Pennskaftet/Kapitel 19

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 18
Pennskaftet
av Elin Wägner

Kapitel 19
Kapitel 20  →


[ 242 ]

XIX.

När Pennskaftet kom ut ur porten, stod hon ett ögonblick och såg framåt den öde kajen, därpå skyndade hon upp mot staden, sägande sig, att nu gick hon hem, men innerst inne besluten att icke stanna innan hon var vid Dicks port. Gator och torg voro strödda med solkade och hopskrynklade valsedlar och uppmaningar till valmännen av allahanda art, hon trampade dem föraktligt i smutsen, vad brydde det henne, vem som segrat eller förlorat! Ännu i förrgår kunde ingen vara mera intresserad än hon, men när det blev natt, satt hon vid Dicks säng och bad till alla glömda gudar om hans liv. Det var en våldsam attack av appendicitis, det var förfärligt att se honom lida, men då fick hon ju ännu vara hos honom! Hon mindes nu, att de nästan icke talat vid varandra, att hon icke sagt ett ord till honom av tack och kärlek, men det hade varit så mycket världsligt att tänka på. Först att få kläderna av honom och få honom i säng, och denne doktor, som var så ohågad att stiga upp, när han äntligen blivit väckt, och hur han dröjde!

Med ett så förbittrat ansikte hade hon väl aldrig mött en människa som läkaren, när hon öppnade [ 243 ]Dicks dörr för honom. Hon gick och tänkte därpå nu upp genom Roslagsgatan, det var lättare att vara ond, då glömde man ett ögonblick, att man var den olyckligaste i världen.

Doktorn kommer in, han ser på henne.

— Såå? säger han.

— Skynda er, svarar hon hett.

Han tar långsamt av sig rocken.

— Är fröken kanske syster till arkitekten?

— Nej, svarar hon, och hennes röst är vass som en kniv, Dick, som ligger där inne känner inte igen den och spritter till, nej, jag är hans älskarinna, men så kom då, han kan dö, har ni inte förstått det?

Doktorn går då äntligen ett par steg mot dörren, så att ljuset från Dicks rum faller på hans ansikte.

— Nå det må jag säga, och han ler försmädligt.

Pennskaftet står med armarna ner efter sidorna och hårt knutna händer, mycket hårt knutna händer.

— Doktorn gjorde inte så mycket omständigheter den natten, då ni stod utanför min port och skakade i järngallret, för att förmå mig att släppa in er till mig, säger hon och går före honom in i rummet.

Så långt kunde hon ännu våga att tänka, men där försökte hon stanna. Det var dock alltför förfärligt att erinra sig, hur, när doktorn ställt diagnosen, han, för att hämnas på flickan, erbjöd sig att själv telegrafera till Dicks anhöriga, och hur Dick [ 244 ]efter ett ögonblick av andlös spänning sade: ja, och hur, när svarstelegrammet kom att mor och syster vore att vänta, Pennskaftet sändes bort och det icke hjälpte, att hon tiggde som en hund vid Dicks fötter.

— Jag vågar icke, Pennskaft, sade han bara, de skulle aldrig förstå och förlåta, och detta skall gå över, du måste vara förnuftig. Och nu var han ju så sjuk, att man icke kunde resonera, knappt gråta, endast lyda, när han trodde, att han var klok och stark.

— Skall du icke kalla på mig, om du blir sämre, Dick?

— Jo, men jag blir inte sämre.

— Måste inte vi två vara tillsammans i döden?

— Jo, men vi skall leva tillsammans länge än, om du bara är klok, lilla älskade.

Det var det sista ord hon hört honom säga, men hur hade han det nu? Ett dygn hade gått, nej, mera, hon visste ingenting, hans värdinna svarade: — Å jo, ganska dåligt tror jag, när man frågade. Han hade stängt ut henne, och hon skulle lyda in i det sista, men ingen kunde hindra henne att vaka vid hans port.

Det lyste ur hans fönster, en smal strimma, någon vakade, han var då icke död, o, Dick, älskade, hör du inte mina steg, tränger inte min kärlek genom murarna?

