro nästan helt och hållet försvunna; han måste leta efter dem och hade ej litet arbete för att komma åt maten vi behöfde.

»Då Kristiansen skulle ut ur tältet för att sätta upp flere stormbarduner på lovarts tältvägg, tog blåsten i till den grad, att han måste krypa på alla fyra. Trots de många hindren kom dock allt någorlunda i ordning. Med tillhjälp af skidor, anbragta kors och tvärs, blef den hårdast frestade tältväggen någorlunda stöttad innanför, och under tvärstången stäldes skidstafvar till förstärkning. Vi kunde nu vara någorlunda trygga att det skulle hålla. Därefter blefvo alla öppningar och springor, så godt sig göra lät, tillstoppade med reservkläder och dylikt. Alldeles tätt fingo vi dock aldrig tältet; stund efter annan bildade sig stora snödrifvor inne hos oss, och rummet, som redan förut var litet nog, blef alltjämt mindre, dels i följd häraf, dels af snön, som tryckte på utifrån.

»Vi hade det dock ganska varmt och godt där vi voro. Snön, som staplade upp sig på utsidan och småningom begrof tältet, gjorde det varmt och skyddade väl mot blåsten. Men strax efter middagen stillnade denna plötsligt af: det var som den blifvit tvärt afhuggen. Det blef alldeles lugnt. En hemsk tystnad rådde i tältet. Vi förstodo alla, att han nästa ögonblick skulle komma ännu våldsammare igen från det motsatta hållet. Det kändes alldeles som det bör kännas ombord på ett fartyg under en orkan, när plötsligt den välbekanta [ 453 ]dödstystnaden inträder. Vi lyssnade med spänd väntan. Han lät vänta på sig. En och annan trodde, att det möjligen var slut. Men nej; där kom en svag kåre från nordväst (rättvisande), därefter vindstöt på vindstöt, den ena starkare än den andra, farande öfver oss, och så bröt stormen lös, ännu väldigare än förut, rakt på dörrväggen, och fylde hela tältet med yrsnö, som dref in genom alla springor. Balto, som velat begagna tillfället, var just ute för att fylla snö på kokapparaten, men kunde med knapp nöd taga sig tillbaka till oss.

»Nu voro goda råd dyra. Dörrväggen var den svagaste, och därför vände vi den alltid vid tältets uppslående åt läsidan. Med tillhjälp af skidor, skidstafvar, indiantrugor och yllesaker blef han dock någorlunda stark och dörröppningen så pass tät, att det var möjligt att härda ut i tältet. Men vi sutto där nu som råttor i en fälla; alla öppningar voro stängda; ut kunde vi ej komma, om det var aldrig så nödvändigt.

»Emellertid gjorde vi oss lifvet så behagligt som möjligt, kokade kaffe — hvilket, som förut nämts, ej förekom i dagligt bruk — kröpo i våra säckar, och de rökande fingo till tröst för ovädret en pipa tobak.

»Endast Ravna var, trots kaffet, hela tiden olycklig. Jag sökte trösta honom, men han sade: »Jag, gammal fjälllapp, känner väl, hvad det vill säga, när det kommer snöstorm på fjället i september månad; den håller länge i.» Och ur den öfvertygelsen kunde han, trots alla föreställningar, ej tagas.»

Då vi vaknade följande morgon (den 8 september), hade stormen saktat sig så pass mycket, att vi kunde fortsätta. Men det var ingen lätt sak att komma ut; vi måste gräfva oss ut genom snön, som begraft hela tältet; endast takåsen [ 454 ]stack upp. Af kälkarna sågo vi så godt som ingenting och hade mycket arbete, innan vi fingo fram dem och kommo så pass i ordning, att vi kunde draga vidare på ett före, som var tyngre än någonsin.

