På skidor genom Grönland 1890/Från Norge öfver Skotland och Färöarna till Island
Fjärde kapitlet.
Från Norge öfver Skotland och Färöarna till Island.
För att komma till Grönlands östkust ämnade jag, som
förut nämts, vidtala en norsk själfångare att hämta
oss på Island, dit vi lätt kunde komma med en af de danska
ångare, som underhålla regelbunden fart på denna ö. Etter
underhandling med flere rederier träffade jag slutligen aftal
med rederiet för själfångaren Jason i Sandefjord, att Jason
skulle hämta oss på Island och försöka sätta oss i land på
Grönlands östkust, mot vilkor att jag gick i god för, att
Jason ej därigenom lede någon pekuniär förlust, t. ex. genom
försummad fångst eller dylikt. Jasons kapten var Maurits
Jacobsen, en lugn och erfaren ishafsfarare. Jag kom då
öfverens med honom, att han på sin resa ut till
fångstplatserna i Danmarkssundet, sedan han på våren idkat fångst
i farvattnen omkring Jan Mayen, skulle omkring början af
juni komma in och hämta oss antingen i Isafjord eller, om
ishinder mötte, i Dyrafjord på Islands västkust.
Den 2 maj lämnade jag Kristiania för att öfver Köpenhamn och London begifva mig till Leith, där jag skulle sammanträffa med expeditionens öfriga deltagare. Dessa gingo dagen efter min afresa ombord på en ångare, som förde dem och expeditionens hela utrustning från Kristiania öfver Kristiansand till Skotland. En mängd förståndigt folk skakade betänksamt på hufvudet och tryckte vemodigt våra händer vid afresan. Man tänkte, om man också icke sade det: »det är nog sista gången vi se hvarandra!»
Afresan skildrar Balto på följande sätt: »Då vi från staden begåfvo oss ned till ångbåtsbryggan, ledsagade oss | många herrar och damer för att önska oss lycklig resa och vid affärden uppstämma några hurrarop. Samma lyckönskan fingo vi af invånarne i alla de små städerna mellan Kristiania och Kristiansand, ty de tänkte, att vi säkerligen aldrig skulle komma tillbaka. Kanske det skulle gå oss som det gick herr Sinclar, hvilken rest till Norge för att röfva och plundra.»
I Köpenhamn uppsökte jag kapten Holm, ledaren af den danska konebåtsexpeditionen till Grönlands östkust, och af honom fick jag åtskilliga värdefulla upplysningar om isförhållandena på den af honom besökta delen af östkusten. Likaledes träffade jag här Maigaard, hvilken tillsammans med amerikanen Peary 1886 gjorde en vandring öfver inlandsisen. Han var en af de få, ytterst få, som såg expeditionens framtid i ljusa färger och icke tviflade på möjligheten att färdas tvärs öfver Grönland.
I Leith sammanträffade jag, som sagdt, med expeditionens öfriga deltagare, hvilka där tycktes finna sig särdeles väl och hade rönt mycken godhet af där boende landsmän. Balto omtalar i sin berättelse bland andra den norske konsuln som »en annan fader de funnit i Leith och som gifvit dem så mycken traktering». Han synes ha funnit fäder på många ställen. Sedan vi rönt många bevis på skotsk gästfrihet, gingo vi den 9 maj på aftonen ombord på den danska ångbåten Thyra, som låg i Granton (strax norr om Leith) och skulle föra oss till Island. Thyra tillhör det Förenade ångbåtsbolaget i Köpenhamn och är det ena af de båda ångfartyg, som göra regelbundna turer mellan Danmark och Island.
Det var nära midnatt, då vi sade farväl åt de sista vänner, som följt oss ut på den ensamma bryggan, och styrde ut i mörkret för att sätta kurs nordpå.
⁎
Långt ute i Västerhafvet, ombrusade af sjö och bränning,
ligga några små öar: det är Färöarna. För mer än tusen
år sedan upptäckte och bebyggde vi dem, och långa tider
igenom hörde de sedan till Norge, och norska fartyg kommo
årligen dit. De tiderna äro länge sedan förbi, och numera
händer sällan, att norrmän komma dit. Afstängda som öarna
äro från den öfriga världen, föra de ett ensligt lif för sig
själfva långt därute i hafvet. Deras befolkning utgör en liten
isolerad och glömd kvarlefva från en länge sedan försvunnen
tid. Men komma vi till dem, känna vi med ens, att de äro
ett skott af vår egen stam. De ha ännu mycket kvar af den
gamla norska folkkarakteren, och ännu tala de det gamla
norska språk som vi själfva glömt. Slutna inom sig själfva
och rufvande öfver sina minnen från nordens stormaktstid,
få de, liksom öarna de bebo, en sällsam, alldeles egendomlig
prägel.
Dessa äro danade gerom vulkanisk verksamhet och bestå till väsentlig del af basalt, som i smält tillstånd på olika tider framvällt ur jorden i väldiga strömmar, liksom ännu i dag lavan ur vulkanerna. Dessa strömmar ha bredt sig jämt åt alla sidor, därefter stelnat den ena ofvanpå den andra och bilda nu de otaliga, nästan vågräta lager, vi kunna se nästan öfverallt på fjällsidorna. De gifva dessa ett egendomligt randigt utseende och bilda ofta afsatser, liksom ofantliga trappsteg upp efter fjällsidan mot toppen, hvilken vanligtvis är vågrätt afskuren och platt ofvanpå.
