På skidor genom Grönland 1890/Från Island mot Grönland. Svikna förhoppningar
Femte kapitlet.
Från Island mot Grönland.
Svikna förhoppningar.
Den 4 juni på aftonen lättade vi ankar i det härligaste
väder. Just som vi gingo ut ur fjorden, spred den
nedgående solen ett rosenrödt skimmer öfver Isafjords
basaltfjäll. Deras västsidor logo i aftonsolen, medan kalla skuggor
kastades in i afsatsernas alla springor uppe vid topparna
och i de remnor vattnet utgräft längs sidorna, hvarigenom
de egendomliga formerna ännu skarpare framträdde. Vi sände
detta sista stycke Europa vår afskedshelsning, hade snart
lämnat det bakom oss och stucko ut till sjös.
Som vi sträckte ut från land, omsvärmades fartyget af en otalig massa krykjor (Larus tridactylus), böljande i hvitblå skaror och skrikande om hvarandra, än sänkande sig och seglande på spända vingar lågt öfver skeppets kölvatten, än stigande och sväfvande lätt i sin gratiösa luftdans mot den blå himmeln. — Här var ett tillfälle att öfva sin färdighet i flyktskjutning. Att träffa dem i luften med kula är icke så lätt; vi sköto till måls på dem med salongsgevär och revolver. De flesta skotten träffa icke; fågeln skakar blott litet på vingarna och flyger vidare. En blir dock träffad; han är icke riktigt död; han flaxar med vingarna och sjunker, den stackars hjälplösa varelsen. Fartyget går sin gång vidare och låter ej stanna sig af en fågels klagan. Men länge kan man se honom, långt, långt akterut, omkretsad af sina kamrater, med deras klagande, förebrående skrik, och flaxande på vattenytan med sina kraftlösa vingar. Hur eländigt att utan tanke och ändamål offra en lycklig fågel för ett tvifvelaktigt nöje.
Den dagen rördes icke mer någon bössa. Dylikt minnes man en stund, men så glömmes det åter.
Innan vi lämna de isländska fiskgrunden, måste vi söka få ett kok färsk fisk med oss. Vi stanna alltså omkring en mil från land, och snörena utkastas. Nu inträder ett par minuters tyst spänning — och så några starka ryck på det ena snöret. Det halas upp, man lutar sig ut öfver relingen, det skimrar hvitt långt ned i vattnet, och en stor sprattlande torsk uppdrages på däck. Snart kommer den ena torsken efter den andra; man kappas om hvem som kan få de flesta. Det dröjer ej länge, förrän vi ha ett rikligt kok fisk åt alla man ombord. Det får nu vara nog med torsken, men det kunde vara godt att äfven få litet hälleflundra. Vi gå därför längre ut, där flundrebankarna skulle vara. Vi försöka vår lycka, men denna gång ha vi ej tur. Vi byta om plats och försöka på nytt, men utan bättre framgång. Vi kunna ej offra mer tid på fisket, utan sätta åter kurs västerut mot isen.
Det är en härlig nordisk natt. Solen har gått ned i hafvet. I väster och norr glöder ännu dagen. Öfver oss det i alla färger skimrande himlahvalfvet, under oss det spegelblanka hafvet, vaggande sig i vemodsfulla tankar och återspeglande på sin yta, men i ännu mjukare och finare toner, himlens dämpade färgprakt; — och emellan dem den svarta Jason, som med maskinen stönande arbetar sig fram västerut. I öster sjunker Islands klippkust i en blåaktig, violett färgton långsamt ned i hafvet. Bakom oss ligga hemmet och lifvet, men hvad ligger väl framför oss? Det vet ingen, men det måste vara något skönt; det är lofvande att få börja min färd under en sådan himmel.
Af allt skönt i lifvet äro dylika nätter dock det skönaste. Lifvet — är det väl stort annat än hopp och minne? Hoppet hör kanske morgonen till; men minnena, alla de fagra minnena, de äro kvällens och nattens.
