På skidor genom Grönland 1890/Vi sätta kurs på Godthaab. — Klimatet och snöförhållandena

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Vi lämna östkusten
På skidor genom Grönland : en skildring af den norska Grönlands-ekspeditionen 1888-89.
av Fridtjof Nansen (1861-1930)
Översättare: Otto Wilhelm Ålund
En storm i det inre. — Vårt husliga lif  →


[ 428 ]

Adertonde kapitlet.

Vi sätta kurs på Godthaab. — Klimatet och snöförhållandena.


Sent på aftonen (den 26 augusti) gjorde vi halt, sedan vi nått en höjd af inemot 1,990 m, (6,000 fot). Efter våra erfarenheter från föregående natt sökte vi nu bättre skydda oss för snöstormen och det fina, allt genomträngande snödammet. Vi gräfde ned oss, så att vi fingo en snöbank på vindsidan, välte dessutom en kälke mot lovarts vägg och täckte den med en presenning, samt fingo på det sättet ett jämförelsevis lugnt och behagligt krypin, där, trots allt, »humöret är friskt, skrattet är i full gång och tekitteln puttrar öfver den lilla spritlågan, som kastar ett matt skimmer på den lilla gruppen i det trånga rummet, där, trots tätnings-arbetet, snön hvirflar omkring och lägger sig öfverallt.

»När teet är färdigt, tändes ett af de fem stearinljusen jag fört med mig för fotograferingens skull, och detta gör aftonen riktigt treflig, stormen må så mycket han behagar rycka i tältvägg och barduner.»

Då vi morgonen därpå (den 27 augusti) vaknade, var snöstormen fortfarande lika stark, men tältet var dock ej så fullt af snö som föregående morgon. Då vi voro trötta vid [ 429 ]att stampa mot vinden, beslöts, att vi ännu samma morgon skulle försöka rigga kälkarna för segel. Detta mötte dock åtskillig obenägenhet, i synnerhet hos lapparne. Ravna tog på sig sin olyckligaste min, och Balto tog, som vanligt, munnen full. Så galna människor hade han då aldrig sett förr: de ville segla på snön! Nog kunde vi lära honom segling på sjön och åtskilligt annat; men lära honom något på land och på snön, nej, det skulle vi allt akta oss för; »det här är då ett satans sludder». Han sparade ej på orden, den gode mannen, men det halp nu ej; han måste själf lägga händerna vid arbetet. Kälkarna stäldes vid sidan af hvarandra och hopsurrades till två flottar, den ena bestående af två, den andra af tre kälkar. På den förra användes tältgolfvet till segel, på den andra, där Dietrichson, Ravna och Balto befunno sig, två presenningar.

Som jag förut nämt, hade jag ämnat använda tältväggarna därtill; men då det kom till stycket, vågade jag ej begagna dem. De voro för tunna, och att få tältet sönderrifvet i dessa omgifningar kunde bli värre än obehagligt. När presenningarna hissades upp, sletos de dock ifrån hvarandra och måste nu hopsys. Att sitta med bara händer och sy i kölden och snöyran var just ej så angenämt; men genom att emellanåt kraftigt massagera fingrarna, gick det dock, och efter motigheter af mångfaldigaste slag och 6 till 7 timmars arbete kommo vi strax på eftermiddagen ändtligen flott.

Att kunna kryssa oss upp mot vinden, det sågo vi strax, var ej att tänka på; jag hade heller icke haft stora förhoppningar i den vägen. Men andra planer hade emellertid uppstigit i mitt hufvud. Jag insåg nu tydligt, att vi med detta före och denna ihållande motvind ej kunde hoppas hinna Kristianshaab till midten af september, då det sista fartyget för året lämnade det för att gå till Köpenhamn, och med det [ 430 ]den sista möjligheten att komma hem i år. Detta syntes mig då mycket olyckligt: en hel vinter skulle gå förlorad genom en vintervistelse på Grönland, och alla skulle längta hem. Min kännedom om fartygsturerna på Grönland var dock mycket bristfällig, och då jag antog, att samma fartyg, som lämnade Kristianshaab i september, skulle anlöpa hamnarna på kusten söder ut, trodde jag, att vi skulle kunna vara säkra på att komma hem i år, om vi satte kurs på en af dessa, och för detta ändamål syntes mig Godthaab vara en lämplig plats.

Det fanns äfven andra skäl, som talade för den vägen. Framför allt syntes det mig, att en undersökning af isen i den riktningen skulle ha stort intresse, då den var fullkomligt okänd, medan ju Nordenskiölds två expeditioner gifvit många värdefulla upplysningar om isen sydost om Kristianshaab.

