Pauline/Kapitel 07
| ← Det nya hemmet |
|
Återseendet → |
SJUNDE KAPITLET.
TIGERJAKTEN.
»Jag behöver icke säga er något om min släkt; ni känner den förut: min mor och sedan endast avlägsna släktingar. Jag ägde någon förmögenhet.»
»O ja», inföll jag, »Gud give att ni varit fattig!»
»Min far», fortfor Pauline, utan att synas märka den känsla, som avtvungit mig detta utrop, »lämnade vid sin död nära 40,000 livres i räntor. Såsom enda dottern var detta icke obetydligt, och jag inträdde därför i världen med anseende av en rik arvtagerska.»
»Och av en sällsynt skönhet, i förening med en förträfflig uppfostran», inföll jag.
»Ni ser väl, att jag icke kan fortsätta», svarade Pauline leende; »ni avbryter ju mig beständigt.»
»Ja, ty ni kan icke, såsom jag beskriva all den uppmärksamhet, ni väckte vid ert inträde i sällskapslivet; det är en del av er historia, som jag känner bättre än ni själv, emedan ni, utan att själv hava en aning därom, var drottningen på alla fester, drottning med en krona av hyllningar, osynlig endast för edra egna ögon. Det var då jag såg er; första gången hos prinsessan de Bel… Allt utmärkt och talangfullt var samlat hos denna sköna landsflyktiga från Milano. Man sjöng, och våra salongsvirtuoser intogo turvis sin plats vid pianot. Därefter talade någon om er och nämnde ert namn. Varför slog mitt hjärta vid detta namn, som jag första gången hörde uttalas? Prinsessan steg upp, fattade er hand och ledde er nästan som ett offer fram till detta melodiens altare; säg mig, varför rönte jag, då jag såg er förvirrad, en känsla av fruktan, liksom ni varit min syster, jag som knappt sett er en fjärdedels timme? Er mun smålog, de första tonerna av er röst läto höra sig darrande och osäkra; men snart ljödo tonerna rena och klangfulla, edra ögon höjde sig från jorden och riktades mot himlen. Den mängd, som omgav er, skingrades, och jag vet ej en gång, om bifallsropen trängde fram till er, så högt tycktes er själ sväva. Det var en aria av Bellini, enkel, och melodisk men likväl full av djupt vemod, sådana han ensam kan skapa dem, Jag applåderade icke; jag grät. Man förde er tillbaka, överhopad av lyckönskningar; jag ensam vågade ej närma mig till er; men jag ställde mig så, att jag alltid kunde se er. Soiréen återtog sin gång, musiken fortfor att vara huvudsaken, men jag hörde ingenting mer. Sedan ni lämnat pianot, hade alla mina sinnen förenat sig i ett enda. Jag betraktade er. Minns ni denna afton?»
»Ja, jag tror att jag erinrar mig den.»
Vi förblevo bägge tysta en stund. Pauline återtog först: »Ja, det var den skönaste, den lyckligaste tid av mitt liv. Under tre år förmörkades knappt min ungdomssol en enda dag och knappast svävade någon av dessa oskyldiga rörelser, som unga flickor taga för kärlek, där förbi som molnfläck. Om sommaren voro vi på vårt slott Meulien; vintrarna återkommo vi till Paris. Sommaren förflöt bland lantliga fester, och vintern räckte knappast till för stadens nöjen. Jag anade ej, att ett så rent och lugnt liv kunde någonsin förmörkas. Jag framgick glad och förtröstansfull; på detta sätt upphunno vi hösten 1830.
Vi hade till granne på landet en fru de Lucienne, vars man varit särdeles god vän med min far. Hon inbjöd en afton min mor och mig att tillbringa följande dagen på hennes egendom. Hennes man och son, tillika med några unga män från Paris, hade samlat sig där, för att jaga vildsvin, och en stor middag skulle fira den nye Meleagers seger. Vi antogo denna bjudning och foro dit.
Då vi kommo fram, hade jägarne redan uttågat; men som parken var instängd av murar, kunde vi lätt träffa dem. För övrigt hördes alltemellanåt stötar i jakthornen; och om vi följde efter dem, kunde vi hava hela nöjet av jakten, utan att dela dess mödor. Herr de Lucienne hade blivit hemma för att hålla sin fru och dotter samt min mor och mig sällskap; hans son Paul anförde jakten.