Ursprungligen ha väl Färöarna bildat ett stort sammanhängande land, liksom våra dagars Island; men basalten är en lös stenart, som lätt förvittrar. Under tidernas lopp ha regn, köld, under istiden is och mest af allt hafvet bidragit att stycka sönder landet i den mängd små öar, hvaraf arkipeln nu utgöres.
Men dessa kvarlefvor af det forna landet erbjuda en oändlig rikedom på vilda, i hög grad pittoreska former: I synnerhet är detta fallet på västra och norra sidorna, där hafvet ligger våldsammast på och gräfver sig djupast in i klippväggen. De mörka basaltväggarna stupa ofta flere hundra, ja, tusen fot lodrätt ned i hafvet. Mångenstädes resa sig dock: ännu enstaka klippstycken med de bisarraste former långt utanför stranden. De från hafvet inrullande sjöarna bryta sig emot dem och göra dem allt mindre och mindre, men ha dock icke förmått helt och hållet bortspola dem.
När hafvet ligger på här med hela sin våldsamhet, när de komma inrullande långt utifrån dessa väldiga, mörka västerhafssjöar, lyftande sina våta bringor och jagande hvarandra i oafbruten följd, och så med brakande dån efter regelbundna mellantider rusa in i de klyftor och hålor de själfva utgräft, när bränningen larmar och det bryter hvitt på alla kanter, när hafsskummet kastas högt öfver bergväggarna och upp öfver landet, då kan väl hända, att dessa öar erbjuda ett skådespel af så storartad friskhet, att det behöfs mer än ord för att ge ett intryck däraf.
Men år efter år bryter hafvet bryter hafvet på detta sätt mot klipporna; förödelseverket fortgår utan afbrott, i synnerhet på västsidan; öarna blifva omärkligt allt mindre och mindre.
Sten och hafsskum äro hufvuddragen i det färöiska landskandet; men älven fågellifvet bidrager i ej ringa grad till dess egendomlighet. Basaltväggarna med sina många afsatser erbjuda ypperliga tillhåll för sjöfågel af alla slag. Sådan finnes där ock i otaliga massor. Vattnet och fjällsidorna vimla ordentligt af dem. I luften står det som en tät snöyra mot de mörka basaltväggarna högt öfver bränningen.
Fjället »Kodlen» med klipporna »Risen» og »Kjellingen» på
Färöarnas nordsida.
(Af Th. Holmboe, efter fotografi)
Mot dessa öar var det vi nu ställde vår kurs. Först efter mer än två dagars resa i vackert väder ankrade vi vid Trangisvåg, en liten: plats på den sydligaste ön Suderö. Den ligger vid en liten fjord eller »våg», som är omgifven af jämförelsevis låga basaltfjäll, och har för öfrigt, så vidt jag vet, ingen märkvärdighet.
Fågelberg på Färöarna.
(Af A. Bloch, efter fotograf.)
Strax fartyget kastat ankar, satte en båt ut från land, rodd af sex unga, raska färöingar i deras egendomliga dräkt. Den utgöres af en tröja af mörkbrun eller kaffebrun färg, knäbyxor; en egendomlig, brun-, blå- eller rödrandig mössa, till formen något liknande vår norska »toplue», men upptill hoprynkad, strumpor och ett slags kuriösa skinnskor, som dock syntes vara bekväma. De förfärdigas af ett enda sammanviket skinnstycke, som hopsys på ofvånsidan, och fästas på foten ungefär på samma sätt som sandaler.
Färöisk lots i nationaldräkt.
(Efter fotografi.)
Båten, som förde platsens »sysselmand» och läkare, lade till vid sidan af vårt fartyg. De gingo ombord hos oss. Medan båten låg kvar, sökte jag lyssna till färöingarnes språk och, om möjligt, uppfatta något däraf. Jag visste ju, att det är ett dotterspråk till gammalnorskan, och hade hört, att det skulle mycket likna vårt språk; men i början sökte jag förgäfves uppsnappa ett enda ord. Pratet och tonfallet läto dock alldeles som när man hör strilerna i Bergenstrakten pladdra sinsemellan.
Efter några timmars uppehåll fortsatte vi färden norrut. Under vägen råkade vi ut för tjocka. Den var dock ej tätare, än att vi under förbifärden kunde se Lilla och Stora Dimon, två små basaltöar, som stiga nästan lodrätt upp ur hafvet och utgöra tillhåll för otaliga massor af sjöfågel.
Stora Dimon har en enda åbo, hvars gård ligger högst upp på öns södra sida. Varor och allt som skall ned härifrån hissas utför den brådstupande bergväggen ned till stranden. Invånarne själfva komma upp och ned på en stig, som till en del är uthuggen i fjällsidan. Då kusterna öfverallt äro branta, kan ingen båt förvaras där om vintern; alla farkoster måste därför om hösten föras bort från ön. Behöfva åborna något, måste de ge det tillkänna medels signaler, och folk kommer då ut från de andra öarna, om det låter sig göra. Men från början af november till slutet af mars är det förenadt med stor fara att landa på ön, då hafvet merendels ligger för våldsamt på. Under denna tid äro därför dessa öbor som oftast afspärrade från den yttre världen. Det har berättats mig, att en gång för många år sedan skulle händt, att elden på ön slocknade. Det var i midten af november, torrvedsstickor eller något annat att göra upp eld med hade de icke, och de måste därför omkring ett halft år lefva på kall mat, utan eld i spisen och utan lyse de långa vinterkvällarna.