Detta dygn i tältet beskrifver Balto på följande sätt:

»En dag fingo vi förfärligt hårdt väder, snöyra och storm. Vi tågade emellertid framåt ända till kvällen. I början var det storm från norr (skall vara söder), men sedan blef det ostlig vind. Om morgonen, då vi kokat kaffe (?), skulle en af oss ut i ett ärende; men då han öppnade tältdörren, for han tillbaka in igen; vädret var så förskräckligt där utanför, att det var nästan omöjligt att komma ut. Jag tog då en röck öfver hufvudet, så att jag bara kunde glutta litet med ögonen, och vågade mig ut. Jag gick några steg bort från tältet för att se efter kälkarna, men jag såg icke en endaste kälke; de voro alldeles begrafna af snöstormen. Icke heller tältet kunde jag mera se, så att jag måste halloa, och först då de svarade från tältet kunde jag finna det. Äfven det var alldeles begrafvet i snö. Dagen därpå var det godt väder, och vi fingo då mycket bestyr med att gräfva upp alla våra saker ur snön.»

Det dagliga lifvet under denna tid gick sin gilla gång och utmärkte sig endast genom sin brist på större händelser.

Det värsta arbetet på dygnet var att stiga upp om morgnarna en timme före de andra för att vara kock. När man vaknade, fann man vanligen hufvudet alldeles infattadt i is och rimfrost i sofsäcken. Det var fuktigheten i andedräkten, som frusit och slagit ned i håren på renshuden. Hade man nu fått sömnen, ur ögonen och reste sig upp i säcken, satt man i ett rum med en temperatur af inemot — 40°, och där på alla väggarna, med undantag af den blåsten låg på, [ 455 ]hängde tumslånga fransar af rimfrost. Var man så olycklig att röra vid den, fick man ett mindre behagligt morgonbad.

Så skulle man tända på kokapparaten. Endast det att röra vid metallen var mindre behagligt i den temperaturen, och ej var det bättre att fylla på lampan och ställa vekarna i ordning; ty för att få dem att brinna bra var det nödvändigt att fukta dem med sprit, hvilken man då ej kunde undgå att få på fingrarna, och det kunde i den starka kölden vålla stora smärtor. För att hålla vekarna torra och sålunda i någon mån undgå detta, brukade jag vanligen bära dem i byxfickan.

Sedan man lyckligt fått vekarna tända och stält kokkärlet öfver dem, måste man väl passa på, att de ej brunno med för hög låga. Spritbehållaren blef nämligen därigenom för varm, såsom ofta hände, och detta kunde lätt föranleda obehag i form af explosion. Den blef i så fall afkyld med snö. Men lampan fick heller icke brinna med för liten låga, ty då dröjde det för länge, innan anrättningen blef färdig. När nu téet eller chokladen ändtligen var färdig, purrades de andre ut till frukosten, hvilken vanligen intogs på sängen. När den var slutad, gälde det att så fort som möjligt laga sig i ordning att bryta upp. Kälkmedarna skrapades noga på undersidan, bagaget stufvades väl och fästsurrades, och tältet togs ned. Esomoftast anstäldes äfven på morgonen några observationer med kokbarometern, innan vi bröto upp[1].

Sedan allt detta var gjordt, satte vi oss i marsch, men stannade dock vanligen efter ett par timmar för att få oss en tallrik köttpulverchoklad hvar. Därefter fortsattes åter några timmar till middagen, hvilken åts så fort som möjligt, medan [ 456 ]vi sutto på kälkarna. Så marscherade vi åter ett par timmar, och det blef en ny utdelning af köttpulverchoklad.

Kvällen i tältet,
(Af E. Nielsen efter fotografi.)

Att taga de astronomiska observationerna var i denna köld ofta ett allt annat än behagligt arbete. Det var svårt att med tjocka vantar på handtera de fina instrumenten. När observationen skulle vara riktigt på håret, begagnades helst bara händerna; men man måste då passa på, att fingrarna ej blefvo fastsittande vid metallen. Det oaktadt blefvo våra observationer så väl med sextanten som teodoliten så noggranna, som man med så små instrument gärna kan få dem. Att i snöyra begagna sextant med artificiel horisont var förenadt med stora svårigheter, ty snön lade sig så tätt på [ bild ]Sida:På skidor genom Grönland 1890.djvu/504 [ 457 ]horisontens tak, att man för att kunna se något måste vara mycket snabb i observationen. Var det allt för motigt, måste teodoliten användas, men det var förenadt med dubbelt besvär. Observationerna blefvo emellertid ungefär lika noggranna.

Utvägning af matrationerna på inlandsisen.
(Af A. Bloch, efter fotografi.)