Vid middagstiden närmade jakthornen sig märkbart, och vi hörde samma signal blåsas flera gånger. Herr de Lucienne sade, att det var tecken till att vildsvinet lät se sig och började tröttna, samt att det nu var tid för oss att stiga till häst. I detsamma insprängde en jägare i sporrsträck med en hälsning från Paul, att djuret säkert inom kort skulle göra stånd emot hundarne. Herr de Lucienne hängde en studsare över sadelknappen, och vi stego alla tre till häst och redo ditåt. De båda äldre fruntimren däremot begåva sig till fots till en paviljong, varomkring jakten vände sig.
Vi upphunno den snart, och huru föga böjelse jag i början känt att deltaga däruti, livade likväl hornmusikån i det hastiga loppet, hundskallen och jaktropen snart även oss, och hälften leende, hälften bävande, galopperade Lucie och jag i likhet med de skickligaste ryttare. Två eller tre gånger sågo vi vildsvinet rusa fram genom alléerna, för varje gång närmare eftersatt av hundarna. Slutligen vände det sig om, stödde sig mot en stor ek och gjorde stånd emot jakten. Det var vid randen av en liten slätt, mittemot fönstren av paviljongen, så att fru de Lucienne och min mor hade tillfälle att fullkomligt åskåda utgången.
»Jägarna hade ordnat sig i en krets, på fyratio eller femtio stegs avstånd från själva stridsplatsen; hundarne, eldade av det långa förföljandet, hade alla på en gång kastat sig över vildgalten, som nästan bortgömdes av deras brokiga och rörliga hop. Tid efter annan slungades någon av de angripande åtta eller tio fot högt i luften och nedföll tjutande och blodig; men ehuru han var sårad, kastade han sig åter in uti vimlet, för att ånyo anfalla sin fiende. Denna kamp varade knappt en fjärdedels timma, och redan voro tio eller tolv hundar dödligt sårade. Detta blodiga och grymma skådespel blev för mig en plåga, och samma verkan tycktes det hava frambragt hos de andra åskådarna; ty jag hörde fru de Luciennes röst ropa:
»Nog, nog, Paul, jag ber dig!» — Genast kastade sig Paul ner av hästen, gick med bössan i hand några steg närmare vildgalten, siktade på honom mitt ibland hundarna och gav eld.
I samma ögonblick, ty det som skedde gick hastigt som blixten, öppnade sig hundskaran, det sårade vildsvinet störtade fram därigenom, och innan fru de Lucienne hann uppgiva ett skri, var det över Paul. Han föll baklänges, och vilddjuret, i stället för att fortsätta sitt lopp, stannade, fradgande av raseri, över sin nya fiende.
En förfärlig tystnad uppstod. Fru de Lucienne, blek som döden, med armarna sträckta mot sin son, försökte att tala och mumlade knappt hörbart: »Fräls honom! fräls honom!» Herr de Lucienne, som ensam var beväpnad, tog sitt gevär och ämnade skjuta, men Paul låg under vildsvinet, den minsta missriktning, och fadern dödade sin son. En konvulsivisk darrning skakade honom; han insåg sin oförmåga, släppte bössan och sprang fram emot Paul, under utrop: »Hjälp, hjälp!» De övriga jägarna följde honom. I samma ögonblick svingade sig en ung man av hästen, och med en härskares fasta och lydnadsbjudande röst ropade han: »Giv rum!» Jägarne skilde sig, för att lämna plats åt detta dödens budskap, vilket skulle hinna fram före dem. Det jag nu berättat tilldrog sig på mindre än en minut.
Alla ögon fästades genast på skytten och på det förfärliga mål han utvalt; han själv var fast och lugn, liksom hade han haft en vanlig skottavla framför sig. Bösspipan lyftades långsamt från marken; men då den kommit till en viss höjd, blevo både gevär och skytt orörliga, liksom de varit huggna av sten. Skottet small, och vildgalten, dödligt sårad, rullade två eller tre steg från Paul, vilken, befriad från sin motståndare, reste sig upp på ett knä med jaktkniven i handen. Den behövdes dock ej; ty kulan hade fått sin riktning av ett för säkert öga, för att ej vara dödligt. Fru de Lucienne gav till ett anskri och avsvimmade. Lucie sjönk ned på hästen och skulle fallit, om icke en av de närstående hållit henne uppe. Jag hoppade av och skyndade fram till fru de Lucienne; jägarna åter hade samfällt skockat sig kring Paul och den döde vildgalten, med undantag av den som skjutit, vilken nu helt lugnt ställde sin studsare mot en trädstam.
