Paradiset/6
| ← V. |
|
VII. → |
VI.
När miss Elisabeth vaknade ur en som hon trodde
högst fem eller sex timmar lång sömn, fann hon sig
liggande i en grotta, hvars spruckna, halft förvittrade tak
hängde så långt ned, att hon ej kunde stå upprätt
därunder. Hon kände sig ej sjuk längre, endast trött och öm
i lederna. Förundrad öfver en omgifning, som hon ej
erinrade sig hafva sett förut, satte hon sig upp och såg
frågande på väggar och tak. Hon funderade förgäfves öfver
anledningen till sin närvaro på denna besynnerliga plats,
med dess milda, dämpade dager, som påminde om en
nordisk sommarkvälls långsamma, drömmande skymning.
Då någon förklaring ej gafs, betraktade miss Elisabeth de få omgifvande föremålen, för att af dem sluta sig till de orsaker, som fört henne hit. Hon befann sig sittande på en mjuk bädd af vissna palmblad och torkad vass, med en fläckig manskavaj till hufvudgärd. Bredvid henne stod en till hälften fylld vattenkagge, men för öfrigt syntes intet annat än de nakna klippväggarna. Hennes hufvud sjönk eftersinnande mot händerna, och när hon förstått, att en viss tidrymd måtte fullständigt hafva varit utplånad ur hennes minne, lyckades hon småningom, om än motvilligt, forma tankarna till ett helt.
— Skeppsbrott, sade hon med onaturligt lugn stämma. — Ja visst, hon hade ensam, eller så godt som ensam slungats up på en strand, om hvilken hon ej visste det minsta. I böcker och tidningar hade hon flera gånger läst, hur människor framlefvat månader, ja, hela år skilda från det, som var deras allt, långt utanför marginalen af det, som med ett gemensamt namn kallas det börgerliga lifvet. Och nu befann hon sig i samma belägenhet. Det betydde helt enkelt afsägelse från hvarje sak, hvarpå hon lärt sig sätta värde, från alla små inrotade vanor och all bekvämlighet — för en tid, tillade hon sakta.
Hon reste sig och gick framåtlutad till grottans öppning; det var ej klokt att sysselsätta tankarne med detta nedslående tema.
Nedanför henne låg strandremsan med sin hvita sand, öfver hvilken de gula krabborna kröpo, och nu erinrade hon sig hafva sett detta förut. Och vid klippans fot satt mannen, som ödet gjort till hennes följeslagare i olyckan. Bredvid honom flammade en liten eld, i hvilken han då och då lät en gren falla, för att den ej skulle slockna.
Miss Elisabeth betraktade honom och märkte, att han såg belåten ut, en sak, som först gladde, men sedan oroade henne, utan att hon visste hvarför.
— Lind! ropade hon till honom, och han reste sig genast.
— Herre gud, miss!
— Har jag varit sjuk? frågade hon.
— Herre gud! återtog han för andra gången och de vänliga grå ögonen lyste af belåtenhet. — Kan ni verkligen stå på benen, miss?
— Jag har således varit mycket sjuk. Hur länge?
— Låt mig se! — Han gick ett par steg åt sidan och tog från marken upp en käpp, i hvars bark en rad skåror syntes. — Det är nu aderton dagar sedan vi kommo hit. För jämt sexton dagar se’n bar jag er till grottan där uppe.
— Aderton dagar, sade hon tonlöst — aderton hela dagar. Och ni har inte sett något segel eller märkt röken från en ångare? — Hon pekade ifrigt rätt fram mot horisonten, där himlahvalfvet högblått hvälfde sig öfver hafvet och ett par ulliga moln summo i dåsigt välbehag.
— Neej, miss, inte så mycket som skymten af något sån’t. — Han såg bort i den riktning hon pekade. — Det ser precis ut, som om vi råkat ett stycke ur stråkvägen, men det betyder nog ingenting.
Miss Elisabeth vände hastigt om in i hålan och sjönk ned på vassbädden. Aderton hela dagar voro utplånade ur hennes lif! Hon visste, att Lind ängsligt spejat efter räddningen, medan hon sinnesfrånvarande legat där inne, men det var alldeles ingen tröst, och denna långa tidrymd, under hvilken icke det minsta tycktes hafva händt, skrämde henne. När den efterlängtade räddningen inte kommit på dessa aderton dagar, var det ju mycket möjligt att lika många skulle förflyta, innan … Nej, på det ville hon ej tänka.