När vi gjorde halt för natten, togo de flesta genast tu med att skotta tältplatsen, sätta upp tältet, stötta det och täta väggen på vindsidan med presenningar. Ravnas bestyr om kvällen — och jag tror det var det enda han hade på hela resan utom det att draga — var att fylla kokkärlen med snö. Som gammal fjällapp, hvilken om vintern begagnar snö till grytan i stället för vatten, hade han följaktligen mycket bra reda på, hvilken snö var den bästa för ändamålet. Vi hade knappt gjort halt, förr än han utan att säga ett ord tultade af med kokapparaten, gräfde sig ett hål ned till den [ 458 ]gamla snön, hvilken, som bekant, vid smältning ger långt mer vatten än nysnö. När han slutat detta arbete, bar han kokaren till tältet, och var detta då uppslaget, kröp han in och satte sig med benen i kors, för att icke mer resa sig förr än kvällsmaten var färdig. Det var först sedan jag hvar afton många dagar å rad satt honom till detta arbete, som Ravna kunde förmå sig att utan särskild uppmaning göra ens så mycket. Men därmed tyckte han nog också att hans mission i denna världen var fullgjord.

Aftonstunderna i tältet, när alla slagit sig ned på sina säckar, efter att väl ha borstat snön af sina kläder, för att ej draga den in med sig, voro den tiden glanspunkterna i vår tillvaro. Dagen måtte ha varit aldrig så tung, kölden vara aldrig så stark och vi själfva aldrig så medtagna, så var dock, när vi sutto där rundt omkring kokaren och stirrade ned mot de svaga ljusstrimmor, som från spritlågan kastades ut genom hålen i lamprummet, väntande på vår kvällsvard,

»— — alting glemt og alt det onde over,
saa var vor vraa et marmorslot — —»

Och när så soppan, lapskausen, eller hvad det nu kunde vara, var kokt och rationerna utvägts och den lilla ljusstump vi hade för att se äta blifvit tänd, ja, då steg vår lycka till höjdpunkten.

Hade vi så slutat vår aftonmåltid, träffades små förberedelser för den följande morgonen: kokkärlen fyldes med snö, färdiga att sättas öfver elden, chokladen sönderbröts i bitar, så att den var färdig att kokas o. s. v. Och när detta var gjordt, kröpo vi ned i säckarna, drogo igen om oss så mycket vi kunde och somnade så ljufligen in.

Maten utgjorde naturligtvis medelpunkten i vår tillvaro. Skulle vi tänka eller önska oss en riktigt hög grad af lycka, [ 459 ]var det alltid tillräckligt med mat i en eller annan form; i synnerhet stod vår längtan efter fett. Som jag redan nämt, hade vi fått allt för litet af den varan med oss, och denna brist vållade, att vi till slut ledo af en formlig fetthunger. Hvar man fick sig utvägd en fjärdedels kilogram smör i veckan, och så länge denna ration varade, var det bästa vi visste att äta smör i stora klimpar utan någonting till. För en och annan af oss varade dock denna njutning tämligen kort. Ja, Kristiansen, som var den värste i det hänseendet, åt redan första dagen upp hela rationen.

Fetthungern gick så långt, att Sverdrup en dag frågade mig, om jag trodde, att han skulle ha något men af att dricka vår skosmörja, som bestod af gammal kokt linolja.

I regeln utvägdes rationerna mycket noga med en helt liten våg. Dessa rationer skulle efter min beräkning vara fullt tillräckliga; de utgjorde omkring 1 kilogram mat pr man om dagen. Då vi närmade oss västkusten, fick man emellertid äta så mycket man ville af det torkade köttet, hvarpå vi hade öfverflöd. Men, eget nog, kände vi oss ej heller då någonsin mätta. När Balto kom tillbaka till Norge, tillfrågades han en dag, om han någonsin, varit mätt. »Nej,» svarade han, »jag var aldrig mätt. Kommer du ihåg, Sverdrup, då vi hade festmåltid på inlandsisen, och vi hade fått dubbel ration, och jag sa’ till dig, sedan vi ätit: »Är du mätt, Sverdrup?» och då sa’ du till mig: »Jag är hungrig som en varg.»