Ett tredje skäl var, att årstiden var så långt framskriden, och hösten på inlandsisen torde icke vara blid. Till det innersta af fjordarna innanför Godthaab var vägen betydligt kortare än till Kristianshaab, och vi kunde således räkna på att komma fortare öfver till blidare trakter i den förra riktningen, om vi också ej visste, huruvida isen där egnade sig till nedstigning, och om vi också måste vänta, att det skulle taga lika lång tid att hinna ända fram till Godthaab som till Kristianshaab, ty till det förra stället var vägen öfver bart land från inlandsisen betydligt längre, ja, möjligen var där mycket svårt att komma fram. På ett eller annat sätt måste vi dock kunna uppnå kolonien, och fanns ingen annan råd, måste väl sjövägen föra oss fram.

Allt detta gick denna förmiddag genom mitt hufvud. Kartan rådfrågades flitigt, beräkningar gjordes i tysthet, och resultatet af det hela blef, att jag bestämde mig för Godthaabsvägen. Jäg var beredd på, att vi åt det hållet skulle [ 431 ]finna svår is nära isranden, då så många skridjöklar här skjuta ut; men jag trodde, att vi skulle kunna komma fram emellan dem. Det ställe, där jag räknat ut att vi skulle komma fram, var precis det samma, där vi slutligen kommo ned. Det låg på omkring 64° 10ʹ n. br. Orsaken hvarför jag trodde, att det skulle vara bäst där, var den, att inga skridjöklar sköto ut där, medan efter kartan, som för öfrigt vore alldeles uppåt väggarna, skulle finnas sådana både norr och söder därom. Min åsikt var nu den, att mellan två stora skridjöklar efter all sannolikhet måste finnas ett bälte, eller så att säga en bakväg, där isen ligger någorlunda lugn, och där han följaktligen är någorlunda jämn. Och detta har äfven, så långt min erfarenhet sträcker sig, visat sig vara förhållandet.

När jag meddelade de andra mitt beslut, väckte det allmän belåtenhet. Alla voro ense om, att det utan all fråga vore det bästa parti vi kunde taga. Man började tydligen redan få nog af inlandsisen och längtade efter gästvänligare trakter. Seglen hissades, och vid 3-tiden på eftermiddagen satte vi af, hållande så högt upp i vinden som vi kunde ligga; men det blef dock aldrig högre än bidevind, stundom till och med ett streck lägre. Då vinden var nordväst (rättvisande), kom vår kurs på det sättet att peka betydligt sydligare än Godthaab; men då vinden hjälpte oss, fortforo vi dock att begagna segefl och ligga så lågt hellre än att endast draga. När vi ordnade oss så, att två gingo förut och drogo och en bakom och styrde, gick det någorlunda. Och oaktadt vi började så sent och tidigt intogo vårt nattkvarter, hunno vi dock den dagen mer än en mil.

Under marschen började jag allt mer tänka på, huru vi bäst skulle från inlandsisen komma ned till människor. Det såg på kartan ut att vara en tämligen oländig land[ 432 ]sträcka med berg, dalar och fjordar. Bäst tycktes det vara i närheten af nybygget Narsak, beläget på södra sidan af Ameralikfjordens mynning söder om Godthaab. Men äfven här kunde det ju vara tämligen besvärligt att komma fram, och tanken på sjövägen trängde sig allt mer i förgrunden. Det var ju tydligt, att vi i våra två waterproofspresenningar och det vattentäta segelduksgolfvet hade tillräckligt med material att bygga en båt af. Trä till spant, åror och dylikt kunde vi få af skidor, skidstafvar, bambustänger och kälkarna. Det skulle alltsammans bli utmärkt, och toge vi alle man i tu med det, kunde det knappast taga lång tid att bygga båten. Sedan jag kommit till detta resultat, meddelade jag mig en dag med Sverdrup, hvilken, efter något funderande, var med om saken, och under vår marsch, där det alltid var godt att ha något att sysselsätta tankarna med, utbytte vi nu ofta tankar om, huru båten helst borde byggas.

De följande dagarna hade vi samma väder med storm och snöyra. Om nätterna fruktade jag flere gånger, att tältet skulle slitas i stycken, och om morgnarna, när vi skulle bryta upp, måste kälkarna framgräfvas ur drifvorna och lossas, för att medarna måtte kunna skrapas fria från is och vidhängande snö. Därefter måste de surras ihop och riggen uppsättas på nytt, och allt detta arbete var ej behagligt i den bitande kölden och snöyran. I synnerhet voro surrningarna, därvid man måste taga uti med båda händer, om de skulle hålla, ett svårt arbete. Kommo vi så ändtligen flott, var det att gå och stampa i snön hela dagen, och tungt var det, antingen man nu gick framför kälkarna och drog, eller bakom och styrde.