Det var på Stora Dimon som, enligt sagan, norrmannen Sigmund Bresteson, Färöarnas nationalhjälte, öfverfölls af sin fiende Trand, och här var det äfven som han, förföljd af sin fiende, skulle jämte sin bror Thorer och Einar hoppat i sjön och summit öfver till den en mil söderut belägna Suderö. Talar sagan här sanning — hvilket dock förefaller något tvifvelaktigt — måste denna simbragd varit den största idrott i sitt slag man någonsin hört omtalas, ty Sigmund skulle då icke summit fri och obehindrad, utan, då Einar tröttnade, först tagit honom och, sedan han uppgifvit andan och de ej hade mer än en fjärdingsväg kvar, sin bror Thorer på ryggen och med honom uppnått Suderö. Här hade dock Thorer blifvit bortsköljd af bränningen, medan Sigmund själf lyckats arbeta sig upp på stranden. Händelsen skulle tilldragit sig på senhösten och i ett farvatten, där en stark ström går fram. Det måste ha varit karlar för en polarexpedition.
Lilla Dimon.
(Efter fotografi af kapten Sörensen.)
Fram på eftermiddagen uppnådde vi Thorshavn, Färöarnas hufvudstad. Det är säte för öarnas högste ämbetsman, amtmannen, samt andra ämbetsmän. Det har sin egen tidning, »Dimmalætting» (daggryningen), som, skrifven på färöiska, utkommer hvar lördag.
Platsen har ett litet fäste med tre och en half malmkanoner och, som det sades mig, en besättning på tolf man; dock sade andra, att där ej fanns någon besättning alls. Vallarna voro så höga, att vi hoppade öfver dem, då vi vid vårt besök däruppe funno portarna stängda.
Staden ligger vid två stora vikar i en något kuperad trakt och omgifves af mindre höjder och kullar. Längre i bakgrunden resa sig höga, nu snötäckta fjäll. Sedd ute från hafvet, liknar den ganska mycket en vanlig kuststad i det västländska Norge.
Thorshavnsborna, liksom den öfriga färöiska befolkningen, lefva till stor del af fiske. En annan af färöingarnas hufvudnäringar är fårskötsel, och på Färöarna skall finnas så mycket får, att säkerligen ej många platser kunna i detta hänseende täfla med dem. Det skall nämligen finnas mer än aderton får på hvar person.
Då vi för storm måste från lördagen till måndagsmorgonen ligga öfver i Thorshavn, fingo vi tillfälle att se den färöiska nationaldansen. Man dansar här hvar söndagsafton klockan 10. Det var den besynnerligaste dans jag någonsin sett. Den bestod däruti, att alla meddansande — de voro vid detta tillfälle omkring etthundra — män och kvinnor, utan ordning och utan någon indelning i par, fatta hvarandra i händerna och bilda en stor ring eller lång kedja. Denna rör sig nu i ett slags släpande polkatakt efter musiken af någon visa, stundom på danska, dock oftast på färöiska, och helst någon gammal kämpavisa, som på en entonig och släpande melodi sjunges af alla deltagarne, men med full hals, så att det ser ut som man kappades om, hvem som skall kunna höras öfver alla de andra. Ringen rör sig på detta sätt oafbrutet rundt om hvarf på hvarf i nästan alldeles samma takt till klockan 1 eller 2 på natten, vid festliga tillfällen naturligtvis ännu mycket längre, och med ingen annan omväxling, än att man då och då slår en bukt på kedjan.
Har man lust att vara med, bryter man ringen på första bästa ställe och tar plats i luckan. Så gjorde ock strax flere af expeditionens medlemmar. De passade det naturligtvis alltid så, att de kommo in mellan två vackra jäntor, och deltogo nu i dansen med ett lif och en uthållighet, som varit värda en bättre sak.
Port af två hvalfiskkäkar i Thorshavn.
(Efter fotografi.)
Denna dans synes vara det enda slag af dans som brukas på Färöarna och är helt säkert ett arf från de gamla norrmännen. En liknande dans hade ända till förra århundradet bibehållit sig på Island. Den kallades där »Vikivaka». I Norge är den väl redan för längesedan försvunnen, och det är knappast heller att undra öfver, ty hvari nöjet af den består, har jag ännu ej kunnat få klart för mig. Men det är dock något sällsamt med dessa forntidslämningar, något nästan rörande att tänka, huru dessa människor samlas här hvar enda söndagsafton för att dansa en dans, som på alla andra ställen är för länge sedan utdöd, och sjunga kämpavisor, hvaraf de själfva knappast förstå meningen.
Måndagsförmiddagen kommo vi till den lilla handelsplatsen Klaksvig, den nordligaste hamnen som anlöpes på Färöarna. Den är på tre sidor omgifven af höga basaltfjäll, som ha en till och med för Färöarna ovanligt utpräglad lager- eller terrassbildning.
Efter ett par timmars stillaliggande ånga vi åter mot norden, beundra under förbifarten den rikedom på vilda, sönderslitna former öarnas nordkuster erbjuda och sticka så åter ut till hafs med kurs på Island.