Vår matsedel för dagen var följande:

Frukost: Choklad kokt i vatten (då chokladen var slut, bjöds te med socker), köttskorpor, knäckebröd, litet lefverpastej, pemmikan.

Middag: Knäckebröd, litet lefverpastej, pemmikan. Dessert: 2 hafrekäx, litet citronsaft med socker att hälla öfver snö.

[ 460 ]Aftonvard: Knäckebröd eller köttskorpor, litet lefverpastej, pemmikan.

Kvällsvard: Ärtsoppa (eller bön- eller linssoppa), köttskorpor, pemmikan. I stället för soppan koktes stundom lapskaus af pemmikan och ärtkorf, ofta äfven tillsatta med köttskorpor, och då blef det en mer än vanligt välsmakande rätt. I stället för lapskausen och soppan dracks stundom te om aftnarna.

Vår veckoration af smör stod det oss naturligtvis fritt att begagna till hvilka mål vi önskade. Helst åto vi det midt på dagen, då vi funno, att smöret, förtärdt utan någonting till, minskade törsten, en erfarenhet som torde vara ensam i sitt slag och så mycket märkligare som smöret var saltadt.

Vår matlagning var för öfrigt knappast af det renligaste slaget; särskildt var kokningen ganska märkvärdig. Som förut är nämdt, hade vi ej öfverflöd på vatten, och det fanns följaktligen intet att diska kokkärlet med; icke heller skulle det varit något behagligt arbete i den temperaturen. När vi kokt ärtsoppa eller lapskaus i det om kvällen, blef det vanligen som en synnerlig ynnestbetygelse till rengörning öfverlämnadt åt en af dem som hjälpt till vid lagningen. Det var vanligen Baltos lyckliga lott att få detta arbete, och det försiggick på det sätt, att hela kärlet slickades så rent som fingrarna och tungan förmådde. Bottnen nådde han dock aldrig, då dit var för djupt och för trångt. I samma kärl koktes så choklad om morgonen, och när det var tömdt, kunde det hända, att man där fann en underlig bottensats, bestående af lämningar efter ärtsoppa eller lapskaus i skön blandning med halft upplösta chokladbitar eller teblad. Att detta strax uppåts och smakade den lycklige upptäckaren förträffligt, behöfver väl knappast sägas. När kvällen kom, [ 461 ]var det åter att koka soppa eller hvad det nu var tillsammans med lämningarna efter chokladen. Denna matlagning skola nog många matmödrar rynka på näsan åt; men jag kan dock försäkra dem, att de i hela sitt lif med all sin renlighet aldrig tillagat en anrättning, som smakat deras gäster så väl som vår smakade oss.

En artikel som i Grönlands inre stod nästan lika högt i pris som smöret var tobak. Jag minns en gång då det bjöds ända till en krona för en enda liten pipa. Som läsaren torde erinra sig, hade jag ej medtagit mycket tobak, emedan jag anser den skadlig under starka ansträngningar. Den pipa man fick om söndagen blef långt uttänjd. Först rökte man tobaken, och sedan rökte man askan och träet i piphufvudet så många gånger som möjligt. Men det räckte dock ej hela veckan, och så stoppade man hampa af en tjärad tågstump i och rökte det i stället. För ingen var bristen på tobak känbarare än för Balto. Man kunde få honom att göra hvad som helst, blott man lofvade honom en pipa. Tuggtobak fanns ej, men flere tuggade stora stycken tjäradt tåg i stället. Då jag tänkte, att det möjligen skulle kunna mildra den brännande törsten, försökte jag det en dag, men det kom fortare ut än in.

Något som jag däremot tyckte var godt att tugga på under marschen var små träbitar. Det håller, som bekant, munnen fuktig och lindrar törsten. Jag begagnade vanligen ett stycke bamburör, men bäst var dock att skära en tunn skifva ur de norska trugorna, som till en del voro gjorda af hägg. I synnerhet var barken af detta träd ypperlig, och både Sverdrup och jag gjorde så starka inhugg på trugorna, att de voro tämligen tunna, när de kommo fram till västkusten. Lyckligtvis var detta det enda hvartill vi behöfde dem.




  1. Den 9 september tog jag äfven ett luftprof på det förut angifna sättet.