Det suraste arbetet i de dagarna var dock att få tältet upp om kvällen. Ty först måste golfvet fästas ihop med väggarna. Äfven detta måste göras med bara näfvar, och [ tom ]Sida:På skidor genom Grönland 1890.djvu/474 [ 433 ]man måste då taga sig väl i akt att icke få dem förfrusna. En afton under detta arbete upptäckte jag sålunda plötsligt, att fingrarna på båda händerna voro hvita ända upp till flata handen. När jag tog i dem, voro de hårda och utan känsel som trä. Genom piskning och gnidning med snö, bragtes dock blodet snart i omlopp igen.

Dragning på indiantrugor.
(Efter fotografi.)

Den 28:e hade Kristiansen det missödet att klifva miste på kanten af en snödrifva och vricka sitt ena ben i knäleden. Han var flere dagar så dålig, att han hade helt svårt för att gå, men genom flitig massage kom han sig igen. Det tog sig för öfrigt ganska eget ut att se honom midt i snöyran och kölden sitta med blottadt ben och bli masserad af Dietrichson.

[ 434 ]Samma dag fingo äfven lapparne litet ondt i ögonen. Märkligt nog, voro de de första som ledo af snöblindhet; de voro också de enda. Jag måste drypa cocainlösning i ögat på Balto, men gjorde dock ingen synnerlig affär af det, och genom ordentligt bruk af snöbrillor och det röda silkesfloret blefvo de snart bra. Vi öfriga lyckades gå fria från denna äkomma, hvilken många arktiska resande ansett nästan oundviklig. Begagnas mörka glasögon och flor, är det dock intet tvifvel om, att den kan undgås. Oaktadt solen endast var uppe halfva dygnet, hann hon dock verka tillräckligt skadligt de stunder vi hade henne. Midt på dagen kunde solstrålarnas verkan vara intensiv, ett förhållande som till icke oväsentlig del hade sin grund i luftens tunnhet på den höjd (2,000 m.) där vi befunno oss, men naturligtvis äfven däruti, att de reflekterades från den omätliga, jämna snöslätten. På ansiktshyn hade detta en mer eller mindre stark verkan på oss alla; vi blefvo brunstekta, och. skinnet, i synnerhet på så framstående partier som näsan, föll af i stora stycken. Särskildt blef Kristiansens ansikte starkt angripet af solen; kindbenen svullnade upp och fingo solblemmor. De sågo ut alldeles som de blifvit förfrusna, och det vållade honom stora smärtor. Från den stunden blefvo vi noggrannare i användandet af våra röda silkesflor och undgingo därigenom allvarsamma olägenheter af solbrännan.

Det tog sig för öfrigt ganska egendomligt ut att se dessa fina silkesflor vaja mot den blå luften. De väckte ovilkorligen tanken på vårpromenader, glänsande ekipage, eleganta fruntimmersgestalter och strålande ögon. I stället sågo vi här allting annat än eleganta män, dragande ekipage, som ej heller ledo af den svagheten, och bakom floret mötte man blott sex smutsiga, väderbitna ansikten.

[ 435 ]Den 29 augusti på eftermiddagen mojnade vinden så mycket, att det ej längre lönade sig att segla. Vi togo därför ned seglen och började draga, med kurs rätt på Godthaab. Den dagen blef snön också så lös och djup, att Sverdrup, Dietrichson och jag togo på oss indiantrugorna. De vållade oss dock åtskilligt bryderi i början, då vi ej förut gjort något försök att gå på dem. De första stegen bar det ständigt omkull. Än skrefvade vi ej tillräckligt ut med benen; den ena trugan slog emot det andra benet, och så bar det omkull. En stund togo vi oss nu till vara härför; men så satte vi den ena trugan ofvanpå den andra, och då vi skulle ta ett nytt steg, bar det omkull igen. Så skrefvade vi mera ut, och det gick bra; men så borrade framändan på en truga sig ned i snön, och vi lågo där igen. På detta sätt fortgick det en stund; vi lågo ständigt i snön och rotade. Men snart vande vi oss af med dessa kullerbyttor, och vi funno nu våra trugor mycket ändamålsenliga. De buro utmärkt ofvanpå snön, och vi fingo godt och säkert fotfäste med dem. Vi ångrade nu, att vi ej förr tagit dem på. Kristiansen försökte dem också, men kunde alls icke komma öfverens med dem, och sedan han legat öfverända ett tjog gånger, blef han så förargad, att han slängde dem i kälken och tog norska trugor i stället. Dem kunde han reda sig med, men de sjönko ned och voro betydligt tyngre att gå på.