Vi började nu på temperaturen få känna, att vi kommit på nordligare breddgrader. Lapparne, som voro klädda i sina renskinnspäskar, frösö naturligtvis icke; men det var icke utan, att en och annan af oss fann luften något kylig. Detta gaf Ravna anledning till tämligen allvarliga betraktelser, och han förtrodde sig till Balto, som strax kom till oss och berättade: »Han Ravna, han sa’ till mig: hvad ha vi gjort, att vi ska fara med de här människorna, som har så litet kläder? Jag ser hur di fryser. Di kommer att dö i Grönland, där det är så kallt, Sverdrup och Dietrichson och Kristiansen och Nansen, och då måste vi två lappar också dö, ty vi hitta ju inte vägen till människor.»
Ravna befann sig i det hela mindre väl ombord. I början var han sjösjuk. Detta gaf sig dock efter några dagar, såsom Balto uttryckte sig, sedan han af denne blifvit döpt med saltvatten. Men han blef dock aldrig förtrogen med sjön och lifvet ombord. Så kunde han omöjligt förmås att sofva under däck; där blef honom för kvalmigt. Han drog därför hufvudet och armarna in i päsken, lade sig, hopkrupen som en hund, i en vrå på däck och sof säkerligen lika godt som vi i våra kojer. Balto, hvilken redan förut frestat på sjölifvet, fann sig däremot från första stunden hemmastadd ombord, där han kom på god fot med besättningen och spelade matador på fördäck.
På vägen mellan Skotland och Island, äfvensom på hafvet mellan Island och Grönland, tog jag dagligen prof af luften, förnämligast för bestämmande af dess kolsyrehalt. Luftprofven togos på det i inledningen omnämda sättet. På detta sätt förde jag luft med mig hem till och med från det inre af Grönland.
Redan på Färöarna hade vi fått ledsamma underrättelser om isförhållandena längre nordpå. Isen skulle sträcka sig längre mot söder än den gjort i mannaminne, och Islands östkust vara otillgänglig. Ty värr fingo vi äfven allt för snart besanna riktigheten häraf. Redan efter ett dygns resa, 30 mil från Islands östkust, anträffades isen. Vi höllo samma kurs för att se, om vi ej längre norrut skulle kunna komma i land, men förgäfves: isen stängde öfverallt vägen. Vi mötte också flere seglare, och dessa berättade, att isen sträckte sig långt nordpå.
Dagen därpå, den 16 maj, gjorde vi på morgonen ännu ett försök att uppnå östkusten långt söderut, midt för Berufjord, men äfven här möttes vi af is redan 20 mil från land. Det var nu ingen annan utväg än att sätta kurs mot sydväst, och med god vind seglade vi nu längs Islands bergiga och pittoreska sydkust. På eftermiddagen och aftonen passerade vi Islands högsta fjäll, det väldiga Öræfa-jökull, som reser sig brant ur hafvet till en höjd af 2,000 m. Då solen sjönk i hafvet och kastade sina sista strålar på fjällets snöbetäckta sidor och töckenslöjan som höljer dess topp, gaf det en i hög grad imponerande anblick. Stund efter annan slets ett hål i dimtäcket, och hela käglan visade då för ett ögonblick sina afrundade konturer.
Basaltfjäll vid Haraldsund väster om Klaksvig.
(Efter en skiss af författaren.)
Öræfa-jökull tillhör och ligger på södra sidan af Vatna-jökull, som är Islands största jökelmassa och näst Grönlands inlandsis den största kända i de arktiska trakterna. Öræfa-jökull är en gammal vulkan, som visserligen ej haft många utbrott sedan landnámstiden (tiden för Islands första bebyggande af norrmännen), men dock anställt stor förödelse. Vid sitt utbrott i midten af fjortonde århundradet ödelade han två socknar, och Thorvald Thoroddsen berättar i sin Lysing Islands, att hela Litlahérad ödelades af »jökul-hlaupet»[1], och då utsopades i hafvet på en enda morgon 40 gårdar med allt som däruti fanns, och endast få af invånarne skola lyckats rädda sig. Jökelsprånget förde med sig så mycket sten, grus och sand, att där det förut varit 30 meters vatten vid kusten blef det nu en jämn sandhed. Sitt senaste utbrott hade Öræfa 1727, då en mängd gårdar ödelades och en myckenhet kreatur gingo förlorade.
Västmannaöarna och Eyafjalla-jökull vid solnedgången.
(Af Th. Holmboe, efter en skiss, tagen af förf. i maj 1882.)
Väster om Öræfa och längre in i landet, i Varmådalen, ligger Lakis kraterkedja, där det 1783 var ett utbrott, våldsammare och förfärligare än något som ägt rum sedan Island bebyggdes. Thoroddsen säger, att på en gång, så vidt man känner, ingenstädes på jorden framvällt så mycken lava som vid detta utbrott. »Det har sagts, att i detta lavafält finnes lika mycket sten som i hela Mont Blanc.»[2]
Öfverhufvud äro de mellersta och sydvestra delarna af Island starkt vulkaniska. Man kan här se samma kraft, som danat både Island och Färöarna, i full verksamhet. Lavaströmmar från den historiska tiden ha i ofantlig utsträckning utbredt sig öfver äldre tuff, basalt eller præglaciallava. Medan Färöarna ligga som en död ruin af en äldre, väldig byggnad, är däremot på Island samme byggmästare alltjämt i verksamhet.
Konstruktionens hufvuddrag äro de samma på båda ställena. Island liknar en stapel flata basaltskålar, där alla lager luta inåt mot midten, Färöarna åter bitar af en sådan skål, som med lutning mot öster dyka ned i hafvet.