Fru de Luciezne återkom till sans i sin sons och sin makes armar. Paul hade endast fått ett lätt sår på benet; med sådan hastighet hade allt detta försiggått.
Sedan den första rörelsen saktat sig, blickade fru de Lucienne omkring sig; hon hade hela sin moderliga tacksamhet att uttrycka för en man, hon sökte jägaren, som räddat hennes son. Herr de Lucienne gissade hennes mening och förde honom fram till henne. Hon fattade hans hand och ville tacka honom; men hon smälte i tårar och kunde endast uttala: »O, herr de Beuzeval!»
»Det var således han?» utbrast jag.
»Ja, det var han; så såg jag honom första gången, omgiven av en hel familjs tacksamhet och av bländskenet i den rörelse, som hos mig blivit väckt av detta uppträde, vars hjälte han var. Det var en ung, blek man, snarare liten än stor, med svarta ögon och ljust hår. Vid första åsynen tycktes han knappast vara tjugu år; men vid närmare efterseende fann man några lätta skrynklor, vilka gingo ut ifrån ögat och vidgade sig åt tinningen, samt ett föga märkbart veck i pannan, som tillkännagav en beständig närvaro av någon dyster tanke i djupet av hans själ. Tunna och bleka läppar, vackra tänder fulländade denna bild, som vid första betraktandet snarare ingav mig en känsla av vedervilja, än av sympati, så kallt förblev mitt under den allmänna livliga rörelsen, uttrycket hos denne man, vilken en mor tackade för sin räddade son.
Jakten var slut, och man återvände till slottet. Vid inträdet i salongen ursäktade greve de Beuzeval sig, att han ej kunde stanna kvar längre, emedan han lovat äta middag hos någon av sina vänner i Paris. Man föreställde honom, att han hade femton lieues att färdas och knappt fyra timmar för att hinna fram i tid, men greven svarade småleende, att hans häst fått vänja sig med honom vid dylika ritter, och befallde sin betjänt att framföra den.
Denne betjänt var en malajer, som greven haft med sig från Ostindien, dit han gjort en resa för att emottaga ett betydligt arv, och vilken hade bibehållit sitt lands klädedräkt. Ehuru han varit tre år i Frankrike, talade han endast sitt modersmål, varav greven kände några ord, varigenom han gjorde sig förstådd. Han lydde med en beundransvärd hastighet, och genom fönstren sågo vi snart tvenne eldiga hästar, över vilkas ädla blod hela den manliga delen av sällskapet utbrast i beröm. Det var verkligen, enligt vad jag kan döma därom, tvenne härliga djur. Också hade prinsen av Condé åstundat äga dem; men greve Horace hade fördubblat prinsens anbud och tagit dem framför hans kungl. höghet.
Man tillsade att middagen var färdig. Samtalet, avbrutet en stund, återtogs vid desserten med förnyad livlighet, och såsom hela föregående tiden, var greven dess föremål. Men emedan denna beständiga uppmärksamhet för en enda person syntes oartig för de övriga, eller i själva verket några av de egenskaper, man tillade honom, voro tvist underkastade, uppstod en lindrig ordväxling om hans besynnerliga levnadssätt, hans rikedom, vars källa var okänd, och hans mod, vilket en av de närvarande tillskrev hans stora färdighet att föra värjan eller pistolen, Paul tog då naturligtvis dens försvar, som räddat hans liv. Grevens levnadssätt var detsamma som alla andra unga mäns på modet; sin förmögenhet hade han fått efter sin morbror, som varit femton år i Ostindien. Vad hans mod beträffade, så var det, enligt hans tanke, den minst tvistiga sak; ty han hade icke allenast avlagt prov därpå vid flera dueller, varutur han alltid gått oskadad, utan ock vid många andra tillfällen. Paul anförde flera av dem, varibland ett isynnerhet fästade sig djupt i mitt minne.