Lapparne, som förut svurit så högt och dyrt på, att de aldrig skulle begagna dessa »dumma inrättningar», kunde nu naturligtvis ej bekväma sig därtill och sågo med mycket förakt och ogillande på oss, dumma människor, då vi togo dem på. Det väckte också deras synbara belåtenhet, när det i början ideligen bar omkull med oss. Men då det så gick bättre och vi tydligen fingo stort öfvertag öfver dem, kunde Balto ej längre styra sig, utan kom efter en stund med en [ 436 ]försiktig fråga, om de verkligen vore bra att gå på, och samma fråga upprepade han flere gånger. Det var lätt att förstå, att han var på vippen att taga trugorna på sig, trots alla sina forna fördömelser öfver dem. Då blef den 30 augusti på morgonen snön sådan, att skidorna kunde användas, och han tog nu dem i stället. Ravna väntade ännu litet, men så tog äfven han, på Baltos råd, skidorna. Det dröjde ej heller länge, innan Kristiansen tog dem. Då vi emellertid funno, att indiantrugorna voro fördelaktigare, så länge vi hade stark stigning, fortforo Sverdrup och jag att begagna dem till den 2 september, medan Dietrichson tog till skidorna en dag förut.

Vårt lif var under hela denna tid och de följande tre veckorna ovanligt enformigt och fritt från den minsta tillstymmelse till större händelser. Intet under därför, att de minsta bagateller gjordes till viktiga saker och kommo att fylla dagböckerna från denna tid. Att vi sågo land för sista gången, var t. ex. en händelse, som måste omtalas, och härom skrifver Dietrichson: »Omkring kl. 10 f. m. (den 31 augusti) sågo vi för sista gången bart land. På toppen af en bölja (eller svag höjdrygg i terrängen) fingo vi se en skymt af en liten nunatak, som utom oss själfva och slädarna i många dagar varit den enda mörka punkten, vid hvilken vi kunde fästa blicken. Nu försvann äfven den.» Vi kallade denna vår sista nunatak Gaméls nunatak.

Att en så märkvärdig händelse som anblicken af en snösparf måste annoteras, är klart. Jag skrifver därom: »En timme sedan vi förlorat den sista nunataken ur sikte, blefvo vi icke litet förvånade öfver att höra fågelkvitter i luften och plötsligt se en snösparf komma flaxande öfver oss. Sedan han flugit ett par hvarf rundt omkring oss, slog han sig ned på snön tätt invid. Han satte hufvudet på sned och såg på [ 437 ]oss, hoppade muntert några steg på snön, kvittrade litet, flög så åter norr ut och försvann i fjärran. Det var den sista hälsningen från land.»

De sista dagarna af augusti hade vi ännu stigning. Vi hoppades ständigt nå höjdplatån och att deri stigning vi hade framför oss skulle vara den sista. Men när vi kommo dit upp, funno vi alltid en slätt och en ännu högre stigning där bakom. Snöytan höjde sig i långa böljor inåt allt högre och högre.

Den 1 september på aftonen arbetade vi oss uppför en sådan hög bölja och funno, när vi kommo upp på toppen, en stor slätt med nästan omärklig stigning. Här inträdde en märkbar förändring i vädret. Långt i väster nära himlabrynet sågos täta molnbankar med runda cumulusformer, som vi hittills ej sett öfver snöytan här uppe. Jag trodde, att det var moln danade af fuktig luft, som kommo dragande upp öfver snöslättens västra sluttning direkt från hafvet och antog följaktligen, att vi måste ha kommit så långt, att vi hade denna framför oss.

I sydost visade sig också moln, men rätt öfver oss och mot norr var himmeln klar. I den senare riktningen höjde sig snöytan, men sänkte sig mot sydost. Allt syntes mig antyda, att vi nu hunnit höjden af Grönlands inre, och då jag förkunnade det för de andra, väckte det allmän glädje. Ty vi voro alla för länge sedan trötta vid starka stigningar, hvaraf vi, i synnerhet under de senaste dagarna, haft många att kämpa med. Sangviniska som vi voro, hoppades vi snart hinna fram till sluttningen mot väster, där det bara gick utför, och där allt skulle bli härlighet och glädje, och det var i den mest öfvermodiga stämning vi den dagen sågo solen härlig och glödande sjunka ned bakom molnbankarna och förvandla aftonhimmeln till den stämningsfullaste färgdikt. För oss på [ 438 ]denna snöslätt innefattade aftonen och solnedgången allt som var skönt. Det föreföll mig som jag aldrig sett den så vacker som den dagen. Det var som målet skymtade fram där bakom. — Vi skulle dock ännu få vänta länge.