Det kan synas svårt att förklara, huru dessa lager fått en så regelbunden lutning som de hafva. Är emellertid det antagandet riktigt, att landet stiger därigenom, att jordskorpans undre lager vidga sig allt efter som de öfre försvinna, då nämligen dessas tryck på de undre måste i någon mån ha pressat ihop dem,[3] då synes det mig som en förklaring, hvilken cand. real. Andreas Hansen ämnar gifva i en uppsats om strandlinier i »Nyt archiv for mathematik og naturvidenskab» (Kristiania), måste vara riktig. När, såsom fallet är på Island och Färöarna, hafvet äter på landet, måste nämligen, enligt hans åsikt, trycket på de undre lagren längs kusterna minskas och dessa höja sig. På Färöarna verkar hafvet mest på väst- och nordsidan, följaktligen skulle äfven landet på dessa sidor höjt sig mest, och så är äfven verkliga förhållandet. På Island verkar hafvet mer likformigt längs hela kusten, följaktligen skulle landet höjt sig utmed denna och lagren sjunkit mot midten, alldeles som förhållandet är.
Följande morgon (den 17 maj) närmade vi oss Västmannaöarna, som ligga ungefär midt på Islands sydkust, några mil från land. I det härligaste solsken med stilla sjö gledo vi in mellan dessa höga och branta basaltöar och kastade ankar utanför inloppet till Heimaey, den största af öarna och tillika den enda som är bebodd. Här lågo vi stilla en stund för att invänta båt från land och fingo således god tid att betrakta landet och, så vidt fartygets rullning tillät, fotografera det.
Äfven på Västmannaöarna äter hafvet sig in och undergräfver lavalagren, så att de bilda lodräta väggar med stora portar och grottor. Det låg något sydländskt i det hela, och tankarna vände sig mot Capris kuster. Det var onekligen en likhet, och hvad formen angår, taga säkerligen Västmannaöarna priset. Vi gingo alldeles under dessa höga basaltväggar, uppför hvilka bränningen kastade sitt skum. De skrikande sjöfåglarna kretsade omkring oss i stora svärmar. Det var något underligt fängslande i denna natur, i synnerhet när därtill kom en härlig, frisk morgon med det mest strålande vackra väder, ett kristallklart haf, och strax innanför oss på fastlandet Islands näst högsta bergtopp, vulkanen Eyafjalla-jökull, hvars kägla stiger rakt upp ur hafvet till en höjd af 1,700 m. Med sin väldiga hvita snöhätta ligger han där, glittrande i solskenet. Längre in i landet se vi andra jöklar; tydligast framträder Hekla med sin ännu snöhvita kupol.
Färden går emellertid vidare längs kusten, och snart sjunker all denna prakt i hafvet; endast Hekla, Tinnfjalla- och Eyafjallajökull synas ännu länge öfver horisonten. Fram på eftermiddagen passera vi Reykjanäs med Islands enda fyr på en hög, i hafvet utskjutande klippa. Fyren har under de senaste åren varit hemsökt af flere jordskalf. Vid det senaste remnade tornet, och ett stort stycke af klippan störtade i hafvet. Man väntar nu till hälften, att det hela en vacker dag skall försvinna. Fyren ligger för öfrigt på en ytterst vulkanisk mark och i de dystraste omgifningar man gärna kan tänka sig. Nästan hela Reykjanäs är en enda stor, i hafvet utskjutande lavaslätt.
Nordsidan af Västmannaöarna.
(Efter en ögonblicksfotografi.)
För sex år sedan var jag i land här och hade då tillfälle att göra närmare bekantskap med trakten; men det må jag bekänna, att ett ödsligare landskap vet jag mig aldrig ha genomvandrat. Där fanns knappt ett grässtrå att se; allt var naken, svart lava, som sträckte sig bort mot horisonten utan annan omväxling än att den här och där antog en röd- eller gulaktig färg. Ingen människoboning syntes till, med undantag af fyrvaktarens bostad, och intet, annat lif än ett par utsvultna brockfåglar, som på resan norrut slagit sig ned på ett slags gräsmark utanför fyrvaktarstugan, där för öfrigt äfven ett par får sökte afslita några förtvinade grässtrån. Det enda som bragte någon egentlig omväxling i taflan var ett par ångpelare, som på några ställen uppstego i luften. Denna ånga kom från kokande, svafvelhaltiga källor, hvaraf det finns flere på halfön. Sedda på afstånd, likna de rykande kalkugnar.
Reykjanäs med Islands enda fyr.
(Af Th. Holmboe, efter en skiss af författaren )
Utanför Reykjanäs sticka flere klippor och skär upp öfver hafsytan. Den af dem som mest fäller i ögonen är den så kallade Mjölsäcken, hvilken antagligen fått sitt namn af likheten med en ofantlig, upp- och nedvänd säck, som lodrätt höjer sig öfver vattenytan. Dessa skär äro bland annat bekanta som häckningsplatser för en stor mängd af den nu utdöda geirfågeln (alca impennis).
Efter att ha arbetat oss fram mot vind och svår sjö, som flere gånger reducerade Thyras fart till inemot noll, kommo vi ändtligen om natten in till Islands hufvudstad Reykjavik. Uppehållet här skulle endast bli helt kort, men följande morgon fingo vi dock tillfälle att gå i land på några timmar och bese staden.
»Reykjavik» med Islands enda väg.