Greve de Beuzeval fann vid sin ankomst till Goa sin onkel död; men ett testamente hade blivit uppsatt till hans förmån, så att ingen tvist ägde rum; och ehuru tvenne unga engelsmän av den avlidnes släktingar, ty grevens mor var engelska, voro lika nära släkt som han, såg han sig ensam i besittning av det arv, varpå han kommit att göra anspråk. För övrigt voro de bägge engelsmännen rika och innehade militära grader inom garnisonen i Bombay. De emottogo därför sin kusin, om icke med välvilja, åtminstone hövligt, och före hans återresa till Frankrike inbjödo de, tillika med deras kamrater, officerarne vid det regemente, där de tjänade, honom till en avskedsmiddag, vilken bjudning han även antog.
Han var vid denna tid fyra år yngre och tycktes knappast vara aderton, ehuru han verkligen var tjugufem år. Hans smärta växt, hans bleka hy och vita händer gåvo honom utseende av en kvinna, förklädd till man. Också mätte de engelska officerarna vid första anblicken sin gästs mod efter hans utseende. Greven å sin sida insåg genast, med den snabba urskiljning, som utmärkte honom, vilken tanke han ingivit; och säker om sina värdars uppsåt att driva gäck med honom, höll han sig på sin vakt, fast besluten att innan sin avresa från Bombay där lämna något minne av sin vistelse. Då de satte sig till bordet, frågade de två unga officerarne sin släkting, om han talade engelska; men ehuru greven kände detta språk lika väl som vårt eget, svarade han blygsamt, att han icke förstod ett ord därav, och anhöll att dessa herrar, då de önskade att han deltog i samtalet, ville underhålla det på franska.
Denna förklaring gav fritt spel åt engelsmännen, och redan i början av måltiden märkte greven, att han var föremål för ett uthållet gyckel. Emellertid sväljde han sin harm med smålöjet på läpparna och glädjen i ögonen; hans kinder blevo endast något blekare, och tvenne gånger krossades mellan hans tänder kanten av glaset, som han förde till munnen. Vid desserten ökades munterheten med det franska vinet, och samtalet föll på jakt. Man frågade då greven, vad slags villebråd han jagade i Frankrike och på vad sätt han jagade det. Greven, som föresatt sig att fullfölja sin plan ända till slut, svarade att han ömsom jagade på slätten hare och rapphöns med stående hund, och ömsom i skogen räv och hjort för stövare.
»Jaså!» sade en av bordsgästerna skrattande, »ni jagar hare, räv och hjort? Nåväl, vi däremot jaga tigern.»
»Och på vad sätt?» frågade greve Horace enfaldigt.
»På vad sätt?» svarade en annan; »ridande på elefanter och med slavar, av vilka några, försedda med pikar och yxor, ställa sig emot djuret, medan andra ladda våra gevär, dem vi avskjuta.»
»Det måtte vara ett härligt nöje», svarade greven.
»Det är olyckligt, min bäste kusin», yttrade en av de unga engelsmännen, »att ni reser så snart; annars hade vi kunnat förskaffa er det.»
»Verkligen?» återtog Horace; »jag är ledsen att gå miste om ett sådant tillfälle, och om jag icke behövde vänta alltför länge, skulle jag stanna kvar.»
»Men», inföll den förste, »detta faller sig särdeles väl. Tre lieues härifrån, uti ett moras, som sträcker sig längs efter bergen från Surate, finnes en tigrinna med sina två ungar. Hinduer, från vilka hon tagit får, hava berättat mig det i går. Vi ämnade vänta, till dess ungarna blevo starkare, för att anställa en regelmässig jakt; men då vi nu hava ett så gott tillfälle att göra er ett nöje, vilja vi verkställa den fjorton dagar förut.»
»Jag är er ganska erkänsam härför», sade greven med en bugning; »men är det säkert, att tigrinnan finns där man tror henne vara?»
»Därom är intet tvivel.»
»Och vet man bestämt, var hon har sin lya?»
»Det är lätt att se, om man stiger upp på en klippa, som ligger invid moraset; hennes vägar äro utmärkta av den sönderbrutna vassen och sluta alla i en medelpunkt, såsom strålarna i en stjärna.