Det var ej mer än rimligt, att den kvällen festades med extrarationer, bestående, som vanligt, af hafrekäx, mesost och hallonsylt, samt för de rökande en pipa på maten. Det var en riktigt angenäm afton.

Våra aneroidbarometrar hade nu, i följd af höjden och det ringa lufttrycket, sjunkit så lågt, att millimeterskalan på dem var slut. Vi befunno oss på 2400 m. (7,700 fots) höjd. Komme vi ännu högre, blefve det svårt att taga observationer. Med tillhjälp af den rörliga höjdskala, som var anbragt på dem, redde vi oss dock ganska bra, oaktadt lufttrycket sedermera sjönk ännu mycket lägre.

Men vi hunno ingen sluttning. Vi släpade oss fram i veckor genom en oändligt jämn snööken. Den ena dagen gick ungefär som den andra. Öfver dem alla lågo en tröttande enformighet och ett släp, hvarom den som ej försökt det svårligen kan göra sig en föreställning. Allt var jämnt och hvitt som ett till snö förvandladt haf. Om dagen sågo vi i denna natur endast tre ting: solen, snöytan och oss själfva, och vi togo oss ut som en försvinnande liten svart linie, dragen igenom en enda hvit oändlighet. Samma synkrets öfver allt; aldrig en punkt att fästa ögat på, aldrig en punkt, mot hvilken kursen kunde sättas. Vid styrningen måste man ofta se på kompassen, och för att så godt som möjligt hålla riktningen, måste man observera solen, när hon visade sig, och se sig om på de fyra män som följde efter och på sina egna spår, för att vara viss på, att man ej slog »bukter på svansen». Synkrets efter synkrets lade vi bakom oss; ständigt kom man in i nya, men alltid voro de desamma. [ 439 ]Vi visste ungefär, hvar vi voro, och vi visste tillika, att vi ännu ej på länge kunde vänta någon förändring.

Snöslätten, hvaröfver vi rörde oss, var nästan alldeles jämn. Endast i mycket svaga, långa vågor, som ej lätt kunde skönjas med ögat, hvälfde den sig från den ena kustsluttningen till den andra. Vågdalarna hade en riktning nästan rakt i norr och söder.

Om snöns yta skrifver jag den 30 augusti, att det lösa, nyfallna snölager, som ligger ofvanpå den alldeles hårdfrusna gamla issnön, ej är mer än 4 till 5 tum tjockt, och jämt och glatt, medan det de föregående dagarna varit ända till en fot djupt och därtill hopyrdt i drifvor, på hvilka kälkarna gledo trögt.

Från den dagen var snöns yta glatt som en spegel utan annan ojämnhet än de spår vi intryckt i den.

Våra dagsmarscher voro i regeln icke långa, mellan 1 och 2 mil. Att de sällan voro längre, härrörde däraf, att föret nästan alltid var tungt. Hade vi kommit tidigare på sommaren, t. ex. vid midsommarstiden, skulle vi fått ett utmärkt glatt och hårdt före, liknande det vi hade i början af färden (den 22 och 23 augusti). Nu hade ofvanpå denna hårdt frusna snö kommit lös nysnö, fin och torr som dam och af blåsten hoppackad till yrsnö, på hvilken, som bekant, kälkar så väl som skidor gå tungt. I den starka köld vi fingo var den alldeles ovanligt dålig: den var som sand att draga på och blef allt värre ju längre vi kommo. Ofta föll äfven ny fin snö, som ej gjorde det bättre. Föret var i själfva verket så tungt, att det endast var med ansträngning af alla krafter som vi arbetade oss fram. Vi måste för hvart enda steg taga uti allt hvad vi förmådde, och det blir något tröttande i längden.

