Paradiset/7
| ← VI. |
|
VIII. → |
VII.
Sol steg upp och sol sjönk, nätter och dagar växlade,
mörker kända ön, som sof i hafvet, och ljus väckte
den till arbetet att lefva och vara till.
Skårorna fyllde sex af Linds käppar från ena ändan till den andra och han började med en ny, en längre. Han skar sina märken djupare och täljde små nätta ornament kring hvart och ett, tiden blef honom lång emellanåt och han kunde ej gärna undvara sysselsättning. Händig som alla sjömän roade han sig med en mängd olika småarbeten. Bland annat hade han holkat ut tvänne trästycken till muggar, på den ena skar han in ett K. L., den andra blef utan monogram, ty han ansåg det närgånget att tälja ett E. i den.
Miss Elisabeth tackade honom för hans uppmärksamhet, ty träskålen var, trots sin klumpiga form, alla bekvämare att använda än att dricka ur handen eller ligga framstupa vid bäckens strand. Så snart Lind fann att hon tagit den omärkta muggen för sin del rörde han den aldrig. Men en dag såg miss Elisabeth, att han af misstag drack ur den, och sedan låtsade hon ej se den mer. Lind kom snart under fund med sitt felgrepp, och lydig och undergifven gick han till skogen och holkade ur en ny träbit, som till middagen ställdes bredvid henne; den gamla kastade han i sjön.
Miss Elisabeth gaf ej akt därpå; hon hade undergått en stor förändring. I stället för den forna retligheten följde en dåsig lojhet, som fjättrade tankarna vid de obetydligaste saker, såvida hon alls tänkte, och det senare inträffade ofta. Hela timmar låg hon orörlig i grottans öppning och stirrade på krabborna, hvilka sömnigt kröpo ut och in i sina hål och utan försök till flykt läto Lind fånga sig. Hennes ögon vändes då och då sökande bort mot synranden, där intet annat fanns att se än molnen, ibland stora och mäktiga tornande upp sig öfver hvarandra, stundom splittrade i små rifna flikar, men alltid antagande de mest olika gestalter. Och hoppet, som sällan dör bort hel och hållet, narrade henne alltid att bortom det afstånd dit blicken ej nådde, söka ett fartygs toppsegel, som hon ständigt trodde sig skönja i hvarje ny, hvit molntapp. — Det var aldrig något segel, endast vinddrifna skyar, men det kunde hafva varit räddningen — — det var — nej — jo där — nej, nej — jo, jo — varma vågor af jubel stego upp inom henne och sjönko åter, hopp och förtviflan kämpade hårdnackadt i hennes inre — och på purpurröda moln sjönk solen i det smaragdgröna hafvet, medan dess sista strålar skänkte ny, oanad glans åt ön, som brann i guld — i violett — som drunknade i natten.
Med ögon, som värkte af öfveransträngning låg hon kvar och inbillade sig, att en ångares lanternor skulle dyka upp ur mörkret, komma närmare — snart — nu — genast. Där ute fanns intet annat än mörker, tungt och tryckande som sorgen själf, ogenomträngligt och skrämmande i sin högtidlighet, med bränningarnes eviga koral till ackompangemang, en symfoni i kolsvart moll. Och så tändes stjärnorna, först en, så en till och sedan tio, tjugo, hundra. Det var lantärnorna på hennes drömmars efterlängtade farkost. Nej de lantärnorna sutto oåtkomligt högt där uppe, dit människor aldrig nå annat än när tanken frigjord flyger på fantasiens vingar — och hennes tankar höjde sig aldrig, bundna vid jorden krälade de trötta i dess grus. — — —
En förmiddag kom Lind utför berget och talade brådskande om, att sista trasan af hans skjorta blåst bort från signalstången. Han sade det i en ton, som kom henne att förstå, att hans underrättelse innehöll en uppmaning. Tigande gick hon in i grottan och vände om en stund tillbaka med sin underkjortel i handen.
— Just så, miss, hvitt ska’ det vara, utropade Lind glad. — Få se om vi inte ha bättre tur med den här.
— Men tänk ifall äfven den blåser sönder.
Lind hade gått ett par steg uppför sluttningen men vände genast tillbaka.
— Det gör den, förstås, sade han eftersinnande. — Och sedan?
— Dj—ar anamma, svor han till — hvarför skulle ni säga det, miss. — — Å nej, vi ä’ inte dömda att stanna här. Ni ska’ få se, miss, ni ska’ få se, att …
Miss Elisabeth hörde ej fortsättningen af hans ord, ty han klättrade raskt uppför klipporna och befann sig snart utom synhåll. Hon vände icke ens på hufvudet efter honom, med en loj axelryckning tog hon plats i skuggan och lät ögonen tanklöst glida öfver omgifningarne, som hon sett så många gånger, att hon på förhand kände hvarje punkt redan innan blicken flyttades dit. I hennes neddragna mungipor hade ett bittert löje bitit sig fast, hennes hopp låg i själatåget och allt som återstod var en grym ängslan, hvilken ensam hotade att taga väldet öfver hennes vilja.