Redan dagen därpå (tisdagen den 5 juni) kommo vi i närheten af isen; han sträckte sig detta år långt söderut. Det intryck polarhafvets drifismassor göra första gången man kommer i beröring med dem är mycket egendomligt. Hvad man får se är säkerligen för de flesta något helt annat än hvad man väntat. En hägrande fantasivärld, som med vilda, bisarra former i alla riktningar höjer sig öfver horisonten, alltid växlande, alltid ny, en rikedom på strålande regnbågsfärger, brytande sig i den rena iskristallen — sådan är ofta den fantasibild, man vanligen gör sig af dessa trakter.
Men sådan är icke denna isvärld. Hon är enformig och enkel, och likväl gör hon på oss ett sällsamt intryck. I sina enskildheter har hon former, som växla i det oändliga, och färger, som spela i alla skiftningar af blått och grönt; men i sin helhet är det just genom enkla motsatser hon verkar, denna natur: drifisen, en ofantlig hvit yta, som blänkande och glittrande hvälfver sig mot horisonten så långt blicken kan tränga och kastar ett hvitt återsken på luft och skyar; — det mörka hafvet, som mot den hvita ytan ofta synes nästan kolsvart; — och ofvan om denna enformighet en himmel, än strålande hvitblå i det klara dagsljuset, än mulen och hotande af drifvande skyar eller höljd i täta dimmor, än glödande i soluppgångens och solnedgångens rika färgprakt, än drömmande i den ljusa sommarnatten; — och under den mörka årstiden de sällsamma nätterna med sitt stjärneljus och sitt öfver den hvita slätten flammande norrsken, eller månen, som mer vemodsfull än någonsin tyst vandrar sin bana genom en öde och liflös natur. Himlen får i dessa trakter ett större värde än på något annat ställe. Landskapet själf är detsamma; men himlen ger det färg och stämning.
Jag kan aldrig förgäta första gången jag kom in i denna natur. En mörk natt i mars 1882, då jag ombord på en själfångare kom seglande från Norge mot Jan Mayen, rapporterades is för ut. Jag skyndade upp på däck och stirrade ut i mörkret; men allt var kolsvart natt, och jag kunde ej upptäcka något. Då sköt plötsligt något hvitt fram ur mörkret. Det växte och blef hvitare, underligt hvitt på den korpsvarta hafsytan, där det vaggade upp och ned på de mörka vågorna. Det var det första isflaket. Så kom det flere och flere. De dykte fram långt för ut; med ett skvalpande ljud gledo de förbi och försvunno långt bakom oss. I detsamma får jag se ett sällsamt sken öfver den nordliga himmelen. Det var starkast nere vid horisonten, men sträckte sig ända upp mot zenit. På samma gång hördes norrifrån ett svagt brusande ljud, liknande bränningens dån mot land. Det var drifisen vi hade förut. Ljuset var det återsken, de hvita ismassorna alltid kasta mot töcknig luft, och ljudet kom från sjöarna, som bröto öfver isflaken, medan dessa rasslande tornade mot hvarandra. I stilla nätter kan dånet höras långt till hafs.
Första mötet med drif-isen.
(Teckning af Th. Holmboe.)
Men allt närmare kommo vi, dånet blef allt starkare, de drifvande isflaken omkring oss allt talrikare. Understundom stötte fartyget mot ett flak; med ett väldigt brak restes ismassan på ända och kastades af den starka bogen åt sidan. Stundom voro stötarna så våldsamma, att hela fartyget skakade och man kastades framstupa på däcket. Man kunde icke gärna längre hysa något tvifvel om, att man här kom in i något nytt och obekant. Kursen sattes ett par dagar längs isen.