[ 440 ]Mina dagboksanteckningar från denna tid bära omisskänliga spår af att vi funno föret dåligt. Jag skall som prof endast återgifva några af dem. Den 1 september skrifver jag: »I dag blef föret mer än vanligt kärft att draga på. Det var omkring 8 till 9 tum ny lös yrsnö, fin som dam och sträf som sand, ofvanpå den ett par tum tjock skare, som täcker den gamla, likaledes lösa snön. Vid middagstiden, då solen tar på snön, blef det värre än någonsin. I vår förtviflan öfver föret skrufvade Sverdrup och jag af stålskenorna under medarna på vår kälke, i den tron att trämedar skulle glida lättare än stål på dylik snö i kölden. Vinsten var dock tvifvelaktig. Det var och förblef tungt. Det synes oss för hvar dag bli allt värre och värre.»

Något senare skrifver jag: »En och annan dag kan väl föret bättra sig något, men det är alltid af kort varaktighet, och sedermera blir det vanligen värre än någonsin. Om nätterna så väl som om dagarna faller det ofta fin snö, som är ännu kärfvare än den gamla att draga på. — Oaktadt solen värmer, är hon dock, ej ens vid middagstiden, så stark, att hon förmår smälta snön på ytan, så att det någon gång kan bli skare på honom[1]. Nej, han är och förblir lös hela vägen inåt.»

Den 8 september heter det. »Föret är otroligt tungt, det tyngsta vi ännu haft, oaktadt det är så hårdt. Denna yrsnö är kärf som sand att draga på. Vi släpa oss fram mot blåst och snöyra.» Vidare den 9 september: »Frampå dagen började det snöa, och föret blef allt tyngre; det blef [ bild ]Sida:På skidor genom Grönland 1890.djvu/484 [ 441 ]värre än i går; att säga, att det var som att draga på blålera, skulle knappast vara tillräckligt för att beskrifva dess art. Vi måste för hvart steg taga i allt hvad vi förmådde för att få de tunga kälkarna fram, och på kvällen voro Sverdrup och jag, som gingo förut och plöjde väg, tämligen schackmatt. De andra hade det jämförelsevis bättre, då de kunde gå i våra spår, och deras kälkar med stålskodda medar gledo lättare. Dock, aftonen i tältet med en god »lapskaus», lagad af bröd, bönmos och pemmican, kommer oss att glömma alla dagens mödor.»

De här meddelade utdragen skola säkerligen vara tillräckliga att visa förets beskaffenhet. För öfrigt bör det måhända tilläggas, att den kälke, Sverdrup och jag tillsammans drogo, hela tiden var tyngre än de andra, hvarför vi också till slut lämnade den efter oss. Jag skrifver därom: »Den 11 september funno Sverdrup och jag, att det blef värre än värre med vår kälke; det var nätt och jämt vi kunde få fram honom. Vi kunde ej förstå hvad det var som fattades honom; han har alltid varit värre att draga än de andra kälkarna, och Sverdrup menade, »att det måste vara den onde själf som satt bakpå». Den förmiddagen beslöto vi därför lämna honom kvar och togo Baltos kälke i stället, medan han lade sin last på Ravnas, och de båda lapparne drogo alltså efter den dagen tillsammans. Genom denna förändring gick en ny sol upp öfver mitt och Sverdrups lif; vi kommo med vår nya kälke så fort fram, att de andra hade svårt att följa med, och vi funno, att tillvaron blef nästan behaglig.»

För öfrigt var det nog icke endast vi som funno, att det var tungt. Lapparne klagade ständigt, och en dag stannade Balto plötsligt och sade till mig: »När du i Kristiania frågade oss två lappar, hur mycket vi kunde draga, svarade vi, att vi kunde draga 3 vog hvar; men nu ha vi öfver 6 vog [ 442 ]hvar att draga, och en sak vill jag säga, och det är den, att kunna vi draga det här lasset till västkusten, äro vi starkare än en häst.»

För att förekomma, att någon af hvad jag här yttrat om skidföret m. m. skulle kunna draga den oriktiga slutsatsen, att vi hade föga eller intet gagn af våra skidor, får jag härmed upplysa, att skidorna för oss voro en fullkomlig nödvändighet. Utan dem skulle vi i sanning ej kommit långt. Sannolikt skulle vi antingen ej kommit åter, eller nödgats vända om. Skidorna äro, såsom redan är nämdt, för den som förstår begagna dem, betydligt öfverlägsna de indianska snöskorna, till och med att draga med. De trötta mindre under gången, då de ej lyftas och man ej behöfver skrefva mer med benen än vanligt. Nitton dagar å rad gingo vi på våra skidor från tidigt på morgonen till sent på kvällen. Det afstånd vi på dem tillryggalade var inemot 50 mil.