Och nätter förvandlades till dagar, sol lyste, värmde, brände och gick ned, och aftonvinden spred blommornas vällukter kring ö och haf och ett nytt dygn lades åter till alla de, som redan runnit bort i sanden. Det kom så en tid, då hettan obarmhärtigt kväfde allt, förvandlade de två människorna till slappa ting, hvilka blott med motvilja lydde sina egna drifter. Hvarje steg kostade dem stora ansträngningar och den för lifvets bevarande nödvändiga födan skaffade de sig liksom på halft trots, och stundom hände det, att den ena på den andres uppmaning att äta svarade:
— Hvartill tjänar det, här skola vi ju ändå dö.
Den andre såg bort, nedslagen och kraftlös följde han med, gaf henne rätt — och en stund efteråt åto bägge glupskt, endast därför, att deras hunger tvingade dem därtill.
Missmodets period var inne. Den efterlängtade räddningen kom aldrig och sedan bägge tigande myllat ner sitt hopp, staplade de upp tunga stenar öfver grafven, så att det icke mer skulle stå upp därur. Född till att gå i de ständiga misstagens ledband visar människan sin mänsklighet just genom att aldrig frivilligt rätta sina fel. Miss Elisabeth lyckades småningom öfvertyga sig om, att hon var glömd, snart fråssade hon i att martera sig själf och hvarje tanke, som gjorde henne ondt, ansades sorgfälligt och hölls vid lif så länge som möjligt. Hon pinade sig med hemsk glädje och begagnade hvarje tillfälle att äfven slå Linds svaga, flämtande hopp i smulor så små, att intet helt mer var möjligt att foga hop af dem.
Mindre mottaglig för denna lamslående tröstlöshet stretade han buttert emot, men liksom hennes styrka förut sporrat honom, åstadkom nu hennes nedslagenhet motsatsen. Han så att säga smittades däraf och satt ibland hela dagar nedanför grottan, knappt vårdande sig att gå ur solskenet.
— Ska’ en dö’, bör det gå kvickt, plägade han säga.
Vid sådana tillfällen opponerade miss Elisabeth sig häftigt och han gaf slappt efter för påtryckningen utifrån.
— En hinner väl, knotade han och flyttade sig verkligen. Så flammade hans energi häftigt upp, i tyst raseri samlade han ägg, dödade en sköldpadda och skaffade hem förråd för en hel vecka. När hon sedan tackade honom därför, sjönk han tillbaka i sin dåsiga olust och låg orörlig flera dagar.
Under tiden sletos de besynnerligaste motsatser hårdhändt i deras bröst och aldrig ville den ena af de två detsamma som den andra. De kämpade ihärdigt mot sig själfva och bitterheten växte sig snart så stor och stark, att den ej lämnade andra känslor rum. Allt hvad de företogo sig började ske maskinmässigt och halft sinnesfrånvarande; de rörde sig som sömngångare och undveko att möta hvarandras blickar. Efteråt tog sig deras oro utlopp i hårda ord mot vännerna som glömt dem, och under anfall af nervös munterhet hånade de med gälla skratt ihjäl de sista resterna af sin tro på andra människor. Barmhärtighet var lögn, godhet och trofasthet det dummaste af allt. Det hetsade upp sig, tills blickarne flammade af vrede, knöto händerna mot hafvet och beto läpparne hvita. Särskildt visade miss Elisabeth sig uppfinningsrik, när det gällde att hitta elaka anklagelser mot alla, och då de hatat sig trötta, sågo de med gnistrande blickar på hvarandra, ty äfven de gjorde anspråk på att nämnas människor.
Snart följde en tid, då Lind lät allt gå vind för våg. Elden slocknade nedanför grottan, något ätbart fanns ej och i sin tjurskalliga envishet svulto de hela dagar. Sedan sade miss Elisabeth åt honom att skaffa nytt bränsle och några ägg.
— Det ger jag f—n! ljöd hans ursinniga svar, i det han slungade en gnistrande blick på henne.
Hon blef rädd för honom och vågade ej klaga. Hungern dref henne ut att själf söka föda och hon åt råa ägg, så länge sådana funnos. Längre fram tog hon ungarne ur boen och vred, rysande för sin egen hjärtlöshet, nackarne af dem. Skuldmedveten som en brottsling, hvars samvete vanan ännu ej döfvat, smög hon hem, gjorde upp eld, plockade och stekte rofvet.
Lind låtsade icke se henne. Han åt, då hon gjorde det och brummade öfver hvarje obetydlighet, som nödgade honom att röra sig ur sin apatiska dvala.
En morgon slängde han i ett utbrott af harm från sig käpparne som han använde till almanacka.
— Det ska’ tusan ödsla tid på de där längre, det nyttar ändå inte till något.
Nästa morgon skar han in en vackrare ring än vanligt i den sjunde käppen. Men samtidigt blef han elak i sitt tal, svarade snäsigt på miss Elisabeths frågor och åsåg med tydligt visad skadeglädje, hur hon vid frukosten skar sig på en krabbas skal och samma kväll föll omkull och slog sig mot en sten.