(Efter fotografi.)
Reykjavik är ingen stor stad: den har cirka 3,000 eller 4,000 invånare och består af en mängd små trähus, som ligga kringströdda på en slätt. Af stenbyggnader finnas där blott ett par. Den ena är Althingshuset, där Islands althing eller riksdag håller sina sammanträden, den andra domkyrkan. De äro båda byggda af lava, som naturligtvis finnes i riklig mängd på ön, då denna till största delen just består däraf. Man måste därför mycket förundra sig öfver, att ej flere hus äro uppförda af detta material, då ön helt och hållet saknar skog och hvarenda träpinne i följd däraf måste införas utifrån, mestadels från Norge. Utanför Althingshuset ligger en stor gräsbevuxen plats, Austarvöllur, prydd med en bronsstaty af Thorvaldsen, som skall ha haft isländska föräldrar.
Reykjavik bör vara en ytterst byråkratisk stad, ty, enligt hvad man sade mig, skall där finnas ej mindre än 40 ämbetsmän, alltså minst en på hvar hundrade invånare. Man vore nästan frestad att tro, att Island vore ett rikt land, då det kan föda så många ståndspersoner.
Fram på dagen lämnade vi Reykjavik, sedan vi helsat på officerarne ombord på danska örlogsångaren Fylla, hvilken kom in i hamnen just som vi skulle gå. Vi satte kurs på Snefellsnäs, för att fortsätta norrut till vår destinationsort, Isafjord. På aftonen, just i solnedgången, passerade vi Snefells-jökull, en gammal vulkan, som ligger ytterst på näset. Som en kägla reser han sig till en höjd af 1,350 m. Han är väl bekant som ett ypperligt sjömärke, och månget fartyg har hans hvita hufva lyst i vänlig hamn. I afton tar han sig säkerligen ej mindre väl ut än vanligt: solen sjunker just ner i hafvet och kastar ett rodnande skimmer öfver hans snömantel.
Då vi på morgonen den 19 kommo upp på däck, mottogos vi af en styf nordlig kultje med snö och isbark; de höga basalt-fjällen på land voro snötäckta ända till foten, och här och där sågs ett och annat isstycke drifva på vågorna: det var förelöpare, som berättade, att isen inte var långt borta. Vi befunno oss nu i närheten af Önundarfjord, och då kultjen började öfvergå till storm med allt tätare snöbyar, gingo vi in hit, där det finns en utmärkt hamn, för att af bida förbättring i vädret. Stormen tilltog nu hastigt, och vi fingo en liten förkänning af hvad blåst vill säga i dessa nordliga farvatten. Man vågade sig ej gärna onödigtvis upp på däck. Det blåste visserligen ej starkare, än att man ännu kunde hålla sig på benen, men vädret var dock sådant, att när man stack näsan öfver däck, man fick brådtom att draga in henne igen. Vi lågo emellertid lugnt och tryggt där vi lågo. Det var ju också pingstafton, och hvarför skulle vi ej göra oss så trefligt vi kunde inomhus?
Thyra vid Snefellsnäs.
(Af Th. Holmboe, efter en skiss af författaren.)
Af landskapet omkring oss sågo vi helt obetydligt, nästan endast foten af de sannolikt höga fjällen, och stundtals ej heller den. Af hvad vi sågo framgick tydligt, att vi befunno oss i ett utprägladt basaltlandskap. Efter hand höljdes emellertid allt af ett mycket tjockt snötäcke, och totalintrycket af landskapet var, att här rådde full vinter. Skidföret skulle varit tämligen godt, om snön varit litet torrare.
När vi följande morgon vaknade, voro vi i Isafjord, där vi ämnade stiga i land. Hade det varit vinter i Önundarfjord, var det det icke mindre här; allt var täckt af snö. Isafjord är den näst största af Islands tre handelsplatser, och en ganska vacker liten ort med en förträfflig hamn, som ligger inklämd mellan höga fjäll.
I Isafjord sades mig, att drifisen icke var långt borta; den skulle ligga söder om Kap Nord. Vid stark nordlig storm kunde han drifva ännu längre söderut och stänga inloppet till fjorden. Detta händer visserligen ytterst sällan, men vore dock alltid en möjlighet, och Jason kunde därför få svårt att komma in och hämta oss. För att icke utsätta oss för en sådan risk beslöt jag nu, att expeditionen skulle begifva sig till den sydligare belägna Dyrafjord, som aldrig stänges af is, och där invänta Jason. Ett bref med underrättelse därom till Jasons kapten sändes följaktligen i land, och vi gingo åter söderut, sedan vi varit uppe och tagit isen i skärskådande.
Innersta hörnet af Dyrafjord med Glámujökull i bakgrunden,
sedd från Thingeyre.
(Efter en skiss af författaren.)
Följande morgon gingo vi i härligt väder och med strykande fart in i den vackra Dyrafjord. Vintern hade nu åter flytt till fjälls, och på stränderna log litet af våren emot oss. Snart lågo vi för ankar utanför Thingeyre, fjordens handelsplats. Här togo vi afsked af Thyras befälhafvare, kapten Sörensen, och dess besättning. Från första stunden hade de gjort allt för att göra vår vistelse ombord så behaglig som möjligt, och vid afskedet sände de oss nu en dånande salut.