Vädret var under nästan hela vår färd öfver inlandsisen så till vida klart, att solen sken igenom molnen, och det var ej många dagar då det var alldeles igenmulet. Till och med när det snöade, hvilket ofta hände, var luften sällan tjockare, än att solen kunde svagt skönjas. Den fallande snön var alltid fin och liknade mer frusen dimma som kom ned, än den snö vi i Europa äro vane vid. Han liknade alldeles den, som i vissa trakter i Norge är känd under namnet frostsnö och som bildas därigenom, att luftens fuktighet faller direkt ned i fast form utan att bilda moln.

När så solen sken igenom denna med fallande frostsnö fylda luft, bildade sig alltid ringar omkring henne, och sådana så väl som vädersolar och axlar genom solen till dessa o. s. v. voro därför, så länge vi befunno oss i Grönlands inre, en nästan daglig företeelse. När solen närmade sig horisonten så mycket, att en del af ringen kom under denna, bildade [ 443 ]sig gärna kraftiga vädersolar i de punkter, där solringen skar snöslättens rand, på samma gång en tredje vädersol bildades på denna rätt under solen.

Kölden blef ständigt allt starkare, ju längre vi kommo inåt. När vädret var någorlunda klart, hade dock solen en betydlig styrka, och vid middagstiden kunde hon en stund bränna så starkt, att värmen till och med blef besvärande. Den 31 augusti skrifver jag sålunda i min dagbok, att solvärmen de dagarna hade en sådan kraft, att snön blef våt och kram, kälkarna gingo tungt, och vi blefvo våta om fötterna. När det så åter fram på eftermiddagen frös till, gingo kälkarna visserligen lättare, men med fötterna var det illa bestäldt, och man måste vara mycket försiktig, om man ej skulle få dem förfrusna. Det hände ofta, att när lappskorna skulle tagas af om kvällen, de frusit ihop med strumporna till ett stycke.

Längre fram förmådde solen ej upptina snön, men hon hade dock en betydlig kraft på den höjd, där vi befunno oss och där luften följaktligen är tunn och jämförelsevis litet af dess värmestrålar absorberas i atmosferen. Som exempel på solens verkan kan bland annat anföras, att den 1 september en sprittermometer, som lades i solen, visade, + 29,5° C., på samma gång luftens temperatur var — 3,6° C. (mätt med svängtermometer). Under natten hade vi haft — 16° C.

Den 3 september visade en sprittermometer, då den vid middagstiden lades på en kälke i solen, en temperatur af + 31,5° G., medan svängtermometern vid samma tid visade, att luften hade en temperatur af — 11° C.

Denna stora skilnad mellan temperaturen i solen och i skuggan har naturligtvis sin grund i den starka värmeutstrålningen genom den tunna, föga vattenhaltiga luften på denna höjd öfver hafvet.

[ 444 ]Redan för många år sedan har ett liknande förhållande iakttagits i Sibirien af den berömde norske naturforskaren prof. Hansten. I ett bref från Irkutsk, dat. den 11 april 1829, skrifver han: »Landets tämligen höga läge och betydliga afstånd från hafvet göra luften torr och dunstfri och förorsaka en stark värmeutstrålning, hvilken också är en orsak till ställets låga temperatur. Solens kraft om våren är här så stor, att i en köld af 20 till 30° R. i skuggan det vid middagstiden dryper från taken på solsidan[2]

Så snart det led fram på eftermiddagen och solen började komma lägre på himmeln, sjönk luftens temperatur i påfallande grad; i synnerhet var detta märkbart, så snart solen gick ned.

Skalan på våra svängtermometrar gick ej längre än till — 30° C., då ingen väntat så låga temperaturer den tiden af året i Grönlands inre; men efter den 8 september sjönk kvicksilfret hastigt under skalan, så snart solen gått ned. Hur lågt temperaturen sjönk, kan, ty värr, ej noga angifvas. Då jag den 11 september på aftonen gick till hvila, försökte jag lägga minimaltermometern under min hufvudgärd, men då jag på morgonen skulle se till den, hade spritpelaren sjunkit långt under skalan, som gick ned till — 37°. Antagligen var temperaturen under — 40°, och det inne i ett tält, där 6 människor sofvo och där vi kokte vår mat med spritlampa.

Det märkvärdiga med temperaturerna däruppe var den stora skilnaden af mer än 20° mellan natt och dag; en sådan omkastning finner man ej mångenstädes på jorden. Den största motsvarigheten är den omkastning man iakttagit i Sahara-öknen, där det kan vara kväfvande hett om dagen och vattnet kan frysa, när det står ute om natten.