— Hör nu, miss, kunde jag inte få ett litet förskott på mina tusen pund? frågade han hånande en kväll. — Det här ä’ för lite’ till biljetten hem. — Han tog ur ena fickan fram några pencesstycken, som han funnit i stewardens kavaj, och skramlade med dem i näfven.
— Miss Elisabeth vände honom tigande ryggen och gick in i grottan. Lind skrattade hårdt efter henne.
Nästa morgon var han blidare till sinnes. Han ångrade tydligen sin elakhet, men visade det ej genom annat än att fylla vattenankaren och bära den till grottan, därefter låg han svärjande och butter en hel dag på sanden.
Miss Elisabeth var icke ond på honom därför, hon kände ingen bitterhet, blef icke ens sårad. En stunds eftertanke sade henne, att hon helt och hållet var skulden till denna förändring. Ända in i det sista hade Lind bibehållit sin jämvikt; först när hon hejdlöst öfverlämnade sig åt sin förtviflan, följde han hennes exempel och gick så långt en människa kan gå. Alltid hade han sett upp till henne, lydt hvarje vink och som en väl dresserad pudel ägnar och anstår gladt viftat på svansen åt alla hennes nycker, och till tack därför beröfvade hon honom det enda värdefulla han ägde: hans hopp. Hon suckade djupt, det var tröstlöst detta.
En natt drömde hon eller inbillade sig drömma, att ett fartyg lade bi utanför bränningarne. På morgonen berättade hon det för Lind och han blef strax märkvärdigt ödmjuk och undfallande igen.
— Man ska’ inte förakta drömmar, menade han troskyldigt. — Det ä’ kanske ett varsel att räddningen kommer. — Och sökande flögo hans blickar bort mot horisonten.
Hon log medlidsamt åt sitt eget hopp och hans vidskepelse, men en hel vecka turade de om att sitta bredvid signalstången och se ut öfver hafvet. Medan Lind anskaffade föda eller gick efter dricksvatten, satt miss Elisabeth uppkrupen halfvägs till vulkanens spets, högre vågade hon ej klättra, och ansträngde sina ögon till det yttersta. Blåste det, så att den ena molntappen efter den andra stack upp vid synranden, hotade hennes hjärta att sprängas och tvänne gånger samma dag narrade hon Lind att bryta sönder sina naglar och sarga knäen blodiga, då han brådstörtadt ilade uppåt kägglans spets för att se, om hon misstagit sig eller ej.
Bägge gångerna var det falskt alarm och tysta med böjda ryggar och skälfvande knän återvände de vid nattens inbrott till sina sofställen, sedan de först tändt ett bål på stranden. Men vinden förde intet fartyg till deras ö, den föreföll att ligga långt utanför hvarje stråkväg, och stormade gjorde det aldrig denna sommar, så att en vinddrifven seglare kom heller icke inom synhåll.
— Är jorden verkligen så stor? suckade hon. — Eller äro vi så ohyggligt små, att två människors försvinnande ej lämnar något tomrum efter sig?
— Bägge delarne, miss, bägge delarne.
Sedan högg förtviflan på nytt sina klor i deras sinnen och med den följde slappheten, som förnekade dem att vilja, endast tillät dem ännu djupare känna sin egen oförmåga.
Regntidens första skur väckte Lind ur hans försoffning.
— Det här går inte längre, förklarade han bestämdt en morgon. Han hade legat vaken hela natten och ändtligen fattat sitt beslut. — Vi stiga i jollen och låta vinden drifva oss hvart som hälst.
Miss Elisabeth bleknade vid hans ord. Minnet af hennes lidanden i båten väcktes till lif och hon satte sig häftigt till motvärn. — Nej, nej, nej, ljöd hennes oföränderliga svar till allt hvad han föreslog.
— Föredrar ni då att multna här, miss?
Återigen svarade hon nej.
— I så fall gör jag ett segel af våra kläder, å’ resten lämna vi i guds hand.
— Gud? Han har också glömt oss.
— Så hjälpa vi oss själfva.
— Vet ni, åt hvilket håll vi skola styra kursen? frågade hon ängsligt.
— Jag vet ingenting, miss, ingenting annat än att jag inte kan stanna här längre. Ska’ detta kallas ett lif, vill jag hellre dö. Men först vill jag våga något för det ena eller andra. Följer ni med miss?
— Låt mig tänka först! stammade hon osäkert.
— Håll på med det, miss, men så mycket är säkert, att hvad vi tänkt har inte varit bra för någondera af oss.
— Ja, våra tankar ha råkat på villovägar, men det är mycket svårt att tänka rätt, Karl Lind.
— Svårt eller inte, hvad rör det mig; nu ämnar jag handla.
— Gör det då! sade hon sakta och såg beundrande upp till honom, ty i hans lugna ansikte läste hon, att han oryggligt bestämt sig.