En afton visade alla tecken, att ett oväder var i annalkande. Vi voro trötta vid sjön och beslöto tränga in i isen för att där rida ut stormen. Men innan vi hunno iskanten, bröt stormen redan lös. Seglen minskades, tills vi slutligen blott hade några lappar kvar. Men med brusande fart bar det icke dess mindre af in genom isen. Fartyget tornade oupphörligt emot den; det kastades från flak till flak; men framåt gick det; det goda fartyget letade sig själft väg i mörkret. Sjögången blef nu våldsam, isflaken drefvo emot hvarandra och restes på ända; det brusade och larmade på alla kanter; men kaptenens kraftiga kommandorop hördes. Punktligt och tyst åtlyddes de af de bleka matroserna. Alla voro på däck; ingen vågade stanna där nere nu, då fartyget skakade i alla fogar.
Det gick alltjämt in genom isen; det forsade och brusade framför bogen, isflaken vältades om, splittrades, krossades, kastades åt sidan — intet förmådde stå emot. Då reser sig förut i mörkret ett väldigt hvitt flak och hotar sopa bort den ena sidans dävertar; röret lägges om, och oskadde glida vi förbi. Nu kommer från lovart en svår sjö; fartyget får en våldsam stöt, ett brakande höres, träsplintor flyga en om öronen. Fartyget kränger starkt, ett nytt brak, och skansklädningen är bräckt på bägge sidorna.
Men ju längre vi kommo in i isen, kändes sjögången mindre, larmet aftog, endast stormen tjöt starkare än förr öfver oss. Vi hade gjort ett vågstycke, men hade kommit oskadde ur leken och voro nu i god hamn. Då jag följande morgon kom upp på däck, strålade solen från en klar himmel, isen låg hvit och stilla omkring oss. Endast de bräckta skansborden påminde om en stormig natt.
Sådant var mitt första möte med isen. Huru annorlunda var det icke nu! Det var en solklar dag vi fingo isen i sikte. Bländande hvit, låg han glittrande och dallrande i solljuset långt bort mot horisonten, och hafvet vaggade stilla och fredligt emot honom.
Man får icke tänka sig Ishafvets drifis som ett enda sammanhängande isfält, utan som hopdrifna massor af större eller mindre flak, som kunna hafva en tjocklek af 6, ja ända till 12 och 15 m. och ännu mer. Huru de danas och hvarifrån de komma, vet man ännu ej med säkerhet. De uppstå sannolikt någonstädes på öppna hafvet långt norrut, där ännu ingen varit. Buren af polarströmmen, föres isen söderut längs Grönlands östkust. Här mötes han af sjögången, som, ju längre han kommer söderut, sönderbryter de stora sammanhängande massorna i allt mindre flak. Genom sammanpressning och skrufning kunna flaken äfven staplas upp på hvarandra och bilda då s. k. »iskos», hvilka ofta kunna höja sig 6 till 8. m. öfver vattenytan.
Det är i detta sönderbrutna tillstånd polarisen af själfångaren anträffas i Danmarkssundet, och mellan dessa drifvande flak, som dock ofta kunna vara farliga nog, banar han sig med sitt starka fartyg väg på jakten efter klapmytsen.
I flere dagar gingo vi sydpå längs isen. Onsdagen sågo vi Staalbjerghuk och beräknade vårt afstånd därifrån till omkring 8 mil.
Torsdagen (7 juni) kommo vi in i en isudde med gles is. En och annan klapmyts sågs på flaken. Nu blef det lif ombord. Att få se själ så tidigt, vid första udde man kom in i, var ett godt varsel, och drömmar om fångstår, sådana som i äldre tider här på Grönland, stego upp i de många själfångarnes lifliga fantasi. De voro ju också alla starkt intresserade af att fartyget fick en riklig fångst, då deras förtjänst beror däraf, och många människor ha lyckligtvis en benägenhet att hoppas på det de önska. Lätt stiger hoppet, men lätt svikes det också.