»Nåväl», sade greven, fyllde sitt glas och reste sig upp, liksom för att föreslå en skål. »Jag dricker en skål för den, som går och dödar tigrinnan mittuti hennes rörvass, emellan hennes bägge ungar, ensam, till fots och utan annat vapen än denna dolk!» — Vid dessa ord tog han en malajisk dolk ur gördeln på en slav och kastade den på bordet.
»Är ni galen?» frågade någon av bordsgästerna.
»Nej, mina herrar, jag är icke galen», svarade greven bittert, med en blandning av förakt, »och beviset därför är att jag förnyar min skål. Hör mig därför väl, på det att den, som vill antaga den, må veta vartill han förbinder sig, då han tömmer sitt glas. En skål för den, säger jag, som går och dödar tigrinnan, mittuti hennes rörvass, emellan hennes bägge ungar, ensam, till fots och utan annat vapen, än denna dolk!»
En stunds tystnad uppstod, varunder greven såg frågande på en var av sällskapet; men alla tego och slogo ner ögonen.
»Ingen svarar!» återtog han med ett smålöje; »ingen vågar antaga min skål; ingen har nog mod för att giva mig besked! Nå väl! då är det jag själv som går; och om jag nu icke gör det, så skall ni få kalla mig en usling, liksom jag nu kallar er fega stackare!»
Med dessa ord tömde greven sitt glas, ställde det lugnt tillbaka på bordet, gick sin väg och sade: »I morgon, mina herrar!»
Följande dagen klockan sex på morgonen var han färdig till denna förfärliga jakt, då hela gårdagssällskapet infann sig hos honom. De kommo för att bedja honom avstå från denna försats, vars utgång ej kunde annat än bliva dödsbringande för honom. Men greven ville ej lyssna till deras föreställningar. De erkände att de haft orätt och att de dagen förut uppfört sig som unga narrar. Greven tackade för deras ursäkt, men vägrade att efterkomma deras önskan. De erbjödo honom då att utvälja en ibland dem, för att duellera med honom, om han ansåg sig så förolämpad, att saken nödvändigt fordrade upprättelse. Greven svarade ironiskt, att religionsgrundsatser förbjödo honom att utgjuta sin nästas blod, men att ingenting i världen kunde förmå honom att avstå från denna jakt. Med dessa ord inbjöd han alla herrarne att sitta upp och följa sig, och försäkrade för övrigt, att, om de ej ville hedra honom med sitt sällskap, skulle han icke desto mindre alldeles ensam anfalla tigrinnan. Detta beslut uttalades med så fast röst och syntes vara så oåterkalleligt, att de avstodo från alla vidare försök att avråda honom därifrån, och satte sig till häst, för att upphinna honom vid östra stadsporten, vilken blivit bestämd till samlingsplats.
Ryttarne begåvo sig tigande på väg till det omnämnda stället; en var av dem var försedd med en dubbelbössa eller en studsare. Greven ensam var utan vapen; hans klädsel, fullkomligt elegant, var en ung mans av värld, som ämnar taga sin morgonpromenad i Boulognerskogen. Alla officerarne sågo förundrade på varandra, och kunde icke tro, att han skulle bibehålla detta lugn ända till slut.
Vid framkomsten till randen av träsket gjorde officerarne ett nytt försök att avråda greven att gå längre. Mitt under deras föreställningar, och liksom för att komma dem till hjälp, lät en rytning höra sig några hundra steg ifrån dem. Hästarne, oroliga, stegrade sig gnäggande.
»Ni ser, mina herrar», sade greven, »att det är för sent; vi äro upptäckta, djuret vet att vi äro här, och jag vill icke, då jag avreser från Indien, vilket jag troligtvis oldrig mera återser, lämna ett oriktigt begrepp om mig, icke ens hos en tiger. Framåt, mina herrar!» — Och greven sporrade sin häst, för att längsefter träsket uppnå klippan, från vars höjd man hade översikt över den vassrugge, som tigrinnan utvalt till sitt tillhåll.