Strax efteråt klättrade hon ned utför klipporna, hunger och fruktan, de enda, med hvilka hon stiftat någon närmare bekantskap på denna förfärliga strand, drefvo henne att företaga något, sak samma hvad. Först ämnade hon hjärtligt tacka Lind för hans outtröttliga omsorg om hennes lif, ty hon förstod, att han vårdat henne väl, men en blick på mannen vid elden, tillslöt den redan öppnade munnen.
Hans rödbruna hår föll tofvigt och oordnadt ned i ansiktet och några stripiga testar nådde ända till axlarne. Öfverläppen och hakan, som förut varit bara, betäcktes nu af tumslång, sträf skäggstubb och kläderna hängde i trasor kring hans grofva lemmar. Vid de nakna fötterna hade han med segelgarn bundit fast ett par barkstycken och hela figuren föreföll till ytterlighet vanvårdad.
Lind syntes ana hennes tankar, ty med ett vänligt grin sade han:
— Ser just inte fin ut, hva’, miss?
Och då hon alltjämt teg, tillade han småskrattande.
— Har gömt undan helgdagsstassen, tills vi ska’ härifrån, miss. — Nåå, får det lof att vara en bit; jag håller just på med middagen. — Han makade eldbränderna åt sidan, lyftade med hjälp af ett par pinnar upp en flat sten, som täckte en liten fördjupning i marken, och fortsatte, tydligen mycket stolt öfver sin uppfinning: — Titta hit, miss! En präktig kastrull, inte sant? Hela skillnaden ä’ bara den, att man vanligtvis gör eld under grytan, men jag låter det brinna ofvanpå locket, he, he, he.
Miss Elisabeth gaf knappt akt på, hur han med sina pinnar fiskade upp tvänne välkokta krabbor ur fördjupningen mellan stenarne. Hon tänkte blott på en sak: att hon snart liksom han, skulle visa sig höljd i lumpor och med okammadt hår. Och denna tanke fördubblade hennes åtrå att få lämna ett ställe, där hon saknade allt, som skänkte hennes lif, hvad hon ansåg vara dess innehåll.
Lind hade ej tid att märka något. Behändigt bröt han upp krabbornas skal och serverade henne på en flat sten.
— Vars’ go’, miss! — Med sina allt annat än rena fingrar, gräfde han ut köttet ur skalet och åt själf af den da. — Till frukost krabba, kokt i saltvatten, pratade han muntert vidare. — Middagen består af fågel, tillredd på samma sätt. Tag för er, vet jag, ni kan allt behöfva en bit, miss, för det ä’ min själ inte mycke’ jag lyckats lura i er, medan ni låg där uppe å’ yrade å’ grät efter mamma.
Miss Elisabeth ryste, då hon tänkte på, hur de smutsiga händerna med sina långe, svarta naglar matat henne. Men samtidigt kände hon äfven tacksamhet mot mannen, som vårdat henne, så att hon öfvervunnit sin sjukdom och därigenom gifvit henne en möjlighet att återvända till det forna. Hon tog plats på marken och började äta af krabbans kött, för att stilla sin hunger.
— Låna mig er knif, sade het efter en stund. — Det går inte att lossa köttet från skalet med fingrarna.
— Hm, svarade Lind ovilligt — jag ä’ liksom lite rädd om knifven. Blir den skadad, ä’ vi allt bet, miss, så den få vi väl spara till viktigare saker än att äta.
Miss Elisabeth rodnade af förtrytelse, ty hans omedvetet beskyddande ton sårade henne, och snäft inföll hon:
— Jag är inte van att äta som en vilde.
Lind såg bort för att slippa möta hennes blick.
— Nä nej, miss, hvem ä’ det? medgaf han. — Ber om ursäkt, det var inte min mening att såra er, tillade han fogligt. — Å’ om ni inte kan reda er utan knif, så tag den här då. Men var rädd om eggen, krabbornas skal ä’ fördömdt hårda, ska’ jag säga.
Hon mottog knifven på ett sätt, som utvisade, att hon ansåg det vara hans skyldighet att lämna henne den och mer därtill. Men strax efteråt ångrade hon sin ovänlighet och, för att minska intrycket däraf, började hon tala om annat, då det icke gick an, att hon steg ned från sin piedestal och ursäktade sig.
— Ni vet väl något så när, hvar vi äro? frågade hon.
— Neej — han sänkte hufvudet — jag har inte en aning om den saken.