Man såg flere själar på isen, och kaptenen beslöt försöka ett litet »fall», d. v. s. skicka ut båtar på fångst. Den ena vaktens båtar, alltså fartygets halfva antal, utsändes. Kapten Sverdrup och löjtnant Dietrichson, som aldrig förut varit med på någon fångst, brunno därför äf ifver att få se och skjuta på dessa massor af vildt och blefvo ej litet glada, då det ändtligen bar af och de fingo taga plats i hvar sin båt, men som oerfarne måste de första gången ställa sig under goda skyttars ledning. Snart hörde vi skott i olika riktningar omkring oss; men det var ingen liflig eld, endast ett skott då och då, icke som vid god fångst, då från alla håll och kanter skott på skott smattra utefter isen. Sedan båtarna kommit tillbaka, utsändes på eftermiddagen äfven den andra vaktens båtar.
För min egen del stannade jag ombord hela dagen och sköt en hop själ från fartygets akter. Märkligt nog, kan man i de flesta fall komma själen närmare med fartyget än med båtarna. Dem är han vanligen rädd för och dyker ofta, innan de ännu äro inom skotthåll, medan man mången gång kan med fartyget stöta till flaket, hvarpå själen ligger, innan han dyker. I allt fingo vi den dagen 187 själar, hvilket är mycket litet. Det var mest ungsjäl, s. k. »klapmytsgris».
Flere fångstfartyg sågos den dagen i isen väster om oss, och dagen därpå kommo vi i förbindelse med flere af dem. Det var naturligt, att de alla gärna ville tala med Jason, som hade denna underliga grönlandsexpedition ombord, och kaptenen på Magdalena, från Tönsberg, gjorde oss till och med ett besök ombord. Vid afresan utlämnades till honom den post till själfångarflottan i Danmarkssundet, Jason fått på Island, då vi ju ämnade oss till Grönlands östkust och det därför var ovisst, om Jason på en tid skulle träffa de andra fartygen. Magdalenas kapten lofvade också fortskaffa brefven till deras adresser. Det är ett ganska märkligt sätt, hvarpå postförbindelsen med Ishafvet underhålles. Anlöper ett af fartygen Island, får det posten äfven för alla de andra fartygen. Men Ishafvet är stort, och det kan ju vara osäkert, om man träffar hvarandra här uppe. Så är dock ej fallet. Fångstfälten äro ej större, än att man mycket väl kan hålla reda på hvarandra och veta, hvar man är och hvad man har för sig, alldeles som förhållandet vanligen är i en småstad. Man ligger gärna i närheten af hvarandra och aflägsnar sig endast i nödfall något längre från de andra fartygen, då man fruktar att dessa under tiden kunde få god fångst.
Senare på eftermiddagen kommo vi i närheten af Geysir från Tönsberg. Kaptenen kom ombord och drack en toddy med oss. Han var så munter och glad, att ingen nändes tala om för honom, att han förlorat tre af sina barn i difteri, sedan han reste hemifrån. Kapten Jacobsen hade fått veta det genom ett bref hemifrån, som han erhöll på Island; men själf hade han ingenting hört och fick heller ingenting veta. Så kan man lefva här uppe på Ishafvet utan att ana hvad som föregår ute i världen. Alla ens fröjder och sorger röra sig omkring själen och själfångsten. Hela Europa kunde störta samman, utan att man hade någon aning därom.
Medan vi under natten höllo västlig kurs långs iskanten, passerade vi Morgenen, ett af Sven Foyns fartyg. Det kom just nu ut ur isen med hudarna af tre nyskjutna isbjörnar på släp. Man släpar nämligen gärna hudarna några dagar efter fartyget för att rengöra dem. Denna anblick väckte Sverdrups och Dietrichsons stora afund, och deras högsta önskan var nu att få se och skjuta björn.