[ 445 ]Märkligt är, att man ej förr iakttagit ett sådant sjunkande af temperaturen på Grönlands inlandsis. Orsaken får väl närmast sökas däruti, att nästan alla föregående expeditioner, som trängt något stycke inåt, befunnit sig på en breddgrad och i en årstid, då solen var uppe hela dygnet om[3]. Någon utförligare meteorologisk dagbok har ej heller förts af äldre resande.

Rast med förfriskningar.
(Af A. Bloch efter en fotografi.)

På grund af den hastighet, hvarmed temperaturen sjönk mot aftonen, har professor Mohn räknat ut, att vi de kallaste nätterna måste haft omkring — 45° C. Under denna tid steg luftens temperatur litet efter middagen upp till mellan — 20° och — 15°. Och detta midt i september! Det [ 446 ]är utan jämförelse den lägsta temperatur som vid denna årstid iakttagits på jordytan. Hvad måste man då icke vänta att vid midvintern finna i de trakterna? Häröfver kunna vi under så egendomliga meteorologiska förhållanden knappast ännu anställa någon beräkning.

Frågar man däremot, hvilken temperatur råder i det inre Grönland under den varmaste delen af sommaren, och om någon snösmältning då kan försiggå, ega vi måhända ett sätt att sluta oss därtill, nämligen genom en undersökning af snöns byggnad allt ned igenom och genom att efterse, om den gamla snön varit utsatt för smältning. Detta skedde också, så godt tiden medgaf.

Ända till den höjd, vi den 30 augusti uppnådde (1980 m.), funno vi, att den gamla snön var alldeles hårdfrusen och delvis förvandlad till ett slags kornig is, eller till is hopfrusen kornsnö. Denna snö hade tydligen varit utsatt för starkt mildväder, hvarpå följt köld. Ofvanpå den låg vanligen 5 till 10, ja 12 tum lös, torr nysnö, hvilken alltså fallit efter sommarmånaderna.

Den 31 augusti på aftonen funno vi, till vår förvåning, då vi skulle stöta ned skidstafvarna för att sätta upp tältet, att det visserligen var en fast skorpa på den gamla snön under den lösa nysnön; men bröto vi igenom denna skorpa, kunde vi sticka ned stafvarna hur långt som helst. Vi hade häri ett tydligt bevis på, att vi redan voro uppe på den höjd (2,270 m.), där solen endast midt i sommaren förmår göra ett tunt lager af snön kramt eller fuktigt, och detta lager tillfryser då åter om natten, när solen står lågt. Snösmältningen kan följaktligen ej på denna höjd det allra ringaste minska snömängden, ty det obetydliga smältvatten som bildas kommer ju ingenstädes; det fasthålles af nattkölden.

[ 447 ]Samma förhållande funno vi öfverallt i det inre af inlandsisen: snösmältningen var så godt som ingen. För öfrigt var den gamla snöns lagerbildning ganska märkbar. Den 3 september skrifver jag sålunda i min dagbok, att jag den dagen flere gånger försökt sticka stafven ned igenom snön, men alltid funnit, att det öfverst var omkring 3 tums lös nysnö, så kom en isskorpa på omkring en half tums tjocklek, så 7 tum lösare snö, så åter en hårdare isskorpa, hvilken endast med möda genomborrades; därpå kunde stafven stötas en eller två fot ned igenom allt hårdare snö, tills han omkring en aln från ytan alldeles stannade.

På ett annat ställe, där jag tidigare på dagen gjorde samma försök, lågo öfverst flere lager i nästan alldeles samma förhållande som det nyss angifna; men stafven kunde där stickas 2 alnar ned genom allt hårdare snö, tills han af ett alldeles fast lager hindrades att tränga vidare.

Samma lagerbildning i snön funno vi öfverallt i det inre. Vanligen kunde vi stöta ned stafvarna nästan så långt vi ville. Allt detta häntyder på, att snösmältningen i Grönlands inre inskränker sig till, att solen under den varmaste tiden af året gör det öfversta snölagret litet fuktigt, hvarpå detta åter tillfryser under natten.



  1. Den 30 augusti hände dock, att vi fingo en tunn skorpa ofvanpå snön. Jag yttrar om den i min dagbok, att den tydligen bildats genom solens starka verkan på middagen och af kölden under den öfriga delen af dagen. »Denna skorpa var visserligen ej tjock nog att bära kälkarna; men hon gjorde dock att de gledo lättare.» Det varade blott en dag.
  2. Astron. Nachrichten B. I., s. 327.
  3. Jämför emellertid s. 368—372 om Dalagers expedition.