Hon höjde otåligt på axlarne och fortsatte strängt, ungefär som en lärarinna till en försumlig discipel:
— Nå, ni har väl åtminstone undersökt ön?
— Det har jag heller inte, miss. — Han föreföll skamsen öfver sin uraktlåtenhet och tillade blygt: — Jag vågade inte vara borta från er längre än en timme, miss, ty ni var allt tusan så illa däran.
— Tack för er vänlighet! svarade hon litet nådigare. — Det viktigaste är dock, att vi så fort som möjligt komma härifrån och för den skull få vi ej försumma något, som kan vara oss till gagn.
Hon talade i myndig ton och han lyssnade vördnadsfullt; hon var af en högre ras och det tillkom honom att lyda och utföra hennes befallningar. Det modärna klasssamhället med sina herrar och slafvar, var redan infördt på en öde ö i oceanen, ty i hvilken ställning människan än försättes, från medfödda fördomar och inbillade företrädesrättigheter, hvilka hon som en black kring foten släpar med sig genom lifvet, frigöra sig ej hvardagssjälarne så lätt. I stället för att skratta hvarandra midt upp i ansiktet och taga allting så, som det verkligen var, sutto den bleka, utmärglade kvinnan och den trasige matrosen på hvar sin sida om eldbränderna, och hon kände och han medgaf, att äfven nu mellan dem fanns en oöfverstiglig mur, som hennes inbillning och hans respekt hindrade dem att rifva ned. Och hon talade myndigt vidare och han hörde på, emellanåt görande en svag invändning.
— Ja ja, sade hon då — detaljerna öfverlämnar jag åt er.
— Ja, låt mig sköta om’et, svarade Lind, glad öfver, att hon ansåg honom duglig till något — å’ ni kan vara lugn för, att vi ska’ komma härifrån, om vi bara har lite’ tålamod.
— Det får inte dröja, utbrast hon retligt.
— Den saken bestämmer nog ingendera af oss två, miss.
— Jag förstår mycket väl, hvarpå ni syftar, men jag ämnar inte stanna här någon längre tid.
Lind såg undrande på hennes upphettade ansikte, och i hans hjärna föll ett litet frö till en misstanke, att hon ej förstod deras belägenhet hälften så väl som han, ty allt hvad de hade att göra, var att uppehålla sina lif och vänta. Men Lind var van att lyda dem, som gåfvo honom befallningar, och därför svarade han obetingadt ja till alla hennes förslag. Dessutom lurade bakom hans undergifvenhet tanken på belöningen för mödorna och lydnaden. Innan han säkert visste, hur mycket han skulle erhålla, vågade han ej opponera sig. Till slut blef hans nyfikenhet för stor. Han hade funderat och kalkylerat hvarje dag under dessa veckor, och han beslöt att med ens gå rakt på saken och skaffa sig visshet.
— Å’ sedan, miss? frågade han, när hon ändtligen slutat.
— Sedan? Hvad då?
— Joo … hm … Lind reste sig hastigt i vördnadsfull ställning, han ämnade till och med taga mössan af sig, men lät det vara så länge — Joo, ni var nog hygglig att lofva mig en liten — hm! — dusör, innan ni blef sjuk. Ni har väl inte glömt det, miss?
Alldeles omedvetna därom, uppförde de bägge skeppsbrutna en hel fars för hvarandra, och båda spelade sina roller så väl, att de själfva togo för verklighet, hvad deras fantasi diktade.
— Jaså, sade hon affekteradt liknöjdt — ni kommer ihåg det där. Nå, det var bra, att ni påminde mig om så slippa vi sedan tala därom. Är ni nöjd med tusen pund?
— Hur mycket sa’ ni, miss? — Linds mössa flög af hufvudet.
— Tusen pund, upprepade hon och log gillande.
— Tusen! Sa’ ni tusen, miss! För det an jag köpa både gård och grund där hemma! Tusen und — hejsan! Då ska’ vi tag mig f-n härifrån, å’ det snart ändå. Nu har jag svurit på den saken.
Miss Elisabeth skrattade godt åt hans ifver och prisade samtidigt sin klokhet att hafva sporrat hans nit. Men Lind vågade ej riktigt tro på sin lycka, den var för stor, och så frågade han:
— Det ... ä’ väl riktigt säkert, miss?
Hon såg högdraget upp till honom.
— Mitt ord är detsamma som pengar.