Vi hålla nu västlig kurs ett par dagar, men vinden är ogunstig, och det går därför icke så fort som vi beräknat, helst som vi, när vi komma till en djupare bukt i isen, alltid gå in för att spana efter själ, hvaraf vi hittills endast sett mycket litet. Däremot passera vi icke så få hvalar. I synnerhet är den mindre arten, näbbhvalen (Hyperoodon diodon), alls icke sällsynt. I flockar på 5 och 6, stundom flere, komma de ofta strykande långs fartygets sidor och vältra sig eller ligga alldeles stilla framför bogen. Den höga, runda fettpuckel de ha på pannan och som de gärna sticka upp öfver vattenytan ger dem ett sällsamt utseende. I synnerhet är den starkt framträdande hos hanarne. Puckeln öfvergår med en brant sluttning i den långa och smala näbb, hvartill käkarna äro förlängda.
Näbbhvalen räknas till tandhvalarne, oaktadt han blott har två små tänder, som sitta löst ytterst i underkäken och mycket ofta på äldre individer falla bort. Han har tydligen ej den ringaste nytta af dessa tänder, som endast äro den sista kvarlefvan af arfvet från roflystna förfäder, hvilka, i likhet med andra tandhvalar, voro utrustade med en lång rad af spetsiga, kägelformiga tänder. Ett förändradt lefnadssätt har emellertid gjort tänderna onyttiga. De ha småningom försvunnit, och nu finnas endast två kvar. För öfrigt ha näbbhvalarne, medan de ännu ligga i moderlifvet, rudiment till full tandbesättning, ett arf från förfäderna.
Nu mera lefva näbbhvalarne af små djur, som svärma, omkring i hafvet och slukas hela, en operation hvartill tänder ej behöfvas. Hur litet gagn de i verkligheten ha af de två tänder de ännu ha i behåll, därpå fick jag för några år sedan ett mycket talande bevis. Till mig, som då var anstäld vid Bergens museum, insändes nämligen en näbbhvalstand, hvars krona var tätt besatt med långa rankfötter (cirrerpedi), unga och gamla, en hel koloni, och några af dem så stora, att de måste ha hängt alldeles utom munnen på djuret. Hade denna tand begagnats, skulle dessa parasiter icke kunnat sitta där ett ögonblick utan att bli afslitna. Tanden förvaras ännu i Bergens museum.
Dylika små iakttagelser, huru obetydliga de än kunna synas, äro dock ofta för naturforskaren af stort intresse. De visa honom nämligen, på hvilken vacklande grund den så allmänt utbredda åsikten om alltings ändamålsenlighet i naturen i själfva verket hvilar.
Understundom mötte vi äfven den väldiga blåhvalen (Balænoptera sibbaldii), resen i vår tids och alla tiders djurvärld. Långt i fjärran kan män se hans ångpelare och höra honom pusta. Han kommer närmare, och så, ofta innan man vet ordet af, skjuter först hufvudet med den skarpa kölen längs nosen, och därefter den väldiga ryggen med den lilla fenan långt bak upp ur vattnet på sidan om fartyget. Han andas ut, och en väldig ångpelare stiger upp i luften. Det är som ventilen på en ångpanna öppnades; man känner ordentligt, hur luften kommer i rörelse. Snart kröker han åter rygg och försvinner i djupet.
Söndagen den 10 juni hade vi töcknigt väder; vi hade på flere dagar ej kunnat göra någon observation och voro fullkomligt okunniga om hvar vi befunno oss. Strömmen, som här är mycket stark, måste ha fört oss ett godt stycke i sydvästlig riktning. Vi måste ha kommit på de bredder, där iskanten, om någon utsikt nu funnes att nå land, borde kröka af mer i västlig eller nordvästlig riktning. Någon antydning därtill stod emellertid ej att upptäcka, och det såg föga lofvande ut.