Då de hunnit fram till foten av klippan, hördes en förnyad rytning, men så stark och så nära, att en av hästarne gjorde ett språng och höll på att slå av sin ryttare. Alla de övriga, med fradgan kring munnen, uppspärrade näsborrar och vilt rullande ögon, darrade och skälvde, liksom de kommit ur iskallt vatten. Ryttarne stego av, lämnade hästarne åt sina betjänter och började, med greven i spetsen, att klättra uppför höjden, därifrån han skulle taga kännedom om platsen.
Från toppen av bergskullen följde han med ögonen spåren uti vassen efter det fruktansvärda djur, han ämnade bekämpa; ett slags vägar, nära alnsbreda, voro röjda i det höga gräset och slutade, såsom officerarne sagt, i en enda medelpunkt, där de alldeles nedtryckta växterna bildade en öppen plats. En tredje rytning, som kom ifrån detta ställe, skingrade alla tvivelsmål, och greven visste nu, var han skulle söka sin fiende.
Då framträdde ånyo den äldste av officerarne till greven; men denne, som gissade till hans avsikt, gav honom kallt ett tecken med handen, att allt vore fruktlöst. Därefter knäppte han till sin överrock, bad en av sina kusiner låna sig det silkesskärp, som omslöt hans liv, för att därmed omlinda sin vänstra arm, gav tecken åt malajen att lämna dolken, fastband den vid handen med en silkesnäsduk, avtog sin hatt, strök sirligt upp håret och tog närmaste vägen till vassruggen, där han genast försvann och lämnade sina följeslagare, vilka betraktade varandra förskräckta och icke kunde tro på en sådan djärvhet.
Han framgick långsamt och försiktigt på den väg han tagit, vilken var så rak att man icke kunde taga miste. Sedan han tillryggalagt vid pass tvåhundra steg, hörde han ett dovt morrande, som tillkännagav, att hans fiende var på sin vakt, och att, om han icke redan var sedd, han åtminstone blivit hörd; likväl hejdade han sig blott ett ögonblick, och så snart morrandet upphört, fortfor han att närma sig. Efter vid pass femtio steg stannade han ånyo. Det tycktes honom att, om han icke redan var framme, borde han åtminstone vara tämligen nära; ty han stod alldeles invid den öppna platsen, som var överhöljd av ben, varibland några ännu bibehöllo blodiga köttstycken. Han såg sig därför runt omkring, och i en fördjupning, som var uppriven bland gräset likt ett valv, fyra eller fem fot djupt, varseblev han tigrinnan nedhukad, med öppnat gap och ögonen spända mot honom, Hennes ungar lekte under henne som kattungar.
Vad som försiggick i hans själ vid denna syn, kan han ensam säga; men hans själ är en avgrund, varifrån ingenting utgår. En stund betraktade tigrinnan och han varandra orörliga, och då han såg att hon, förmodligen av fruktan att lämna sina ungar, icke kom till honom, gick han till henne.
Han närmade sig ända till ett avstånd av blott fyra steg, och då han nu fann, att hon äntligen gjorde en rörelse, störtade han sig på henne. De som sågo och lyssnade, hörde på en gång en rytning och ett skrik; de märkte vassen skakas under några ögonblick; därefter blev det tyst och stilla; allt var slut.
De väntade en stund för att se om greven skulle återkomma; men han kom ej. Då blygdes de, att hava låtit honom gå ensam, och beslöto att, om icke rädda hans liv, åtminstone rädda hans lik. De framgingo därför i moraset alla tillsamman och fulla av iver, hejdade sig stundom för att lyssna och därefter fortsätta sin väg. Slutligen anlände de till den öppna platsen och funno båda motståndarna liggande över varandra, tigrinnan död och greven avsvimmad. De bägge ungarne, för svaga att uppäta kroppen, slickade blodet.
Tigrinnan hade fått sjutton dolkstyng, greven ett bett, vilket krossat hans vänstra arm, och ett slag av ramen, som sönderslitit bröstet.
Officerarne bortförde greven och den dödade tigrinnan, vilka på samma bår infördes bredvid varandra i Bombay. Tigerungarne hade den malajiske slaven fångat med sin turban, och de hängde ned från sidorna av hans sadel.
Då greven fjorton dagar därefter steg upp, fann han framför sin säng tigerhuden, med tänder av pärlor, ögon av rubiner och klor av guld: det var en skänk av officerarne vid det regemente, där hans bägge kusiner tjänade.