— Gud välsigne er, miss, ni ä’ en krona! — Och Lind föll i tankarne ned och tillbad henne, medan han lofvade sig, att göra hvad som helst för det priset, alldeles som han eljes gjort detsamma för intet.
I lugnvattnet innanför korallrefven slogo fiskarne cirkelrunda ringar på ytan, krabborna krälade makligt omkring bland stenarne, likgiltiga för allt annat än sin egen tillvaro, och en munter bris krusade emellanåt hafvets oändliga spegel. Men de båda människorna öfvergingo till nästa scen af sin fars.
— En promenad skall bestämdt göra mig godt, förmodade miss Elisabeth halft för sig, när hon slutat sin enkla måltid. Hon kände sig styrkt af maten och lätt till sinnes, det var ännu långt till den tidpunkt, då hon skulle vinna full klarhet om, hvilken ofantlig omhvälfning hela hennes lif undergått. Tills vidare var allt detta nya en obehaglig pröfning, som den gode guden till hennes eget bästa låtit henne genomgå, hon var för väl uppfostrad, att ej inse det. På det tänkte hon dock minst, för hennes lifliga sinne hade en ny bild börjat hägra. Hon såg sig själf sittande i en bekväm hvilstol på Manoor Castles eller någon af de andra herrgårdarnes trefliga verandor, berättande sina minnen och äfventyr, under det att en lysande krets af väninnor och kavaljerer med andäktigt deltagande åhörde hennes ord. Det var en triumf, som väntade henne, och hon ville ej uppskjuta den för länge.
— Hvar har ni rest signalstången? frågade hon Lind och steg upp från sin plats.
— Det är allt en god half timmes väg dit. Jag fruktar, att ni inte orkar, miss.
— Jag känner mig underbart stark just nu. — Och utan att invänta hans svar började hon modigt klättra uppför klippväggen.
Lind skakade ogillande sitt hufvud, men följde henne som en lydig pudel. Han var glad öfver hennes oväntade kraftfullhet, men mest öfver den belöning, som skulle blifva hans, när de sluppit ur sitt fängelse. Vän att taga dagen som den kom, var hans fruktan för länge sedan bortblåst. Utan större besvär förskaffade han sig mat och dryck, luften var mild och nätterna varma, och nu sedan hans härdade kropp öfvervunnit följderna af hungerlidandena i jollen, ansåg hån sig ej ha så mycket att önska. Med en sjömans vanliga lätthet att byta om sinnesstämning hade han redan börjat finna sig i sitt öde; och så föllo dessa tusen pund som från skyn. Det var lyckan och den födde otålighet och missnöje. Men nu skrattade han högt hvar gång dn tyst nämnde denna summa, och han gjorde det ofta.
— Hvarför är ni så glad? frågade miss Elisabeth och stannade för att pusta ut. Hon hade öfverskattat sina krafter, men ville ej erkänna det och gick vidare efter en kort stunds hvila.
— Åh — Lind flinade till — tusen pund, miss!
— Jaså, sade hon och fortsatte öfver stenslätten. — Att ni kan tänka på det ännu.
— Den, som aldrig haft tio pund i näfven, vet nog hvad tusen ä’ värda.
— Äro tusen pund verkligen så mycket? frågade hon.
— Det ä’ gård å’ grund för mig. Det ä’ allt, miss.
Hon log nådigt mot honom, ty hon var lika angelägen som han att snart komma därifrån.
Då de hunnit till udden, där Lind rest spiran, från hvilken ena hälften af hans skjorta fladdrade, satte hon sig i gräset. Hennes blickar gledo öfver hafvet, hvarifrån räddningen måste komma. Hvilket jubel skulle ej stiga upp inom henne, när röken från ångaren likt ett svart flor flöt fram längst bort vid horisonten, växte, blef större och till slut förmörkade hela himmeln med maskinernas stinkande, stenkolsfyllda andedräkt. Och sedan när farten saktades och räddningsbåten af kraftiga armar roddes öfver vattnet, hvilken mängd af utrop, hvilka frågor att besvara. Hon var hjältinna i en hel roman, och hjälten … han stod skäggig och trasig bredvid henne. Det var ej fritt, att hon skämdes litet för äfventyrets hjälte, som alls icke syntes veta något om den roll, hon tilldelat honom.