Tiden för klapmytsjakten var snart inne. Jason kunde behöfva lång tid för att mot strömmen framtränga mot nordost, så mycket mer som vinden återigen sprungit öfver på ost. De andra fartygen kunde under tiden få fångst, och jag hade förbundit mig att icke genom min expedition hindra Jason i dess egentliga bestämmelse. Det beslöts därför på förmiddagen att nu uppgifva landstigningsförsöket och återvända till det vanliga fångstfältet, och vi började kryssa oss österut mot vind och ström.
Följande dagen klarnade det, och vi fingo land i sikte: den första lockande anblicken af Grönlands östkust. Det var höga, vildt sönderslitna berg, tydligen landet norr om Kap Dan. Vi voro ej så långt därifrån som vi trodde, på sin höjd 15 mil. Då en djup, trång bukt, hvars slut ej kunde skönjas ens från tunnan på masttoppen, skar sig in i isen mot land, beslöto vi försöka, hur långt vi kunde komma.
Vinden var gynsam, och det gick med god fart in genom rännan. Snart stängde emellertid is för ut; men en själfångare tappar ej modet för så litet; för Jasons starka bog måste isflaken ge vika, och vi kommo in i en stor »klare» (öppet, isfritt vatten), där ingen is stod att upptäcka i riktningen mot land. Detta såg lofvande ut. Vid middagstiden voro vi på 65° 18′ n. br. och 34° 10′ v. l. Det var alltså mer än 13 mil till land; men hoppet började dock så småningom stiga.
Sedan vi seglat ännu ett par timmar med god fart, började man dock från toppen upptäcka is för ut. Efter en stunds segling genom denna is visade den sig för fartyget svår att forcera. Vi voro nu 9 till 10 mil från land, och då isen var tämligen ojämn, fann jag ej rådligt att öfver den försöka en landstigning. Det var bättre att vänta till längre fram, då isbältet blir smalare. Visserligen såg det ut, som vi längre norrut kunde komma betydligt närmare land; men Jason skall, som sagdt, på själfångst, och sökte vi där komma in, äfventyrade vi att fastna i den och förlora den bästa fångsttiden. Vi vände därför om och sade Grönlands östkust för denna gång farväl. Tjocka dolde snart landet för våra ögon.
Om denna vår första anblick af Grönland skrifver Balto: »Vi seglade flere dagar i riktning mot Grönland, tills vi fingo land i sikte. Men landet var långt ifrån oss, vid pass 15 (?) mil bakom isen. Den del af Grönlands östkust vi då fingo se var icke vacker eller behaglig att se; tvärt om var kusten ful och stygg att skåda. Tv förfärligt höga klipptinnar reste sig som kyrktorn upp mot himlens skyar, vilka höljde deras toppar.»
Följande dag fingo vi ett godt bevis på strömmens styrka i detta farvatten. Hela natten hade vi kryssat mot nordost under en stark ostlig vind. Nästa förmiddag fingo vi åter land i sikte, men nu i ungefär samma riktning som dagen förut.
Vi kryssade nu några dagar långs iskanten, men kommo endast obetydligt framåt, då vind och ström voro starkt emot. Liksom förut, sågos mycket näbbhval och flere stora bardhvalar, sannolikt mest blåhval. De sistnämda gå vanligen i västlig riktning, möjligen på vandring mot Grönland. Hvalarne ha tydligen också sina vandringar, men vi känna ännu litet eller intet därom. Då och då sågs en mindre hvalart, som en del själfångare kalla klapmytshvalen, då de påstå, att han skall uppehålla sig i närheten af klapmytsfångsten. Det är möjligen samma art som förekommer vid Finnmarkens kuster och där kallas sejhval (Balænoptera borealis).
Vår första syn af Grönlands östkust (vid Ingoffsfjället).
(Skiss af författaren.)