På Thingeyre mottogos vi hjärtligt af köpmannen konsul Gram, under hvars tak vi skulle tillbringa väntetiden. Handelsplatsen, som fått sitt namn däraf, att i äldre tider ting hållits där, ligger på ett näs eller »ör» (isl. eyri) midt i fjorden. Detta näs är en morän, som för lång tid sedan, då Island var helt och hållet täckt af is och snö, blifvit uppstaplad framför den glacier, som fyllde fjorden och, åtminstone till en del, utgräft och format den. Inåt fjorden ligga flere sådana moräner, den ena innanför den andra. De sträcka sig som tillplattade ryggar dels öfver, dels under vattnet tvärs öfver fjorden och göra det ofta svårt nog att komma fram där med båt. De äro ojäfviga vitnen från istiden, och ofantliga äro de massor af sten och grus, som i dem blifvit framförda.
Dyrafjord är på båda sidorna omgifven af branta basaltfjäll, alldeles lika dem vi sågo på Färöarna. Vid fjordens innersta hörn reser sig den väldiga Glámu-jökull, visserligen icke synnerligt hög — jag fann den hafva omkring 910 meters höjd — men dock det högsta fjället i Vestfirdir, öns nordvästligaste del, hvilken är som en ö för sig och endast genom ett 10 km. bredt, lågt näs sammanhänger med dess hufvudmassa. Glámujökull har ett betydligt omfång och består, liksom hela det kringliggande landskapet, af basalt.
En dag bestego vi jökeln. Vi togo skidor och trugor med oss, då det såg ut att vara djup och lös snö på höjden. I detta hänseende misstogo vi oss dock, ty vi funno däruppe mycket hård snö, som var lätt att gå på och äfven erbjöd ett godt skidföre, ja, allt för godt, såsom vi på ett sorgligt sätt skulle få erfara. I det vackra, klara vädret var det en ypperlig utsikt här uppe. Det är ett mycket egendomligt landskap man har framför sig: en snöbetäckt, ovanligt jämn och vidsträckt högslätt, som på alla sidor stupar brant ned. I bakgrunden söderut ses Snefells-jökulls lätt igenkänliga kägla resa sig högt öfver horisonten.
Den sydliga delen af Vestfirdir sedd från Glámu-jökull.
(Efter en skiss af författaren.)
Man ser här uppe med ens tydligt, huru hela landet måste ha tillkommit, huru basaltströmmarna jämt och stilla utbredt sig åt alla håll och bildat en sammanhängande stor slätt. Så har hafvet kommit och luften med köld och regn, och under istiden kommo glaciererna och tärde på ytan, i synnerhet längs kanterna, där de danade fjordar och dalar. Sedan har förvittringen ytterligare vidgat dem; men de ha dock endast förmått tränga sig in ytterst vid kanten, medan högslätten i det inre ännu ligger där nästan lika jämn och orörd som han var när han danades.
På hemvägen rände vi på våra stålskodda skidor utför de branta fjällsidorna; det gled som glas på den hårda skaren. Då gick Balto oförsiktigt till väga och kastades hufvudstupa utför en liten fjällklint. Under fallet försträckte han sitt högra knä så illa, att vi hade mycket svårt att få honom hem med oss. På bortvägen hade Balto varit mycket stor af sig och talat om, huru det »för oss lappar är en småsak. Vi sätta stafven mellan benen, och då klarera vi alla hinder». Det var just då han i första branta sluttning skulle visa detta sitt konststycke som det gick så på tok för honom, och vi kunde ju, trots allt, ej låta bli att draga på munnen.
Han var nu i flere dagar invalid, och vi trodde, att vi skulle förlora den ene af våra kamrater, och jag tänkte redan på att taga en isländare i hans ställe, ehuru ingen just var synnerligt benägen därtill. Genom daglig massage blef han dock snart så pass förbättrad, att jag åter hoppades kunna använda honom, ehuru han själf såg allt i de mörkaste färger och i allmänhet var ytterst nedslagen. Det samma var äfven förhållandet med Ravna, som trodde sig antingen skola bli nödsakad att ensam följa oss, eller också afstå från hela resan, men därmed också från förtjänsten.
För öfrigt blef tiden oss alls icke lång på Thingeyre. Vi gjorde fjällbestigningar, jagade sjöfågel på fjorden, företogo ridturer, besökte bondgårdarna i trakten o. s. v. I synnerhet voro ridturerna på de små, ypperliga islandshästarna ett utsökt nöje. Kommer man upp på en sådan liten råtta och, som författaren, ej just är liten till växten, tar man sig knappast ut till sin fördel, där man sitter med fötterna nästan skrapande i marken. I början fruktar man nästan, att hästryggen ej skall hålla. Men när det så bär af i vildaste karriér och allt hvad tygen hålla, öfver grusbackar, där stenarna rulla under hästhofven, öfver myrar, där hästen sjunker ned till långt upp på benen, öfver bäckar och klyftor, uppför branta bergstigar, utför stupande fjällsidor, med ett ord genom en terräng, där en vanlig häst vid första steg skulle ha ett par hela ben mindre, och öfverallt med samma vilda fart och utan att hästen en enda gång fubblar med foten — ja, då tror jag, att man måste fatta aktning för islandshästen, säkerligen världens yppersta berghäst. Mest förvånad blir man dock måhända, när man kommer till en älf och får se den lilla hästen utan betänkande vada eller simma öfver. Själf får man då så godt man kan akta sig för att bli våt. Är det ej mycket djupt, kan man länge bärga sig genom att lägga upp benen på hästryggen, så framt man ej trillar af vid någon oväntad rörelse af sin gångare. Som bekant, finns det hvarken vägar eller broar på Island, men på hästryggen tar man sig fram öfverallt.