Hafvet, som efter alla motgångar skulle gifva henne äfven detta, låg lugnt och drömmande med en svag skiftning i olivgrönt på djupet och dess blanka yta förmörkades ibland af en vindfläkt, som kom — ingen visste hvarifrån — och lekfullt ilade in mot ön, studsade vid åsynen af dess hvassa klippor, men flög vidare, klöfs af vulkanen, förenade sig åter på dess andra sida, gled hän till skogen, trasslade in sig bland bladens och grenarnes virrvarr och sedan med en undrande hviskning dog bort i den svala skuggan där inne.
Miss Elisabeth tvingade sig att upphöra med drömmerierna, återvände suckande till verkligheten, sådan den nu var, och började betrakta den signalstång, af hvilken hon hoppades så mycket.
— Vore det inte bättre, om ni rest den där uppe? frågade hon och pekade mot kraterns topp.
— Har redan tänkt på saken, miss, men det går inte. Jag var nästan ända uppe till spetsen i förra veckan, men det finns intet fäste, den svagaste vindpust blåser omkull stången å’ då ä’ det allt bättre att ha den här nere. Det behöfver min själ storma duktigt för att den ska’ gå öfver ända nu. Se bara så väl jag stöttat den på alla sidor. — Och för att visa, hur ordentligt han gjort sitt arbete, skakade Lind signalstången.
Miss Elisabeth nickade gillande. Hon var nöjd med allt, eftersom hon blott högst ofullständigt begrep, hvarför det skulle vara så och icke så.
— Det värsta ä’ att skjortan snart blåst sönder, å’ då ha vi ingenting hvitt att sätta dit i stället, så vida inte miss vill … Den stora, skäggiga karlen rodnade som en liten flicka och såg bort. — Ja, miss förstår nog hvad jag menar.
Det gjorde miss Elisabeth och hon suckade tungt, då hon tänkte, att det kanhända blef nödvändigt att underkasta sig ännu större uppoffringar än denna. Men snart skrattade hon godt åt det komiska i situationen; historien om denna grannlaga underhandling rörande hennes sista underkjortel skulle bestämdt göra en utmärkt effekt — sedan.
Allvaret hade ännu ej ryckt henne in på lifvet, sjukdomen var redan till hälften förgäten och solen strålade så löftesrikt, att all misströstan själfdog, blott hoppet fann näring i detta bländande ljus och denna ljumma, balsamiska luft.
Under tiden synade Lind ett par rämnor i berget; hos honom var uppehållelsedriften för starkt utvecklad, att han ej skulle begagna hvarje tillfälle att söka något ätbart.
— Ho, ho, utropade han glad — de ha redan börjat lägga ägg. Nu slippa vi nöta tänderna på deras sega kött. Han klättrade ned i en skrefva och skattade ett par af de konstlösa boen, medan en flock fåglar ilsket skriande flögo kring inkräktarens hufvud. — Hör nu, miss, var nu snäll å’ ta’ emot de här, eljest tappar jag dem, ropade han.
— Hvad gör det, det finns ju andra i stället.
— Det gör det, förstås, svarade Lind långdraget; för hans praktiska sinne var det motbjudande att onödigtvis krossa äggen, men då fåglarne blefvo djärfvare och måttade åt hans ögon med näbbarne och han ej kunde klättra upp utan hjälp, kastade han äggen från sig. Uppkommen på platån fann han snart en annan bergsskrefva, där boen voro lättare tillgängliga, och ur dem plockade han ett tjog.
— Och hvad återstår nu? frågade miss Elisabeth, då de befunno sig på hemvägen.
— Att vänta, svarade Lind lugnt.
- — — — —
Luften var tung af den tropiska försommarens aningsfulla alstringskraft. Som i mäktiga vågor flöt värmen in öfver ön och tvingade marken att i feberaktig ifver pressa ut allt det, som skulle blifva. På några timmar sköto växterna högt upp och där människofoten dagen förut trampat utan ett hinder, mötte den nästa dygn en oigenomtränglig mur af grönskande grenar eller saftigt, bredbladigt gräs. Drifhusluften låg som en imma kring allt, eggande och löftesrik tvingade den öns flora framåt med våld, piskade hvarje planta vidare på sin utvecklings väg. Ett doft muller likt surret från millioner mygg fyllde rymden och ny lifslust och stormande lefnadsglädje jäste i rötter och fibrer, under det att naturen för hvarje sekund tog jättesteg. Kvistarne, nyss förut endast gröna, förvandlades på en dag till hela blomstersängar, blommorna försvunno, frukter bildades, mognade och föllo bort på mindre än en månad för att genast ersättas af nya. De knotiga buskarne, som skänkt de skeppsbrutna deras första måltid efter ankomsten till ön, blommade för andra gången på kort tid, endast palmerna kring stranden stodo smärta och förnäma liksom oberörda af den hufvudlösa yrseln inne i skogen bakom dem.