Hon började gå fram och tillbaka, obekymrad om de tilltal, dem enstaka nattvandrare ställde till [ 245 ]henne. En polis gick fram och såg på henne, men då hon inte var drucken, lät han henne gå.

Det var ännu mycket mörkt, och ljuset från Dicks fönster brann oföränderligt och stumt, annars låg huset i mörker och vila.

Där kom en kvinna borta vid lyktan.

— Se, det är prinsessan Charlotte, tänkte Pennskaftet och tänkte det dock icke, hon lät henne gå förbi utan att lyfta ögonen mot hennes ansikte, och hade redan glömt henne, men kvinnan stannade, följde efter, och då Pennskaftet vände, stod Klara där på två stegs avstånd från henne.

Pennskaftet vaknade upp, Klaras ansikte i lyktskenet hade väckt henne, det ansiktet kände hon, hon hade mött det många gånger, talat till det, lyssnat till det, och hon visste vad det hade att berätta.

— Du är sjuk, sade hon.

— Det kan väl hända, svarade Klara med hes röst.

— Du borde gå hem, var bor du?

— Jag bor ingenstans. Jag är bortkörd.

— Det är jag också, svarade Pennskaftet.

Klara började skratta. — Jo, vi två, vi har allt ställt det fint för oss.

Pennskaftet kastade en sista avskedsblick upp mot Dicks fönster, och hennes läppar rörde sig till en stum hälsning.

— Kom nu med mig, sade hon.

— Vart?

[ 246 ]— Till mitt rum vid Adolf Fredrik, förstås. Hon tog flickans arm.

Klara stannade plötsligt.

— Dit, fy då, sade hon, men så fortsatte hon genast. Så dum hon var, herregud, det måtte väl göra alldeles detsamma, vart hon gick.

De båda flickorna växlade icke många ord under vandringen genom gatorna, men Pennskaftet lade märke till, att Klara var väl känd där. Klara visste, att Pennskaftet begrep, men det gjorde henne ingenting.

Då Pennskaftet låste upp gallerporten, mindes hon doktorn, han, som fick vårda Dick.

Några män av obestämd klass och ålder gingo förbi och slängde en handfull smutsiga okvädinsord efter dem, det beredde Pennskaftet en viss glädje, att de träffade dem bägge. Hur hade icke hon, gudbevars, i sin något excentriska fördomsfrihet bjudit upp flickan från Tegnérgatan och andra hennes kamrater för att ge dem te och böcker i gengäld för den kunskap de gåvo henne, men hon hade dock aldrig vetat, aldrig anat, aldrig förstått förrän nu.

— Är du hungrig? frågade hon, då de kommit upp i rummet.

— Om jag är, men har du någon mat?

— I skåpet, du vet själv bäst, står käx och marmelad, ta fram så skall jag värma tevatten.

Då de druckit te, sade Klara plötsligt: — O, det är ju dager redan, och gick bort och släckte det [ 247 ]elektriska ljuset. De hade icke rullat ner, och en oändlig ödslig, kall och tunn dager lade sig över rummet.

Pennskaftet mumlade, yr av trötthet och tårar, Dicks namn. Det syntes henne, att en sådan morgon kunde endast gry, när ens älskade var död.

— Barbro, sade slutligen Klara lågt, låt mig lägga mig här på mattan och ge mig en kudde under huvudet.

— Lägga dig? frågade Pennskaftet förvånad, ja visst, men vi skall lägga oss riktigt bägge två, här är ju både säng och soffa. Hon fick med ens mycket bråttom, tog fram lakan, filtar och handdukar, bäddade, hällde upp vatten.

— Varför gör du detta för mig? Klara hade hitintills icke ställt en enda fråga till sin värdinna.

— Å, herregud, sade Pennskaftet tankspritt, du är ju ett kvinns. Klara lät sig nöja, situationen var just nu så schematiskt enkel, och hon förstod varför Pennskaftet icke ansett sig behöva någon närmare förklaring.

— Jaså, ja visst, Gud hjälpe oss då, god natt.

— God natt, försök att sova.

En stund lågo de och hörde på varandras otåliga rörelser i bäddarna, först suckade den ena tungt och förfärligt, så den andra, men därpå somnade de bägge.