Ett par gånger såg jag späckhuggaren (Orca gladiator), denna lilla hvalart, som är så lätt igenkänlig på sin höga ryggfena och som de norska fiskarne af denna orsak kalla »staurhynning» eller »staurkval». Han är en stark simmare med snabba rörelser och en farlig tandgård. Han är alla de stora hvalarnes skräck, och hvar han visar sig, fly de därför hals öfver hufvud, och en enda sådan liten gladiator kan ensam jaga dessa jättar framför sig, stundom till och med ända på land. Denna skräck är ej heller helt och hållet ogrundad, ty han anfaller dem helst i flockar, och hugger stora stycken späck ur deras sidor, däraf namnet. Af smärta och förtviflan piska de stora hvalarne vattnet till skurn och ila bort som blixten, följda i hack och häl af dessa små odjur, som icke gifva sig förr än deras offer, utmattade af blodförlust och ansträngning, duka under. Men det är icke blott hvalarne späckhuggaren angriper, äfven själarne äro föremål för hans roflystnad. Eskimåerna ha berättat mig, huru de sett »ardluken», som de kalla honom, taga själen i en enda munsbit.
På de norska kusterna synes späckhuggaren i allmänhet föra ett mera fredligt lif. Han infinner sig ständigt vid våra sillfisken och synes här endast lefva af sill och sej. Han visar ingen benägenhet att angripa de stora hvalarne, med hvilka han här dagligen sammanträffar, liksom de ej heller synas vara rädda för honom. Orsaken härtill är möjligen den, att han här har fullt upp med fiskföda, så att han ej bryr sig om hvalspäck; sannolikare är dock, att de bardhvalar, som komma på sillfiskena, nämligen sillhvalen (Balænoptera musculus) och »vaagehvalen» (Balænoptera rostrata), icke äro de hvalar han brukar angripa. Dessa äro sannolikt den icke så snabba och starka blåhvalen och möjligen äfven trollhvalen (Megaptera boops).
Allt emellanåt sågos själar sofvande på vattenytan. Gungande upp och ned på vågorna, hade de en förvillande likhet med stora, på vattnet flytande korkdynor. En och annan själ sågs äfven ligga på de här och där drifvande isflaken. Detta ansågs för tecken, att det möjligen fanns själ på isen innanför. Men luften var tjock, och vi gåfvo oss ej ro till någon närmare undersökning. Vi längtade att få träffa de andra fartygen. Omsider fingo vi en liten västlig bris, och ett par dagars segling förde oss åter tillsammans med dem. Ombord på Jason drogs en suck af lättnad, då man erfor, att de ej fått någonting sedan vi lämnade dem.
I många dagar ända till midsommar lågo vi nu i tjocka och dåligt väder utanför isen och stampade i sjögången, utan att få så mycket som en enda själ. I midsommardagarna skulle det bli bättre, sade man; men midsommarafton och midsommardagen och ännu många andra dagar gingo utan någon annan förändring, än att det blef riktigt vackert väder med ett strålande, människovänligt solsken, som gjorde tillvaron betydligt lättare. Så länge man har solen, skall man ju icke klaga.
Alla fartyg som funnos i Danmarkssundet voro nu samlade, tillhopa väl en 14 à 15 stycken. Alla seglade efter hvarandra in och ut i bukterna, alldeles som en fårskock. Ger sig en af dem in i en bukt, strax äro alla de andra efter. Vänder en, så vända alla de andra, och så bär det af ut igen. På detta sätt förgick tiden.
Men hur kom det till, att denna själart, som förr fångades i sådana massor här uppe, nu var så sällsynt? Denna frågas besvarande har gifvit många själfångare grå hår. Att här gifva svar därpå faller sig ej lätt.
Då det möjligen kan intressera en och annan att få en fullständigare skildring af klapmytsens lif och vandringar och själfångsten här uppe, och då jag mer än de fleste haft tillfälle att anställa iakttagelser däröfver, skall jag i ett särskildt kapitel söka gifva en kortfattad framställning däraf, så långt min erfarenhet sträcker sig. Ty i klapmytsens vandringar ges ännu mycket som är dunkelt och tarfvar grundligare undersökning.