Jäsningen tilltog för hvarje dag, den blef yra och ur öfverfyllda ymnighetshorn öste naturen alltjämt sina bästa håfvor öfver ön. Hvarenda växt ansträngde sig till det yttersta, de starkare kväfde de svaga, röfvade ljus, luft och näring från dem och gödde sig i praktfullt öfvermod af de slagnas multnande lämningar.
Så drog allt en lång, befriande suck, oordningens tid var förbi och solen, som åstadkommit allt detta, började kasta lodräta brandpilar ned i snåren, som om den ångrat sig och velat förbränna allt det, den narrat med till den hejdlösa kappspringningen. Bländande hvit härskade hettan enväldigt där nyss förut naturens alla krafter otygladt stormat fram på vardandets väg, nu kämpade skogen endast för att få vara till.
Och i denna skönhetens örtagård, som slösaren natur nyckfullt skapat midt i hafvet, släpade sig flämtande två buttra, missnöjda människor omkring.
Miss Elisabeth hade efter sjukdomen hastigt återvunnit sin styrka; samma kraft, som sjöd inom allt kring henne, hade kastat några smulor af sitt öfverflöd för hennes fötter. Hon behöfde icke ens böja sig ned för att taga upp sin andel, ty där var så mycket, att hon kunde skänka tusen andra däraf och likväl hafva mer än nog för sig.
Ön var för länge sedan undersökt. I Linds sällskap hade hon gått rundt densamma och noga gifvit akt på allt. Bortom kratern stupade en stelnad lavaström brant i hafvet från ett par meters höjd och sedan böjde sig stranden i rät vinkel åt vänster. Halft förvittrade klippor, holjda af pimpstensstycken, nedanför berget en sandremsa, där krabbor och sköldpaddor höllo till i hundratal; efter fyra timmars vandring på nytt en skarp krök åt vänster, en lång sluttning, täckt af den urskogsbit, naturen roat sig med att plantera här, och så stodo de vid bäcken.
Efter sin upptäcktsfärd hade miss Elisabeth fått en fullt riktig föreställning om öns utseende, dess ungefärliga storlek och form. Hon hade vid hemkomsten ritat upp en oregelbunden triangel i sanden och för Lind, som vördnadsfullt lyssnade till hennes förklaring, utpekat en hel del ställen.
— Här börjar bergsryggen och här ligger min grotta — hon sade min, icke vår — där är kratern. I söder och öster omgifves ön af bergen och från triangelns bas, som är vänd mot norr, klättrar skogen uppför deras sidor. Där i vinkeln, några tusen steg väster om kratern, ligger sköldpaddsplatån, här rinner bäcken upp och fortsätter mot norr och … ja, det tjänar ingenting till. — Hon slängde pinnen, med välkan hon tecknat i sanden, långt från sig och såg ut öfver hafvet, som endast lofvade men aldrig höll sina löften.
— Tjänar till något, nej det gör det nog inte, sade Lind fogligt.
Hans ständiga medhåll retade henne och vresigt fortfor hon.
— Vi äro fångar och vi förblifva det.
— Åhå, den saken ä’ väl ändå inte afgjord än.
Det var blott för att få höra hans invändning, som hon sagt det, men hon blef ej gladare däraf.
— Hur länge ha vi varit här? frågade hon retligt.
— I morgon blir det sju veckor. — Och han gjorde en ny skåra i barken på sin käpp, åtföljd af en godmodig reflektion. — Den här almanackan ä’ i alla fall inte så tokig, hva’?
— Sju veckor, sju veckor! … Hon upprepade sitt sju veckor tio gånger å rad. — Sju veckor, sju veckorl! …
— Inte ä’ det värdt att hänga hufv’et för så lite’, menade Lind tröstande. — Vi få väl se tiden an å’vänta.
— Vänta! Nämn aldrig ordet mer, jag vill inte höra det.
— Vare sig ni vill eller inte, miss, vänta få vi i alla fall.
Hon reste sig, klättrade tigande upp till grottan, gick in i dess svala skymning och föll framstupa på vassbädden. Så låg hon hela eftermiddagen tills natten kom och hon somnade, trött af grubbel och ångest.