Isländsk bondgård.
(Teckning af E. Nielsen efter fotografi.)
I en bondgård i närheten af Dyrafjord köpte vi en liten häst. »Denna häst,» säger jag i ett bref hem till Norge, skrifvet den 4 juni, »tar jag med för att hjälpa oss vid forslandet af båten och packningen öfver isfälten utanför Grönlandskusten samt, om vi få honom med så långt, till att klöfja våra saker upp på höjden ofvanför stranden. Det är visserligen mycket ovisst, om vi få något synnerligt gagn af honom, men i alla händelser få vi, om vi nödgas skjuta honom, en god måltid färskt kött.»
Ty värr, skulle han ej nå sin bestämmelseort. Det är på våren ingen lätt sak att få köpa foder på Island, och jag kunde endast skrapa ihop sådant för en knapp månad. Det var för öfrigt ett litet präktigt djur jag fick. Han hade dessutom den hos islandshästar ovanliga egenskapen att kunna användas till dragare. Han hade något begagnats för plogen, någonting mycket sällsynt på Island, där hästarna eljes endast användas till ridt och klöfjning.
En morgon under vår vistelse i Dyrafjord inkom på fjorden ett tremastadt ångfartyg. Det var den danska örlogskorvetten Fylla. Dess ankomst var naturligtvis för oss en källa till mycken glädje. I flere dagar fingo vi nu njuta af umgänget med de älskvärda officerarne, och mången angenäm stund tillbragte vi ombord.
Emellertid började nu tiden närma sig, då vi hvar dag kunde vänta att få se Jason. Vi började nästan bli otåliga.
Då få vi en söndagsförmiddag — det var den 3 juni — långt ut i fjordmynningen se en liten ångbåt komma pustande uppför fjorden. Ingen kunde säga, hvad det var för en passagerare. Snart fick man dock klart för sig, att det måste vara en af de små norska hvalfångarne från Isafjord. Det går rundt om Fylla, hälsar med norska flaggan och ankrar i hamnen. En båt nedfiras och ror mot land. Stor var vår glädje, då vi i den förste, som steg i land, igenkände kapten Jacobsen, Jasons befälhafvare. Där blef nu naturligtvis ett lifligt återseende, och sammanhanget var strax klart. Jason hade kommit till Isafjord, hade ej funnit oss dlr och ämnade så fortsätta till Dyrafjord. Men det var stark motvind, och Jason skulle med sin svåra rigg behöft ett helt dygn för att mot vinden ånga ned till Dyrafjord. Då hade det norska hvalfångstbolagets direktör, grosshandlaren Amli från Kristiania, den utmärkta artigheten att sända Isafold, den ena af sina ångbåtar, för att hemta oss, ett nytt bevis från en landsman på den välvilja, hvarmed expeditionen omfattades.
Isländsk bondflicka i nationaldräkt.
(Af A. Bloch, efter fotografi.)
Nu blef det naturligtvis brådtom att göra allt i ordning till afresan. Det var ej heller någon brist på hjälpande händer, när vi skulle föra våra saker ombord. I synnerhet väckte det lifligt intresse, när den lilla islandshästen skulle öfver landgången. Det stackars djuret visade alls ingen lust därför och måste nästan bäras ombord. Men hade det anat, hvad det gick till mötes, skulle det säkerligen spjärnat emot ännu mer.
Då allt var i ordning och vi hade tagit afsked af konsul Gram, faktor Wendel och de öfriga vänner, vi förvärfvat oss i Dyrafjord, gingo vi ut till hafs och satte kurs nordpå. Från Fylla sändes oss en sista helsning, i det musiken stämde upp den norska nationalsången: »Mens nordhafvet bruser». Länge hörde vi tonerna öfver vattnet.
Redan samma afton ankrade vi i Isafjords hamn under en dånande salut från Isafold och Jason, den senare sirad från topp till däck, som Balto målande uttrycker sig, »med lika många flaggor som röda hjortron på en myr». Då vi satte foten på Jasons däck, hälsades vi med ett kraftigt hurra! af hela besättningen, som utgjorde ej mindre än 63 man. Jason hade hittills fått en någorlunda god fångst och var det året en af de lyckligaste i hela själfångarflottan. Han hade fått 500 st. ungsjäl och omkring 1,100 st, gammal själ.
- ↑ När en glacier eller jökel ligger ofvanpå vulkanen, flyter det vanligen icke lava ifrån den, utan lavan förvandlas till aska. Däremot smälter något af jökelisen, medan en annan del spränges sönder och med väldig fart störtar ned utför sluttningarna. Detta är ett jökul-hlaup. Det för med sig ned till låglandet och hafvet is, stenblock, grus och siam; ingenting förmår motstå dess våldsamma fart. Det är lätt begripligt, att sådana jökelsprång äro långt värre än lavaströmmarna, då de komma med en våldsam fart, medan lavan framskrider mycket långsamt.
- ↑ A. Helland: Lakis’ kratrar. Universitetsprogram. Kristiania 1886.
- ↑ Sålunda tro några, att landets stigning efter istiden beror därpå, att jordskorpans öfre lager varit hoppressade af isens tyngd under istiden och efter dess försvinnande vidgat sig.